Med forskarens blick

Jag är forskarutbildad, har bedrivit forskning i olika projekt, om olika saker och har läst en del vetenskapsteori. Jag undervisar om vetenskaplig metod och funderar ständigt på frågan om vad kunskap är och hur man når kunskap om olika ämnen. Det betyder inte att jag vet allt eller att jag är expert på något annat än det jag själv forskat om, och jag säger inte detta för att ge tyngd åt något annat jag säger. Mina roller som bloggare, lärare, forskare och medborgare skiljer sig åt även om jag är den samme. Jag är forskare och det är jag dygnet runt och intresset för kunskap och lärande påverkar vad jag ser och skriver. När jag låg på sjukhus för några år sedan skingrades en del av oron över sjukdomen (som visade sig inte vara så allvarlig som befarat) genom att jag fick inblick i läkarnas sätt att arbeta och söka kunskap om min kropp och hjärtat. Genom åren och studier i vetenskapsteori och vetenskaplig metod, på konferenser och samtal med forskare i olika discipliner, har jag upparbetat kunskap om vad som är möjligt att veta och vad som är svårt att uttala sig om med stöd i vetenskap. Det är med forskarens blick jag rör mig i världen, läser tidningen och lyssnar på nyheter. Jag brukar säga till mina studenter att det är inte sant för att det står i en vetenskaplig artikel, för det kan inte vara utgångspunkten om man ska närma sig världen med forskarens blick. Självklart ska man lita på det man läser i vetenskapliga artiklar, men inte blint och inte enbart för att det är forskare som skriver. Som forskare lyssnar man mer på vad som sägs än på vem som talar. För mig är detta vad källkritik och vetenskaplighet handlar om.

Önskar att jag hade mer tid, men idag är det tight. Får försöka säga det mesta och bästa jag kan om ämnet jag valt att blogga om. Utgångspunkten är det svar som Ulf Danielsson, Christina Moberg, Åsa Wikforss och Christer Sturmark publicerade på DN-debatt häromdagen, som slutreplik på kritiken de fick på sin debattartikel om skolans (bristande) källkritiska undervisning. Tron på experter är det enda rationella, har de valt som rubrik (eller det är i alla fall under den rubriken de skriver). Tron på experter, redan rubriken väcker frågor. Och frågor väckte även deras ursprungliga artikel, vilken inte bara jag reagerade på. Jag blir inte riktigt klok på vad det är, men forskaren i mig och den känsliga kunskapsradarn som jag upparbetat och förfinat genom åren ger utslag på något och jag ska försöka förklara vad det är, men eftersom detta inte är en forskningsartikel och tiden är knapp vill jag påpeka att detta är en reflektion och jag uppmanar läsaren att själv reflektera vidare. Tro inte på mig för att jag är forskare: Tänk själv! Jag bloggar för att sprida kunskap om det jag forskar om, men lika mycket för att visa vad jag ser när jag studerar samhället med utgångspunkt i forskarens blick. Skulle jag skriva en debattartikel skulle jag inte göra det i tidsnöd, för risken är stor att det smyger sig in fel och oklarheter. Det framgår inte av texten hur debattörerna ser på den saken, men jag tycker verkligen man kan kräva mycket mer av tre professorer; särskilt med tanke på vad debattartikeln handlar om. Ska man som forskare ifrågasätta ett lands utbildningssystem och en hel vetenskaplig disciplin (pedagogik) kräver i alla fall jag mer än det forskarna anför som stöd för sin kritik av skolans syn på källkritik, och jag är djupt besviken på, om än inte förvånad, innehållet i slutrepliken.

Retorikprofessorn Anders Sigrell presenterar i sin replik på vår artikel (DN Debatt 23/3) en del invändningar. Han skriver: ”Den blinda auktoritetstro kvartetten varnar för blir de själva ett uttryck för”. Sigrell verkar mena att auktoritetstro är samma sak som att lita på vad experter säger. Faktum är att vi lever i ett komplicerat samhälle där vi har en arbetsfördelning när det gäller kunskap. I det läget är vi tvungna att lyssna på varandra och lita till andras expertis – inte bara forskare utan experter inom alla yrkeskategorier, läkare såväl som mekaniker.

