Postsanningens ursprung 3

Fortsätter reflektera över olika förklaringar till att vi idag kommit att tala om att vi lever i ett slags postsanningens tid, med utgångspunkt i en artikel skriven av Jonas Elvander, publicerad i tidningen Arbetaren. Nästan lika intressant som det är att skriva dessa poster är det att se vilka reaktioner tankarna väcker och vilka krafter som mobiliseras. Vetenskap och sanning är allt annat än triviala ämnen. Varför väcker postmodernism så många och starka känslor och vad är det vetenskapens (den riktiga vetenskapen, den positivistiska naturvetenskapen som med hjälp av kvantitativa metoder bevisar saker och vars resultat presenteras med långt gående sanningsanspråk) försvarare försvarar egentligen? Är det den makt och det inflytande man har skaffat sig, handlar det om anseende, eller vad? Jag blir inte riktigt klok på vad det är med, det är uppenbart att saken är avgjord på förhand. Postsanningens ursprung är postmodernismen, vilket jag så klart inte accepterar för att etablerade forskare hävdar att så är fallet, ofta utan att undersöka saken närmare. När den sanningen ska etableras kan man uppenbarligen frångå sina vetenskapliga principer som hålls så högt i andra sammanhang. Lika kritisk som jag är till vissa saker som sagts i namn av postmodernism, lika kritisk är jag mot kritiken som vissa naturvetare riktar mot postmoderna forskare vars texter man inte bryr sig om att läsa. Kritik som bygger på hörsägen eller anekdotiska "bevis" har naturligtvis ingenting med vetenskap att göra.

Ungefär samtidigt som Lyotard beskrev förskjutningarna inom vetenskaperna skedde även stora förändringar på det kulturella området. Inom konst, litteratur, film och arkitektur började ett markant brott med den modernistiska traditionen att utkristallisera sig. I stället för enhet, framåtskridande, mening, djup och frigörelse förlades tonvikten på fragmentering, upplösning, spel, yta och likgiltighet. Om modernismen var utopisk i sin syn på historien som en progression mot allt större mänsklig frigörelse var postmodernismen snarare självreflexiv och tillbakablickande.

Reflektion är postmodernismens adelsmärke, analys och tolkning. Det är inte en vetenskapsgren som leder saker i bevis, för dels handlar forskningen om sådana saker och aspekter av livet, samhället och kultur som inte går att bevisa, dels handlar forskningen om att förstå förändring och hur ett annat, bättre och mer hållbart, jämställt och demokratiskt samhälle skulle kunna byggas. Postmodernismen förfogar över verktyg att förstå och dessa verktyg används för att kritiskt granska tillvaron i jakt på kontingenser; det som är möjligt men inte nödvändigt. Resultatet av det arbetet blev att sanningar som tagits för givna utmanades och det visade sig att sådant man utgått från var nödvändigt i själva verket handlade om att det studerats utifrån ett och ett enda perspektiv när det faktiskt var möjligt att studera det från olika perspektiv, med olika resultat. Svaren som forskningen resulterade i handlade inte om en eller ett, den eller det bästa, sanningen med stort S, förutsägelser om framtiden eller evigt giltiga svar. Eftersom sammanhangen och helheten togs med i beräkningen, eftersom den postmoderna forskningen vidgade perspektivet, istället för att fokusera på isolerade delaspekter av helheten, kom man fram till andra svar och kunde peka på alternativa förklaringar. Resultatet bygger på vetenskapliga analyser, men eftersom arbetet utgår från andra frågor än de vanliga blir svaren annorlunda. Det är dock samma verklighet man studerar, med samma krav på vetenskaplig stringens, så det handlar inte om att bana vägen för eller legitimera alternativa fakta, tvärtom.

