Martin Luther gick vilse på den enda vägen

Tar upp tråden igen och gör ett nytt försök att att skriva om tro, som ett slags uppladdning till föreläsningen i april, med utgångspunkt i John Sjögrens recension av boken: Inte allena. Varför Luthers syn på nåden, Bibeln och tron inte räcker, av Joel Halldorf och Partik Hagman. Min utgångspunkt är att tro är en kompetens lika viktig som veta och tolka. Ett slags kunskapens treenighet, kanske man skulle kunna säga. Idag vet vi enormt mycket mer än för, säg 100 år sedan, men i förhållande till allt som man hypotetiskt sett skulle kunna nå säker kunskap om är det försvinnande lite vi vet. Vissa aspekter av livet går bara att ana sig till, går bara att nå osäker kunskap om beroende på att kunskapsobjekten är allt för vaga, kontextberoende eller föränderliga skiftande. Kunskap om sådant kan bara nås via tolkning (och tolkningar kräver att den som hanterar svaren gör det med kritisk inställning). Och så finns det insikter som bara kan nås genom tro, som alltså inte ersätter någon av de andra två sätten att nå insikt och skapa förståelse. Den enda vägen leder fel oavsett vart den leder eller vem som pekar ut den. Fundamentalister finns i alla läger, såväl inom vetenskapen som i religionen och kulturen. Kunskap är inte bara makt, makt är också kunskap. Vill man förstå världen behövs både fakta, kvalificerade tolkningar och tro.

Det är i år 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg, som en protest mot den katolska kyrkans handel med avlatsbrev. Luther satte sig upp mot makten och pekade på en annan väg. Påven svarade med att utesluta Luther ur kyrkan och förklarade honom fredlös. Reformationen inleddes och den protestantiska kyrkan föddes. Luthers förkunnelse handlade om att fokusera på det viktigaste och han förkunnade sin rättfärdighetsdoktrin, vilken utgår från tanken om att den enda som krävs för försoning och frälsning är tro. Fast är det så, undrar författarna till boken, att Luther faktiskt menade att det räckte med tron?

I år uppmärksammas som bekant att det är 500 år sedan reformationen inleddes. Den 31 oktober 1517 lade Martin Luther fram sina 95 teser, vilket blev startskottet på en process som inte bara skulle splittra kyrkan utan också slita sönder Europa. Detta var knappast den gode Luthers avsikt. Han såg, precis som alla sansade människor på den tiden, att kyrkan behövde reformeras (det behöver den för övrigt, i mer eller mindre grad, alltid). Men den teologi som växte fram ur Luthers protest var alltför radikal eller, skulle jag hellre säga, för ensidig för att kyrkan skulle kunna ta den till sig. Istället för reformation splittrades kyrkan.

Den enda vägen kan bara leda mot ett mål, och uppstår oenighet i ett sammanhang där alla är övertygade om att det endast finns ett och ett enda giltigt mål finns ingen annan lösning än strid och splittring. Det gäller samma i kyrkan, som inom politiken (tänker på vänstergrupperna som delade sig i allt i mindre och allt mer specialiserade fraktioner som stred med varandra om vem som var mest sanna gentemot den Marxistiska läran), och vetenskapen, där synen på Sanningen är en vattendelare och ett trätoämne. Den enda vägens försvarare finns överallt, och det handlar därför högst troligt om djupt mänskliga egenskaper och effekter av dessa. Människan har en väl utvecklad intellektuell förmåga, men det betyder inte att allt som sker bygger på kritisk analys och noggrann utvärdering. Lika ofta, eller snarare långt oftare, används intellektet till att skapa logiskt plausibla förklaringar till varför det blev som det blev. Makt fungerar på samma sätt. Ingen har den, och därför blir det viktigare att förvara den mot alla hot och att hindra den som utmanar den, än att lita på systemet. Drömmen om den enda vägen är en fåfäng längtan efter trygghet. Svaret, Sanningen, Gud, kärt barn har många namn, brukar man säga. Tänkandets grundstruktur är den samma överallt. Det är enkelt att hantera enhet och lätt att förstå den enda vägen eller Sanningen. Antingen eller, för eller mot, är dikotomier. Är du inte med mig är du mot. Väl eller fiende. I teorin är det enkelt, men verkligheten är långt mer komplex. Mer eller mindre av både och är en mycket mer användbar beskrivning av verkligheten. Livet och samhället är komplext. Därför leder den enda vägen fel, för det finns inget mål, bara förändring och tillblivelse. Evolutionen har bara en riktning, inte någon teleologi.   

