Postsanningens ursprung 7

Fortsätter reflektera över frågan om postsanningens ursprung med utgångspunkt i Helen Pluckroses artikel: How French "Intellectuals" Ruined the West: Postmodernism and its Impact, Explained, publicerad i Areo Magazine, vars titel jag retar mig på. Vill man nå ut och få gehör för sina tankar om vetenskaplighet bör man inte använda en titel som enkelt kan motbevisas. Västvärlden må brottas med en massa problem, men samhället är långt ifrån lagt i ruiner. Liksom med många andra forskare som kritiserar postmodernism tenderar det att bli raljant och kraven på stringens och evidens är plötsligt inte så viktigt längre. Varför väljer man att agera på det sättet? Hur tänker man sig att strategin gynnar det man säger sig värna: Sanning och vetenskaplighet?

The term “postmodern” was coined by Jean-François Lyotard in his 1979 book, The Postmodern Condition. He defined the postmodern condition as “an incredulity towards metanarratives.” A metanarrative is a wide-ranging and cohesive explanation for large phenomena. Religions and other totalizing ideologies are metanarratives in their attempts to explain the meaning of life or all of society’s ills. Lyotard advocated replacing these with “mininarratives” to get at smaller and more personal “truths.” He addressed Christianity and Marxism in this way but also science.

In his view, “there is a strict interlinkage between the kind of language called science and the kind called ethics and politics” (p8). By tying science and the knowledge it produces to government and power he rejects its claim to objectivity. Lyotard describes this incredulous postmodern condition as a general one, and argues that from the end of the 19th century, “an internal erosion of the legitimacy principle of knowledge” began to cause a change in the status of knowledge (p39). By the 1960s, the resulting “doubt” and “demoralization” of scientists had made “an impact on the central problem of legitimization” (p8). No number of scientists telling him they are not demoralized nor any more doubtful than befits the practitioners of a method whose results are always provisional and whose hypotheses are never “proven” could sway him from this.

We see in Lyotard an explicit epistemic relativity (belief in personal or culturally specific truths or facts) and the advocacy of privileging “lived experience” over empirical evidence. We see too the promotion of a version of pluralism which privileges the views of minority groups over the general consensus of scientists or liberal democratic ethics which are presented as authoritarian and dogmatic. This is consistent in postmodern thought.

Vetenskap handlar om att undersöka världen och verkligheten, om att söka kunskap och förståelse. Så har det alltid varit och det gäller för alla som sysslar med vetenskap, alltså även forskare som arbetar med teorier och analysverktyg hämtade från olika postmodernistiska verktygslådor. Ett av vetenskapens adelsmärken är den analytiska och kritiska förmågan att ständig granska svaren som analyserna och insamlingen av empiri ger vid handen. Inom postmodernismen liksom inom all vetenskap finns det forskare som är bra och forskare som är mindre bra, och det finns exempel på excellens liksom det finns exempel på problem. Det finns möjligen fler exempel på forskningsresultat som inte håller måttet inom postmodernistisk forskning än inom naturvetenskapen. Jag försvarar som sagt inte postmodernismen, och det var med skepsis jag närmade mig fältet. Liksom all undermålig forskning förtjänar exemplen på märkliga resultat kritik, men att avfärda ett helt fält på anekdotisk grund eller för att man hittar enstaka citat i olika texter som låter konstigt, är helt enkelt ovetenskapligt. Postmodernismen riktade den kritiska blicken inåt, mot vetenskapen själv, och granskade inte bara resultatet utan grunden och utgångspunkterna för det vetenskapliga projektet? Håller vetenskapen inte för en sådan granskning är det inte vetenskap man sysslar med. All vetenskap leder inte till bra resultat och det finns som sagt gott om exempel på forskning där kopplingen mellan politik/makt och vetenskap suddats ut. Rasbiologi, till exempel. Det betyder inte att all ärftlighetsforskning eller biologi/medicin är problematiskt, bara att det ibland kan vara svårt att se vad som är vad. Postmodernister har gått för långt, men det finns mig veterligen ingen som hävdat att var och en kan ha sin egen sanning eller att alla svar på alla frågor är lika vetenskapliga.

