Postsanningens ursprung 4

Dagens Under Strecket handlar om postsanningens ursprung, så jag låter den texten, skriven av Peter Adler, bilda brygga mellan texten som försvarar postmodernism, och texten som kritiserar tanketraditionen. Här är författaren något verkligt viktigt på spåret. Sanning handlar om makt, och det är hos makten och i dess agerande vi bör söka svaren, om vi verkligen vill förstå problemet, värna demokratin och verka för förändring. Adler inleder på följande sätt.

En vecka efter att Donald Trump valts till USA:s 45:e president postade historieprofessorn ­Timothy Snyder ett inlägg på Facebook. Där varnade han för att USA nu löpte en uppenbar risk att på sikt omvandlas till en totalitär stat. Han gav också tjugo kortfattade råd till de ­läsare som var beredda att aktivt motverka en sådan ­utveckling. Inlägget fick en viral spridning. Inom ett dygn gav det upphov till ett stort antal delningar och snart spreds det även via reguljära nyhetsmedier. I mitten av februari i år gav Snyder ut boken ”On tyranny. Twenty lessons from the twentieth century” (Tim Duggan Books). Där beskriver han i detalj det hot som han anser att ­Donald Trumps presidentskap utgör mot USA:s existens som liberal demokrati.

Försöken att anklaga postmodernismen för fenomenet postsanning handlar om gulit by association, alternativt ett försök att skjuta budbäraren för att budskapet inte faller en på läppen. Vill man verkligen förstå problemet med relativiseringen av sanningen (vilket är en aktiv, subversiv handling, till skillnad från de vetenskapliga analyser av kunskapsproduktion som utförts av postmodernt influerade forskare i akt och mening att öka kunskapen om och förståelsen för begreppet sanning) måste man rikta den analytiska blicken åt ett annat håll. Det är ingen liten sak detta att presidenten i USA bevisligen ljuger. Där finns det verkliga hotet mot både vetenskapen, sanningen och demokratin. När en av jordens mäktigaste ledare glider på och relativiserar sanningen är det inte bara ett hot mot USA, utan mot hela världen. Sanning är ett vetenskapligt ideal som postmodernistisk forskning visat är svårt att leva upp till i praktiken, men i samma stund som man överger ambitionen och förvandlar sanning till ett flytande begrepp utan mening har man tagit steget över till postsanningen värld. Skillnaden mellan vetenskapligt underbyggda konstateranden att sanningen är svår att nå, och påståendet att min sanning är lika bra som din, samt att det finns alternativa fakta, är enorm. Av insikten att sanning är svårt följer inte att vilken sanning som helt är giltig! Det är en falsk anklagelse och ett snudd på lika bedrägligt påstående som Trumps försök att hävda att antalet besökare på hans installation var fler än bilderna visade.

Jag rekommenderar alla att läsa hela understreckaren, men här vill jag fokusera på avslutningen, där Adler skriver följande.

I intervjun med Bill Maher uppmanade Snyder också alla amerikanska medborgare att skydda det demokratiska samhällets institutioner (”Defend institutions”) – det vill säga kongressen, rättsväsendet, utbildningssektorn, de offentliga myndigheterna, fackföreningarna och de oberoende medierna. Han varnade för den i USA ­vanliga uppfattningen att dessa institutioner skulle ut­göra ett säkert skydd mot anti-demokratiska krafter och vände på perspektivet: Det är institutionerna som behöver medborgarnas skydd då en statsledning med totalitära ambitioner är på väg att etablera sig. Snyder sammanfattade sitt budskap i en modifierad version av en välkänd uppmaning från John F Kennedy: ”Fråga inte vad institutionerna kan göra för dig. Fråga vad du kan göra för institutionerna.”

