När kraven ökar utan att tiden gör det får det konsekvenser

Snubblar över en artikel i Lärarnas Tidning, en debattartikel; ett rop på hjälp. Någonting är allvarligt fel i det svenska utbildningssystemet och jag är inte ensam om att se och känna oro över vad som håller på att hända. Det är inte min situation jag oroas över, jag är flexibel och lever i förvissningen om att jag hittat en strategi som fungerar för att navigera mig genom vardagen utan att bränna ut mig. Skolan och den högre utbildningen handlar dock inte om lärarnas och elevernas förmåga att klara sig, utan om kvaliteten i kunskapsutvecklingen. Staten och kommunerna investerar inte i utbildning för att så effektivt som möjligt få ut mesta möjliga mätbara resultat. Ett lands framtid står och faller med hela befolkningens samlade kunskaper och kompetens.

Löften om en individanpassad skola där valfriheten står i fokus kan man uppenbarligen vinna väljare på, men dagens utbildningssystem bygger på en högt olycklig föreställning om att utbildning är något man skaffar sig för egen del och av personliga skäl. Så är det självklart, för individen. Men skolan är också ett av de ben som samhället vilar på. Skolan lägger grunden för det som kommer sedan, den högre utbildningen. Och den högre utbildningen lägger grunden för det som kommer därefter, antingen forskning eller arbetsliv. Samhället och dess förmåga att klara olika utmaningar växer fram mellan, och allt står och faller med KUNSKAPEN som är en kvalitet som aldrig går att mäta. Eller visst går det att mäta, och självklart går mätresultaten att följa upp och jämföra. Fast kunskap och mätbara resultat är två helt olika saker. 

I samma stund som skolan skiftade fokus och började handla mer om att mäta resultat än om att utveckla kunskap hände något. Fokus skiftade och allt handlar idag om att producera resultat, vilket gör att både elever, studenter och lärare utsätts för en press. Skolans verksamhet mäts i graden av effektivitet och för varje år förväntas skolorna producera mer, och processen eldas på av konkurrensen som gör att ingen kan stanna upp, tänka efter och reflektera över vart vi är på väg och om det vi gör verkligen ger oss mer och bättre kunskaper, det vill säga sådana kunskaper som samhället verkligen behöver. Konkurrenskraftiga resultat är naturligtvis inte självklart bra resultat, varken på kort eller lång sikt. Och individuell kundnöjdhet leder absolut inte per automatik till att graden av långsiktig hållbarhet ökar i samhället. Ofta är det precis tvärtom. 

Dagens utbildningssystem bygger på en olycklig kombination av prestationsfokus, effektivitetssökande och kundnöjdhet. Det gör kanske underverk för statens och kommunernas ekonomi på kort sikt. Skatterna kan sänkas, hushållens konsumtion kan öka och det gynnar tillväxten. Utifrån ett strikt (kvartals)ekonomiskt perspektiv ser allt ut att vara frid och fröjd, så länge kvalitetsmätningarna genererar ett godtagbart resultat. Problemet är att kunskapens värde visar sig LÅNGT senare, och då kan det vara försent att göra något. Det faktum att både elever, studenter och lärare, som en konsekvens av dagens sätt att organisera utbildning, går på knäna är en alarmerande signal som just av ovan nämnda skäl borde tas på mycket större allvar. Det Johan Haeffner skriver är viktigt, idag och imorgon, för alla.

I Sverige arbetar lärare en timme mer per dag jämfört med OECD-snittet, enligt en studie från 2016. Finska lärare arbetar betydligt färre timmar per år enligt samma studie. I Finland har de inte heller nationella prov, lärare och elever har mindre undervisningstid och barnen börjar senare i skolan. Trots att landet gör mindre på flera områden jämfört med Sverige, har man bättre skolresultat enligt flera kunskapsmätningar.