I rimlighetens namn borde kritiken mot postmodernismen bygga på kritisk granskning av forskningen och dess genomförande, empirin som analyseras eller metoderna, för hur kan man annars säga att den är vetenskapligt. Istället skjuts det hej vilt på budbärarna. Postmodernismen har fel, punkt! Och resultaten avfärdas utan närmare granskning för att de inte liknar resultaten som annan forskning leder till. Ansedda forskare skriver i affekt och för fram svepande kritik som bygger på anekdoter eller enskilda enskilda exempel på tveksamheter som hämtats från studier som sägs vara utförda enligt postmoderna principer, men som ofta bara är taffliga försök eller rena galenskaper som inte har någonting med källtexterna att göra, men som valsar runt i forskarkretsar och återanvänds gång på gång. När postmodernismen ska kritiseras, och det ska den för riktiga forskare vet att den är ovetenskaplig, lämnar man alla sina höga ideal där hän och luftar osammanhängande känslor förkläda till vederhäftig, vetenskaplig kritik. Chansar man på att allmänheten ska lita på deras anseende, eller är det ett uttryck för maktfullkomlighet? Oavsett vad så liknar kritiken av postmodernismen ofta mer postsanning än det man kritiserar. Jag kräver mer av sanningens försvarare än vad som visades prov på i debattartikeln i DN som publicerades för några veckor sedan. Vill man inte förstå det man kritiserar kan kritiken aldrig bli vetenskaplig utan faller på eget grepp. Elvander förvarar inte postmodernismen i sin artikel, han analyserar den och undersöker om det finns relevans i påståendet att postsanningen och spridandet av alternativa har sitt ursprung i postmodernismen.

Men detta tillbakablickande var samtidigt märkligt frånkopplat från historien. Den framåtblickande modernismen var väl förankrad i historien som den samtidigt sökte göra ett brott med i frigörelsens namn medan den tillbakablickande postmodernismen flätade samman olika aspekter av det förflutna i olika konstellationer helt befriade från en historisk förståelsehorisont. Kulturkritikern Fredric Jameson har beskrivit postmodernismen som ”ett försök att tänka nutiden historiskt i en tid som har glömt hur man tänker historiskt från början”. Den emblematiska formen i postmodern konst är kollaget: byggnader och konstverk som kombinerar stilar och drag från helt olika historiska epoker, romaner med en kombination av stilgrepp och avsaknad av narrativ struktur, filmer utan tydligt subjekt eller linjär handling. Denna historielösa historicitet där vad som helst kan kombineras med vad som helst i total brist på historiskt eller kulturellt sammanhang är utmärkande för postmodern kultur.

Postmodern kultur handlar om att utmana det givna, konventioner och rådande sanningar, om att undersöka gränserna för det möjliga. Och det är lite i samma anda som den postmoderna vetenskapen bedrivs. Det handlar om att undersöka verkligheten och om att granska förgivettagna föreställningar om hur det. Uttalanden med högt ställda sanningsanspråk undersöks kritiskt, inte för att presentera alternativa sanningar utan för att försöka falsifiera. Relationen mellan makt och vetande intresserar postmodernisterna och jag misstänker att det är därför forskningen river upp så mycket känslor. Makten brukar inte acceptera att bli granskad, det har visat sig gång på gång. Den som har privilegier vill behålla dem, till varje pris. Fast är det sanning man söker kan man aldrig ta något för givet. Kanske finns det exempel på postmodern forskning där tankarna dragits väl långt eller för långt, men det har inte gjort för att strida för en ny och alternativ sanning utan för att granska kunskap som annars inte brukar granskas. Postmodernismen är en kritisk vetenskap, och den är konsekvent i sin kritik för kritiken riktas även mot de egna resultaten. Kanske är det därför som postmodernism förknippas med sanningsrelativism? Fast om nu alla aspekter av verkligheten inte är entydiga, konsistenta eller lagbundna, om förändringen inte är linjär och om en sådan sak som kultur är komplext, vore det ovetenskapligt att hävda något annat. Det vore att låta makt gå före rätt, eller att ljuga med fakta. Kunskap om skogen finns inte i de enskilda träden, utan i helheten. Aldrig så vederhäftiga resultat om granar kan aldrig anföras som grund för kritik mot vetenskapliga resultat som handlar om skogen. Det spelar ingen roll vem som blandar äpplen och päron, den som gör det far med osanning hur sant det som sägs än är. Så länge den typen av missförstånd inte utreds kommer problemen med alternativa sanningar att finnas kvar.