Michel Foucault’s work is also centered on language and relativism although he applied this to history and culture. He called this approach “archeology” because he saw himself as “uncovering” aspects of historical culture through recorded discourses (speech which promotes or assumes a particular view). For Foucault, discourses control what can be “known” and in different periods and places, different systems of institutional power control discourses. Therefore, knowledge is a direct product of power. “In any given culture and at any given moment, there is always only one ‘episteme’ that defines the conditions of possibility of all knowledge, whether expressed in theory or silently invested in a practice.”[1]Furthermore, people themselves were culturally constructed. “The individual, with his identity and characteristics, is the product of a relation of power exercised over bodies, multiplicities, movements, desires, forces.”[2] He leaves almost no room for individual agency or autonomy. As Christopher Butler says, Foucault “relies on beliefs about the inherent evil of the individual’s class position, or professional position, seen as ‘discourse’, regardless of the morality of his or her individual conduct.”[3] He presents medieval feudalism and modern liberal democracy as equally oppressive, and advocates criticizing and attacking institutions to unmask the “political violence that has always exercised itself obscurely through them.” [4]

Liksom så ofta när resultat av postmodern forskning ska kritiseras antas resultaten tala för sig själva. Det antas alltså räcka att upprepa vad Foucault och andra säger för att kritiken ska anses vara giltig och leva upp kraven på vetenskaplighet som sanningens försvarare lever efter och lär ut. Vad är det som är problemet med Foucaults metod och resultat? Så som Pluckrose lägger upp sin argumentation tvingas jag dra slutsatsen att hans resultat inte passar och att man med andra ord skjuter på budbäraren. Hur kan det anses passera som vetenskaplig kritik av en annan forskarens vetenskapliga resultat. Och vem är Butler som citeras och görs till sanningsvittne? Var finns den kritiska analysen? Var finns empirin som visar att det Foucault hävdar är fel? Var finns underlaget som Plunckrose lutar sig mot när hon avfärdar Foucault? Sättet att agera på tycker jag snarare stärker tesen att makt och kunskap hänger ihop än motbevisar den.

We see in Foucault the most extreme expression of cultural relativity read through structures of power in which shared humanity and individuality are almost entirely absent. Instead, people are constructed by their position in relation to dominant cultural ideas either as oppressors or oppressed. Judith Butler drew on Foucault for her foundational role in queer theory focusing on the culturally constructed nature of gender, as did Edward Said in his similar role in post-colonialism and “Orientalism” and Kimberlé Crenshaw in her development of “intersectionality” and advocacy of identity politics. We see too the equation of language with violence and coercion and the equation of reason and universal liberalism with oppression.

Jag skulle aldrig drömma om att kritisera naturvetenskapen på så pass lösa grunder och med stöd i så pass anekdotisk "bevisföring" som Plunkrose hör helt ogenerat gör. Hon förstår uppenbarligen ingenting av det hon avfärdar kategoriskt. Varför ska jag ta hennes kritik på allvar om hon nöjer sig med att rada upp ett antal resultat som hon på oklara grunder tycker låter konstigt? Var finns argumentationen, eller anser hon att det räcker att nämna några namn på forskare som svepande brukar kritiseras i sammanhang som detta? Jag förstår inte och kan följaktligen inte ta Plunckrose på allvar.

