För en värdigare värld 1

Igår debatterades skolan i Aktuellt, för vilken gång i ordningen? Anledningen var att Skolkommissionen, som arbetat med sitt förslag för en bättre och mer likvärdig skola sedan 2015, presenterat sin utredning omfattandes över 400 sidor text med en sammanhållen uppsättning förslag på saker som bör göras. Jan Björklund fick här chansen att visa att och hur mycket man verkligen bryr sig om skolan och kunskapsutvecklingen i Sverige. Hans budskap är KRISTALLKLART. Ingen oberoende utredning eller forskning i världen kan få honom att ändra uppfattning om skolan. Han ändrar inte sin åsikt, byggd på högst oklara grunder (magkänsla, personliga antaganden?) om skolan. Istället för att läsa betänkandet och samtala om det som en helhet ägnade han dagen åt att sitta med sina kampanjstrateger och slipa på argumenten till kvällens fyra minuter av exponering mot väljarna. Det blev alltså, inte denna gången heller (surprise, surprise), en debatt om skolan. När Björklund sagt tombola för sjätte gången stängde jag av TVn. Tidigare på kvällen hade jag lyssnat på chefen för Bokmässan som hävdar att hon värnar demokrati och öppenhet, samtidigt som hon försvarar beslutet att låta rasistiska och antidemokratiska Nya Tider ta plats i Svenska Mässan till hösten. Och ända sedan Stefan Löfven installerades som statsminister har företrädarna för Alliansen gapat om SKATTECHOCK, trots att det bara handlar om några hundralappar och endas för de som tjänar allra mest, det vill säga över 50000:- i månaden.

Det blev många ord, som lika gärna skulle kunna sammanfattas i ett enda: OVÄRDIGT! Nivån på samhällsdebatten är skrämmande låg, och det handlar inte om samhället heller, bara om att nå ut med sitt till snabba, sociala medier anpassade (det vill säga, enkla tweetbara), slagkraftiga budskap. Sveriges hela utbildningssystem reduceras följaktligen till ordet tombola, och även om det krävs att man ställer sina barn i kön till de mest attraktiva skolorna (i Stockholms innerstad ska tilläggas, inte ute i landet och absolut inte i glesbygden) när de föds, för att överhuvudtaget få en chans att välja, talar vi mer om vikten av VALFRIHET än om kunskap och livslångt lärande. Och välbärgade människor förfasar sig över att människor de aldrig träffar, som bor i områden de aldrig besöker, ska fastna i bidragsfällan (ännu ett av populisterna älsklingsord). Det är billigare att flyga eller ta bilen mellan Stockholm och Malmö än att åka tåg, men en flygskatt som skulle innebära någon hundralapp dyrare flygbiljett får människor som ser sig själva som kloka att fullkomligt gå i taket och tala om risker för systemkollaps. Samtidigt som det bränns flyktingförläggningar, hatas och hotas på nätet och journalister får hembesök av maskerade män, föreslår politikerna att utvisningshotade flyktingar ska få fotboja. Jag skäms över utvecklingen och det land jag bor i, men inser samtidigt att det inte är mycket bättre någon annanstans. I USA vet den krigshetsande presidenten inte vilket land han just bombat. Han vet dock exakt hur chokladkakan han mumsade på när han gav ordern smakade. Alternativa fakta, växande, öppen rasism, Brexit och politiker som inte bara kampanjar för mer makt till den som redan har mer makt än vad som är hållbart i ett demokratiskt samhälle, utan dessutom får igenom sitt förslag. Ovärdigt, sammanfattar läget i vår nya sköna värld. Mänskligheten kan bättre, om vi bara vill och orkar.

Allt är nu inte nattsvart. Det finns ljus i mörkret. Läser till exempel Li Bennich-Björkman Understreckare i SvD där en mycket glad och hoppfull nyhet presenteras och en klok tänkare lanseras.

Amartya Sen, årets mottagare av Skytteanska priset i statskunskap, visade i sin bok ”Poverty and famines” (1981) på sambandet mellan svält och bristen på demokrati. Först när den politiska makten är beroende av hela folket och inte bara av de välmående eliterna, alltså när ett demokratiskt styrelseskick är etablerat, hamnar utsatthet på den politiska agendan och blir föremål för systematiska politiska reformer som får den att minska.

Björklund visar med sin politiska strategi vem han behöver: En välbärgad, medelålders, svensk, egoistisk, storstadsmänniska som tycker det är viktigare att hen får lägre skatt, kan välja och vraka bland skolor som konkurrerar med betyg, kan köpa sig en bättre plats i vårdkön och kunna flyga billigt, än att samhällets långsiktiga hållbarhet värnas. Först om och när den politiska makten verkligen är beroende av ALLA kan ett värdigare samhälle växa fram, underifrån. Inte med hjälp av populistiska utspel och förslag som lovar mer och bättre för alla till lägre kostnad. Inte genom att tillgodose maktfullkomliga människors behov av mer makt och mer pengar, eller med konkurrens, nyckeltal och New Public Management. Det finns inga enkla lösningar. Först när ett system som förenar medborgarna och som utgår från och tar hänsyn till det faktum att ingen människa är en ö, att alla är beroende av varandra kan ett långsiktigt hållbart, sant demokratiskt, kunskapssamhälle växa fram mellan ansvarsfulla människor som bryr sig om varandra. Bara ett system som tvingar eliten och de rika att ta ansvar kan bli hållbart. Trickle down är en lögn, ett omöjligt, populistiskt och förödande löfte om mer för mindre, utan ansträngningar. Allt börjar och slutar med och är beroende av en fungerande DEMOKRATI, som inte bara är ett ord som betyder majoritetsstyre. Demokrati är inte lösningen, det är själva grundförutsättningen för ett hållbart samhälle och för att man ska kunna finna hållbara lösningar på problemen som aldrig helt går att undanröja.