Flera teoretiker har analyserat dessa förändringar mot bakgrund av de förändringar som ägde rum på det ekonomiska planet under samma tid. Under 1970-talet började man för första gången tala om det ”postindustriella” samhället. En accelererande ackumulationsprocess och stigande löner hade gjort det nödvändigt att flytta industriproduktionen till låglöneländer. Samtidigt blev kapitalet flytande i och med begynnande finansialiseringen och var inte längre fjättrat till enskilda länder eller marknader. I västvärlden ersattes industrisamhället så småningom av ”tjänstesamhället”.

Det hände enormt mycket omvälvande saker under 1960- och 1970-talen. Socialt, kulturellt, ekonomiskt och vetenskapligt. Mycket peakade under de där åren, samtidigt som allt fler tecken på att allt kanske inte utvecklade sig optimalt visade sig. DDT, PCB, ozonhål och så vidare, och sedan dess har optimismen inte ökat, även om många har det bättre idag än då. Traditioner löstes upp och familjemönster förändrades. Gayrörelsen, fredsrörelsen, antikärnkraft och annat visade att kulturen och samhället inte var så statiskt som det tidigare såg ut som. Och när USA övergav guldmyntfoten förlöstes ekonomin och banade väg för det glada 1980-talets börsyra med årliga uppgångar på över 100 procent. Det är min uppväxt jag skriver om. För mig var det vardag, men med perspektiv och kunskap om historien inser jag att det var ett speciellt årtionde. Vetenskapen har alltid förändrats, mer eller mindre i takt med det omgivande samhället, så att det hände saker inom hum-/sam (som är vetenskapen om människan och samhället) är inte konstigt alls. Hur föränderligt är samhället? Var går gränsen för vad en människa och människor tillsammans kan uppnå? Varför uppfattas det så hotfullt att undersöka den saken. Bygg gärna rymdraketer, höga hus och kärnkraftverk, utmana gärna naturlagarna, men försök inte förändra kulturen och samhället. Vissa kritiker av posthumanismen verkar tänka så, kanske för att man är rädd att forskningen om människan och samhället ska leda till att synen på vad som är viktig kunskap ska förändras, och för den som befinner sig i toppen av en hierarki leder oundvikligen all förändring till försämring. Argumenten som anförs som grund för kritiken mot postmodernismen är i alla fall sällan vetenskapliga, de är påfallande ofta och märkligt nog i väldigt hög grad känslomässiga och anekdotiska.

Denna nya ekonomi bröt kraftigt med det fordistiska produktionssätt som hade dominerat västvärlden under första halvan av 1900-talet. Arbetare förväntades inte längre vara knutna till en plats och en uppgift som vid det rullande bandet. I stället blev de flytande subjekt som, på samma sätt som kapitalet rörde sig mellan länder och marknader, förväntades röra sig sömlöst mellan arbeten och uppgifter. Denna ekonomi beskrevs tidigt som ”senkapitalism” eller ”flexibel ackumulation” men har på senare tid kommit att kallas nyliberalism. Enligt teoretiker som David Harvey, Perry Anderson och nämnde Jameson speglas dessa ekonomiska förändringar i de kulturella förskjutningar som sedermera gav upphov till begreppet postmodernism. De argumenterar därför för att postmodernismen bör förstås som nyliberalismens kulturella logik, på samma sätt som modernismen förhöll sig till fordismen.

