För en värdigare värld 3

Med utgångspunkt i Li Bennich-Björkmans Understreckare i SvD, om filosofen, ekonomen och statsvetaren Amartya Sen, fortsätter jag samtalet om vägar mot ett värdigare samhälle. Tänker på den utbredda tidsbristen som sliter människor isär och som upplöser band som skulle kunna knytas hårdare och fungera som skydd mot tillvarons alla oväntat oväntade inslag. Många gör idag precis tvärtom och jagar egna fördelar för att skaffa sig individuell trygghet. Fast eftersom alla agerar så uppstår en destruktiv konkurrens som bara gynnar dem som redan är gynnade. Det sägs att konkurrens driver kvalitet, fast det är inte mycket som talar för det. Kvalitet kan bara skapas av människor som litar på varandra, om det finns tid och möjlighet att misslyckas. Konkurrens pressar priser och tvingar fram den där tidsbristen som löser upp basen för samhället, och när ekonomin allt med hamnar i fokus och det mänskliga ses som ett problem är steget inte långt till att ersätta människor med maskiner. Det drabbar ju inte mig, tänker de flesta. Fast allt talat för att det drabbar oss alla på ett eller annat sätt. Ett värdigare samhälle är ett samhälle där flertalets väl och ve står i fokus, där man hjälper de som av en eller annan anledning har det svårt och där de som lyckats förväntas dra ett tyngre lass, för att det kan och just för att de har lyckats inom rådande system. Egoism och snålhet är ovärdigt. Girighet är inte en egenskap att slå vakt om. Vänlighet, solidaritet, givmildhet och hjälpsamhet; varför betraktas det som dumhet? Varför beundras de giriga och skrattas åt det som delar med sig och vill hjälpa? Det handlar om kulturellt underliggande värderingar som vi borde samtala mer om än vi gör, istället för att fastna i talet om hur mycket eller lite skatt jag tycker är skäligt att betala. Ju mer man har och ju mer man tjänar desto mindre verkar man vilja betala. Fast det är bara en tanke som är möjlig att lufta i ett ovärdigt samhälle. I en värdigare värld är givmildhet och solidaritet det högsta goda och det mest eftertraktade. Där hjälper man varandra istället för att låsa in sig i en bubbla för att hata allt och alla som inte är som jag.

Inte bara klass skapar skriande ojämlikhet. Detsamma gäller kön. I stora delar av världen är det ett straff att födas till kvinna. Jämfört med mannens rättigheter är kvinnans begränsade, om de ens finns, medan förutsättningarna att utbilda sig, att försörja sig själv och att göra egna livsval ofta lyser med sin frånvaro. För hundratals miljoner kvinnor världen över – här är västvärlden ett undantag – är det individuella handlingsutrymmet alltså minimalt. Kvinnor är möjligen föremål för andras ibland välvilliga åtgärder men har litet eget inflytande; med Sens terminologi är de ofria och saknar förutsättningar att handla; de har ingen agens. Det kan därför tyckas självklart att frågan om kvinnors ställning och möjligheter sedan länge borde vara högt på forskningsagendan i utvecklingsforskning. Så har emellertid inte varit fallet.

Genusvetenskap räknas inte riktigt som forskning. Kunskapen som den forskningen genererar accepteras inte, inte som riktig kunskap. Hatet (det är kanske att ta i, men jag pekar inte ut någon och jag tycker faktiskt att oresonligheten inte står näthatet långt efter) från många "riktiga" forskare, riktat mot genusvetare och forskare som sysslar med maktanalyser och postmodern teoribildning är häpnadsväckande känslosamt för att komma från forskare som säger sig värna sanning och objektivitet. Om någon hävdar något i namn av vetenskap, oavsett inom vilket ämne eller vilket teori eller metod man använder, som går att falsifiera är det enkelt gjort. Att blanda in känslor i diskussionen leder inte till något annat än att vetenskapen riskerar att bli ovärdig. Talet om att det gått för långt med jämställdheten är också intressant, för hur kan ett balanserat maktförhållande gå för långt? Antingen råder balans eller också inte, så vad tjafsar man om? Vad handlar motståndet mot kvinnors ökade makt och inflytande om? Egoism och värnande av sina egna privilegier, så klart. Ovärdigt är vad det är, när ska vi se och förstå. Hur länge ska vi kollektivt acceptera det ovärdiga beteendet att använda intellektet för att hitta på logiska förklaringar i efterhand till varför det är som det är och varför det så ska förbli.

