Olika sätt att se på utbildning

Hittar en artikel och läser om studenten som stämde Mälardalens högskola, fast det som väckte min lust att blogga om frågan är egentligen Matilda Molanders ledare i SvD i dagens pappersutgåva av tidningen, vars rubrik är: Hon blev blåst av högskolan. Andemeningen i ledaren är att studenten självklart har helt rätt att stämma högskolan, eftersom utbildningen inte lever upp till högskoleförordningens krav på hög kvalitet. Jag håller självklart med Molander om att svensk utbildning på alla nivåer ska hålla högsta möjliga kvalitet, men det betyder inte att jag självklart håller med om att studenten blev blåst eller att det är rätt att Mälardalen ska betala tillbaka avgiften. Frågan är långt mer komplex än domen och ledaren ger sken av, vilket jag ska försöka visa eller i alla fall ge mina argument för. Först en rekapitulation, med utgångspunkt i artikeln.

Den amerikanska som betalade drygt 170 000 kronor för en kurs vid Mälardalens högskola och sedan stämde högskolan för att utbildningen inte höll måttet, har nu fått rätt även i hovrätten.

Beslutet att låta utländska studenter (som kommer utifrån EU och som saknar avtal med Sverige om utbyte av studenter) betala för att få läsa på svenska högskolor var illa genomtänkt och bygger på felaktiga antaganden. Den som betalar för sin utbildning ställer självklart krav, men att det automatiskt leder till bättre kvalitet på UTBILDNINGEN är långt ifrån givet. Det råder nämligen delade meningar om vad kvalitet är, hur det mäts och vad som ska mätas. I den utvärdering som ligger till grund för beslutet att utbildningen på Mälardalens höskola inte håller hög klass bygger som jag förstår saken framförallt på läsning av ett utvalt antal examensarbeten, som inte levde upp till de krav som satts upp. Definitionen av kvalitet som den utvärderingen som domen bygger på var unik för Sverige, drevs igenom av Björklund och ledde till att Sverige uteslöts ur det Europeiska kvalitetsrådet (eller vad det heter, som förkortas ENQA). Utvärderingen som domen bygger på definierar kvaliteten på utbildningarna utifrån kvaliteten i ett antal slumpvis utvalda examensarbeten. Ett märkligt system och en syn på kvalitet jag inte kan förstå. Det säger ingenting om studenternas möjligheter att bedriva högre studier, bara något om var vissa lärare lägger ribban för godkänt. Anledningen till att man valde det systemet var för att att försöka hindra lärosätena att släppa igenom undermåliga uppsatser av ekonomiska skäl, eftersom ersättningen från staten delvis bygger på genomströmning. Hela systemet är problematiskt eftersom ekonomin står i fokus, vilket även är grunden för beslutet att låta utländska studenter betala för att läsa på svenska lärosäten. Utbildningssverige är uppbyggt kring en rad illa genomtänkta och icke kompatibla system som förstärker och tar ut varandra på olika märkliga och förutsebara sätt.

När en utländsk medborgare betalar terminsavgift är det enligt hovrätten att räkna som ett privaträttsligt avtal vilket innebär att vanliga principer om bland annat prisavdrag kan tillämpas. Eftersom det fanns ett avtal om utbildning mellan studenten och högskolan innebär det att högskolan skulle gett en utbildning till den kvalitet som utlovats. Högskolan har inte fullgjort sin del av avtalet enligt domstolen och studenten har därför rätt att få pengar tillbaka.

Halva studieavgiften ska därför återbetalas konstaterar Svea hovrätt och högskolan ska även ersätta studenten för hennes rättegångskostnader.

Samma år som studenten tog kursen konstaterade Universitetskanslerämbetet att utbildningen inte nådde upp till högskolelagens krav på hög kvalitet.

En obegriplig härva. Jag förstår studenten och försvarar inte Mälardalens högskola, men hela systemet som sagt dåligt genomtänkt och det saknas helhetsperspektiv. Då blir det så här, och det gynnar på inget sätt kunskapsutvecklingen i vårt land. Att blanda betalande studenter med studenter som läser på högskolan utan att betala ett öre är att be om problem, och att förlägga ansvaret för den uppkomna situationen på lärarna är cyniskt.

