Om behovet av inkluderande ritualer

Ett mer inkluderande samhälle. Varför är det så svårt? Förnekelsen av hur mycket vi människor behöver varandra, som idag växer sig starkare igen, är lika förkastlig som förnekelsen av förintelsen som förfärande nog verkar blomma upp igen, idag liksom senast nazisterna marscherade på våra gator i början av 1990-talet. Ingen människa är en ö, och livet har bara den mening vi ger det. Majoriteten tror att de klarar sig bättre än majoriteten. Dumheten har ett försprång framför klokheten, för dumheten rusar bara på, uppeldad av vilka affekter den för tillfället hämtar kraft ur. Intellektet kräver tid för eftertanke, reflektionsförmåga och förståelse för olikhet. Hur ska vi ha det? På vilken grund ska samhället vila; känslan eller intellektet? Vad är mest hållbart? Ödmjukhet och insikt om människans bräcklighet, eller dumdryg hybris och djungelns lag? Allt handlar om hur vi ser på varandra, och om vad vi verkligen lägger i begreppet mening. Flyktlinjer är mitt sätt att undersöka dessa saker, inte en megafon för politisk opinionsbildning. Ett vindlande samtal om angelägna saker, hugskott, filosofiska reflektioner och en ständigt upprepad fråga: Hur blir samhället hållbart? Lyfter in en klok röst i flödet. Ida Östenberg, som skriver i SvD om behovet av inkluderande ritualer.

Det är ingen hejd på ilskan i de främlingsfientliga lägren. Vreden riktar sig mot politiker och kulturarbetare, som på ett ytterst obehagligt sätt utmålas som medskyldiga till det fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan, men också mot hanteringen av traumat.

Att den så kallade pk-eliten, som även går under det bisarra samlingsnamnet ”godhetsknarkare”, lägger ner blommor vid attentatsplatsen ses som ett svaghetstecken. Kärleksmanifestationer uppfattas som en förolämpning av dem som föredrar att hata.

Hatet som växer och som allt mer flyttar ut i det offentliga är skrämmande, men eftersom det aldrig går att bygga ett hållbart samhälle på en sådan grund är det också ett svaghetstecken. Det är dumheten som yrvaket sticker upp sitt ansikte. Vi står inför ett val, antingen bjuder vi in och lyssnar på hatet och tar dess företrädare på allvar, eller också ignorerar vi det; möter hatet med tystnad. Låt oss agera proaktivt. Låt oss älska och visa hur mycket vi behöver varandra. Istället för att debatera med idioter, låt dem rasa och odla sitt självförbrännande hat. Fast inte i Almedalen eller på Bokmässan. Yttrandefriheten är en viktig princip, men den handlar bara om att alla får uttrycka sin åsikt, inte om var eller när den uttrycks. Det är ingen rättighet att hata, hetsa eller ljuga överallt när känslan faller på. Rasisterna är frustrerande eftersom den där tysta majoritet de trodde gav dem sitt stöd visade sig vara helt vanliga, behövande, trygghetstörstande och älskande människor som alla andra. Hatarna är ALDRIG i majoritet, för det är en omöjlighet. Hatet äter sig in och tar död på den som hatar. Så låt hatarna hata, så kan vi andra älska. Kärleken växer ju mer den sprids mellan människor. Låt oss förolämpa hatarna genom att älska. Låt oss göda deras självförbrännande hat med fler inkluderande ritualer. Låt dem se hur få de är. Låt dem komma in i värmen när de själva inser hur fel de har, men inte förr. Låt dem gapa sig hesa och sparka sig trötta, så kan de få en kram sedan. Dumheten må ha ett försprång, men kärleken och intellektet vinner altid i längden.

Även bland seriösa debattörer hörs kritik mot gemensamma solidaritetsyttringar. Man ställer kollektiva manifestationer mot säkerhetstänkande.

Det är den kortsiktiga dumheten, rädslan och frustrationen som talar. Vi vet att det inte stämmer. Tänker vi efter, tar vi oss tid att lyssna på varandra, inser alla förr eller senare att hat aldrig kan mötas med hat, bara med kärlek. Inkluderande ritualer är ingen lösning, ingen quick fix, det är en hållbarhetsfrämjande handling som skapar förutsättningen för långsiktiga lösningar. Säkerhetstänkande, repressalier och rädsla leder samhället fel, stänger till och sliter isär; underblåser känslan av vi och dem, även om vi vet att vi alla är människor och att det alltid är mer som förenar oss än skiljer oss åt.

Hellre övervakningskameror än hashtags som #openstockholm, menar man, och förespråkar terrorbekämpning istället för vad man uppfattar som påbjudna, närmast provocerande kärleksmanifestationer.

Motsättningen är konstruerad. Ingen menar att blommor stoppar terror. När man avfärdar gemensamma manifestationer som verkanslösa missar man dessutom poängen med den kollektiva ritualen. Forskningen har under lång tid påvisat dess enande funktion.

Antingen-eller-tänkandet bygger på dikotomier. Det är inte så verkligheten fungerar. Verkligheten, det vill säga den verklighet vi människor lever i, är komplex, inte komplicerad. Förstår man bara det, inser man snart att det inte finns några enkla lösningar och att det ena inte utesluter det andra. Inkluderande ritualer kan ALDRIG vara fel, men det är heller inte den enda som behövs. Både och, inte antingen eller. När ska vi fatta att det är nyckeln till förståelse för livets mysterium och långsiktig hållbarhet? Tillit växer mellan människor, och människor som är öppna för varandra och har närmare till kärlek än till hat har lättare att mötas och en större förståelse för olikheterna som ändå alltid bara är ytligt marginella.