När Amartya Sen 1987 gav ut skriften ”Gender and ­cooperative conflicts” var han därför, liksom när det gällde betoningen av klass, banbrytande bland utvecklingsekonomerna. Här argumenterade han för att utvecklingsforskning behöver kön som ett separat fokus – bredvid klass, yrke, och familjestruktur – för att bättre förstå ojämlikhet och välstånd. En grundläggande konflikt ­mellan könen existerar och kommer till uttryck i alla samhällen, men med olika styrka. I en underbar mening fångar han det unika med konflikten mellan könen: ”En arbetare och en kapitalist lever vanligen inte under ­samma tak med delad oro, erfarenhet och gemensamt handlande. Den aspekten av ’gemensamhet’ ger konflikten mellan könen en alldeles speciell inramning.”

Den som lever under samma tak, som delar erfarenheter och oroas över liknande saker, kommer att värdera liknade saker på liknande sätt. Segregation, oavsett vad klyftan handlar om, är ovärdigt, framförallt för den som har makten att göra något åt saken men som väljer att köpa ännu en bil, båt eller kryssningsresa istället. När männen i näringslivets toppar ska försvara sin position talar de gärna om hur det önskar att det fanns kvinnor med rätt kompetens för att axla ansvaret. Fast de talar inte vad det är för typ av kompetens som krävs, som de själva besitter och uppenbarligen inte har några som helst problem att finnas bland sina likar. Intellektet är fantastiskt på det sättet, och det används långt ifrån alltid i arbetet för att skapa en värdigare värld. Mycket vanligare är det att högt utbildade, högavlönade och privilegierade använder sin makt och sitt inflytande för att främja en politik som ger dem mer makt och pengar samt mer inflytande. Att värna värdighet är att utgå mer från samhället än från sig själv, är att lära sig se bjälken i det egna ögat först, innan man lägger märke till grandet i nästans öga. I ett värdigt samhälle erkänner man sina fel, hjälper varandra och tar vara på den tid man har och det som är här och nu.

Inom statskunskap och sociologi skriver många idag om intersektionalitet, det vill säga hur olika slags identiteter tillsammans kan förstärka underordning. Är du kvinna, lågutbildad och svart, är dina förutsättningar i det svenska samhället sämre än om du är en vit medelklassman. I ”Gender and ­cooperative conflicts” antyder Sen konturerna av en ­sådan analys när han lyfter fram de olika identiteter som en människa besitter, och hur de kan samspela. Själv har han berättat att hans egna erfarenheter av att vara ensamstående förälder (hans italienskfödda hustru Eva dog i cancer bara 43 år gammal och lämnade då Sen med två små barn) hjälpte honom att få syn på de svårigheter som ofta är kvinnans. Sedan dess har han i sin forskning ständigt betonat betydelsen av könsanalys och att lyfta fram ökningen av kvinnors förmågor och därmed frihet som avgörande för global utveckling. Pratichi Trust i Indien och Bangladesh, grundad av Sen, arbetar särskilt för kvinnors rättigheter till utbildning och sjukvård.

