Att gå sin egen (kunskaps)väg

Att gå sin egen väg kostar på. Det vet jag, av egen erfarenhet. Att följa sin övertygelse och göra det man verkligen tror på, känner för på riktigt och kan försvara både för sig själv och för omvärlden, är inget enkelt val. Den enda, rätta, vägens försvarare är många, starka och backas upp av en tyst massa med följare som bara vill ha lugn och ro och som därför fogar sig. Jag saknar den förmågan. Mitt val står alltid mellan att gå under av leda eller följa mitt hjärta och intellekt. Under en stor del av livet följde jag med, fogade mig och försökte göra som man "ska", och fick betala ett högt pris för det. Jag drev mig själv till utplåningens gräns, till randen av utmattning och kämpade med känslan av livsleda. Vad är meningen med allt? Vad är livet värt om man inte kan andas frisk luft och tänka högt och fritt om det som verkligen betyder något för en? Som akademiker förväntas jag göra det som gynnar min karriär, och gör jag det belönas jag med pengar och ära. Inte med tid att tänka och frihet att gå min egen väg, vilket jag utbildats för. Ledsen, men det sättet att se på kunskapsutveckling fungerar inte för mig. Känner jag mig instängd och vingklippt, känner jag mig som en marionett eller tvingas följa order som jag inte förstår eller på goda grunder anser problematiska, givet högskolans samhällsuppdrag, är det som något dör inom mig. Jag vill leva, och för mig går det bara om jag får vara fri. Tvinga mig, och hela mitt väsen gör uppror. Inget blir gjort. Lita på mig och ge mig frihet. Då finns hur mycket tid, lust, ork och kreativitet i världen. Därför går jag min egen väg. Kosta vad det kosta vill. Ett liv värt att leva är ett liv värt att dö för, har någon sagt. Och det har allt mer kommit att bli mitt motto. Jag går mig egen väg och gör det jag tror på, för bara då kan jag se mig själv i ögonen. Kan man inte det är man ute på ett sluttande plan.

Bloggandet är ett sätt att gå min egen väg. Idag har jag dock inte riktigt ro att blogga som vanligt. Alltför många krav, allt för mycket att göra och tio uppsatsgrupper som väntar på handledning. Den här tiden på året är galen. Fast jag har på senare år blivit allt bättre på att söka mig inåt, mot orkanens öga. Där är det tyst och lugnt, faktiskt. Låt det larma och låt alla andra rusa runtomkring. Jag lagar efter läge och gör bara det jag måste, på mitt sätt och det är jag som lägger ribban på rätt höjd. Idag kan jag inte blogga som vanligt, men resten av veckan kan jag det, och sen är det helg igen. Nästa måndag är det första maj. Det ska nog gå att klara sig genom detta läsår också. Nästa vecka eller möjligen veckan därpå kommer min nästa bok att publiceras på nätet. Jag delar med mig lite av tankar därifrån, för att stjäla till mig lite tid och utrymme att fokusera. Boken är ett annat resultat av att gå sin egen väg. Studier av förändring, i rörelse, som boken heter, är en kompromisslös reflektion över mitt ämne kulturvetenskap. Här sätter jag ner foten och skriver om min syn på kultur och kulturforskning. Jag har ingen aning om hur det tas emot, men det är en del av tjusningen. Går man sin egen väg vet man aldrig, men det är också själva poängen. Följer man en utstakad väg kommer man i bästa fall till målet, men väl där tvingas man inse att det bara betyder att vägen leder vidare. Man kommer aldrig fram, man förverkligar bara någon annans dröm. Kanske kommer min bok att haverera, kanske gör jag bort mig totalt, men då gör jag det i alla fall med hedern i behåll och ingen kan ta ifrån mig känslan av att verkligen vara nöjd med något. Är man bara det spelar det inget roll vad andra tycker. Nåväl, jag skulle ju inte skriva så mycket. Men det ena ger det andra ... Slutar där. Håll till godo, här kommer en passage från boken som knyter an till det jag skrivit om under senaste tiden här på Flyktlinjer. Citaten kommer från Deleuze och Guattari, från deras text om nomadologi och krigsmaskinen, i Tusen Platåer.

När jag började på universitet hösten 1991 och anträdde vägen jag fortfarande vandrar längs var det med en stor hunger efter kunskap. Under mina sex år som student läste jag en massa olika kurser. Allt av intresse slukades och jag sökte mig fram efter principen, det ena ger det andra. Hela tiden öppnade sig nya världar av kunskap för mina ögon. Som doktorand var jag sedan tvungen att specialisera mig och fördjupa studierna. Tvingades begränsa synfältet och gå på djupet. Det var nyttigt, också. Hur frestande det än var att fastna där och gräva djupare för att lära mer och muta in ett område att göra karriär inom valde jag en annan väg. Jag bytte ämne, och det har jag fortsatt med sedan dess. Jag är intresserad av de stora frågorna, de riktigt stora frågorna. Frågorna utan givna svar lockar mig. Som kultur till exempel. Kultur är inget man kan bli expert på, för det handlar om generella kunskaper och om förståelse för förändring.