It was Jacques Derrida who introduced the concept of “deconstruction,” and he too argued for cultural constructivism and cultural and personal relativity. He focused even more explicitly on language. Derrida’s best-known pronouncement “There is no outside-text” relates to his rejection of the idea that words refer to anything straightforwardly. Rather, “there are only contexts without any center of absolute anchoring.” [5]Therefore the author of a text is not the authority on its meaning. The reader or listener makes their own equally valid meaning and every text “engenders infinitely new contexts in an absolutely nonsaturable fashion.” Derrida coined the term différance which he derived from the verb “differer” which means both “to defer” and “to differ.” This was to indicate that not only is meaning never final but it is constructed by differences, specifically by oppositions. The word “young” only makes sense in its relationship with the word “old” and he argued, following Saussure, that meaning is constructed by the conflict of these elemental oppositions which, to him, always form a positive and negative. “Man” is positive and ‘woman’ negative. “Occident” is positive and “Orient” negative. He insisted that “We are not dealing with the peaceful co-existence of a vis-a-vis, but rather with a violent hierarchy. One of the two terms governs the other (axiologically, logically, etc.), or has the upper hand. To deconstruct the opposition, first of all, is to overturn the hierarchy at a given moment.”[6] Deconstruction, therefore, involves inverting these perceived hierarchies, making “woman” and “Orient” positive and “man” and “Occident” negative. This is to be done ironically to reveal the culturally constructed and arbitrary nature of these perceived oppositions in unequal conflict.

Och, tänker jag. Vad är problemet? Jag har läst forskarna som kritiseras och känner igen citaten och de grundläggande tankegångarna. Och jag trodde att jag skulle få läsa en kritisk granskning av teorierna och analyser av problem med verktygen. Fast det enda Pluckrose gör är att hålla upp en spegel och upprepa orden jag känner så väl. Det antas räcka som grund för kritiken. Om kritiken som Plukckrose riktar mot postmodernismen kan passera som vetenskap är vi alla illa ute, för det som visas prov på här mer något helt annat än vad jag lägger i begreppet vetenskap, kritik och analys. Pluckrose hade lika gärna kunnat skriva sin text utan hänvisningar, för resultatet är avgjort redan på förhand. Kritiken är en upprepning av de gamla vanliga argumenten som brukar förras fram, men giltigheten ökar inte bara för att "argumenten" (det kan knappast kallas argument) upprepas och sprids. Strunt är strunt, om än i gyllne dosor. Det gäller samma över hela linjen; ingen äger sanningen och reglerna är de samma för alla som vill säga något med stöd i vetenskapen. Vad är skillnaden mellan Plunckrose resonemang och det hon kritiserar? Jag förstår inte. På vilket sätt har västvärlden ruinerats av det som pekats på hittills?

We see in Derrida further relativity, both cultural and epistemic, and further justification for identity politics. There is an explicit denial that differences can be other than oppositional and therefore a rejection of Enlightenment liberalism’s values of overcoming differences and focusing on universal human rights and individual freedom and empowerment. We see here the basis of “ironic misandry” and the mantra “reverse racism isn’t real” and the idea that identity dictates what can be understood. We see too a rejection of the need for clarity in speech and argument and to understand the other’s point of view and avoid minterpretation. The intention of the speaker is irrelevant. What matters is the impact of speech. This, along with Foucauldian ideas, underlies the current belief in the deeply damaging nature of “microaggressions” and misuse of terminology related to gender, race or sexuality.

Här tangeras något viktigt, men det som skulle kunna utvecklas till kritik att ta på allvar slarvas bort. Jag är också kritisk till en allt för långt driven fokusering på dikotomier. Fast om nu Plunckrose menar allvar med betydelsen av klarhet, stringens i argumentationen och sanningens entydlighet (som återstår att bevisas) förstår jag inte varför den kritiken bara är giltig för det Pluckrose finner anledning att kritisera. Varför står Pluckrose över kritiken? Varför ska vi lita på hennes ord, när hon inte litar på någon annan? Jag kan inte för mitt liv begripa hur man tror att man ska kunna bli respekterad om man gör exakt det man kritiserar andra för att göra och om man nu verkligen menar att det är ett problem.