Enormt viktiga ord, som jag verkligen skriver under på. Varken demokratin eller sanningen är något i kraft av sig själv och därför är det så viktigt att försvara dessa institutioner, för det är på dem som resten av samhället och dess långsiktiga hållbarhet vilar. Tro man att sanningen är något som upptäcks av forskare och som överallt och alltid känns igen utan problem, eller är övertygad om att demokratin kommer skydda oss oavsett om vi engagera oss i den och dess funktioner eller ej, har man tagit stora kliv i riktning mot postsanningens laglösa land där makt och känslor styr. Kunskap och demokrati är föga förvånande två sidor av samma sak, och vi får den demokrati och den kunskap vi förtjänar, oavsett vad vi tror eller önskar oss. Postmodernismen varnade för detta och påpekade genom dekonstruktion och kritisk analys maktens betydelse för vad som kan hållas för sant i ett samhälle. Kunskap är alltid medierad, alltid resultatet av tolkning. Det är det enda postmodernismen hävdat, den som säger att postmodernismen försökt driva ett slags politik som går ut på anything goes, far med osanning. Jag vill se postmodernismen som ett slags påminnelse om att man inte bör fråga sig vad vetenskapen kan göra för en själv (eller för marknaden, samhället; den personliga karriären), utan vad man själv kan göra för vetenskapen. Marknadsanpassningen av akademin som idag implementeras allt tydligare och mer ogenerat genom att konkurrensutsatta och ekonomistyra kunskapsproduktionen och genom att minska pay-off-tiden på investeringen, leder i praktiken till ett slags relativisering av sanningen eftersom makten och inflytandet som forskare inom vissa discipliner och verksamma vid särskilda institutioner får av systemet utmanar kunskapens egenvärde. Inte genom att producera osanning, utan genom att osynliggörs viss kunskap och genom att lyfta fram den kunskap som ligger i linje med maktens intresse. Och när makt går före rätt, vilket blir konsekvensen i praktiken, står dörren vidöppen för skrupelfria makthavare att utnyttja tillfället att föra fram alternativa sanningar. Genom att medvetet blanda samman kritiska granskningar av systemen för produktion av sanning, med relativism och lasses fair har Sanningens försvarare i själva verket banat väg för den postsanning som man nu anklagar postmodernismen för att ha uppfunnit. Jag ser postmodernismen snarare som ett sätt att respektera och vårda sanningen, för bara genom att undersöka den kritisk kan man förstå och använda den.    

Snyder uppmanade slutligen sina tittare att aldrig ­överge sin tro på sanningen (”Believe in truth”). Utan en kollektiv samsyn när det gäller kriterierna för sant och falskt utraderas tilltron mellan människor – och därmed också förtroendet för samhällets institutioner. Ett sådant samhälle kan inte styras genom demokratiskt stiftade ­lagar eller rationella politiska beslut. I stället griper statsledningen tolkningsföreträdet. Enskilda människors erfarenhet, vardagslivets realiteter, vetenskapliga fakta och etiska normer kommer gradvis att betyda allt mindre. Den styrande maktens myter, framtidslöften och konspirationsteorier kommer att upprepas inför en förvirrad allmänhet som snabbt förlorar sin förmåga till kritisk granskning. Alla som accepterar tankefigurer av typen ”alternativa fakta” eller söker legitimera lögn med hänvisning till ”the post-truth era” har enligt Snyder redan tagit den genväg som i Europas moderna historia alltid lett till fascism.

Förtroendet för vetenskapen och demokratin är nödvändigt för samhällets långsiktiga hållbarhet. Det röker inte med en vetenskaplig metod, för det finns inte ett enda sätt att nå säker kunskap om alla frågor. Olika frågor driver olika typer av svar och allt går inte att uttala sig säkert om. Ju mer man lär sig desto mer inser man hur lite man vet och bur lite som går att veta något om, brukar jag säga. Den insikten manar till ödmjuhet och respekt för komplexiteten. Sanningens försvarare är lika tvärsäkra som postsanningens företrädare och båda lutar sig lika tungt mot makten och inflytandet de lyckats tillskansa sig för att få rätt. Samma dikotomiska sätt att tänka går att hitta hos övertygade ateister och bokstavstroende, som strider om vem som har rätt istället för att lyssna på varandra och samtala om vägar fram som bygger på respekt och ömsesidig förståelse för varandra och gemensam omsorg om samhällets långsiktiga hållbarhet. Kunskap och demokrati är komplexa helheter och alla försök att bryta isär dialektiken och behandla delarna som autonoma och fristående från varandra är dömda att misslyckas. Sanningen är lika svår som demokratin att hantera. Det är därför är det är så viktigt att vårda institutionerna och förståelsen för komplexiteten. Fascismens faror lurar under ytan överallt och bara genom kollektivt engagemang för kunskapen och demokratin kan mörkrets och postsanningens företrädare hållas borta från makten och det förödande, destruktiva inflytande som de söker med alla till buds stående medel.

Den amerikanska debatten kring osanna påståenden från Donald Trump och hans medarbetare har under vårvintern 2017 genomgått ett tydligt tonartsskifte. Under tiden efter presidentvalet i början av november och fram till Trumps installation som president bjöd mediernas rapportering om hans ­klavertramp ofta på ett element av underhållning. Med sin bristande impulskontroll och sina uppenbara lögner framställdes Trump ofta som en tragikomisk pajasfigur. På senare tid är tonen på ledarsidorna och i tv-sända ­paneldisskussioner mer allvarsam. Ett antal politiska ­kolumnister har antytt att det kan finnas en medveten strategi bakom det förvirrande informationsflödet från Vita huset. Det första aprilnumret av veckotidningen Time bär rubriken ”Is truth dead?” och följer upp med ett sexsidigt reportage som blottar en långt driven systematik i presidentens ljugande.