Postmodernismen handlar om människan, och om upplevelsen av att vara vid liv, om perceptionens, kognitionens och maktens påverkan på kunskapen. Vad innebär det att vara människa, snarare än en del i ett slags gudomlig eller vetenskaplig plan för världens fullbordande. Postmodernismen undersöker förutsättningar för förändring, samverkan, dynamik och tillblivelse. Utgångspunkten är att ingenting är, allt blir till och kan bara förstås i relation till sammanhang. Det är en annan utgångspunkt än den moderna vetenskapen som söker svar(et). Utgår man från att det bara finns ett och ett enda sätt att ställa frågor, att värde är universellt och att sanningen finns nedlagt i världen för människan att upptäcka kommer forskningen så klart se annorlunda ut än om man utgår från att allt kännetecknas av förändring, relationer och tillblivelse. Fast hur avgör man på ett objektivt sätt vad eller vem som har rätt? Postmodernismen har fördjupat sig i den frågan och frågor av den typen, vilket är frågor som avfärdas av mer modernt präglade forskare som inte anser sig behöva bevisa, verket att de har rätt eller att postmodernisterna har fel, för det bara är så?! Så länge dessa saker debatteras, istället för samtalas om, kommer antagonismen att finnas kvar och kunskapen om livet och verkligheten bli lidande. Ingen fråga kan avfärdas som meningslös, på förhand. Ändå är det så postmodernismen bemöts från forskarna som aspirerar på Nobelpriset, som antas vara en objektiv likriktare på vad som är viktig kunskap, men som utgår från en framgångsrik uppfinnare och entreprenörs testamente, vilket skrevs för över 100 år sedan, i en HELT annan värld. Hade testamentet sett annorlunda ut eller om han efterlämnat sig en mindre förmögenhet, hade vetenskapen troligen sett annorlunda ut.

Postmodern kultur bröt även tydligt med modernismen i det att den tenderade att motståndslöst inordna sig i den kapitalistiska marknadsekonomin. Medan modernismens konstsyn antingen baserades på en romantisk föreställning om konsten som höjd över världsliga politiska och ekonomiska spörsmål eller på en politisk föreställning som såg som konstens roll att kritisera och demaskera den rådande sociala ordningen, präglades postmodernismens konstsyn av en brist på ideologiskt innehåll och metafysiskt värde. Den var därmed fullt kompatibel med en kapitalistisk marknadsekonomi som tidigare ofta hade uppfattats som konstens samhälleliga motpol.

Postmodernismen brukar ofta anklagas för att utgöra en intellektuell och kulturell återvändsgränd. Avsaknaden av fasta värden och mångfalden av teoretiska perspektiv har ansetts ge upphov till kulturell och moralisk kollaps. Men det är svårt att se hur denna självreflexiva och ytlighetsbejakande kulturella logik skulle utgöra ett hot mot samhällsordningen. Det som upplevs som hotfullt verkar i stället komma någon annanstans ifrån.

Vad de flesta kritiker menar när de nedlåtande talar om postmodernism tycks i regel vara en grupp franska tänkare som i själva verket har lite med fenomenet att göra. Filosofer som Michel Foucault och Jaques Derrida, som vanligtvis brukar nämnas i detta sammanhang, tillhör snarare en strömning som brukar betecknas som poststrukturalistisk (en etikett som de säkerligen också skulle värja sig mot). Gemensamt för dem är att deras grundliga kritik av den västerländska politiska och filosofiska traditionen har blivit till ett rött skynke för skribenter som söker värna om vad de uppfattar som en rationell och ”sanningsbejakande” upplysningstradition.

Jag är inte särskilt intresserad av etiketter och vad saker och ting kallas, jag är intresserad av funktion och framtiden, det som skulle kunna bli. Jag har därför tagit till mig Bruno Latours tanke på att We have never been modern. Vetenskapen har inte alltid sett ut som den gör, och den kommer med säkerhet att förändras framöver. Det handlar om en mänsklig verksamhet och den utgå från vad människor ANSER vara värt att veta och satsa pengar på. Idag är tillämpad naturvetenskap det som anses mest värt att satsa på, och följaktligen är det dit pengarna strömmar. Flödet är dock liksom alla andra flöden inte eviga, de kan sina eller finna nya vägar. Vad handlar försvaret om egentligen? Är det ställt borom varje rimligt tvivel att kritiken mot postmodernismen inte handlar om makt och pengar, om att försvara sin egen upphöjda position. Reaktionerna på den postmoderna kritiken mot vetenskapen liknar påfallande mycket kritiken mot och reaktionerna på lagförslagen om kvotering när nya ledamöter i börsföretagen styrelser ska tillsättas. Kritiken utgår från känslor, men kläs i en logiskt stringent språkdräkt. Det är djupt mänskligt och finns väl beskrivet inom psykologin. Och det är inte första gången i världshistorien som det utkämpats strider om vetande. Under upplysningen var det kyrkans makt över vetandet som utmanades, idag är det naturvetenskapen, och det handlade då som nu framförallt om makt. Ingen äger kunskapen eller sanningen. Verkligheten är som den är och varken kan eller behöver försvaras. Kritiken mot postmodernismen bevisar därför att det finns något där värt att undersöka närmare. Genom att reagera som många av kritikerna gör avslöjar man hur lite man har på fötterna när man hävdar kunskapens och sanningens primat. Om det vore som man säger skulle frågan redan varit avgjord, och postmodernismen förpassad till vetenskapens avskrädeshög tillsammans med astrologin och alkemin som länge var en integrerad del av naturvetenskapen. Om kritiken byggde på evidens och fakta skulle postmodernismen aldrig överleva som tankeströmning.