Det verkar som att Finland lyckas bättre med att förvalta den tid som elever och pedagoger tillbringar i skolan. Det förefaller därför som att vi i svenska skolor gör för mycket. Nu är det hög tid att svenska skolan aktivitetsbantar. Vi behöver prioritera både på individnivå och på organisatorisk nivå.

Fokus i skolan borde riktas mot vägen fram och innehållet, det vill säga hur tiden man har till sitt förfogande, förvaltas. Det är en tanke jag verkligen skriver under på. Ska kunskapen kunna hamna i fokus, istället för mätbarhet och nyckeltal, krävs att fokus riktas mot vardagen i skolan, att alla inblandades hälsa och upplevelser också räknas. Så länge det är kortsiktigt mätbara resultat och ekonomi som är i fokus kommer kunskapen att bli lidande, för kunskap går inte att mäta, dess värde visar sig långt senare och ofta på ställen där man minst anar det. Dagens utbildningsfilosofi och skolpolitik är resultat- och ekonomifokuserad när den borde vara inriktad dels mot människornas hälsa och välbefinnande, dels mot förutsättningarna för att skapa kunskap.

En förklaring till att tiden inte räcker till är att olika roller konkurrerar om utrymmet. Vi är ämbetsmän i vår myndighetsutövning som till exempel skolplikt och betygssättning. Vi är marknadsförare som ska dra in pengar till skolan genom att göra den attraktiv för aktuella och blivande kunder. Vi är ombudsmän (mentorer) då omsorgen om klienterna, det vill säga eleverna, har ökat med läroplanens tydligare fokus på varje elevs förutsättningar och behov. Vi är naturligtvis även experter i lärande, själva kunskapsuppdraget.

Tendensen i Skolsverige är att tilldelning av uppdrag och roller hela tiden fylls på. De är svåra att balansera och varje enskild roll kräver sitt engagemang.

När allt fokus riktas mot det närmast heliga resultatet, och när debatten om skolan handlar mer om vem och hur samt till vilken kostnad, än om vad och varför, är det lätt att det blir så att lärarna och eleverna/studenterna åläggs allt mer uppgifter samtidigt som tiden som finns för att utföra dem minskar. Dygnet har fortfarande bara 24 timmar och en arbetsdag är åtta timmar, och eftersom människan biologi är den samma idag som igår och under överskådlig tid framöver kommer hälften av den återstående tid att behöva läggas på sömn. När skolans krav på prestation ökar går det ut över antingen resten av tiden (man kan använda en del av sin fritid för att kompensera för tidsbristen, men bara under en tid) eller också över kvaliteten och kunskapen. Det är ingen åsikt, det är ett tvingande faktum. Var och en löser sin situation på det sätt som fungerar för hen. 

Så här försöker jag tänka när arbetsbelastningen drabbar mig: Det är bara jag personligen som fullt ut vet hur min aktuella arbetssituation ser ut. Jag arbetar inte mer tid än vad jag har betalt för, eftersom tiden ändå inte kommer att räcka till. Det kan låta tråkigt och lite som att ge upp sina ambitioner. Att utsläcka sin egen eld, men det handlar om att undvika att glöden falnar. Att förvalta sitt engagemang.

Jag tänker och agerar lite samma som Haeffner. Jag gör det arbete jag får betalt för. Det som gör mig bedrövad är att jag tvingas se på medan kunskapens i min yrkesvardag på olika sätt löses upp inför ögonen på mig. Rent personligen kan jag kompensera utarmningen genom att i vardagen söka mig till intellektuellt stimulerande sammanhang, och det är även delvis därför jag bloggar. Arbetet som lektor handlar dock i praktiken allt mindre om KUNSKAP, för det hinns inte med eftersom mitt uppdrag som lärare fylls av andra uppgifter, strategiska möten, administration, krångel med olika tekniska system och fokus på genomströmning vilket gör att jag måste jaga och ta ansvar för studenternas planering av sina studier på ett sätt som jag inte tycker hör hemma på högskolan och som är direkt skadlig för kunskapsutvecklingen som alltid bygger på eget ansvar.

