Fortsätter reflektera med utgångspunkt i skillnaden mellan komplex och komplicerad och om behovet av olika typer av kompetens. Jag ser som sagt en hel massa tecken på att det finns ett grundläggande antagande i samhället och stora delar av vetenskapen också, om att det inte existerar någon betydelsefull skillnad mellan komplext och komplicerat, vilket jag menar är ett felaktigt antagande. Jag skriver för att värna kunskapen och menar att man i alla lägen aldrig ska nöja sig med mindre än så säker kunskap om det man undersöker som det överhuvud taget är möjligt att nå. Det enda jag säger är att alla problem inte är komplicerade och därför inte kan lösas genom att brytas ner i delproblem för att på det sättet nå säker kunskap om delarna som samman till ett lika säkert (det är antagandet som jag ifrågasätter) svar som rör helheten. Världen och livet, samhället och kulturen är fyllda av komplexa problem som inte går att dela upp i mindre delar med mindre än att problemet förvandlas till något helt annat, vilket gör att lösningen inte handlar om samma problem som frågan.
New Public Management, hävdar jag, är en management-ideologi som bygger på det felaktiga antagandet att kultur, skola, vård och offentlig förvaltning är komplicerade problem. NPM bygger i alla fall på tanken att alla uppgifter och moment som ska utföras inom en organisation kan och ska brytas ner i sina minsta beståndsdelar och lösas var för sig. Grundantagandet som NPM bygger på är att detta sätt att jobba faktiskt leder till bättre resultat. Ingen kan ifrågasätta att NPM är effektivt, snabbt och rationellt samt att det leder till sänkta kostnader. Problemet är bara att verksamheternas resultatet inte självklart blir bättre för att det man mäter blir det. Effektivitet, måluppfyllelse, kostnader samt diverse noga utvalda och mätbara nyckeltal går att kontrollera och utvärdera. Maskinen kan mycket väl fungera utmärkt och spinna som en katt. Organisationen kan producera ett resultat som enligt alla tillgängliga parametrar fungerar väl, men det betyder ändå inte självklart att parametrarna handlar om det som är det övergripande målet med verksamheten. Utbildning och kultur är komplexa frågor och problem. Därför behövs en helt annat ledningsfilosofi. Det är den jag skissar på här, och den bygger på tanken att man inte ska (lära sig) följa regler, utan principer. Det menar jag är en bättre och mer konstruktiv ledningsideologi som faktiskt fungerar, om det är ett komplext problem man står inför.
Utgångspunkten för reflektionen är min vardag som lärare på högskolan och de styrdokument jag har att utgå från. De nationella examensmålen för företagsekonomi lägger vikt vid och betonar ordet självständighet. Lika viktigt är kritiskt förhållningssätt och genom hela dokumentet (som beskriver vilken kunskap och förståelse, vilka färdigheter och förmågor samt förhållningssätt som studenterna som får examen ska kunna leva upp till) återfinns skrivningar som handlar om färdigheter som tolkning, bedömning, förmåga att identifiera behov av ytterligare kunskap, redogöra för och vetenskaplig grund. Målen jag ska styra min verksamhet mot är med andra ord vaga. Självständighet, kritisk och tolkning är lätt att säga, och det går att skapa progression rörande dessa saker på dokumentnivå (vilket vad som granskas och utvärderas), men när orden ska omsättas i undervisningspraktiken faller det tillbaka på den enskilde lärarens förmåga att göra rättvisa bedömningar, vilket inte är en exakt vetenskap. Om målet med högre utbildning är självständighet, ställer det alltså speciella krav på både oss lärare och studenterna. Hur främjas självständighet och hur utvecklas förmågan att tänka och agera självständigt? Jag är av den bestämda uppfattningen att det är svårt att utveckla förmåga att agera självständigt genom att följa regler och om det är målet menar jag att man istället borde fokusera på principer.
Jag återkommer ofta till hur jag som docent inom dagens NPM-präglade högskoleorganisation inte är betrodd att agera självständigt, hur jag tvingas följa detaljerade anvisningar och manualer, hur jag kontrolleras och hur arbetet allt mer, allt tydligare och allt ihärdigare styrs mot mål som bryts ner i delmål, vilka följs upp och vars resultat utvärderas med allt tätare intervaller. Jag tvingas med andra ord följa regler, där jag menar att jag i stället borde tvingas följa principer. Utbildningen till docent handlar om att lära sig agera självständigt och om hur man skapar regler som fungerar. Varför skulle jag bli docent och varför betalar min arbetsgivare mig 2000 kronor extra i lön om jag inte är betrodd att använda kunskaperna och kompetensen jag skaffat mig? Det går över mitt förstånd, men jag tror att ett plausibel svar står att finna i ovanstående resonemang och den identifierade skillnaden mellan komplex och komplicerad och den bristande förståelsen för skliinaden. Tänker vi inte om i akademin riskerar docenttiteln och andra examina meningslösa utmärkelser utan praktisk betydelse.