Foucaults projekt gick enligt egen utsago ut på att ”historisera sanningen”, det vill säga att utforska på vilka historiska villkor sanning har etablerats under olika epoker. Derridas språkfilosofiska dekonstruktion visade i sin tur på inneboende motsägelser i alla sanningsutsagor.

Vad dessa filosofers kritiker dock bortser ifrån är att de verkade inom en kontinentalfilosofisk tradition som sträcker sig tillbaka till just upplysningen. I stället tenderar de att göra dem ansvariga för en påstått farlig relativism som i förlängningen riskerar att leda till ett civilisatoriskt sammanbrott. Men relativismen uppfanns inte på 1970-talet och ifrågasättandet av vad som kan anses vara sant har i sekler varit filosofins och det kritiska tänkandets själva grunduppdrag.

Exakt! Ska man kritisera något med utgångspunkt i vetenskap, kan man inte hitta på och bygga kritiken på grundlösa antaganden eller anekdoter, vilket många helt ogenerat gör. Postmodernismen undersöker samma verklighet som all annan vetenskap. Att skjuta på budbäraren för att budskapet inte faller en på läppen är allt annat än vetenskapligt. Vem är relativist egentligen, kan man sannerligen undra. Vill man förstå, eller handlar vetenskap om pengar och prestige? Är det jakten och inflytandet som står på spel, eller sanningen? Hur kan man med hedern i behåll kritisera något man inte läst eller försökt förstå? Det går över mitt förstånd.

Att denna spretiga filosofiska strömning, som slarvigt klumpas ihop med postmodernism, skulle ha något med dagens ”postfaktiska” tillstånd att göra är inte lätt att förstå. Det är nog få som på allvar ser ett samband mellan Foucaults syn på historisk sanning och Derridas kritik av den västerländska metafysiska traditionen å ena sidan och faktaresistenta nättroll å den andra. I Donald Trumps fall påminner synen på fakta och sanning snarare om den i 1900-talets totalitära staters propagandabyråer. Om det finns någon anledning att ta upp postmodernismen i detta sammanhang skulle det möjligtvis vara i förhållande till högerpopulisternas syn på den egna nationen. I likhet med postmodern kultursyn karaktäriseras den nämligen ofta av ett högst selektivt och historielöst hopkok av aspekter och tendenser som snarast kan beskrivas som kitsch.

