I mellanrummen händer det

Bloggandet får inte bli ett krav. Tvång tar död på kreativiteten. Kunskap och förståelse, verklig kunskap och förståelse som verkligen går på djupet, kan bara nås där och när det finns tid, lust och förståelse för att vägen fram är viktigare än att nå på förhand uppgjorda mål. Är i Köpenhamn. En weekend, ett uppehåll eller mellanrum. Tar dagarna som de kommer. Igår strosade vi i stan, handlade lite kläder, åt och. Njöt och vilade från vardagens krav. Nu på väg till Louisiana. Vi hamnade i den tysta vagnen, och jag tar vara på tillfället och fångar några tankar i flykten.

Våren är en hektisk tid i Högskolesverige. Alla går på knäna och känsloläget är högt uppskruvat. Alla jagar deadlines, både lärare och studenter kämpar med att utnyttja dagarna så effektivt som möjligt utan att äventyra hälsan, på kort och på lång sikt. Alla balanserar på sin gräns. Den som överträder den där gränsen, som ingen vet på förhand exakt var den går, får betala ett högt pris. Även den som tangerar gränsen utan att överträda den drabbas. Det kostar på att utmana ödet. Och ingen tackar den som tar en för laget, vilket den gör som tar på sig mer arbete än vad hen klarar av. När målen ska nås och alla fokuserar på att prestera mer utan att äventyra kvaliteten. Alla är upptagna av sitt, av att klara det egna uppdraget. Liksom i krig, vid fronten, handlar det i pressade perioder för alla inblandade bara om den egna överlevnaden. Passerar man gränsen tar det tid, det tar lååååång tid, att återhämta sig. Även om man bara kommer nära gränsen tar det längre tid än man tror att återfå normalt närminne och stresstålighet. Det är inte värt det, alla vet att det är förkastligt. Ända fortsätter vi. Utan rast, utan ro, mot ökad produktivitet på kortade tid. Även samhället behöver återhämta sig. Det är i mellanrummen det hände och därför behöver marginalerna och tiden att tänka efter värnas.

Att åka iväg. Byta miljö och bara släppa alla tankar på mål och krav och prestation; att öppna upp mellanrum, under arbetsdagen: ta en promenad, läsa skönlitteratur eller bara sitta en stund i solen; eller som nu på helgen åka utomlands. Det är inte att smita från ansvar, det är att ta ansvar för kvaliteten i arbetet och för uppdragets långsiktiga hållbarhet. Förståelsen för hur viktigt det är med mellanrum och återhämtning behöver öka. Mellanrummen är värdefulla och måste värnas. Kvaliteten, särskilt i forskningen och den högre utbildningen är helt avhängig möjligheten att återhämta sig. Ökade krav kan bara höja kvaliteten så länge kraven inte utmanar var och ens och organisationens som helhet, gräns för hälsan och välbefinnandet.

Långsiktig hållbarhet är inte ett mål, utan ett tillstånd. Livet är en ömtålig process, inte ett projekt. Kunskap kan aldrig tvingas fram. "Nästa Humlebek", ropar man i högtalarna. Här ska vi av. Solen skiner. Stannar upp och tar in känslan av att livet aldrig blir bättre. På tisdag tar jag tag i arbetes krav igen. En dag till med ledighet, vila och återhämtning. Efter några intensiva veckor till är det snart semester. Tror jag klarar mig i år också, men är ödmjuk inför livet fundamentala öppenget och vaksam på tecknen på utbrändhet. Återkommer inom kort igen med fler tankar och reflektioner över livet, kulturen, kunskapen och ett hållbart samhälle.