Lyotard, Foucault, and Derrida are just three of the “founding fathers” of postmodernism but their ideas share common themes with other influential “theorists” and were taken up by later postmodernists who applied them to an increasingly diverse range of disciplines within the social sciences and humanities. We’ve seen that this includes an intense sensitivity to language on the level of the word and a feeling that what the speaker means is less important than how it is received, no matter how radical the interpretation.

Postmodernistiska analyser riktas ofta mot språket och det man analyserar är språkets performativa makt att påverka perceptionen. Vad är problemet? Konsekvenser av antaganden torde inte vara särskilt spektakulärt att studera, för hur ser man annars på mobbing (jag menade inget illa), sexistiska trakasserier (det var menat som en komplimang) eller uttryck för postsanning för den delen (Donald Trump visade på alternativa fakta)? Är det ställt bortom varje tvivel att avsändarens intentioner alltid och i alla sammanhang bär på mer förklaringskraft än konsekvenserna? Var finns empirin och de verkligt vetenskapliga studierna som stödjer Pluckrose påstående? Eller menar hon att vi ska lita på hennes ord, att som som "riktig" forskare och försvarare av sanningen står över alla misstankar och inte behöver utsättas för samma granskning som alla andra?

Shared humanity and individuality are essentially illusions and people are propagators or victims of discourses depending on their social position; a position which is dependent on identity far more than their individual engagement with society.

Morality is culturally relative, as is reality itself. Empirical evidence is suspect and so are any culturally dominant ideas including science, reason, and universal liberalism. These are Enlightenment values which are naïve, totalizing and oppressive, and there is a moral necessity to smash them. Far more important is the lived experience, narratives and beliefs of “marginalized” groups all of which are equally “true” but must now be privileged over Enlightenment values to reverse an oppressive, unjust and entirely arbitrary social construction of reality, morality and knowledge.

Det är skillnad att påstå att relativism är sanningen, och att undersöka sanningsanspråk kritiskt. Om relativismen är en hypotes som ska bevisas krävs det empiri, och om påståendet är underbyggt med argument och stöd i iakttagelser, går resultatet att kontrollera. Varför gör inte Pluckrose detta, varför väljer hon att avfärda ett helt vetenskapligt fält utan att anföra något annat än åsikter och anekdoter som "bevis"? Det går över mitt förstånd. Jag är också kritisk till en hel massa som sagts i namn av postmodernism, men jag (uppenbarligen) till skillnad från Pluckrose är faktiskt intresserad av hur det är, vad som är nödvändigt och vad som kan förändras i samhället. Det sägs en hel massa märkligheter inom teoretisk fysik, men jag skulle göra bort mig och frångå mina vetenskapliga principer om jag radade upp påståendena och lät dem tala för sig själva, som exempel på tokigheter inom fysiken. Jag till skillnad från Pluckrose är ödmjuk inför det jag inte förstår.

The desire to “smash” the status quo, challenge widely held values and institutions and champion the marginalized is absolutely liberal in ethos. Opposing it is resolutely conservative. This is the historical reality, but we are at a unique point in history where the status quo is fairly consistently liberal, with a liberalism that upholds the values of freedom, equal rights and opportunities for everyone regardless of gender, race and sexuality. The result is confusion in which life-long liberals wishing to conserve this kind of liberal status quo find themselves considered conservative and those wishing to avoid conservatism at all costs find themselves defending irrationalism and illiberalism.

Är det postmodernismens fel att politikens praktik och ordens innebörd förändras över tid? Knappast, så har det varit i alla tider, och det är detta fenomen som postmodernister undersökt och undersöker. Plunckrose verkar här inte förstå att resultatet av forskning inte är hittepå. Det verkar som hon på allvar tror att om postmodernisterna bara hade avstått från att forska om språk och sanningsanspråk hade världen och verkligheten, samt värderingarna som uppstod på 1800-talet aldrig förändrats. Då blir kritiken plötsligt begriplig, fast den blir så klart inte giltig för det. Verkligheten och sanningen är det ingen som äger, den är och fungerar som den gör, inte som människorna vill. Kultur är förändring och det har den alltid varit. Det kan ingen forskare i världen ändra på. 

