Självständighet, ansvar, nytänkande

Vad kännetecknar högre utbildning och forskning, och vad betyder akademisk? Idag verkar svaret på dessa frågor vara: Målsäkrat, ekonomistyrt, kontrollerat och konkurrensutsatt. Samtidigt är ord som självständig, innovativ och kritisk vanligt förekommande i högskolans visioner, värdegrunder, examensmål och kvalitetsdefinitioner. Hur går det ihop? Sanningen är att det går inte ihop, vi letar efter och skapar system för att garantera framväxten av egenskaper och kvaliteter som man bara kan hoppas på att uppnå. Vi letar efter en evighetsmaskin som bara existerar i drömmen om mer för mindre, utan ansträngning.

Hur främjas självständighet om både lärare och studenter slaviskt tvingas följa anvisningar och om egna initiativ ses med misstänksamhet? Hur utvecklas kritiskt tänkande om allt som görs måste målsäkras, följas upp och utvärderas i enlighet med på förhand uppgjorda kriterier? Hur lär man sig ta ansvar om man verkar i ett system där ingen känner sig litad på? Hur förenas krav på best practice och evidens med nytänkande och kreativitet? Hur kommer man längre och blir man bättre om man inte får misslyckas?

Retoriska frågor, jag vet. Likafullt är frågorna aktuella och viktiga. Akademisk kvalitet, kritisk analys och kreativitet handlar om det oprövade, om det som ingen ännu vet något om och om att tänka på gränserna och ta sig utanför mallen och bortom gränserna. Det handlar om att utveckla förmågan att orientera sig i okänd terräng. Därför går det inte att styra, kontrollera eller målsäkra forskning och högre utbildning. Ändå gör vi det, allt oftare och allt mer rigoröst. Först formuleras mål, sedan skapas strukturer och system, därefter konkurrensutsätts verksamheten och efteråt utvärderas resultatet. Hela tiden håller man sig på detta sätt inom det välkända och kontrollerbara. Hjulet uppfinns gång på gång. Ju snabbare och billigare desto bättre. Varför? För att ledorden effektivitet, lönsamhet och kontroll i praktiken (men inte i teorin) dominerar verksamheten på landets högskolor och universitet. För att allt och alla idag ska leva och verka enligt principer hämtade från näringslivet. För att kunskapen förlorat sitt egenvärde och för att den växande egoismen gör att ingen litar på någon annan, eller om det nu är tvärtom. Fast jag tror snarare det handlar om att New Public Management är en uppsättning goda intentioner som fungerar utmärkt på pappret, men som i praktiken leder till avakademisering av akademin.

Varifrån kommer vurmen för upplysta diktatorer och idealiseringen av starka ledare? Vem behöver manualer, anvisningar, styrdokument och tydliga mål? Inte från djupet av en befolkning bestående av kritiskt medvetna, självständiga, ansvarstagande, demokratiskt sinnade och hållbarhetsfrämjande medborgare i alla fall. Vi kan få det vi önskar, bevisligen, men det är tveksamt om det är vad vi behöver.