Sen lyfte därmed fram såväl demokratins avgörande ­betydelse som ojämlikhetens mänskliga pris. För när väl en svältkatastrof är ett faktum, slår den alltid mot de ­fattigaste. Amartya Sen får Skytteanska priset för sin mångsidigt inriktade gärning som ”kombinerar insikter om människans sårbarhet med kunskaper om den demokratiska politiska maktens möjligheter att lindra och ­avhjälpa denna utsatthet”.

Att vara människa är att vara sårbar och beroende av andra, och det gäller för alla, utan undantag. En sådan som Per G Gyllenhammar eller Donald Trump, kan få för sig att ensam är stark och att framgång bygger helt på egna insatser, egoism och girighet. Det är bara den som är framgångsrik och som gynnas av dagens system som talar om faran med bidragsberoende, om att det bara är att rycka upp sig, fokusera och jobba hårt så trillar cashen in. Bara den som redan har mer än hen behöver kan få för sig och försvarar tanken på att sänkt skatt för rika och ökade klyftor är bra för Sverige. Först när vi alla gjort upp med dessa villfarelser kan ett hållbart och värdigare samhälle växa fram mellan medborgarna i hela landet. Först när alla inser att de är ömsesidigt beroende av varandra kan arbetet med att skapa och värna demokratin inledas och bara då kan vi börja hoppas.

Skytteanska priset utdelas i år för 23:e året i rad. Bakom priset står Skytteanska stiftelsen, som har rötter tillbaka till riksrådet Johan Skytte (1577–1645). Skytteanska priset har kommit att kallas ”statskunskapens Nobelpris”.

Ett värdigt pris, även om förra årets pristagare, Jon Elster visade sig vara allt annat än ödmjuk. Hans reaktion på min uppskattade bloggpost om hans vetenskapliga gärning var ovärdig. Priset är dock allt annat än ovärdigt, och årets pristagare är klok och behöver i dessa mörka dagar all uppmärksamhet han kan få. Eller, låt mig omformulera, han behöver varken priset eller uppmärksamheten, det är vi och världen som behöver kunskaperna som hans forskning lett fram till.

Amartya Sen, som är utbildad ekonom och filosof, har emellertid redan mottagit Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (1998). Så ­varför ett pris även i statskunskap? I Sens arbeten är demokrati och demokratins möjligheter att göra skillnad – genom återkommande val som belönar och bestraffar och genom den offentlighet där diskussion och opinionsbildning ständigt pågår – fundamental. Sen har oförtröttligt i sina analyser återkommit till den avgörande betydelsen av politisk frihet för mänsklig utveckling. Demokratins kärnelement – rätten att rösta, yttrandefriheten, organisationsfriheten och tryckfriheten – är för Sen definitionen av mänsklig utveckling, tillsammans med andra friheter, förutsättningar och förmågor.

Demokratin kan aldrig tas för given, och den blir aldrig starkare än folkets samlade engagemang för det demokratiska systemet. Det är systemet som måste värnas, och det måste värnas av alla, inte bara av politikerna, för att fungera. Politiker har definitivt ett ansvar, men demokratin är större och viktigare och den styrs inte av politikerna. Därför är lockelsen att säga tombola i Aktuellt, eller populism, alternativa fakta och Jimmie Åkessons tal om att det är känslan som räknas, så farlig. Det är demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet som står på spel, och populistiska politiker leker med elden och säljer sin själ till djävulen när de går till val på förslag som inte är långsiktigt hållbara, inte är demokratifrämjande och inte syftar till att minska klyftorna (inte utplåna klyftorna, för det är en annan typ av populism, minska dem). Så länge debatten betraktas som en lämplig arena för utbyte av tankar, så länge nedskärningar av statens långsiktiga investeringar i skola, vård och infrastruktur beskrivs med eufemismer som besparingar, eller satsningar, kan en verklig demokrat aldrig växa dram, för debatten låter makt gå före rätt och ger röst åt den som är stark. Bara om de svagas röst och rättigheter värnas kan demokratin stärkas. Jag ser samtalet som vägen fram, det är mitt obetydliga och ödmjuka bidrag till arbetet med förverkligandet av visionen om en värdigare värld och ett mer hållbart samhälle. Och jag finner stöd för den tanken i Sens arbete.

Återkommer med fler tankar inom kort.