Whilst the first postmodernists mostly challenged discourse with discourse, the activists motivated by their ideas are becoming more authoritarian and following those ideas to their logical conclusion. Freedom of speech is under threat because speech is now dangerous. So dangerous that people considering themselves liberal can now justify responding to it with violence. The need to argue a case persuasively using reasoned argument is now often replaced with references to identity and pure rage.

Här tänker jag på kreationismen som är ett försök att få trosföreställningar att framstå som vetenskap. Fast ingen tar det som intäkt för att kritisera naturvetenskapen. Bara för att det finns knäppgökar som av olika anledningar tar åt sig delar av sådant de tror att vetenskapen ger dem stöd för betyder inte att det är bra eller relevant eller vetenskapligt. Varför skulle det gälla postmodernismen? Bara för att det finns föräldrar som uppfostrar sina barn som hen betyder inte att det biologiska könet inte existerar, det är det bara naturvetare som Plunckrose verkar tro.Varför skulle hon annars så ihärdigt kritisera ett helt vetenskapligt fält, utan att anföra någon pregnant empiri som stöd för sina åsikter och antaganden?

Despite all the evidence that racism, sexism, homophobia, transphobia and xenophobia are at an all-time low in Western societies, Leftist academics and SocJus activists display a fatalistic pessimism, enabled by postmodern interpretative “reading” practices which valorize confirmation bias. The authoritarian power of the postmodern academics and activists seems to be invisible to them whilst being apparent to everyone else. As Andrew Sullivan says of intersectionality: 

“It posits a classic orthodoxy through which all of human experience is explained — and through which all speech must be filtered. … Like the Puritanism once familiar in New England, intersectionality controls language and the very terms of discourse.”  

[7]Postmodernism has become a Lyotardian metanarrative, a Foucauldian system of discursive power, and a Derridean oppressive hierarchy.

Bara för att det är bättre idag än någonsin betyder inte att det är bra. Jämställdhet kan aldrig gå för långt. Och så vidare. Kampen för jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter, demokrati, frihet och hållbarhet är inget man någonsin blir färdig med. Det är en evig kamp, just för att samhället och kulturen inte är statiska utan föränderliga och rörliga och just eftersom den som gynnas av rådande maktstrukturer inte ser dem. Det går inte att se gravitationen heller, men bara dårar förnekar den.

The logical problem of self-referentiality has been pointed out to postmodernists by philosophers fairly constantly but it is one they have yet to address convincingly. As Christopher Butler points out, “the plausibility of Lyotard’s claim for the decline of metanarratives in the late 20th century ultimately depends upon an appeal to the cultural condition of an intellectual minority.” In other words, Lyotard’s claim comes directly from the discourses surrounding him in his bourgeois academic bubble and is, in fact, a metanarrative towards which he is not remotely incredulous. Equally, Foucault’s argument that knowledge is historically contingent must itself be historically contingent, and one wonders why Derrida bothered to explain the infinite malleability of texts at such length if I could read his entire body of work and claim it to be a story about bunny rabbits with the same degree of authority.

Själva förekomsten av alternativa sanningar, som bevisligen är ett faktum, visar som jag ser det på att sanningen inte räcker till för att skapa ett samhälle byggt på evidens. Den som har makten kan om hen vill låta bli att lyssna på forskarna och kan skapa sina egna alternativa sanningar, det kan ingen forskare i världen ändra på. Det enda postmodernismen har gjort är att visa att det är möjligt och att sanning handlar om vad som hålls för sant, inte om hur det är egentligen eftersom det är meningslöst att försöka hävda sanningens rätt i ett samhälle där det är förbjudet att uttala tankar som strider mot ledarens ord. Postmodernismen är budbäraren. Budskapet kan man välja att lyssna på och försöka förstå och hantera, eller förneka. Det enda hållbara vetenskapliga sättet är det förra, men här verkar jag och Plunckrose tänka olika.  