Idag är mycket annorlunda i akademin men min vilja att veta är lika stor och hungern efter kunskap lika djupt känd. Lägger minst lika mycket tid på sökandet nu som då. Men ju mer jag läser och förstår, desto djupare och vidare blir insikten om hur lite vi människor vet egentligen. Och för varje år som går i akademin krossas fler och fler illusioner. Det bevakas gränser och räknas pengar och prestige. Kunskapen hamnar allt mer i skymundan med dagens syn på vad som räknas. Akademin jag sökte mig till finns inte längre. Kanske har den aldrig funnits. Ändå längtar jag efter den där känslan av förundran, för den bär på en kraft som är svår att överträffa. Dagens studenter söker oftast inte kunskap, utan en examen. Och det är inte deras fel för de uppmuntras till detta av samhället. Jag möter sällan en vilja att veta, och får därför inte kanalisera självständigt driv efter kunskap. Ansvaret för utbildningens resultat vilar allt mer på lärarnas axlar. Detta är inte hållbart, för det finns en gräns för vad enskilda klarar av innan de dukar under. Jag är oroad. Därför drömmer jag om något annat, en annan kunskapssyn och en annan akademi, andra villkor, förväntningar och krav på den högre utbildningen.

Det var när jag fann Deleuze och Guattari som bitarna föll på plats. Under hösten 2007 och framförallt under 2008 i samband med en seminarieserie om A Thousand Plateaus som hölls på Göteborgs Universitet. Där och då, tillsammans med en ganska spretig samling forskare, doktorander, studenter och andra intresserade, lossnade det för mig. Där befriades tanken, perspektivet vidgades och idag ser jag på världen och kunskap på ett annat sätt än innan. Seminarieserien som sträckte sig över hela året gav mig chansen att tillsammans med vänner som förfogade över olika kunskaper och kompetenser, som genom vänligt, nyfiket och konstruktivt lyssnande, hjälpte varandra att förstå. Där, i det sammanhanget utvecklades min nuvarande syn på världen. Seminariet utgör ett slags vattendelare i mitt intellektuella liv. Före och efter. Tacksam för att jag fick vara en del av det. Glad att det som planterades där fortfarande bär frukt. Ett annat vetande, en annan syn på kunskap, nya perspektiv på världen, är möjligt. Den där seminarieserien fick mig att inse det, och det är hoppet om att få uppleva något liknande som håller mig kvar i akademin. Det handlade inte om att Deleuze och Guattari, eller någon av seminariedeltagarna, förmedlade kunskap och det var inte så att jag lyssnade på någon och tog kunskapen till mig. Insikterna växte istället fram genom att vi arbetade tillsammans med originaltexterna. Kunskapen uppstod i mellanrummen. Alla delar av helheten var lika viktiga för resultatet. Deleuze och Guattari leder inget i bevis, presenterar inte fakta och talar inte om hur det är. Däremot bygger deras texter på bred beläsenhet och djupa kunskaper. Insikterna förmedlas indirekt. För att texterna ska tala och bli meningsfulla krävs tolkning och det är så jag försöker skriva också, för jag tror på kraften i samtalet.

Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle [som är undertiteln till alla tre böckerna i serien] är ett slags syntes av allt jag hittills lärt mig hittills. Arbetet med texterna som bildar utgångspunkt för reflektion hjälper mig att foga samman kunskapsfragmenten som genom åren snappats upp från olika håll. Originaltexten utmanar mitt intellekt och är skriven på ett sätt som engagerar. För att innehållet ska bli begriplig krävs att jag vill förstå och tillför något eget. Flummigt, säger vissa, men det säger bara den som letar efter meningsfullt innehåll i textens bokstav. Där finns inte mycket att hämta. Värdet av texterna står att finna i mellanrummet mellan orden och mottagaren. Både denna och texten av Deleuze och Guattari blir vad man gör dem till. Värdefulla eller värdelösa? Ingen annan än den som läser och tänker om och med innehållet bestämmer över utfallet.

Det finns varken nomadiska eller bofasta smeder. Smeden är ambulerande, kringresande. I detta avseende är hans boende speciellt viktigt: hans rum är varken den bofastes räfflade eller nomadens släta rum. Smeden kan ha ett tält, han kan ha ett hus, men han bebor dem på samma sätt som metallen själv, som vore de en ”viloplats”, som vore de en grotta eller ett hål, en till hälften eller helt underjordisk boning. Han är troglodyt, inte av naturen, utan självmant och av behov.

