ADHD-dagboken, om önskat och oönskat beteende

Snubblar över en intressant och viktig artikel om konsekvenser av vårt målstyrda och ekonomiskt pressade samhälle. Det är Erika Scherstén som skrivit en artikel i DN, som svar på en tidigare artikel. Det handlar om samhället och skolan som växer fram mellan oss, och det handlar om hur vi ser på varandra och på olika individers beteende.

Jonas Lundström skriver att ADHD inte är förklaring till allmänt oönskade beteenden. Jag anser att det är ett grunt och naivt resonemang då effekten som adhd har i hjärnan sätter personer i stress och beredskap av en vanlig dag, vilket ökar risken för överreaktioner och beteenden som anses vara just oönskade.

Jag blir jag i relation till dig och vi blir människor tillsammans inom ramen för en föränderlig kontext. Just nu anses ekonomi och målstyrning vara högprioriterade aspekter, och kraven på alla organisationer att prestera är högt ställda. Effektiviseringspiskan viner hårt och alla pressas till sitt yttersta, vilket tvingar den som ligger långt från normen och som redan i vanliga fall måste anstränga sig lite mer att passa in till heroiska insatser bara för att överleva. Med hjälp av mediciner kan en del avvikare "hjälpas" att passa in. Fast varför inte vidga normen och ge fler människor möjlighet hitta sig själva till rätta och finna sin egen rytm? Varför inte säga stop! Tänk efter.

Somligt av det Jonas Lundström skriver om håller jag med om – men resonemangets kärna är tyvärr grunt. Att ett barn inte ångrar ett beteende räcker inte för att bekräfta eller avskriva om orsaken till ett bråk finns i en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det finns orsakssamband som måste förstås och resoneras runt inom området ADHD för att vi ska få en uppfattning om hur mycket det påverkar en individs uppfattning och reaktioner i situationer.

Vad är hönan och vad är egget. Bottnar allt oönskat beteende i adhd, eller håller adhd på att bli en etikett som sätts på allt oönskat beteende? Och för vems skull medicinerar man, egentligen? Det finns så många frågor att reflektera över. Fast tiden finns inte, även om det torde stå klart för alla att ett mindre målstyrt och prestationsfixerat samhälle är mer hållbart och bra för alla som lever där, inte bara för den som avviker från normen. Ju mer och tydligare fokus på allt mer detaljerade mål och ju större krav på prestation, desto smalare blir normen och ju fler betraktas som avvikare. Alla riskerar att bli förlorare.

Vi med adhd skiljer oss från varandra lika mycket från varandra som människor utan adhd. Vi har dock en gemensam funktionsnedsättning som påverkar det mesta vi gör, men visar sig på olika sätt. Jag är som Jonas lekman i området, men med både inifrån- och yrkesperspektiv i diagnosen. Jag väljer att hålla mig till väldigt förenklade fakta i den här artikeln, allt jag skriver kan fördjupas och mycket, mycket relevant om adhd nämns inte alls här. 

En mycket förenklad förklaring av adhd är att nivån av dopamin i en adhdhjärna är lägre än i normalt fungerande hjärnor, dopaminet sjunker undan straxt efter stimuli istället för att fortsätta stödja hjärnans funktion. Låg nivå av dopamin leder bland annat till uppmärksamhetssvikt och en trötthet som kompenseras med höjd adrenalinproduktion. Höjd adrenalinhalt ger en kropp/hjärna som är i beredskap, sk flight- or fightmood. Denna beredskap är till för, och välfungerande för, farliga eller stressiga situationer, men är inte så kompatibel med exempelvis stora eller små meningsskillnader i relationer, på jobb eller skolgård. Personer med adhd har denna problematik inbyggt sedan barnsben, vi är dock som alla andra inbäddade i vår egen verklighet. Vi undrar snarare varför andra inte reagerar med samma fart och kraft som vi.

