Är skolan en katapult eller en trampolin?

Det är genom att klara utmaningar man växer som människa och även så som kunskap utvecklas. Det är genom att övervinna hinder, ta sig igenom svåra passager, tvingas anstränga sig till det yttersta och klara av kniviga problem som självförtroendet växer. Genom att visa för sig själv att man kan, att man vet förstår och klarar av mer än förut och kanske också mer än andra blir man tryggare som människa. Lätt fånget, lätt förgånget, gäller på livets alla områden. Gratis, fritt, enkelt och roligt är kanske lockande i det korta perspektivet, men i längden är det förödande för allt vad utveckling och hållbarhet heter. Livet innehåller både leda och lycka, sorg och stunder av eufori. Det är dock vägen fram som är mödan värd, för målet på resan är döden. Livet handlar om att söka efter sådant man inte har, och ju bättre man är på att fortsätta söka även om det ser hopplöst ut och trots att chansen är liten att man hittar det man önskar, desto större är chansen att livet levs i en känsla av meningsfullhet. Mer än så är meningslöst att hoppas på, i alla fall i det långa loppet. Och en skola som inte bygger på den insikten kommer förr eller senare att upphöra att vara en skola värd namnet.

Skolan är en plats för kunskapsutveckling, ett sammanhang att växa i som människa och medborgare. Det är i skolan som grunden läggs för demokratin. Därför vill jag se skolan som en trampolin, inte som en katapult. Låt mig förklara. En katapultskola skickar snabbt, enkelt och utan ansträngning ut eleverna i samhället och livet, ju snabbare och längre desto bättre. En trampolinskola bjuder motstånd och utgör ett slags plattform att ta spjärn emot för att på egen hand hoppa ut över vattnet för att landa på bästa sätt. Och ju styvare trampolinen är, desto längre, högre och svårare hopp klarar man. Ifall man har muskler och kompetens. En trampolinskola bygger på samverkan och växer fram mellan lärarna och eleverna som arbetar gemensamt för att utfallet ska bli så bra som möjligt. Lärarnas uppgift är att hela tiden bjuda lagom motstånd och att uppmuntra till ökad ansträngning, och eleverna har att ihärdigt försöka prestera på toppen av sin förmåga. I en trampolinskola handlar undervisningen inte om betygen, utan om det som händer sedan, om hur väl man klarar hoppet ut i samhället, om hur vackert och väl genomfört det är och vilken svårighetsgrad man klarar av. I båda skolorna landar man förr eller senare, men i trampolinskolan kan man ta sig upp igen på egen hand och försöka en gång till. Där kan man dra nytta av erfarenheterna och skörda frukterna av sina egna mödosamma strävanden och försöken att lyckas. I katapultskolan får man ett betyg och en flygande start, men sedan är man hänvisad till andra för att ta sig någon vart efter att man landat.

Dagens kundtänkande och vinstfokus förändrar och förskjuter innebörden i skolan och gör den mindre till en trampolin och mer till en katapult. Som kund förväntar man sig att få något, man kräver hjälp och överlåter ansvaret för resultatet på andra. I en sådan skola bjuder lärarna självklart allt mindre motstånd och förväntas allt mer hjälpa, stötta, inspirera, roa och skapa möjligheter. Eleverna åker med och njuter av resan. Utbildning ses allt mer som ett slags formalitet. Skolan ska så snabbt och billigt, enkelt och smärtfritt som möjligt låta eleverna passera genom systemet. Idag är det skolorna som konkurrerar för att locka elever till sig, och den som lockar flest tjänar mest. Eleverna väljer den skola som ger dem högsta möjliga betyg till lägsta möjliga pris och ansträngning. Det är så marknadskrafterna fungerar. Tanken är att konkurrens driver kvalitet, men om det inte är människor som konkurrerar om vem som kan göra det finaste, högsta och mest avancerade hoppet från trampolinen, utan skolorna som konkurrerar om hur högt och långt de kan skjuta ut eleverna kommer kunskapen att bli lidande. Och vet vi inte vet vad det är för typ av kvalitet vi behöver för att skapa ett hållbart samhälle och åt medborgarna ett meningsfullt liv får vi det vi förtjänar, inte det vi önskar.

Läser vad Dick Harrisson skriver, och håller med om mycket. Han är något viktigt på spåret när han talar om skolan. Det finns inga genvägar till kunskap, bildning och vishet, bara till fakta (som dock blir till meningslös information utan förmågan till kritisk analys). Alla vet att det är så, men det är lätt att ta det för givet, ignorera det eller skjuta på budbäraren som petar i det variga såret. Vad kunskapsnationen Sverige behöver nu är inte en Björklund som pekar med hela handen, utan någon som går före visar vägen och bjuder intellektuellt motstånd, någon som utmanar och fokuserar på innehållet, inte på formen. Kunskapen är skolans innehåll. Betygen är bara en tom form. Kunskapen behöver placeras i centrum och skolan behöver bli mer av en trampolin än en katapult. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Skolan ska handla om det individerna och samhället behöver, om det som är svårt, inte om det som är roligt, det är Harrissons budskap, och jag håller med. Det är lätt att skratta åt dumheterna som sprider sig i samhället, men skrattet fastna i halsen när perspektivet vidgas och man börjar tänka på klimatförändringar, flyktingströmmar, rasism och en växande faktaresistens. Skolan ger oss inte det vi vill ha, den kan bara leda eleverna till vattnet, dricka måste de göra själva. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi vill ha.