This is, of course, not the only criticism commonly made of postmodernism. The most glaring problem of epistemic cultural relativity has been addressed by philosophers and scientists. The philosopher, David Detmer, in Challenging Postmodernism, says
“Consider this example, provided by Erazim Kohak, ‘When I try, unsuccessfully, to squeeze a tennis ball into a wine bottle, I need not try several wine bottles and several tennis balls before, using Mill’s canons of induction, I arrive inductively at the hypothesis that tennis balls do not fit into wine bottles’… We are now in a position to turn the tables on [postmodernist claims of cultural relativity] and ask, ‘If I judge that tennis balls do not fit into wine bottles, can you show precisely how it is that my gender, historical and spatial location, class, ethnicity, etc., undermine the objectivity of this judgement?” [8]However, he has not found postmodernists committed to explaining their reasoning and describes a bewildering conversation with postmodern philosopher, Laurie Calhoun, 

“When I had occasion to ask her whether or not it was a fact that giraffes are taller than ants, she replied that it was not a fact, but rather an article of religious faith in our culture.” 

Physicists Alan Sokal and Jean Bricmont address the same problem from the perspective of science in Fashionable Nonsense: Postmodern Intellectuals’ Abuse of Science:
“Who could now seriously deny the ‘grand narrative’ of evolution, except someone in the grip of a far less plausible master narrative such as Creationism? And who would wish to deny the truth of basic physics? The answer was, ‘some postmodernists.’”
and “There is something very odd indeed in the belief that in looking, say, for causal laws or a unified theory, or in asking whether atoms really do obey the laws of quantum mechanics, the activities of scientists are somehow inherently ‘bourgeois’ or ‘Eurocentric’ or ‘masculinist’, or even ‘militarist.'”

Jag instämmer i kritiken ovan, men håller inte med om att postmodernism är ovetenskapligt hittepå. För om jag accepterar den nidbild som Pluckrose målar upp här skulle jag i konsekvensens namn tvingas acceptera att Paulo Macciarinis forskning är representativ för all medicinsk forskning och den skulle jag följaktligen vara tvungen att avfärda. Men jag är forskare och skulle aldrig drömma om att uttrycka mig så svepande om ett vetenskapligt område jag inte kan särskilt mycket om. Som sagt, här tänker jag och Plunckrose olika.

How much of a threat is postmodernism to science? There are certainly some external attacks. In the recent protests against a talk given by Charles Murray at Middlebury, the protesters chanted, as one,

“Science has always been used to legitimize racism, sexism, classism, transphobia, ableism, and homophobia, all veiled as rational and fact, and supported by the government and state. In this world today, there is little that is true ‘fact.'”[9]When the organizers of the March for Science tweeted: 

“colonization, racism, immigration, native rights, sexism, ableism, queer-, trans-, intersex-phobia & econ justice are scientific issues,”[10] many scientists immediately criticized this politicization of science and derailment of the focus on preservation of science to intersectional ideology. In South Africa, the #ScienceMustFall and #DecolonizeScience progressive student movement announced that science was only one way of knowing that people had been taught to accept. They suggested witchcraft as one alternative. [11]

Eftersom postmodernism är ett sätt att bedriva vetenskap är frågan felställd. Det enda som skulle kunna hota vetenskapen är att medborgarna överger den eller att den slutar leverera svar som är användbara. Galningar som för fram grundlös kritik kan aldrig utgöra ett hot mot vetenskapen, för vetenskap handlar om att söka kunskap. Och kunskap kan ingen äga, den kan bara användas mer eller mindre klokt.