Att ha adhd är att ständigt vandra runt i världen ensam och förvånad. Tills man hittar någon som är och fungerar som en själv. Hur mycket man än vill och försöker passa in gör man det inte, trots att man gör och agerar som alla andra. Den som inte är som andra märker ut sig. Människans förmåga att upptäcka avvikare är väl utvecklad, vilket alla med adhd vet och har fått känna på. Hur man reagerar på den påtvingade känslan av utanförskap skiljer sig från individ till individ. Att få medicin kan vara en hjälp för vissa. För andra är det en boja. Ingen borde tvingas i främmande substanser bara för att omgivningen har problem med ett beteende som anses problematiskt, i alla fall inte innan hen fått en möjlighet att lära känna sig själv. Många gånger räcker det att få vara sig själv och känna sig accepterad för att kunna fungera och bidra. Att ses mer som ett problem än som en resurs kostar dock på och är handikappande. Var finns problemet? Är det den som avviker, eller kontexten och normen som bör ändras? Eftersom en bredare norm är bra för alla tycker jag det låter bättre. Alla kan bli vinnare och färre behöver känna sig utpekade som problem. Vad hindrar oss? Pengarna, effektivitetskraven, målstyrningen och vårt fokus på PRESTATION.

För att ge en bredare bild och förståelse för mitt resonemang vill jag ta upp något om adhd och kreativitet. 

Nedsatt dopamin och symptomen nedsatt uppmärksamhetsförmåga leder till stora problem att ta emot och följa instruktioner, detta är ett mycket vanligt symptom på adhd. Vid problem eller uppgifter där instruktionen går oss förbi uppstår behov av egen problemlösning. Ett problem kan vara allt från att laga en maträtt till att gå den långa vägen till ett yrke. Att på egen hand lösa problem kan mycket väl leda till en ökad kreativ förmåga då träning ger färdighet. Resultatet av egen problemlösning beror dock på personens övriga kognitiva förmågor, vilka skiljer sig lika mycket mellan personer med adhd som mellan människor utan adhd. Nedsatt förmåga att ta emot instruktioner får därmed helt olika resultat; smart/kreativt/halvklart/misslyckat/inte ens försöka för olika personer med samma grundläggande problem. För att uppnå resultat i normalspannet krävs kognitiv förmåga utöver det normala om du har adhd, adhd-problemen finns men är då mindre synliga.

Hela mitt liv har jag sökt och funnit egna lösningar på problem, och det har bevisligen fungerat rätt bra. I alla fall när jag fått ta eget ansvar, fått lösa uppgiften på mitt eget sätt, där och när jag vet att det fungerar. Min kreativa förmåga är enorm och den räddar mig dagligen. Länge var akademin en plats där målet var kunskap, för kunskapens skull. Hur man nådde kunskapen var inte det viktiga, bara att det fungerade. Idag krymper fönstret som gett mig luft och ljus och fått mig att känna mig tillfreds med livet. Och jag har betalat tillbaka till samhället med råge för mina misslyckanden tidigt i livet, när jag inte fick det att fungera i skolan. Idag undervisar och forskar jag, och jag sprider resultaten av mitt arbete på olika sätt. Jag bidrar och fungerar. Men jag kan bara göra det om jag får göra det jag gör på mitt eget sätt, där och när jag vet att det fungerar. Idag betraktas det som en belastning, för idag ska alla följa instruktioner. Frihet och ansvar ses som ett hinder för måluppfyllelse. Fönstret som stod på vid gavel när jag hittade in i akademin kryper allt snabbare ju mer jag meriterar mig och jag känner att gränsen för min kreativa förmåga närmar sig. Den dagen när utrymmet för att uppfinna lösningar inte längre finns kommer jag att kvävas till döds. Från att vara en tillgång blir jag då en belastning, och jag är långt ifrån ensam. Är det värt det, samhället? Är det inte bättre att alla som kan får vara med och bidra?

Hos personer i kreativa yrken ser vi, inte minst i medierna, exempel på när kreativitet ger framgång. Titt som tätt kan framgång i dag kopplas till att personen har adhd. Adhd målas då lätt upp positivt; som en kreativ superkraft, oavsett hur dessa personers övriga områden i livet är – vilket kan spänna från allt från skyddat och tryggt med utrymme för felsteg till så otryggt och problemfyllt att kreativitet och begåvning inom ett område inte alls räcker för att individen ska må bra. 

Lika lite eller mycket som att adhd ger kreativ begåvning så menar jag att adhd ger respektlöst eller aggressivt beteende. Jag vill påstå att hög kreativitet och aggressivitet är olika sidor av adhd-myntet även om det är ytterligheterna som vi nu uppmärksammar. Adhd är i verkligheten ofta väldigt ospännande, det kan vara den begåvade, men lite deprimerade vännen som inte kommer genom universitet, föräldern som omöjligt kan få vardag eller relationer att fungera eller missbrukaren som fann sitt första lugn och fokus i första fyllan.