Huvudmän, rektorer och fackföreningar har en viktig uppgift att agera fredsbevarande styrkor i de olika lärarrollernas inbördeskrig, för att få tiden att räcka till.

Rektorerna måste satsa på att kunskapsuppdraget står i centrum och, likt trädgårdsmästaren, rensa i rabatterna för att skapa optimala förutsättningar. Floran inom skolan är omfattande och därför behövs rektorer som är på gränsen till rebelliska i sitt förhållande till djungeln av statliga och kommunala styrdokument.

Svenska skolor behöver också huvudmän som inser att skolan inte alltid blir bättre för att vi sätter igång nya projekt. Tidigare satsningar rinner ut i sanden då de trängs undan av nya.

Vi behöver politiker som prioriterar skolans kunskapsuppdrag. Behöver vi alla planer som skolor avkrävs, till exempel planer för likabehandling? Finns det inte redan en omfattande lagstiftning som handlar om detta? Är det då inte tillräckligt att skolor avkrävs att följa dessa lagar? Kanske är det så att vi i vår iver att fullborda den demokratiska och liberala utopin, göder fram ett av styrdokument överbelastat skolsystem.

Jag instämmer, till fullo. Gör ansvariga ingenting åt situationer och bantas inte uppdraget betydligt finns det snart ingen tid alls att ägna sig åt LÄRANDE som tar tid och kunskapsutveckling som kräver lugn och ro. Tid och frid är vad både lärare och den som ska lära behöver. Kravprofilen behöver ändras, från att vara inriktad på mätbara resultat, till att handla om vad man faktiskt gör under de där åtta timmarna som heltidsarbetet (både för lärare och elever/studenter) innebär. När resultatet står i fokus kan man tvinga på lärarna mer uppgifter och lägga ansvaret för resultatet hos lärarna, och eleverna och studenterna behöver heller inte redovisa hur mycket tid man faktiskt lägger på studier. "Det är för mycket att läsa och göra och ni lärare ställer för höga krav", får jag ofta höra. Mitt svar är alltid: I förhållande till vad; till antalet timmar per vecka, eller i relation en personlig känsla av att tiden inte räcker till? Om kunskapen är i centrum kraven på lärare och elever/studenter handlade om innehållet i vardagen, om vad man faktiskt ägnar sin tid åt, skulle det resultera i att alla arbetsmoment som åläggs lärarna skulle tvingas motiveras med hänvisning till kunskapskvalitet. Det går bara marginellt snabbare att rätta tentor och jag kan inte föreläsa snabbare idag än för 10 år sedan. Studenternas inlärningsförmåga har heller inte förändrats över tid. Ändå förväntas jag hålla samma eller ökad kvalitet i mitt arbete, trots att tiden jag har till mitt förfogande minskat DRASTISKT över åren. Det är en ekvation som inte går ihop.

Det finns en kraft hos dem som valt att arbeta inom skolan. Den kraften kommer fram då pedagoger och rektorer får rimliga uppdrag och tiden att räcka till.

Den kraften är en värdefull resurs som bygger samhällen, värnar demokratin, hållbarheten och förståelsen för vad som verkligen leder till positiv, långsiktig utveckling. Kraften i lusten att lära är enorm, men det är en kumulativ kraft som regelbundet behöver laddas för att inte tappa kraften. Tillförs ingen ny energi, ingen intellektuell stimulans och om arbetet automatiseras och regleras, om lärare inte känner tillit och om deras hälsa ignoreras. Om debatten om skolan förs över huvudet på de som ansvarar för kunskapsutvecklingen i vårt land kan man kanske fortsätta producera resultat som går att mäta, men någon verklig kunskapsutveckling kommer man inte att kunna räkna med. Och vad ska vi då ha skolan och den högre till?