Fundamentet till dagens forskning lades på 1970-talet då antropologer som Victor Turner och Clifford Geertz motsatte sig en då gängse bild om ritualen som icke-relevant propaganda och istället menade att den genom de närvarandes aktiva, känslotäta deltagande bidrar till att stärka uppfattningen om en gemensam samhällsidé.

I dagens ritualforskning påpekar man att känslostarka ritualer också kan vara farliga och exemplifierar med Hitlertysklands ceremoniella massmöten, som genom sin exkluderande karaktär förstärkte uppdelningen mellan dem som ingick i den nationella gemenskapen och de andra, de förhatliga.

Av samma skäl skulle en kollektiv manifestation i Stockholm, om den betonat och förstärkt känslor av bitterhet, ilska och hat, varit både splittrande och potentiellt farlig, eftersom dessa känslor kräver gemensamma fiender (såsom muslimer och papperslösa) och syndabockar (som politiker och journalister).

En kärleksmanifestation däremot är till sin karaktär inkluderande. Den kan absolut problematiseras – många har svårt för ordet kärlek, några föredrar enskild kontemplation, andra frågar sig om offren och sorgen glöms bort under sångframträdanden och paroller om gemenskap och motstånd.

Nyckeln till förståelse för vad som främjar hållbarhet och vad som inte gör det är förståelse för skillnaden mellan komplext och komplicerat, och insikt om att livet handlar om mer eller mindre av både och, än om antingen eller. Ritualer ska problematiseras, men inkluderande kärleksritualer för människor samman, öppnar upp hjärtan och skapar ett utrymme mellan som är allas eller ingens och där man kan mötas för att manifestera sitt ömsesidiga behov av varandra. I en dikotomisk värld -- där allt handlar om: rätt eller fel, vi eller dom, med eller mot -- kommer ritualerna att manifestera och förstärka dikotomierna och göda känslorna, men i en dialogisk, värdigare och med inkännande, intellektuell värld kommer ritualen att föra människor samman. Det fina med kärleken är att den aldrig är tvingande, att den aldrig går att utkräva. Hatet är oresonligt och kräver motstånd för att växa,  det blir starkare ju tydligare dikotomin är.

Men den inkluderande ritualen är aldrig skadlig. Den stärker samhället och åskådliggör gemensamma värderingar. Genom ritualen bekräftas och skapas berättelser om vilka vi är och strävar efter att vara.

Nazisternas ritualer var ett slags masshysteriska manifestationer, och kraften i den rörelsen byggde på tanken att antingen är ni med oss eller också är ni mot. Nazismen byggde på självförbrännande hat, och redas ritual manifesterade just det. Ritualer är är dock neutrala och kan fyllas med olika innehåll. En kärleksmanifestation kan aldrig vara skadlig. Östenberg säger det som behöver sägas: Störst av allt är kärleken. Vi blir de människor vi blir i mötet med andra. Samhällen där man öppnar upp sig för varandra och möts i kärlek är väsensskilda från samhällen där man möts i hat och med misstänksamhet. Här kan du och jag göra skillnad. Ingen kan styra över någon anna, bara över sig själv. Hur man ser på och bemöter sin nästa bestämmer man själv. Om fler väljer kärlek, förståelse och visar varandra tillit öppnas samhället upp och det blir lättare att lita på varandra. Tryggheten växer och känslan av olikhet minskar. Inkluderande ritualer kan bryta destruktiva mönster och skänka hopp, och den frustrerade, hatande och högljudda minoritetens hetsande röster dränks av kärlekens kollektiva, inkluderande glädjerop. Bara för att man tänker och ser olika ut betyder inte att man är mot. Vi är alla människor och det är alltid mer som förenar än skiljer oss åt.

Är det något vår tid lider brist på så är det just detta – gemensamma berättelser. Alla dessa uttryck för medkänsla, hjälpsamhet och omtanke som efter terrordådet visades genom hashtags, blommor och solidaritetsmanifestationer, har därför en meningsskapande funktion. De berättar, för oss själva och för andra, att vi i kris håller ihop.

Jag befarade att det inte skulle bli så, den där fredagen då det stod och vägde, men jag blev inte förvånad när hatet uteblev. Jag har valt att tro på människan, och den tron övervinner hatet och bygger band mellan. Vi behöver bevisa för varandra att vi som vill det goda, som älskar och vill vara vännner, som tror på människan och som hellre är bräckliga tillsammans än starka för oss själva, är i majoritet. Manifestationerna av kärlek och de inkluderande ritualerna stärker de goda krafterna och visar för alla hur få det är som trots allt hatar.

Självklart uppfattas detta som stötande för alla självutnämnda Sverigevänner, vars främsta syfte är att splittra. Men för oss andra vittnar det om sammanhållning och styrka.

På nätet kan hatarna skapa avatarer och mångfaldiga sitt hat, men i verkliga livet, ute på gator och torg försvinner de och deras röster i massan av älskande medmänniskor som visar vad som verkligen betyder något.