Vari bestod då denna splittrande sprängkraft i Luthers tänkande? Den som vill ha en översiktlig introduktion till Luthers teologi kan med fördel läsa teologerna Patrik Hagmans och Joel Halldorfs bok ”Inte allena”. Hagman och Halldorf utgår här från de tre sola – tro, skrift och nåd allena – som anses vara själva hjärtat i Luthers förkunnelse. Författarna har en givande, ekumenisk, utgångspunkt. De har båda bakgrund inom frikyrkan, tillhör lutherska kyrkor, men försöker i boken att lägga ett ”mångkonfessionellt” perspektiv på Luther. Ingen kyrka bör samlas kring Luther allena, skriver författarna, ”hans röst har sin plats bland kören av röster, men han bör inte göras till solist för någon kyrka”. Hagman och Halldorf försöker vara ”teologer för den kommande, förenade kyrkan”. Vilket gör att det inte blir onödigt polemiskt åt något håll. Det är en nykter, men kritisk, läsning av Luther.

Ingen kyrka, ingen akademi och inget samhälle bör samlas kring eller tvinga fram lydnad gentemot en eller ett enda svar rörande något. Liksom i naturen är mångfald en kulturell och samhällelig nödvändighet. Den enda vägens försvarare kräver lojalitet och lydnad, och den som inte följer med eller som opponerar sig uppfattas likt Luther som ett hot mot rådande ordning. Den enda vägen kräver disciplin, kontroll och kan bara upprätthållas genom en strikt hierarki. Den enda vägen handlar om att allokera och fokusera makt. Därför bygger den enda vägens försvarare monument och katedraler för att bevisa sin duglighet och trovärdigheten i den idé man anslutit sig till och är lojal mot, och som inte får ifrågasättas. Genom att imponera försöker man övertyga. Luther vände sig mot det, men eftersom hans väg presenterades som ett alternativ till påvens, uppfattades han som ett hot.

Den enda vägen är utstakad och kan inte ändras. Därför var både påven och Luther offer för samma övertygelse som idag går att se i konflikten mellan dagens ateister och (bokstavs)troende, som båda är övertygade om att det bara finns en och en enda väg framåt och att alla måste följa den. Richard Dawkins låter som en präst när han talar om vetenskapen med lika stor passion som Ulf Ekman gjorde när han var ledare för Livets ord. Kontrahenterna förenas i sin brinnande tvärsäkerhet, dels om att just de har rätt, dels att det bara finns en enda väg. Den som är övertygad om att verkligheten är komplex och motsägelsefull blir aldrig dogmatisk och ser ingen anledning att strida mot någon. Alla kan ha fel, och alla kan ha rätt. Det finns inga givna svar, och är man övertygad om att det inte finns något mål bara rörelse och förändring finns det rum för fler vägar fram än en enda. Dialog och mångfald är dock svårt i praktiken, just för att det är tankar som går på tvärs mot intuitionen. Jag menar dock att det är mödan värt att försöka. Risken att det uppstår konflikter minskar om man möts i ett samtal, istället för i en debatt. I ett samtal lyssnar man mer än man talar och målet är att försöka förstå den andre, inte att övertyga någon, dels om att det endast finne en enda väg, dels att jag har rätt. Mångfald och balans är en förutsättning för hållbarhet. Därför talar jag inte om antingen tro eller vetande, jag undersöker gränsen mellan och möjligheterna till samverkan.

Luther själv var dock inte alltid lika nykter. Och i allra högsta grad polemisk. En viktig poäng som Hagman och Halldorf lyfter fram är att Luther inte var någon systematisk teolog. Han var en predikant, på många sätt en fullständigt briljant sådan, men med en tydlig fiende. Han var inte direkt nyansernas mästare. Många av hans insikter kunde vara riktiga, men utifrån dessa insikter drog han förenklade slutsatser och satte upp felaktigt konstruerade motsättningar. Men framför allt, genom att tala om tro, nåd och bibel allena kom han inte att uppvärdera dessa tre saker – utan tvärtom att förminska dem.

Den enda vägen och synen på värden som dikotomisk är belönande för den som lyckas vinna anhängare för sin sak. En dikotomisk världsuppfattning leder till att fokus riktas mot och till att skillnader accentueras. Om jag ska få rätt måste du ha fel. Även om Luther kanske inte ville krossa den katolska kyrkan var det en oundviklig förutsättning för hans framgång, eftersom han riktade sig mot makten istället för mot ontologin som både hans och påvens makt vilade på. Universum är ett ord och ett sätt att beskriva världen. Multiversum är ett annat ord, som bygger på en annan ontologi. Debatterar man svaren är det lätt att glömma frågan, och vet man inte vad som är problemet man försöker lösa är risken överhängande att man går vilse. Därför menar jag att det är så viktigt att förstå skillnaden mellan tro och vetande, samt att inse att det inte finns någon självklar motsättning mellan dem. Allt handlar om vad man gör med de verktyg man har till sitt förfogande.