Det handlar om makt, om försvar av privilegium och om tolkningsföreträde. "Det är känslan som räknas", säger populisterna, eftersom känslor kan styras. Verkligheten kan dock aldrig styras. Postmodernismens, eller här är det bättre att tala om poststrukturalismens, undersökningar av relationen mellan makt och kunskap ger kunskap att förstå och verktyg att hantera populismens försök att relativisterna. Poststruktralismen är inte hotet, det är förnekelsen av postmodernismens relevans som är det verkliga problemet. Att möta alternativa fakta med verkliga fakta är meningslöst, för den som vägrar se och förstå kommer ändå aldrig att nås av kunskapen och upplysningen. Postsanningen och faktaresistensen bändes väg för i samma stund som vetenskap kom att handla mer om pengar och prestige, än om kunskap. En vetenskap som mäter storleken på forskningsanslagen, som jämför mängden citeringar och ser antalet artiklar som ett legitimt tecken på framgång handlar inte längre primärt om kunskap utan om annat. Om även vetenskapen underkastas marknadskrafterna och om värdet av kunskapen mäts i pengar och målet är ökad tillväxt, finns ingen möjlighet att skydda sig mot postsanningens framväxt. Det är vanskligt att uttala sig om kausalitet, men i tid sammanfaller uppkomsten av faktaresistens och postsanning med genomslaget för New Public Management. Det går inte att uttala sig om sambandet utan att undersöka saken, men frågan är åtminstone relevant att ställa och sambandet värt att undersöka. Om, säger om, man verkligen är intresserad av att komma till rätta med problemet. Att skylla på postmodernismen är ingen lösning, särskilt inte som kritiken är gripen ur luften och bygger mer på känslor än fakta.

Men även bortsett från de krystade försöken att koppla ihop post-sanning med postmodernism finns det anledning att förhålla sig skeptisk till förra årets ledord. Det problematiska i att hävda att vi har trätt in i ett medialt postfaktiskt tillstånd är att det implicerar att det tidigare rådde konsensus om vad som var sant och falskt i medias rapportering.

Som de flesta tidningsläsare vet är så dock inte alltid fallet. Krympande spaltutrymme och accelererande publiceringsintervaller gör att nyhetsrapporteringen förenklas ibland intill det felaktigas gräns. Till exempel har orsakerna till Greklandskrisen i svensk rapportering i regel lyst med sin frånvaro. Ibland har även politiska kampanjer tillåtits sätta agendan för sanningsproduktionen i media, såsom i fallet Iraks massförstörelsevapen. I viss mån är sådana misstag oundvikliga och de understryker snarare sanningens politiska natur. Finanskrisen avslöjade på så sätt att de ekonomiska dogmer som i media ofta refereras till som naturlagar i själva verket är uttryck för en viss politisk ideologi.

Påminner även om att det var en journalist som "avslöjade" Paulo Macciarini, det var inte vetenskapens företrädare själva. Visselblåsarna på Karolinska utsattes istället för kritik och ifrågasattes. Makt och vetande är två sidor av samma sak, och den som hävdar motsatsen har ett ansvar att peka på tecken på att det INTE är så. Det går dock inte att bevisa det ena eller andra. Tron att sanning är enkelt och självklart är naiv, ovetenskaplig och därför ovärdig i en akademi som säger sig värna kunskapen. Fakta talar aldrig för sig själv. Därför kan alternativa fakta inte mötas med verkliga fakta, för hur avgör man den saken? Är det bara vetenskapligt sanktionerad kunskap som ska erkännas och få användas? Är det tankepoliser som är lösningen? 1984 är verkligen aldrig långt borta och kunskap och makt är två sidor av samma sak. Ingen äger kunskapen så det enda hållbara, menar jag, är att placera kunskapen i centrum och lyssna mer på VAD som sägs än VEM som talar. Det är i avsaknaden av kritiska samtal som postsanningen växer. Det finns inga genvägar till kunskap, bara hårt, kritiskt arbete och ständig omsorg om vad man håller för sant. Vetenskapen bevisar ingenting, det är den (politiska och ekonomiska) tanken vi måste göra upp med om vi verkligen vill komma till rätta med populism, postsanning och om ett långsiktigt hållbart kunskapssamhälle ska kunna växa fram. Att svepande skylla på postmodernismen är INTE ett försvar för vetenskapen, det om något är ett uttryck för relativismen som man säger att kritiken handlar om.

Därmed inte sagt att den senaste tidens våg av falska nyheter och alternativa fakta inte bör ses som ett samhällsproblem. Uppenbarligen befinner vi oss i en kris och det krävs nu en grundlig och öppen debatt om vad som har lett fram till den.

Men en sådan debatt bör inte börja med att utse en förvirrad idé om postmodernism till roten till problemet. Den växande efterfrågan på alternativa fakta bör snarare ses mot bakgrund av den institutionella förtroendekris som har varit groende i de västerländska samhällena de senaste årtiondena och som utan en djupgående politisk och kulturell förändring sannolikt kommer att växa ännu djupare framöver.