Smeden som skapar verktyg av materien och omvandlar världen. Och världen som i sin tur både förändras och förändrar tillsammans med människorna och kulturen. Smeden som förmedlande länk, som det moment i helheten vilket gör skillnad. Smeden är slumpen personifierad. Vetenskapen kan också uppfattas så, som ett slags förändringsagent. Nomadologin skapar verktyg för förändring. Vetenskapens resultat är verktyg, vetenskapen ska inte driva utveckling. Vetenskapen skall serva och följa, inte förändra. Kunskap kan förändra, men inte vetenskapen. Inte i en demokrati. Det är en viktig princip och en förutsättning för social hållbarhet att ingen äger kunskapen. Förändringen måste komma underifrån, måste växa fram på insidan och mellan. Hållbar förändring kan inte tvingas fram, den är ett resultat av kultur. Makten över samhället måste delas och spridas. Det är i mellanrummen som flyktlinjerna vilka driver förändring uppstår, kanaliseras och får momentum genom handlingarna som utförs i vardagen.

En lysande text av Elie Faure talar om de indiska vandringsfolkens helvetiska tåg, hur de gör hål i rummet och ger upphov till fantastiska former svarande mot dessa genombrytningar, det icke-organiska livets vitala former. ”Vid havsstranden, vid bergets fot, mötte de en granitvägg. De trängde då in i graniten, de levde, älskade, arbetade, dog och föddes i skuggan, och tre till fyra hundra år senare kom de ut miltals längre bort, då de genomkorsat berget. Bakom sig lämnade de den tömda klippan, med gruvgångar utgrävda i alla riktningar, med skulpterade och ciselerade väggar, naturliga eller konstgjorda pelare, tio tusen fasansfulla eller betagande gestalter ... Här vittnar människan såväl om sin kraft som om sin intighet. Hon sökte inte i formen en bekräftelse på ett bestämt ideal. Hon utvinner den i rått tillstånd ur det formlösa, såsom det formlösa vill. Hon utnyttjar klippans fördjupningar och tillfälliga egenheter”.

Människan både har och saknar kraft, det beror på hur man ser på saken. Människan skapar sitt eget öde, i handling, tillsammans. Världen utgör samtidigt både möjlighet och hinder för förändring. Därför är det problematiskt att söka efter på förhand bestämd kunskap, för det låser fast det som till sin natur är föränderligt. Förändring är kulturens enda konstant. Förutsättningar för förändring kan man studera, men inte kulturen i sig. Samhället, politiken och så vidare. Överallt förändring. Det är bättre att söka insikt om vetandets gränser, än att samla information och data på hög. Om det krävs att vetandet måste godkännas av forskarsamhället innan den når allmänheten är kunskapen gammal och inaktuell redan innan den lämnat akademin. Kulturen förändras dessutom som en konsekvens av att det forskas om den. Kunskap kan inte ägas, bara användas. Insikterna har jag inte fått av, utan genom att tänka med Deleuze och Guattari. En betydelsefull skillnad. Världen behöver fler medborgare som engagerar sig, inte färre. Vetandet måste spridas, inte kontrolleras.

Form och innehåll är en evig fråga. Platon hävdade att formerna och innehållet var åtskilda, att idéernas värld var en annan än fenomenens. Han hävdade också att kunskapen och sanningen finns i världen för oss människor att upptäcka och att sanningen är en, odelbar och evig. Aristoteles menade att formerna snarare finns inne i objekten, att de samproduceras med innehållet, i takt med att den inneboende potentialen förverkligas. Jag är benägen att hålla med den senare, men utgår från att det inte finns någon teleologi, bara rörelse och relationer. Tänker att det är ointressant att avgöra vad som är sant och vad som är falskt, speciellt om det handlar om kultur. Däremot går det att avgöra relativt enkelt om något fungerar. Och fungerar det är allt gott och väl, annars är det bara att söka vidare. Vetenskapen måste ständigt vara på väg, sökandes efter sådant som fungerar.

Ett metallurgiskt Indien. Att tränga genom bergen i stället för att bestiga dem, att gräva ut jorden i stället för att räffla den, att göra hål i rummet i stället för att bevara det slätt, att göra jorden till en schweizerost. Det finns en bild i filmen Strejk som visar ett hålat rum där ett hotfullt folk reser sig upp, var och en i sitt hål som i ett totalt minerat fält.

Så slutar stycket. Det finns en bild i en film ... vackert, fantasieggande. Så väcker man läsare till handling. Så tvingar man läsare ut ur texten. Och det är vad som krävs för att uppfylla hållbarhetsmålet. Många som gör något. Engagemang, handling, tillsammans. Kritiskt tänkande och förståelse för vilka förutsättningar som finns för förändring är vad jag sysslar med. Andra bidrar med annat. Kulturen uppstår mellan och genom utbyte av tankar, erfarenheter, drömmar och visioner. Kunskapens värde bestäms av hur insikterna används, den har inget eget värde. Därför leder det tanken fel att se vissa kunskaper eller vetenskaper som nyttiga och andra som onyttiga. Eftersom ingen vet vad som kommer att hända i framtiden är det omöjligt att uttala sig kategoriskt om dessa saker. All kunskap kan förr eller senare komma att visa sig användbar.