När det akademiska samtalet havererar går det ut över samhället

Läser med sorg vad Sten Jönsson, (professor emeritus i företagsekonomi, handelshögskolan i Göteborg), Rolf A Lundin, (professor emeritus vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping) och Barbara Czarniawska, (professor i företagsekonomi vid Gothenburg Research Institute, Göteborgs universitet) skriver i Uppsala Nya Tidning. Jag blir ledsen för professorerna efterlyser ett samtal som jag också efterlyser, men som få verkar bry sig om idag; det akademiska samtalet där tankar stöts och blöts, inte för att komma fram till ett bestämt svar utan för att lyssna på varandra och lära, för att utvecklas och bli bättre. Samtala gör man inte för att vinna, utan för att öka hållbarheten i relationerna man ingår i.

Igår var det folkomröstning i Turkiet. Igår avslutades för överskådlig tid framöver det offentliga samtalet i Turkiet. Demokratin vill jag se som ett slags samtal. Diktatur är debatt. Ett folk, en ledare, en väg fram och ett enda sätt att tänka. All makt år Tengil, vår befriare. Diktatorn befriar folket som slipper ta några beslut, men det kostar. Så länge jag får som jag vill är det så klart bra, men om jag inte vill ha det som bjuds, vad händer då? Om jag plötsligt befinner mig på andra sidan, om jag anklagas för att vara mot? I en demokrati händer ingenting, men i en diktatur får du helt enkelt se till att vara lojal mot ledaren och tycka samma som alla andra. Det är en an demokratins tragiska dilemman detta att folket kan avskaffa rätten till makt och inflytande. Debatten skapar vinnare och pekar mot den enda vägen. Debatten banar väg för diktatur. Ett sammanhang, en åsikt, en enda väg fram: Den bästa, billigaste och mest effektiva. Det är dagens melodi. För inte särskilt länge sedan samtalades det i akademin. Idag debatteras det. För eller mot, rätt eller fel.

Härom dagen hörde vi talas om en studie av arbetsmiljöproblem som genererat 70 artiklar inom medicin. En liknande studie i ett samhällsvetenskapligt ämne fick bara ihop fyra. Är de så mycket bättre på arbetsmiljö i medicin eller har de mer generösa journaler? Eller är kriterierna så olika?

Antal artiklar talas det allt oftare om. Vi måste bli bättre på att publicera oss på rätt ställe; där det räknas. Vad man skriver spelar mindre roll, var man skriver och att man bli citerad är det enda som räknas. Vissa ämnen är bättre än andra på att skapa högrankade tidskrifter, och ju fler tidskrifter desto fler publikationer. Går man samman och publicerar ihop, det vill säga skriver varandras namn på varandras artiklar ökar antalet artiklar. Fast kunskapen späds ut. Det är en allt tunnare soppa som kokas på allt svagare fond. Vem läser innehållet i alla artiklarna, som förlagshusen tjänar en massa pengar på genom att författarna arbetar gratis och dessutom ofta betalar för att bli publicerade, samtidigt som biblioteken på universiteten runtom i världen betalar för prenumerationerna. Snacka om affärside. Hur gick det till när världens mest lärda svalde bluffen och köpte försäljarnas snack om kejsarens nya kläder?

Vi ser ofta sakkunnigutlåtanden nuförtiden som bara räknar antalet artiklar i olika klasser enligt en av de otaliga rankinglistorna för journaler. Läser någon artiklar i dag? Var diskuteras idéer och nya infallsvinklar? Håller det akademiska samtalet på att vittra bort?
Vi har ett långt perspektiv på forskning och undervisning vid svenska universitet (från tidigt 60-tal). Under denna tid har vi handlett över 200 doktorander av vilka många nu är professorer. Vi har erhållit internationella utmärkelser i våra ämnen och tror oss veta vad vi talar om.

Jag har inte samma långa erfarenhet, men under mina år i akademin har jag med förfäran tvingats bevittna hur samtalet löses upp och hur allt mer energi läggs på strategiska möten, debatter och bekymrat tal om sjuknade placeringar på aktuella rankinglistor. Akademins innehåll utarmas allt mer och formen tar över. Tänk inte fritt och högt, tänk inte nytt: Producera artiklar, citat och nyckeltal. Det är budskapet. Den akademiska friheten, det kollegiala styret och högre seminarier; högskolans motsvarighet till demokratins bärande element monteras ner i snabb takt till förmån för den enda vägens ekonomiskt inriktade politik. Jag delar professorernas oro.

Nu är vi bekymrade! Universiteten uppstod ju som en följd av Karl den Stores dekret om att folket skulle bildas via klostren. Därur växte de första universiteten fram, först med fakulteter i teologi och juridik. 

Sedan moderniteten har folkbildningen glömts bort och forskningen prioriterats, först för att ifrågasätta företeelser i samhället som grund för förbättring, och på sistone, som ett konkurrensmedel nationer emellan. 

Detta har i hög grad gynnat naturvetenskaperna, och i motsvarande mån missgynnat samhällsvetenskap och humaniora.

Kritiken mot postmodernismen är en kritik mot allt som inte inordnar sig, ett försök att kväsa uppror. Ett oresonligt sätt att försvara nyttan med den enda vägen. Det blir aldrig ett samtal om postmodernismens konsekvenser, premisser eller eventuella förtjänster. Upproret ska kväsas till varje pris och med vilka metoder som helst. Den enda vägen ska försvaras och den som vågar tänka själv tvingas in i debattens förödande logik där den starkaste vinner. Naturvetenskap är mönstervetenskapen och kunskap som inte passar in i positivistens mall erkänns inte som kunskap.

Världsförbättrarengagemang finns det inte tid för längre. Skall samhällsvetarna få forskningsmedel gäller det att kränga korta, enidéartiklar. En och samma studie kan avrapporteras i en mängd artiklar. Antalet artiklar är måttet och de produceras i ett ökande tempo. Några av Sveriges mer framgångsrika forskare tar fortfarande världsförbättringen på allvar, men de flesta anpassar sig till de mätinstrument som tillämpas.

Den som är doktorand idag, som vill upp och göra karriär tvinga följa reglerna. Jag är docent och behöver inte bry mig, och professorerna som skriver debattartikeln går snart i pension. Vad händer sedan, med akademin, med kunskapen, samhället, demokratin? Vad händer med samtalet, hållbarheten, det kritiska tänkandet?

Doktorander, den mest formbara gruppen av alla inom den växande högskolan, uppfostras att sträva efter mätbara resultat. New Public Management (NPM), det nya modet att driva offentliga organisationer som om de vore företag, har stärkt den byråkratiska styrningen av högskolan. Byråkrater kan räkna artiklar och se till att alla rapporteras in för att bilda grund för certifieringar och ranking av universitet.
Den växande mängden tidskrifter rankas på basis av antalet citeringar i listor, som också rankas.

New Public Management är ett sätt att styra mot mål. Och i vår sköna nya värd är målet allt. Vägen fram, samhället och livet betraktas som meningslösa transportsträckor. Vinnaren skriver historien och samtal betraktas som slöseri med tid. Lär dig debattera och bli en vinnare, eller försvinn. Kunskapen har inget värde längre. Bara ekonomin. Idag forskas det i allt högre utsträckning för att kunna söka pengar. Den forskningsansökan som vinner bifall i den mördande konkurrensen anses bättre och mer värd än kunskap som genereras utanför det ekonomiska systemet. Helt enligt rådande ekonomiska logik anses det bättre att landets doktorer, docenter och professorer ägnar sin arbetstid åt att konkurrera med varandra om vem som skriver den bästa ANSÖKAN, än att faktiskt forska och samtala om resultatet och dess användbarhet.

Belöningen för många publicerade artiklar är mera forskningstid. Straffet vid för få är mer undervisningstid. Doktorander söker på ”keywords” i artiklarna, så att de inte läser något onyttigt. Man undrar om de läser några artiklar överhuvudtaget! Ofta ser man att de nöjt sig med sammanfattningen, om ens det.

Bara det som mäts räknas och betyder något. Vi får den kunskap och demokrati vi förtjänar, inte det system vi önskar oss. Doktoranden som går sin egen väg fryses ut och lämnas ensam. Det finns bara en enda väg fram. Mångfald ses som ett mot mot den heliga lönsamheten och effektiviteten. Den rätta läran måste försvaras mot alla uttryck för kätteri, kosta vad det kosta vill.

Missar de något värdefullt? Nja! Kvalitetsbedömningen görs ju av anonyma granskare av manuskripten – ibland är resultaten bra, ibland mindre bra. Förr läste sakkunniga sökandes alla publikationer till en tjänst. Inte längre – det är ju inte effektivt med sådant dubbelarbete – räkna artiklar går fortare. Macchiarinifallet illustrerar dock hur fel det kunde bli inom medicin.

Formen och ytan vinner över innehållet. Det ena antas följa automatiskt efter det andra. Det viktiga är inte vad man skriver och hur mycket kunskap man har och förmedlar, utan att man så snabbt som möjligt knäcker den akademiska koden som gör att ens publiceringar vinner bifall. Och när koden väl har knäckts vill det till att man stannar kvar i samma hål och gräver där man kan, djupare, smalare och med allt mindre konkurrens. Kunskap är omodernt. Samtal är slöseri med tid. Tvång är frihet och Tengil är vår befriare. Demokrati är diktatur. Jag raljerar, men jag är inte ensam om att känna som jag gör. Vi är många som är oroliga över utvecklingens riktning.

Argumentet är att universitetsledningarna behöver mäta resultaten för de olika enheterna. Då är det naturligt att välja något ”objektivt” mått, såsom antalet artiklar. Förlagen medverkar genom att lansera nya specialtidskrifter till hutlösa priser. 

Det har blivit en norm att avhandlingar skall bestå av en samling artiklar. Monografier, där man visar upp att man behärskar ett ämne på bredden och kan motivera den valda ansatsen, ses inte med blida ögon eftersom det är artikelsamlingar som ger poäng i jakten på resurser i universitetssystemet.

Att skriva böcker ses i bästa fall som slöseri med tid. Även om kunskapsmålet bara kan nås genom att låta utläggningen breda ut sig och gå på djupet. Väljer man att blogga betraktas man med misstänksamhet. En enda av mina få refereegranskade artiklar är värd mer än över 3000 bloggposter och en bok publicerad open access på nätet. Och det är ett objektivt mått, för det har ingenting med innehållet att göra. Vad man skriver betyder inget, för det är ingen som läser och samtalar om innehållet idag. Tiden finns inte. Nästa möte, deadline eller debatt är viktigare att jaga. Granskning handlar idag om att räkna poäng, inte om att läsa innehållet kritiskt. Vid disputationer handlar det inte om att granska avhandlingens innehåll, utan om att diskutera meritvärdet i tidskrifterna där artiklarna har publicerats. Rådet till doktoranderna är: Lägg inte ner en massa tid på kappan, skriv artiklar istället.

Doktoranderna, i inlärd hjälplöshet, vänjs av från uthålligt arbete med komplexa problem.

Så blir det så klart. Med tiden kommer antalet forskare som faktiskt skolats att analysera och hantera komplexa problem minska. För varje år som går producerar det akademiska systemet allt fler strömlinjeformade produktionsmaskiner som knäckt publiceringskoden och som är mästare på att vinna debatter. Det akademiska samtalen försvinner i samma takt som pensionsavgångarnas obönhörliga och skrämmande tickande. Den nya tiden kräver andra kompetenser än den gamla, så har det alltid varit. Fast den viktiga frågan är om det gynnar kunskapsutvecklingen i landet.

Det tar lång tid att få in artiklar i de ”bästa” journalerna och eftersom man mäts på ”genomströmning”, har man ibland frångått kravet att artiklarna i en sådan avhandling skall vara publicerade och nöjer sig med att de är ”publicerbara”. 

Vill man bli publicerad i en högrankad informatiktidskrift kommer ens resultat att vara inaktuellt innan det når lärarna, för det tar så långt tid att passera review-processen. Så går det när formen överordnas innehållet och kunskapen tappat sitt värde. Det viktiga är inte vad man skriver om, utan var man publicerar sig. Och då spelar det heller ingen roll att ingen läser. Det räcker att man knäcker koden för publicering.

Seminarier har, i effektivitetens namn, omvandlats till övningar i detaljgranskning av halvfärdiga artikelmanus (som bara skall ”fixas till” för att bli ”publicerbara”).
Det obundna akademiska samtalet har spelat ut sin roll på idéstadiet. Styckeproduktion på ackord skapar dock inga innovationer.

Det är så tragiskt att jag saknar ord. Den akademi jag sökte mig till, blev upptagen i och just skulle börja bidra till, löstes upp framför ögonen på mig. Jag utbildades till något jag inte får arbeta med. Om det var så att kunskapen förlorat sin betydelse vore allt i sin ordning, men dagens och framtidens människor kommer i lika hög grad som gårdagens att vara i samma behov av kunskap om kultur. New Public Management riskerar med andra ord att förvandla akademin till ett slags kung Midas som fick sin önskan uppfylld om att allt han rörde vid förvandlades till guld. Han dog ofantligt rik men ensam och hungrig. Är akademin på väg mot samma öde? Samtala om det i smågrupper, om ni inte glömt hur man gör.

Vi är helt övertygade om att den nuvarande färdriktningen leder våra universitet fel, men har inga enkla recept för framtiden. Börja med att återinföra den kollegiala ledningsformen och minska inflytandet från effektiviseringsbyråkrater. Var mer uppmärksam på tiden efter doktorsexamen, inte minst därför att det krävs starka medel för att avlära det man blivit itutad under nuvarande forskarutbildning. Mentorskap är ett sätt att vägleda den nybakade doktorn in i det akademiska samtalet till nytta för akademien. Samhällsnyttan av att ha ett fritt och ohämmat meningsutbyte om viktiga frågor inför framtiden har nog aldrig varit större än i dag, då debatten styrs av ”spin doctors” och opinionsbildare med sikte på dagspolitiska poänger.

Jag avslutar denna deprimerande, men viktiga (det tycker i alla fall jag) bloggpost, eller det är snarare att rop på hjälp, med ett citat från min bok om samtal där jag söker efter just det som professorerna efterlyser.

Samtal om samtal om kultur heter boken (som finns att ladda ner gratis, antingen här på bloggen eller från Diva. Jag kan inte länka nu, men sök på Nehls och Samtal så bör den komma upp) och det gör den för att jag vill visa dels att kultur kan förstås som ett slags samtal, dels att den typen av insikt bäst uppnås genom samtal. Jag vill främja ett annat, ett mer förutsättningslöst, nyfiket förhållningssätt till både kunskap, kultur och hållbarhet, för det är frågor som alla har lika nära till och vars svar skapas tillsammans. Jag vill bryta med föreställningen om att någon skulle kunna bli expert på att samtala eller på kultur. Därför hämtas här lika mycket inspiration från icke-akademiska texter. Ett lärt samtal följer sin egen dynamik och där finns också förståelse och utrymme för att inspireras av det som kommer i ens väg. Bara man håller sig till det övergripande temat är allt som sägs värt reflektera över. Tänker på författaren David Foster Wallace, på hans sätt att klä kunskap i ord och beskriva just det jag försöker fånga här. Tänker på hur ledsamt det är att han valde att lämna jordelivet för egen hand. Kanske såg han vart vi är på väg och kanske insåg han att han inte orkade eller ville leva i det samhället? Kanske. Många lider av depression idag, vilket är ett tecken på att samhället och kulturen är långt ifrån hållbar. Psyket har till dels med känslor att göra och känslor handlar om upplevelser och förväntningar. Är inte känslan den rätta spelar det ingen roll hur bra sifforna ser ut. Kultur är oändligt mycket mer än det som går att mäta, väga och räkna på. Som tur är finns David Foster Wallace ord kvar och hans tankar lever, liksom Deleuzes tankar och ord. Fast orden och tankarna finns så klart bara så länge de läses och någon samtalar om dem. Kunskap och kultur som inte kommuniceras finns inte. Kultur och kunskap kräver aktivitet för att hållas levande, kräver samtal för att utvecklas och bli till meningsfulla verktyg i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. David Foster Wallace böcker liknar faktiskt lärda samtal och texterna går att läsa och samtala om. Texter heter en samling noveller som gavs ut på svenska 2013. Fastnar för följande, vackra och kloka, tankar om humaniora och vad som är syftet med (en humanvetenskaplig) utbildning och kunskap.

Jag kan förstå om det här inte låter så värst kul eller fräscht eller ens särskilt inspirerande. Men detta är, såvitt jag kan se – och om man avlägsnar all retorisk bullshit – Sanningen. Ni får ta det hur ni vill. Men om ni tycker att jag hytter finger och predikar som någon annan Dr Laura, då avfärdar ni mig nog för lätt. För det här handlar inte om moral, eller religion, eller dogmer, eller stora snitsiga teorier om livet efter döden. Sanningen handlar om livet före döden. Den handlar om hur man ska orka leva till trettio, eller kanske femtio, utan att hela tiden behöva fundera på om man inte borde skjuta skallen av sig. Det handlar om något så enkelt som medvetenhet. Medvetenhet om något så grundläggande och så verkligt, så svårt att få syn på, att vi hela tiden måste påminna oss själva, om och om igen: ”Detta är vatten. Detta är vatten.” Det är ofattbart svårt att lyckas med det, att förbli levande och medveten, dag efter dag. (Foster Wallace 2013:297)

Dessa ord om kunskap är något av det klokaste jag läst och texten kommer utanför akademin (även om Foster Wallace var akademiker också), från en lärd författare som förstår bättre vad kunskap och utbildning handlar om än många akademiker som är mitt uppe i en lysande karriär. Orden om vatten syftar på en inledande berättelse om några fiskar som blir uppmärksammade på att de lever och verkar i vattnet, som de fram till dess inte uppmärksammat eller förstått värdet av. Jag brukar använda den liknelsen för att förklara vad kultur är och vad kulturvetenskap handlar om, men jag kommer inte i närheten av den elegans i uttrycket som David Foster Wallace visar prov på.