Ovanstående exempel må se ut som roliga historier, lämpliga för skratt vid middagsbordet, men sett ur mitt bildningspositiva perspektiv är de snarare typiska för de allt lägre kunskapsnivåer som breder ut sig i samhället.

Kunskapssamhället liksom alla andra samhällen växer fram mellan människor och handlar inte om vad några få kan eller förmår. Båda leden i det sammansatta ordet är lika viktiga: Kunskap och Samhälle. Det är samhällets och medborgarnas samlade förmåga och generella kunskapsnivå som räknas, inte var eliten eller några få experter kan eller vet. Ansvaret för kunskapsutvecklingen i ett land kan inte delegeras, det handlar om vad människor gör och tänker, kan och vet i vardagen som räknas. Därför är det så viktigt att skolan är en trampolin och inte en katapult.

I många svenska skolor agerar lärarna enligt principen ”det där är svårt, det väntar vi med till nästa årskurs”, varför kunskap som förr lärdes ut på mellanstadiet idag låter vänta på sig till universitetet. Detta gäller i allra högsta grad förmågan att hantera språket, men det gäller också grundläggande matematik, samhällskunskap, historia och geografi – kunskaper som du behöver om du vill kunna orientera dig i vardagen.
Sanningen är att vi lever i en värld som präglas av acceptans för uppskjutandet som princip. Det lär ha varit Mark Twain som myntade det vidriga ordspråket ”skjut inte upp sådant till i morgon som du lika gärna kan skjuta upp till i övermorgon”. Och visst, det fungerar kanske för den som önskar legitimera sin aversion mot att röja upp i trädgården eller på skrivbordet.

Någon annan kan göra det, eller det gör jag sedan. Handen på hjärtat, är det inte så vi tänker. Särskilt som alla är mer och mer stressade och pressade. Den som kan anställer någon som kan ta hand om läxläsningen och signalerar därmed till sina barn att skolan och kunskapsutvecklingen inte är en ansträngning värd mödan, och i takt med att betygens roll ökar allt mer i samhället förstärks den tendensen. Kunskapen utarmas och ju längre man väntar med att ta tjuren vid hornen desto svårare blir det att vända utvecklingen, både för egen del och för samhället som helhet. Studenternas förkunskaper sjunker för varje år, och förståelsen för vad högre studier är och vad som krävs av en för att lyckas på högskolan minskar. "Det är för svårt och ni lärare kräver för mycket av oss", säger allt fler av studenterna idag, och de håller fast vid den inställningen till sina studier allt längre. Även under arbetet med examensarbetet ser jag tecken på det, och för vissa är det först ute i arbetslivet man inser vad man borde gjort. Varifrån kommer den synen på utbildning och kunskap? Från skolan, så klart. Men det är inte skolan som bär ansvaret för att det blivit på detta sätt, det är politikerna som reformerat skolan och anpassat hela utbildningen efter marknadens krav. Marknaden är bra på att ge oss det vi vill ha, men sämre på att ge människor och samhällen vad de behöver. Marknadskrafterna följer alltid minsta motståndets lag. Mesta möjliga avkastning på minsta möjliga insats, så skapar man rikedom, men inte kunskap och inte hållbarhet. Genom att paketera varan snyggt och bjuda på en behaglig resa håller man kunderna nöjda och glada och så länge betygen är godtagbara är det ingen som klagar. Katapultskolan är ett resultat av marknadsanpassningen och ekonomiseringen avs skolan. Vill vi ha en trampolinskola måste vi tänka om och göra rätt. Vi måste alla inse att det finns inga genvägar och det som skjuts upp till imorgon kommer man troligen att fortsätta skjuta upp. 

Men det får, och har redan fått, förödande konsekvenser när det blir en inofficiell dogm för utbildningsväsendet. Pedagoger föredrar att vänta i det längsta med att tvinga på sina adepter lärdomar som inte är självklart lustbetonade, utan som kräver möda och ansträngning.

Att ställa krav och bjuda motstånd kostar på, och den lärare som sätter betyg efter förtjänst snarare än efter förhoppning och elevernas önskemål, får det svårt i en skola som fokuserar på kundnöjdhet och som bara bryr sig om nyckeltalen som mäts och jämförs. Kunskapen är skolans själ, och säljer vi ut den till förmån för lusten och minsta motståndets lag, om skolans mål är att effektivisera och förenkla, kommer förs kunskapen att bli lidande, sedan hållbarheten och förr eller senare människorna. Fast då är det så dags att ångra sig, och det finns ingen att klaga på. När man står där på trampolinen är det helt och hållet upp till en själv att visa vad man kan och vet. 

Vad händer om vi istället börjar prioritera att lära ut det som är viktigt, trots att det är svårt, och om uppskjutandet blir lika förkastligt som fordom? Då, först då, kommer bildningsförfallet äntligen att hejdas.

Jag håller med Dick Harrisson. Det finns inga genvägar till kunskap. Lärande är en omväg och liksom belöningen för hård träning kommer den först i efterhand. Kanske kan man säga att ju roligare man har det i skolan, desto tråkigare och jobbigare liv får man. Och omvänt, ju fler och jobbigare umbäranden och utmaningar man utsätter sig för och kämpar med i skolan, desto rikare och roligare blir livet sedan. Skolan är kort men livet är långt och kunskapen oöverblickbar. Det är en förutsättning som ingen katapult i världen kan ändra på.