Varför är det "bara" män som krigar? Tänk om soldaterna istället tog hand om sina barn, sina föräldrar och samhällets svaga. Då skulle ingen behöva vara rädd för att invaderas eller utsättas för hot, ingen skulle behöva förbereda sig på försvar. Tänk om det blev krig, och ingen kom. Gillar den tanken. Tänk om. Mycket lite av det som handlar om kultur är som det är för att det måste vara så. Ett annat samhälle är möjligt, om tillräckligt många orkar, vill och bryr sig om att försöka. De biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är försvinnande små och spelar i praktiken, i vardagen i ett modernt samhälle, ingen som helst roll. Varför låter vi det spela så stor roll i kulturen, när samhället ska organiseras och makt fördelas? Ett värdigare samhälle är ett samhälle där man inte bara kan utan även gör det, stannar upp och tänker efter, före. Varför gör vi som vi gör, och varifrån hämtar vi inspiration för att tänka nytt? Vad och vem låter vi oss inspireras av? Det spelar roll.

Som liten pojke, i en privilegierad och intellektuell ­familj, bevittnade Amartya Sen svältkatastrofen i Bengalen 1943, som tog över 3 miljoner människors liv. Den ­insikt som långt senare skulle mogna till hans syn på utveckling som frihet fick fäste i honom redan då, nämligen att svälten ingalunda drabbade urskillningslöst; det var de längst ned på samhällsstegen som for mest illa. Som barn kunde han också se hur våldet mellan hinduer och muslimer drevs upp som en följd av politisk agitation, och hur en muslimsk daglönare knivhöggs till döds efter att i sin materiella desperation sett sig tvungen att leta jobb i de hinduiska kvarter där familjen Sen bodde. Fattigdomen tvingade Kader Mia, som han hette, att utsätta sig för stora risker. Den gjorde honom ofri att välja det han visste hade varit bättre.

Olycka beror på att man inte skärpt sig tillräckligt. Se på mig: kan jag kan alla. Ovärdiga tankar som ogenerat och helt utan stöd i forskning kan föra fram i ett ovärdigt samhälle. Samhällets uppgift är att omfördela och utjämna ytterligheterna. Alla kan och ska inte ha lika samma, men där och när rika tillåts bli allt rikare och där klyftorna ökar är inte ett hållbart samhälle, det är ett sårbart samhälle som tvingar att alla att odla sin egoism vilket drabbar kollektivet, men slår hårdast mot de svagaste, de med minst marginaler. Den som är fattig tvingas utsätta sig för risker som den privilegierade kan avstå från genom att bygga murar, köpa försäkringar och leja ut farliga, ohälsosamma arbetsuppgifter. Den privilegierade kan äta bättre ta hand om sin hälsa och investera i ett gott liv för sig och de sina. Men hur gott är det livet när man tvingas kryssa mellan tiggarna som sitter utanför affärerna? Förbjud tiggeriet, säger vissa. För vem skull, undrar jag? Och hur värdigt är det att mota bort den som behöver hjälp och är desperat nog att lämna sitt hem och kasta sig ut i flykt? Ovärdigt är det, det är bara att hacka i sig för den girige.

När Skytteanska priset tilldelas Amartya Sen är det för en forskargärning som aldrig upphört att sätta människans strävan efter ett värdigt liv i centrum. Innehållet i det livet kan och ska se olika ut, men centralt för Sen är att ett omistligt mänskligt värde ligger att kunna utöva inflytande över sig själv och sin väg. Demokratin bidrar till att förverkliga denna strävan genom val och politiska ­reformer; reformer som skapar rätt till utbildning, bred tillgång till sjukvård, anständiga bostäder och som avskaffar privilegier som bara baseras på kön. Sen visar att vi har redskapen till jämlikhet och värdighet i våra händer. Ansvaret att nyttja dem är vårt.

Sådan forskning som sätter människans strävan efter värdighet i centrum borde värnas och belönas mer än forskning som leder till en diffus nytta som alla ändå vet bara handlar om kortsiktig ekonomisk vinst. Sens forskning handlar om hållbarhet i ordets bästa bemärkelse, långsiktig hållbarhet. Hans forskning är grundforskning, som drivs framåt av en mäktig kraft, av solidaritet, medmänsklighet. En värdig forskning utförd av en värdig forskare, som får ta emot ett värdigt pris.