Ekonomiseringen av utbildning är det underliggande problemet. Konkurrens driver inte kvalitet, inte självklart och särskilt inte om det saknas överblick av systemet och om ingen har koll på vilka effekter besluten som tas av poliserna får i den praktiska vardagen ute på lärosätena. Karolinska är som jag förstår det indragen i ännu en härva, och det handlar denna gång om ekonomi. Jag har länge tänkt på och varnat för att ekomiseringen leder till att det växer fram en syn på utbildning som en vara; studenterna ses och betraktar sig själva som kunder och examen har blivit något man kränger (och i och med genomströmningskravet), ett sätt att tjäna pengar. Ekonomin står allt tydligare i centrum, och kunskapen betraktas som ett slags formalitet. Det var bara en tidsfråga innan någon av de betalande studenterna skulle ta chansen att utnyttja systemet för att få tillbaka pengarna man betalat.

Någon måste betala för utbildningen, det är självklart. I Sverige har vi valt att låta det allmänna betala. Kommunerna ansvarar för grundskolan och staten för den högre utbildningen. Och eleverna och studenterna får tillgång till utbildning i mån av plats. I USA och många andra länder har man valt andra lösningar. Där betalar alla studenter (som inte får ett stipendium) för utbildning, enligt den ekonomiska principen tillgång och efterfrågan, vilket gör att de mest eftertraktade lärosätena kan ta ut en högre avgift, anställa bättre lärare och locka till sig de mest ambitiösa studenterna från de rikaste familjerna. Varken där eller i Sverige går det att köpa en examen, och efter vad jag hör från kollegor i Amerika och Kanada där studenterna betalar tänker och agerar studenterna där som här på samma sätt. Om betalningen i sig ledde till högre kvalitet skulle Sverige aldrig ha legat i topp i internationella mätningarna som man gjorde under 1970- och 80-talen. Och som sagt, att blanda betalande studenter med studenter som läser gratis, är att be om problem och försätter lärarna i en hopplös situation.

Undermålig undervisning kan aldrig ursäktats, oavsett vilket ersättningssystem man valt. Att vara lärare är ett hedersamt och ansvarsfullt uppdrag. Bra och engagerade lärare underlättar självklart för studenterna och bidrar till kvaliteten, men lärande är en relation. Om studenterna inte tar sitt ansvar och engagerar sig, ställer kritiska frågor, kommer till seminarier och gör sin del av arbetet, det vill säga bedriver sina självständiga studier disciplinerat och dedikerat kan ingen kvalitet uppstå. Högskolorna presterar inte kvalitet, den uppstår mellan. Utbildning är ingen vara och studenterna inga kunder. Ingen hindrade studenten från USA att läsa böckerna som alla kurser bygger på, och examensarbetet är ett självständigt arbete. Avgiften som studenterna eller staten betalar täcker kostnaderna för lokaler, administration och lärarnas löner. Det är driften man betalar för, inte utbildningen som sådan, även om jag förstår att det kan uppfattas så.

Högre utbildning bygger helt och hållet på studenternas engagemang och utbildningens kvalitet står och faller med studenternas arbete och syn på studier. Det kundtänk som växer fram och som leder till att det ställs krav på lärarna att serva studenterna med det ena och det andra leder till att fokus flyttas, från kunskapen och innehållet, till formen och examensbeviset. Det är en utveckling som inte är unik för Sverige, men blandningen av två ersättningssystem och den långt drivna ekonomiseringen  av högre utbildning är det. Det är olyckligt på så väldigt många olika sätt. Vi behöver säga stopp, och tänka efter, och sedan bygga ett genomtänkt system som fungerar och som verkligen driver kvalitet och där KUNSKAPEN är i centrum. Vi måste upphöra med att kränga utbildning. Kunskap växer mellan människor och ur hårt och engagerat, eget arbete.