Hur ser vi på varandra egentligen? Vad innebär det att vara människa? Just nu är mobbing ett uppmärksammat problem. Alla är överens om att så kan vi inte ha det, vi måste agera med krafttag. Fast den som av andra uppfattas vara utanför vet att mobbing handlar om normer, inte om hur man agerar i vardagen. Mobbing har inte så mycket med beteende att göra, som med synen på normalitet. När måluppfyllelse blir viktigare kommer fler att bli avvikare och när ekonomins krav på effektivitet tränger sig på är det normavvikarna som får betala priset. Mobbing är en konsekvens av sammanhanget man lever i, inte ett beteende som kan ändras. Inte i grunden. Den mobbing som syns och kan åtgärdas är bara toppen av ett isberg, och det verkliga problemet är det som ligger under ytan och inte syns. Enda sättet att komma till rätta med problemet, om det nu är vad vi verkligen vill, är att arbeta för att vidga normen och inkludera fler i synen på vad som är normalt.

Så för att komma till punkten om adhd kan förklara aggressivitet och våld.
Lägre dopamin ger generellt både trötthet och hög adrenalinhalt. Hög adrenalinhalt tillsammans med nedsatt impulskontroll, är grundproblematik för personer med adhd. Kombinationen skapar för mig ett tydligt orsakssamband för att en person med adhd har kortare väg till aggressivt beteende. Orsaker som rättfärdigar att individer med eller utan adhd blir irriterade, arga eller pressade kommer alltid att finnas, men jag menar att toleransnivån för orsaker är lägre för personer med adhd samt att uttrycket för ilskan kan förväntas komma utan eftertanke, på impuls. Observera att jag inte på något sätt ursäktar aggressivt beteende eller våld.

Jag är ibland rädd för att skriva om dessa saker, för jag vet att det Scherstén skriver här stämmer. Adhd är en stämpel, som när dess märke väl bränts in i pannan på den "drabbade" aldrig går att tvätta bort. Det finns ett före och ett efter för den som fått en diagnos. Innan kan man passera som normal om man anstränger sig, sedan förstås allt man gör i ljuset av diagnosen. Jag tror att homosexuella känner samma sak, vilket heterosexuella inte gör. Vissa diagnoser betyder något och andra gör det inte. Problemet och lösningen finns dock i det normala, inte hos individen. Det är samhället som helhet som avgör, inte jag eller du. Vi har alla ett ansvar för vilka normer vi upprätthåller och vilka mål vi sätter upp och vad som anses viktigt i livet.

På samma sätt som inom kreativ problemlösning kan en orsak få olika resultat beroende på personens övriga situation. Reaktionen kan bli verbal för den som har talets gåva, panik för den som är lagd åt det hållet, inåtvänd med eller utan våld mot sig själv för vissa, egocentriskt genom att storma från situationen (relationen) för somliga och aggressivt för andra. Grundbulten är dock att personer med adhd agerar utan att tänka före, på första impulsen, samtidigt som vi har påslag av stresshormon redan innan händelsen, vilket ger beredskap för både fight och flight.

Om adhd är ett problem eller en uppsättning egenskaper som samhället kan dra nytta av bestäms kollektivt. Med en vidgad norm blir alla vinnare, för mycket av det som idag betraktas som problem kan med enkla medel vändas till fördelar eller intäkter. Det man vinner i precision när det handlar om måluppfyllelse förlorar man i något annat: Folkhälsa, ökade kostnader och minskade intäkter, mobbing, misstänksamhet och så vidare. Adhd är bara ett problem i relationen till samhällets drömmar och visioner. Är pengar och ökande tillväxt det enda som betyder något kommer det att kosta, och alla får vara med och betala, på ett eller annat sätt.