Instämmer, till fullo och tackar Elvander för en klok och klargörande artikel som till skillnad från mycket av kritiken mot postmodernismen bygger på kunskap och analys om saker som går att kontrollera. Nästa bloggpost i serien tar sin utgångspunkt i en kritisk artikel om postmodernismen. Ser fram emot att få jobba med den, och avslutar med några tankar om kunskap som jag varit inne på tidigare och som jag menar kastar ett välbehövligt ljus över frågan om vad kunskap är och hur olika typer av kunskap påverkar samhället på olika sätt. Jag ser vetande som ett slags hierarki, enligt följande grovhuggna karakteristik.

Information, vill jag se som den första nivån. Information kan vara rätt och den kan vara fel. Den sprids och förmedlas överallt och hela tiden. Information både förenar och skiljer människor åt. Tidningar sprider information, liksom TV och radio, men den sprids också mellan människor i vardagen och på sociala medier. Allt som sägs och sätts på pränt och sprids är integration, även rena fantasier. Internet är information. Det är den mest basala och övergripande nivån av kunskap.

Fakta, är nästa nivå. Fakta är verifierad information. Fakta har bearbetats och bygger på empiri, eller går i alla fall att kontrollera. Fakta kan man diskutera och ha olika åsikter om. Fakta utgår från detaljer. Det handlar om ett slags påstående. Det går att vinkla fakta, eller välja att presentera bara delar av den, för att skapa en illusion av att det man säger är sant även om det bara delvis stämmer. Den som vill ge sken av något som inte stämmer använder alternativa fakta, vilket är i ropet just nu. Det som presenteras som fakta är mer än information.

Kunskap, vill jag se som något mer än information och fakta. Här handlar det om att kunna värdera den information och de fakta man får ta del av. För att man ska kunna tala om kunskap krävs analys och kritisk reflektion. Fakta talar för sig själv, men kunskap är resultatet av bearbetning. Viss kunskap går bara att nå genom tolkning, vilket ibland och av vissa betraktas som ett problem, för kunskapen är då inte säker. Fast strävar man bara att i varje läge vara så säker som det bara går faller den kritiken. Ett samhälle är allt för komplext för att kunna förstås med hjälp av enbart verifierade och vederbörligen granskade fakta. Skillnaden mellan fakta och kunskap liknar skillnaden mellan komplex och komplicerad.

Bildning, är nästa nivå i min uppräkning. Bildning handlar om att sätta in kunskapen i sitt sammanhang, och om att se de stora linjerna. Bildning ger perspektiv och bidrar med förståelse som går djupare, är bredare och ibland anekdotisk. Bildning ger liv åt kunskapen och är en förutsättning för att förstå andra människor, även de som tänker annorlunda. För att kunna hantera kunskap på ett hållbart sätt behövs bildning, som absolut inte är bara en kanon eller handlar om klassisk litteratur eller musik. Det krävs tid för att bli bildad, och massor med information och kunskap. Bildning är något som växer på en, om man bara är intresserad och har tålamod. Bildning är dock ingen garanti för att göra gott. Man brukat säga att kommendanterna på koncentrationslägren var bilade. Ignorant och samtidigt bildad kan man dock inte vara.

Vishet, är den högsta nivån av vetande. Vishet kräver, förutom det som redan beskrivits på de lägre nivåerna, ödmjukhet. Vis är den som förstår hur mycket vi intevet, därur växer ödmjukheten. Vishet krävs för att göra världen till en bättre plats och för att bygga ett hållbart samhälle. Det går inte att bara bestämma sig för att bli vis, vilket fungerar om man vill bli bildad. Visheten är en nåd att stilla bedja om, ett ideal att sträva efter. Den bygger på förståelse, men också på kritisk analys av både det som går att veta och det som inte är möjligt att veta något om. Alla kan inte bli visa, men för att nå dit krävs att man har insikt om och förståelse för, skillnaden mellan de aspekter som beskrivits här.