Despite this, science as a methodology is not going anywhere. It cannot be “adapted” to include epistemic relativity and “alternative ways of knowing.” It can, however, lose public confidence and thereby, state funding, and this is a threat not to be underestimated. Also, at a time in which world rulers doubt climate change, parents believe false claims that vaccines cause autism and people turn to homeopaths and naturopaths for solutions to serious medical conditions, it is dangerous to the degree of an existential threat to further damage people’s confidence in the empirical sciences.
The social sciences and humanities, however, are in danger of changing out of all recognition. Some disciplines within the social sciences already have. Cultural anthropology, sociology, cultural studies and gender studies, for example, have succumbed almost entirely not only to moral relativity but epistemic relativity. English (literature) too, in my experience, is teaching a thoroughly postmodern orthodoxy. Philosophy, as we have seen, is divided. So is history.

Empirical historians are often criticized by the postmodernists among us for claiming to know what really happened in the past. Christopher Butler recalls Diane Purkiss’ accusation that Keith Thomas was enabling a myth that grounded men’s historical identity in “the powerlessness and speechlessness of women” when he provided evidence that accused witches were usually powerless beggar women. Presumably, he should have claimed, against the evidence, that they were wealthy women or better still, men. As Butler says,

“It seems as though Thomas’s empirical claims here have simply run foul of Purkiss’s rival organizing principle for historical narrative – that it should be used to support contemporary notions of female empowerment” (p36) 

I encountered the same problem when trying to write about race and gender at the turn of the seventeenth century. I’d argued that Shakespeare’s audience’s would not have found Desdemona’s attraction to Black Othello, who was Christian and a soldier for Venice, so difficult to understand because prejudice against skin color did not become prevalent until a little later in the seventeenth century when the Atlantic Slave Trade gained steam, and that religious and national differences were far more profound before that. I was told this was problematic by an eminent professor and asked how Black communities in contemporary America would feel about my claim. If today’s African Americans felt badly about it, it was implied, it either could not have been true in the seventeenth century or it is morally wrong to mention it. As Christopher Butler says, 

“Postmodernist thought sees the culture as containing a number of perpetually competing stories, whose effectiveness depends not so much on an appeal to an independent standard of judgement, as upon their appeal to the communities in which they circulate.”
I fear for the future of the humanities.

Jag skulle kunna säga mycket om detta, men det är en annan bloggpost. Här förs tankarna fram som stöd för att avfärda postmodernismen. Jag är inte intresserad av att debattera med Plunckrose, men jag skulle mer än gärna vilja samtala med henne. Hon verkar dock ha alla svar och sin bild klar för sig, så det skule riskera att bli en debatt ändå. Jag forskar och studerar för att lära mig saker, inte för att träffa vänner, bygga alianser. Jag är lojal mot kunskapen och det vetenskapliga uppdraget. Kultur ät mitt forskningsområde, och kultur är förändring mer än någont annat. Det finns alltid öppningar för alternativa tolkningar av historien och olika data, och det är via samtal om resultaten, som alltså inte förs fram som bevisade sanningar utan som just reslutat av tolkning och underlag för samtal, som kunskapen växer och förändras. Det är inte samma sak som att hävda att allt är relativt eller att en sanning är lika god som en annan.

The dangers of postmodernism are not limited to pockets of society which center around academia and Social Justice, however. Relativist ideas, sensitivity to language and focus on identity over humanity or individuality have gained dominance in wider society. It is much easier to say what you feel than rigorously examine the evidence. The freedom to “interpret” reality according to one’s own values feeds into the very human tendency towards confirmation bias and motivated reasoning.