Jonas skriver ”en utbredd missuppfattning av ADHD-diagnosen gör att många människor felaktigt läser in andra negativa beteenden i den än vad som egentligen innefattas. Detta skadar den diagnostiserades möjligheter till att bli välfungerande i samhället.” Min poäng är att adhd påverkar drabbade personer på ett livsövergripande sätt, på samma sätt som adhd kan höja kreativitet så kan adhd öka respektlöst eller aggressivt beteende. De symptom Jonas citerar behöver ställas till verkliga händelser i sina sammanhang. Våld är ett stort problem. Kan vi knyta visst våld till adhd och sätta in rätt hjälp är det ett framsteg för individ och samhälle.

Våld är ett mänskligt uttryck för något som händer i omgivningen, en reaktion. Våld är den svages sista desperata försök att skapa balans i livet, eller kan i alla fall vara det. Med en vidgad norm kan fler passa in med mindre ansträngning, och fler blir mindre frustrerade. Kanske minskar våldet, och om väldet minskar minskar kostnaderna. Ett mer inkluderande samhälle är lättare att leva i för fler, och med större marginaler, bredare målformulering behövs mindre styrning, vilket ökar utrymmet för kreativitet som kan leda till nya lösningar som kan gagna fler.

Klart vi ska förvänta oss det bästa av barn och ungdomar med eller utan adhd och uppmuntra till självkritik och förbättring, precis som Jonas skriver. Men att bortse från hur reella problem funktionsnedsättningen adhd ger är kopplade till adhd är inte lösningen. Gör vi det riskerar vi snart att fler barn och vuxna istället för hjälp får kritik och/eller glada tillrop. 

Jag vill inte heller hålla med om att det råder begreppsförvirring inom detta område, snarare råder även inom detta fält åsiktsfrihet och ovanligt stora möjligheter att höras och läsas även utan att ha kunskapsgrund för det som sägs. Det är alltid en komplicerad ekvation.

Det som räddade mig var att skolsystemet jag utbildades i inte lade så stor vikt vid betygen, som där och då användes mest som ett slags sorteringsverktyg. Jag brydde mig inte, betygen jag fick räckte till den praktiska, tvååriga gymnasieutbildning jag ville gå. Det kändes okej och jag tänkte inte så mycket mer på saken. Jag fokuserade, där som då, på det viktiga, på kunskapen. Det vill säga den kunskap som betydde något för mig, och det var inte något specialintresse, tvärtom. Jag har alltid velat veta och förstå. Jag finner det mesta intressant. Fast på mitt sätt, på mina villkor och efter metoder som jag vet fungerar för mig. Åren på högskolan, som student på 1990-talet, minns jag som sex år av ren glädje. Jag missade en enda tenta och läste mer än heltid. Sedan blev jag doktorand av bara farten, disputerade och fick en lektorstjänst. Docent blev jag 2011. Med facit i hand har jag bevisat för alla (och det är många) som genom åren betraktat mig som en looser, att det är jag inte alls. Revansch var dock aldrig min drivkraft. Det som drivit mig och min bildningsresa framåt är viljan att veta och förstå. Verkligheten är en förunderlig plats, och sen ska vi dö. Kunskapen ger livet mening. Så har jag alltid känt. Och i inkluderande sammanhang där friheten är stor och där målen kan nås på olika sätt, där man litar på varandra, har jag alltid funnit mig till rätta och kunnat bidra med mer än många andra.

Fast jag är och förblir en avvikare. Genom hela skolan kämpade jag, och kämpar jag fortfarande, med stavningen. Koden till matematiken knäckte jag aldrig, även om jag finner filosofin bakom fascinerande. Genom alla år har jag försökt, så gott jag kunnat, hantera kaoset som surrar inne i huvudet. Läxor brydde jag mig inte om, i alla fall inte på högstadiet. Skolkade gjorde jag aldrig, även om vissa lektioner var dödligt tråkiga. Jag ville lära mig, därför gick jag till skolan, läste jag tidningen och har jag aldrig slutat ställa frågor. Problemet har alltid varit att mina intressen inte följde läroplanen, att jag inte passade in i systemet och att systemet inte var särskilt flexibelt. Det där fönstret som fortfarande är tillräckligt öppet för att ge mig ljus och nog med syre för att överleva håller på att stängas. Att det är dåligt för mig vet jag, men jag tror att det även är skadligt för samhället. Därför skriver jag. Inte främst för min egens skull, utan för de som har det värre än jag och för alla som tror att målsyrningsfokus och ökade krav på effektivitet och lönsamhet inte är ett problem för dem. Tänk om, innan det är för sent!