Dagens skola och den högre utbildningen, liksom för övrigt stora delar av forskningsverksamheten, är idag i väldigt hög grad målstyrd. Och målstyrningen uppnås genom att dela upp arbetet i mindre och mer hanterbara delar, som det skapas experter för som upparbetar kompetens för just den lilla avgränsade del av arbetet som ryms inom just deras ansvarsområde, vilket gör att kunskap, förståelse, färdighet och förmåga, att skaffa sig överblick går förlorad. Varje del mäts och konkurrensutsätts, och resultatet utvärderas och jämförs med andras delars resultat och ställs i relation till det övergripande målet. För att få en komplicerad maskin att fungera krävs regler, följsamhet och disciplin. Fast högskolan och resten av utbildningssystemet är en annan typ av organisation, ett slags komplex eller abstrakt och maskinsk organisation (för att tala med Deleuze och Guattari). Målen med högre utbildning är att främja dynamiska och komplexa egenskaper som självständighet, kreativitet, kritiskt tänkande och ny-tänkande. Utvecklingen av dessa mål motarbetas i praktiken, trots att man ofta talar sig varm om egenskaperna i olika sammanhang. I vardagen och i utförandet av arbetet är regelföljande anbefallt. Risken är därför stor att det växer fram en schizofren organisation, vilket är en naturlig reaktion hos den som tvingas ansvara för ett hopplöst uppdrag och där det är viktigare att man följer regler än principer, där kartan överordnas terrängen.
Skillnaden mellan regler och principer är att man passivt följer regler och att man arbetar aktivt med tolkningen av och strävan efter att förverkliga principer. För att följa regler behövs ingen självständighet, tvärtom. Kreativitet, självständighet och kritiskt tänkande blir till hinder i en organisation som följer regler. För att sträva efter och förverkliga andemeningen i en uppsättning principer, vilket jag ser självständighet som, krävs dock en väl utvecklad förmåga till självständigt arbete, kritiskt tänkande och kreativitet. Därför vill jag se en förändrad syn på dessa saker; därför vill jag att regelföljandet nedtonas och att samtal om hur man ska tolka principerna som den högre utbildningen vilar på och utgår från, uppvärderas. Tänker man att det är principer som studenterna och lärarna ska följa istället för regler tvingas man tänka om kring ledningen av verksamheten. Det är skillnad mellan att följa regler och att följa principer. Regler må vara komplicerade, men de går att bryta ner i delaspekter som följs upp separat, vilket är en utmärkt strategi om uppgiften som ska lösas är av den karaktären. Principer är vaga och måste hanteras med hänsyn tagen till det, men om problemet är komplext är det helt i sin ordning för då bygger både uppgiften och lösningen på samma grundantagande.
Idag bombarderas studenterna med allt mer detaljerade anvisningar som förklarar reglerna. Jag förstår frustrationen som allt fler visar allt oftare. Vad menar ni egentligen? Förklara! Vad betyder självständig? Ja, vad betyder det egentligen? Betyder det följa regler slaviskt, eller betyder självständigt att tänka själv, dra egna slutsatser och skapa en handlingsstrategi som fungerar för att lösa uppgiften samt ta ansvar för resultatet? Problem som löses självständigt kan per definition aldrig beskrivas i detalj innan, det går bara att i efterhand bedöma resultatet. Självständighet är därför en princip, inte en regel. Frågan är vad som är högskolans verkliga uppdrag, och om någon vet och bryr sig, egentligen? Eller räcker det att visa god genomströmning, hålla budget och dra in så mycket pengar som möjligt? Jag har alltid tagit det där med självständighet och kunskap på största allvar, men märker att jag blir cynisk av att tvingas följa regler som leder bort från det mål jag trodde alla var överens om gällde, för det finns ju trots allt nedtecknat i styrdokumenten för den högre utbildningen och i examensmålen som jag ska utgå från i mitt myndighetsutövande. I teorin är nog självständighet viktigt och som princip betraktat, men frågan är hur det ser ut i den komplexa praktiken.
Jag vill använda mina kunskaper och min kompetens för att göra vad jag kan för att främja utvecklingen av självständighet och övriga förmår och färdigheter hos studenterna, men det blir svårt när både jag och studenterna tvingas följa regler till punkt och pricka. Varför inte låta oss följa principerna istället, och sedan själva få ta ansvar för resultatet? Det skulle tvinga fram förmågan till självständighet, och det skulle locka fram konstruktiva samtal om innebörden i de komplexa målen som vi alla har att sträva efter. Tänk om jag fick svara på frågan: är detta en bra definition av begreppet sig och så; istället för att bli utsatt för desperata rop på hjälp i linje med: förklara hur jag ska göra! Tänk om det var principen om självständighet som styrde den högre utbildningen; istället för den hopplösa regeln om samma sak. Om det var principer som verksamheten leddes mot, istället för regler skulle man tvingas ta tag i komplexiteten och hitta lösningar som faktiskt fungerar i praktiken och inte bara på pappret och i teorin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar