Postsanningens ursprung 5

Postmodernismen väcker känslor, heta känslor, och när den kritiseras tar ibland känslorna över och den fasta övertygelsen kickar in, om att allt som har med postmodernism att göra är förkastligt och måste förgöras till varje pris. Reaktionerna visar på en av den mänskliga hjärnans svagheter, detta att inte kunna härbärgera mer än en tanke åt gången, vilket ger upphov till en dikotomisk världsbild där allt är svart eller vitt och som banar väg för debatten. Det är inte så jag ser på postmodernism, att det är en tanketradition som är antingen god eller ond, konstruktiv och användbar eller destruktiv och meningslös. Det finns massor av problem med massor av saker som sagts i namn av postmodernism, liksom det finns problem inom naturvetenskapen. Jag hittar framförallt analytiska verktyg hos de där franska filosoferna som jag ständigt återvänder till, inte sanningar. Ska man leda något i bevis krävs vetenskapliga metoder, men för att reflektera över förutsättningar för förändring, över det som skulle kunna bli eller analysera utryck för makt, krävs något annat; analytisk förmåga, kreativitet och samtalskompetens. Båda uppsättningen egenskaper behövs, liksom ett rörligt intellekt som hjälper an att orientera sig inom och röra sig ledigt mellan olika tankeuniversa. Det är ovetenskapligt att först bestämma sig för något och sedan leda saken i bevis. Vill man verkligen veta måste man vara öppen, kritisk och beredd att byta åsikt, även om det är enormt mycket enklare att rätta in sig i ledet och göra och tänka som den eller de man beundrar. Det må vara lättare att se grandet i motståndarens ögon än bjälken i det egna och det må vara lockande att jämföra det bästa hos en själv med det sämsta hos den man föraktar, men den som vill uttala sig i namn av vetenskap har ett ansvar att stå över allt sådant.

Gårdagens bloggpost (som handlade om slutrepliken från Ulf Danielsson, Christina Moberg, Åsa Wikforss och Christer Sturmark, där de svarade på kritiken de fick på sin debattartikel om skolans undervisning i källkritik) illustrerar vad som kan hända även med ansedda och meriterade forskare när de ska kritisera företeelser som tangerar postmodernismen, då är det som all den vetenskapliga skolningen och de höga ideal man talar sig varm för far all världens väg. Kritiken blir viktigare än vetenskapligheten, verkar det som. När postmodernismen kritiseras ställs alltså andra krav på stringens, källkritik, transparens och vanligt hyfs. Det är enormt intressant att studera kritiken av postmodernismen, som jag varken här eller i någon annan bloggpost försvarar, så att säga, carte blanche. Jag är forskare och närmar mig allt jag skriver om med forskarens blick, och jag är tacksam för kritik på det jag skriver. Jag skriver för att lära lika mycket som för att dela med mig av tankar och reflektioner kring samhället, kulturen och kunskapsutvecklingen i Sverige och världen och vill uppmärksammas på hur och om jag misslyckas leva upp till de vetenskapliga ideal som jag är en varm anhängare av. Jag skriver inte debattinlägg där saker leds i bevis, jag tänker högt om angelägna och samhällsrelevanta ämnen. Och eftersom frågan om postsanning just nu är så hett debatterad och eftersom postmodernismen väcker så starka känslor kan jag helt enkelt inte hålla mig från att skriva och tänka om ämnet. Kultur är mitt forskningsområde, och frågan handlar i allra högsta grad om kultur, om kunskapskultur.

Många som är kritiska mot postmodernismen verkar uppskatta en artikel som jag rekommenderats läsa när jag skrivit om ämnet med utgångspunkt i Jonas Elvanders artikel, där han driver tesen att postsanningens ursprung inte är postmodernismen (som jag här använder som samlingsbeteckning), vilket jag instämmer i. Det är en alldeles för enkel koppling att göra, menar jag. Men jag vill som sagt vara vetenskapen trogen och betrakta frågan utifrån ett vetenskapligt perspektiv och med forskarens blick, så därför ska jag i de återstående bloggposterna i serien ta min utgångspunkt i den där artikeln som jag blivit rekommenderad, vars titel är: How French "Intellectuals" Ruined the West: Postmodernism and its Impact, Explained, publicerad i Areo Magazine. Artikeln är skriven av Helen Pluckrose som presenteras på följande sätt i ingressen: "is a researcher in the humanities who focuses on late medieval/early modern religious writing for and about women. She is critical of postmodernism and cultural constructivism which she sees as currently dominating the humanities." Kritisk ska man vara, men det är skillnad på att vara kritisk och att kritisera. Jag lovar att läsa med ett öppet sinne även om titeln inte alls imponerar på mig. Jag skulle aldrig välja en sådan titel till en text med vetenskapliga anspråk. På vilket sätt är väst ruinerat? Det låter som ett uttalande från SD-svansen som talar om systemkollaps trots all tillgänglig statistik talar ett helt annat språk. Och varför citationstecken runt intellektuell? Är man per definition (och utan granskning) ointellektuell om man hämtar inspiration från de förhatliga franska teoretikerna, the usual suspects? Titeln bygger på känsloargument och påstår saker som återstår att bevisas, vilket jag tycker Pluckrose borde hålla sig för god för, om det nu är en vetenskaplig kritik som presenteras. Vi får se. Jag ser fram emot att läsa och reflektera och diskuterar gärna resultatet av min analys.

Postmodernism presents a threat not only to liberal democracy but to modernity itself. That may sound like a bold or even hyperbolic claim, but the reality is that the cluster of ideas and values at the root of postmodernism have broken the bounds of academia and gained great cultural power in western society.

Jag känner inte igen mig. Jag är forskare och tummar inte på kravet på vetenskaplighet. Påstår man något måste det finnas stöd för det man säger. Vetenskap kan aldrig handla om att hitta på och har inget med ideologi att göra, vilket Pluckrose verkar mena, för hon skriver ju att postmodernismen är ett hot mot den liberala demokratin. Man får därför anta att den verkliga, viktiga vetenskapen inte är ett hot och att den stödjer den rätta politiska uppfattningen. Fast hur kan man hävda att det finns en enda väg i politiken, är det inte en motsägelse? Bygger inte demokratin på att man faktiskt får tycka vad man vill, så länge man inte kränker någon annans rättigheter. Politik och vetenskap må vara svårt att separera i praktiken, men om det inte ens anses viktigt att försöka eller om det till och med anses okej att göra vetenskapen politik har jag svårt att hänga med. Kanske är det så att den moderna vetenskapen (som jag också använder som ett samlingsbegrepp) bygger på idéer och värderingar som harmonierar med den liberala demokratin, fast det gör även den postmodernistiskt influerade vetenskap jag ägnar mig åt. Det är skillnad mellan att vara kritisk och att kritisera. Om den liberaldemokratiska ordningen inte håller för en kritisk granskning kan det knappast vara vetenskapen det är fel på, är det fallet borde vi omgående sluta debattera och se över demokratin, istället för att skjuta på budbäraren. Postmodernistisk forskning (som vetenskap) bygger lika lite som modern vetenskap på känslor eller värderingar. Vetenskap är och måste vara något annat än politik, det är det jag försöker säga och det är olyckligt att anklaga motståndaren för något som det man försvarar också kan anklagas för. Förekomsten av sammanblandning mellan vetenskap och politik kan och bör kritiseras, men kritiken måste vara vetenskaplig, annars gör man sig själv skyldig till samma saker som dem och det man kritiserar. Bara för att man står på rätt sida av demarkationslinjen betyder inte att man har rätt eller att det man säger automatiskt håller för en kritisk granskning.

The irrational and identitarian “symptoms” of postmodernism are easily recognizable and much criticized, but the ethos underlying them is not well understood. This is partly because postmodernists rarely explain themselves clearly and partly because of the inherent contradictions and inconsistencies of a way of thought which denies a stable reality or reliable knowledge to exist. However, there are consistent ideas at the root of postmodernism and understanding them is essential if we intend to counter them. They underlie the problems we see today in Social Justice Activism, undermine the credibility of the Left and threaten to return us to an irrational and tribal “pre-modern” culture.

Kan man utgå från att verkligheten är stabil och att det går att nå otvetydig och evigt giltig kunskap om allt? Det som väckte mitt intresse för postmodernismen var just den kritiska inställningen till både världen och kunskapen om verkligheten. Niels Bohr hävdar som jag förstår det (men jag kan ha fel) att det inte finns några fundament i universum eller verkligheten, att står i relation till allt annat. Och Verner Heisenberg talar om osäkerhetsprinciper. Delar av postmodernismen har kritiserats för att man använt naturvetenskaplig resultat felaktigt, vilket så klart är olyckligt, men eftersom postmodernismen inte handlar om att leda saker i bevis utan om att undersöka förutsättningar för förändring och framförallt eftersom samma tankar förklaras på olika sätt och med utgångspunkt i andra exempel har jag aldrig ansett den kritiken giltig. Det är som att avfärda hela innehållet i en bok bara för att det finns några stavfel och otydliga syftningar eller enstaka faktafel som inte handlar om bokens huvudtes.

Jag rundar av där, just innan analysen tar fart. Återkommer inom kort med fler tankar.