Ta till exempel detta med nåden. För Luther var ju en grundläggande insikt att människan är så i grunden fallen att hon inte kan göra något för sin egen frälsning. Gärningar spelar ingen roll. Det är tron ensam som frälser. Nåden gives människan trots hennes usla natur. Men är det inte snarare som Thomas av Aquino säger, skriver Hagman och Halldorf, att människan i grunden är god och att nåden snarare fullkomnar människans natur? Att det inte handlar om att passivt ta emot nåden, utan om att lära sig att samarbeta med den? Nåden kan förvandla. Nåden kommer aldrig ensam. Av nåden följer gärningar. Men också det omvända gäller: av gärningar, genom att underkasta sig kärlekens praktiker, kan nådens källor öppnas upp för oss. Eller som Hagman och Halldorf uttrycker det: ”Att konkreta handlingar, relationer och gemenskaper kan förvandla oss handlar inte om ’gärningslära’, utan är en realistisk beskrivning av hur livet faktiskt ser ut.”

Både religionen och vetenskapen måste anpassas efter verkligheten och det handlar där liksom i alla mänskliga verksamheter om vad man gör och om det fungerar. Livet och ett hållbart samhälle handlar om att förändra det man kan och om att acceptera det man måste, och för att nå insikt om vad som är vad och hur verkligheten fungerar behövs både förmågan att skapa vetande, och förmågan att konstruera tolkningar som fungerar, samt kompetens att hantera allt det som livet rymmer som inte går att nå säker kunskap om. Tro, hopp och kärlek. Tro, vetande och tillit till sin nästa. Ett hållbart samhälle kan skapas på en hel massa olika sätt och nyckeln till hållbarhet är förmågan att förstå och hantera komplexitet. Varken Luther eller Dawkin eller någon annan som talar om den enda vägen har rätt, men det betyder inte att deras kritiker har fel. Bara en en dikotomisk drömvärld betyder det faktum att jag har rätt, att du har fel. I verkligheten kan båda ha rätt, eller ingen. Den enda vägen är en karta ritad av människor, som är i stort behov av uppdatering. Och i det arbetet behöver både religionens företrädare, politiker från olika läger, forskare och allmänhet SAMARBETA.

Hagman och Halldorf visar, vilket också är undertiteln på deras bok, ”varför Luthers syn på nåden, Bibeln och tron inte räcker”. Jag håller med författarna om att Luthers hållning i dessa frågor är otillräcklig. Problemet ligger i just det där ordet – allena. Ty här hamnar Luther på kollisionskurs med något alldeles essentiellt i den kristna traditionen. I hjärtat av kristendomen finns nämligen ett radikalt både-och-tänkande. Den kristna tron vilar på och finner sin dynamiska styrka i spänningen mellan ett antal paradoxer: Gud är en och tre, Jesus var Gud och människa, och så vidare. Det är som GK Chesterton skriver, att kyrkan älskar rött och vitt, stolt stående bredvid varandra, men att hon alltid odlat ett sunt hat mot rosa. Eller som Hagman och Halldorf skriver, god förkunnelse och teologi handlar ”inte om att hitta en balans mellan två ytterligheter, utan om paradoxerna: att hålla samman synbara motsatser”.

Där finns vägar fram, mellan ytterligheterna. Alltid mellan och i samverkan. Både och. Förståelse för och kompetens att hantera paradoxer, är nödvändigt för att uppnå hållbarhet. Den enda vägen leder fel, liksom enhet leder till enfald. Mångfald må vara svårt, men för att överleva har vi inget annat väl an att lära oss leva med den och tillsammans med människor som tänker och agerar på olika sätt. Vi får aldrig det samhälle vi vill ha, vi får det samhälle vi förtjänar. Varken tron eller vetenskapen allena leder oss framåt. Det handlar alltid om både och, inte om antingen eller.

Den som värnar om den paradoxala kärnan i kristendomen, den kärna som tar sitt tydligaste uttryck i den mest centrala paradoxen av alla, att Gud blivit människa, får svårt att svälja Luthers allena. Själv tänker jag att om Luther bara hade sagt prima istället för sola – nåden, Bibeln och tron först – då hade den förvandling av kyrkan som han mycket riktigt såg var nödvändig kunnat bli verklighet, då hade vi kanske fått en reformerad istället för en splittrad kyrka. Men nu sa han inte prima, utan sola. Och kyrkan gick sönder. Tänk vad ett litet ord allena kan betyda.

Språkets makt bör inte underskattas. Tankar tar formen av ord och orden sprider tankar som tolkas och reflekteras över, som samtals och debatteras. Lyssnar vi på varandra för att förstå, eller för att hitta saker att angripa eller anmärka på? Söker vi fred och samförstånd eller makt och konflikt. Är det jag och allt eller inget som gäller, eller är det bättre med lite av varje tillsammans? Låt oss samtala om det istället för att debattera om vem som har rätt för risken är stor att vi alla kan ha fel.