It has become commonplace to note that the far-Right is now using identity politics and epistemic relativism in a very similar way to the postmodern-Left. Of course, elements of the far-Right have always been divisive on the grounds of race, gender and sexuality and prone to irrational and anti-science views but postmodernism has produced a culture more widely receptive to this. Kenan Malik describes this shift,

“When I suggested earlier that the idea of ‘alternative facts’ draws upon ‘a set of concepts that in recent decades have been used by radicals’, I was not suggesting that Kellyanne Conway, or Steve Bannon, still less Donald Trump, have been reading up on Foucault or Baudrillard… It is rather that sections of academia and of the left have in recent decades helped create a culture in which relativized views of facts and knowledge seem untroubling, and hence made it easier for the reactionary right not just to re-appropriate but also to promote reactionary ideas.”[12] This “set of concepts” threaten to take us back to a time before the Enlightenment, when “reason” was regarded as not only inferior to faith but as a sin. James K. A. Smith, Reformed theologian and professor of philosophy, has been quick to see the advantages for Christianity and regards postmodernism as “a fresh wind of the Spirit sent to revitalize the dry bones of the church” (p18). In Who’s Afraid of Postmodernism?: Taking Derrida, Lyotard, and Foucault to Church, he says,

“A thoughtful engagement with postmodernism will encourage us to look backward. We will see that much that goes under the banner of postmodern philosophy has one eye on ancient and medieval sources and constitutes a significant recovery of premodern ways of knowing, being, and doing.” (p25)

and

“Postmodernism can be a catalyst for the church to reclaim its faith not as a system of truth dictated by a neutral reason but rather as a story that requires ‘eyes to see and ears to hear’ (p125) We on the Left should be very afraid of what “our side” has produced. Of course, not every problem in society today is the fault of postmodern thinking, and it is not helpful to suggest that it is. The rise of populism and nationalism in the US and across Europe are also due to a strong existing far-Right and the fear of Islamism produced by the refugee crisis. Taking a rigidly “anti-SJW” stance and blaming everything on this element of the Left is itself rife with motivated reasoning and confirmation bias. The Left is not responsible for the far-Right or the religious-Right or secular nationalism, but it is responsible for not engaging with reasonable concerns reasonably and thereby making itself harder for reasonable people to support. It is responsible for its own fragmentation, purity demands and divisiveness which make even the far-Right appear comparatively coherent and cohesive.

In order to regain credibility, the Left needs to recover a strong, coherent and reasonable liberalism. To do this, we need to out-discourse the postmodern-Left. We need to meet their oppositions, divisions and hierarchies with universal principles of freedom, equality and justice. There must be a consistency of liberal principles in opposition to all attempts to evaluate or limit people by race, gender or sexuality. We must address concerns about immigration, globalism and authoritarian identity politics currently empowering the far- Right rather than calling people who express them “racist,” “sexist” or “homophobic” and accusing them of wanting to commit verbal violence. We can do this whilst continuing to oppose authoritarian factions of the Right who genuinely are racist, sexist and homophobic, but can now hide behind a façade of reasonable opposition to the postmodern-Left.

Our current crisis is not one of Left versus Right but of consistency, reason, humility and universal liberalism versus inconsistency, irrationalism, zealous certainty and tribal authoritarianism. The future of freedom, equality and justice looks equally bleak whether the postmodern Left or the post-truth Right wins this current war. Those of us who value liberal democracy and the fruits of the Enlightenment and Scientific Revolution and modernity itself must provide a better option.

Västvärldens samhällen saknar inte problem som behöver tas itu med, men jag håller inte med Pluckrose och andra om att problemet är postmodernismen. Knäppgökar har funnits i alla tider och i alla läger, och det leder tanken fel och peka bara åt ett håll eller att förenkla problemet. Vetenskapen måste försvaras, och att som Plunckrose blanda samman den med politik är olyckligt. Det är i politiken som problemen visar sig, och det är där åtgärder måste sättas in. Fast ingen politiker kan vara starkare än det söd hen får från folket, och att intresset för politik dalar och omsorgen om deokratin löses är ett allvarligt problem. För att lösa det behövs mer vetenskap, fler vetenskapliga perspektiv och en allmän uppvärdering av kunskapens egenvärde. Framförallt behövs samtal och ödmjukhet.