Donald Trump hämtar inte stöd från något annat än sin egen maktposition när han ljuger, vinklar eller presenterar alternativa fakta. Samma gäller för Fox News. Det handlar om ett slags protest mot resten av medierna som man hävdar är fake eller tydligt vinklade åt vänster. Samma sätt att resonera och agera finns i Sverige där SD-anhängarna väljer så kallade alternativa medier, som man menar ger den sanna bilden av världen. Fast i båda fallen handlar det så klart om att alternativa medier ger den bild av världen som Trump och SD anser är den rätta, vilket mailstreem medierna och forskningen avvisar. Genom att systematiskt ljuga och alltid vinkla och glida på uppgifterna som finns att tillgå skapas ett moment av osäkert som förstärks av att populisterna väljer att lägga betoningen mer på känslor och misstankar än på kunskapen och sådan fakta som går att kontrollera. Genom att medvetet välj att inte vara stringent i sin hållning och genom att blanda verkliga fakta med påhittade och hela tiden vinkla rapporteringen försöker man styra allmänhetens uppfattning i partiets eller ledarens hjärtefrågor i den riktning som gynnar ens intressen, och man tar alla chanser man får att peka på eventuella problem med eller fakta fel i övriga mediers rapportering, enligt principen anfall är bästa försvar. Det är så långt från postmodernismens kritiska granskning av relationen mellan makt och vetande man kan komma. Det är väsenskilt att använda sanningsrelativism för att driva igenom sin politik, och att påpeka svårigheten att avgöra vad som är objektivt sant. Och den som blandar samma dessa saker och försöker använda populisterna medvetna relativisering för att kritisera postmodernismen gör det så klart i ett syfte, och en berättigad vetenskaplig fråga som borde stålas är: Vilket?

I amerikansk dagspress har det på senare tid också ­publicerats en rad krönikor på temat gaslighting, ett ­begrepp som har sina rötter i en film – ”Gasljus” från 1944 – med Ingrid Bergman i den kvinnliga huvudrollen. I filmen vill hennes nyblivne make (spelad av Charles ­Boyer) komma åt hennes ärvda förmögenhet och försöker därför få henne förklarad sinnessjuk. Genom systematisk manipulation får han hustrun att börja tvivla på sina egna sinnesintryck. Bland annat skruvar han regelbundet ner gasbelysningen i huset, för att sedan (i maskopi med tjänstefolket) förneka att ljuset skiftat i styrka. Värdesaker försvinner (genom makens försorg) på ett oförklarligt sätt och hittas sedan i hustruns handväska, etc. Snart börjar hon tvivla på sina egna sinnesintryck och ifrågasätter till slut själv sin mentala hälsa.

Den som kan visa en postmodernistisk forskare som agerat på detta sätt skulle jag vilja lyssna på, för det vore i så fall en helt berättigad kritik. Jag har dock inte stött på något sådant exempel. Vad som helst kan inte sägas i namn av vetenskap, det gäller lika för både postmodernister och andra utövare av vetenskap. Utan stöd i öppet redovisad empiri, eller logiskt konsistenta och tydligt framskrivna (kontrollerbara) argument är det omöjligt att resa några som helst kunskapsanspråk. Det kan ingen populist i världen, och heller ingen vetenskapsutövare från något ämne, ändra på. Vetenskap handlar inte om tycke och smak.

Ett antal politiska krönikörer har i klartext hävdat att Donald Trump med denna manipulativa teknik försöker påverka vanliga amerikaners tilltro till sin förmåga att skilja mellan sant och falskt – enligt Snyder en standardreflex hos auktoritära ledare som själva vill gripa det ­politiska tolkningsföreträdet. Till skillnad från Charles Boyers charmiga rollgestalt har Donald Trump kunnat ta Twitter till hjälp. Time slår efter en egen undersökning fast att han under sin tid som president postat 15 flitigt delade Twitterinlägg med ett bevisligen falskt innehåll.

I dessa dagar är det minst sagt olyckligt att lägga tid och intellektuell energi på interna vetenskapliga strider om vem som är närmast sanningen, och ännu mer destruktivt och bedrägligt att försöka smutskasta utövare av en vetenskaplig verksamhet man inte förstår eller anser vara viktig. Kunskap och makt hänger ihop, och kunskap om det är ett vapen i kampen mot populism och för demokrati, inte tvärtom. Genom att lyssna på och dra lärdom av postmodernistisk forskning kan man lära sig hur man kan motarbeta populismen och sanningsrelativismen. Ju förr man inser det desto bättre, för utan inomvetenskaplig enighet blir det svårt att försvara kunskapen och främja mångfald och hållbarhet.