Jag håller med Sigrell om att debattörerna tydligt ger uttryck för och underblåser en blind auktoritetstro i sin debattartikel genom att inte anföra någon övertygande empiri för kritiken mot skolan som förs fram. Sigrell svarar i sin replik på innehållet i debattartikeln och argumenterar övertygande för sin sak. Han bemöts dock inte på samma sätt i svaret från forskarna, som väljer att kritisera honom som person och indirekt som forskare. De glider ifrån ämnet och använder anfall som försvar, vilket jag tycker är ovärdigt. Sigrell menar inget, han analyserar innehållet i debattartikeln och presenterar resultatet av den analysen, vilket är föga smickrande för professorerna som alltså väljer att inte svara på kritiken som riktades mot deras text. Man talar istället om innebörden i ordet auktoritetstro, som jag är övertygad om att Sigrell både förstår och instämmer i. Jag menar, det är ju han som använder just det ordet i sin analys av professorernas kritik mot skolan. Varför förklarar man inte vad man menade? Varför väljer man att kritisera kritikern istället för att bemöta kritiken? Jag tycker deras svara ger ytterligare stöd åt Sigrells kritik, vars kompetens som expert (på ämnet retorik) professorerna uppenbarligen underkänner, trots att de poängterar att vi lever i ett komplicerat (fast jag hävdat ju att det är komplext, men det är en annan fråga) samhälle där man måste lita på experter. Sigrell talar ju med utgångspunkt i egen forskarkompetens, medan professorerna som skriver debattartikeln och kritiserar skolan befinner sig långt utanför sina respektive forskningsområden.

Vi litar inte på experter därför att de är auktoriteter utan därför att de har sökt kunskap på ett systematiskt sätt. Det som karaktäriserar en expert är att dennes åsikter hela tiden ifrågasätts och granskas av andra experter. Ingen ”bestämmer” vad som är sant, utom verkligheten, och tron på experter är det enda rationella. Hur många kan själva avgöra hur klimatet utvecklas över tid eller hur man bäst bygger ett krypteringssystem med hjälp av primtalsalgoritmer? Experter kan ha fel men chansen att de ska ha rätt är ojämförbart mycket större än att en icke-expert ska ha det. Detta gäller förstås även samhällsvetenskaperna och kunskapen om religiösa sekter.

Självklart! Men vem menar man INTE håller med om detta? Och varför i herrans namn kan inte professorerna visa prov på den ödmjukhet de här talar sig varma för i sin debattartikel och sin slutreplik. Det går över mitt förstånd hur man kan agera så motsägelsefullt och ändå kräva att bli tagen på allvar. Och varför bemöter man inte den berättigade kritiken som riktas mot innehållet i den första debattartikeln? Varför talar man om annat, om självklarheter och ger sig på personen bakom kritiken? Det är klassiska härskartekniker som professorerna används, vilket står i bjärt kontrast till de höga ideal man skriver om och hänvisar till. Och det som förbryllar mest är att det inte ens behövs kunskap om källkritik för att se att professorerna befinner sig långt utanför sitt kompetensområde och att de inte får ihop sina resonemang, det räcker att man kan läsa.

Vad menar man med "tron på experter", och vad menar man med expert? Vem är expert och på vad är man expert? Är det entydigt och enkelt att avgöra? Jag blir inte klok på vad de menar, och jag håller inte alls med om att man ska tro på experter, man ska alltid lyssna kritisk på det som sägs, samtidigt som man litar på den som uttrycker sig stringent och som är tydlig med vilka argument och vilken empiri man lutar sig mot. För att vara forskare som känner oro inför skolans och mediernas syn på källkritik tycker jag professorerna är häpnadsväckande slappa och deras slutreplik är närmast kontraproduktiv?! Obegripligt.  

Sigrell skriver att vi ”talar om målet 'att söka sanningen', i bestämd form singular, som om det bara fanns en sanning. Går det att slå i Nationalencyklopedin hur man handlar etiskt?”

Givetvis finns det objektiva sanningar så länge vi talar om empiriska frågor. Om inte vore det ju omöjligt att ha fel om något (en narcissistisk inställning som möjligen Donald Trump intar). Att exemplifiera med frågan om hur man handlar etiskt visar att Sigrell missar vår poäng och blandar samman fakta med värderingar, två helt olika saker.

Fast jag tycker ju att professorerna gör just det; blandar samma fakta och värderingar. Kritiken de anför mot skolan bygger på anekdotisk bevisföring och de skriver ju uttryckligen att Nationalencyklopedin är mer pålitlig än andra typer av källor: "Den som använder sig av expertgranskade källor, och motiverar varför, ska få ett A." Fast frågan som studenten i det anförda exemplet svarade på handlade ju om den subjektiva upplevelsen av att leva i en sekt, och det vet experterna som skriver i NE ingenting om. Är det subjektiv kunskap om upplevelser man söker är NE en dålig källa, oavsett hur vetenskapligt grundad den är. Det finns inget objektivt mått vad som är en bra källa, allt handlar om vad det är för typ av kunskap man är ute efter! Detta är vad källkritik handlar om, inte om vem som står bakom texten, utan om innehållet och dess relation till verkligheten. Professorerna visar med sitt svar att de menar att den som är expert på ett område är det på alla områden, vilket är en definition jag aldrig kan ställa mig bakom.

Att påstå att ”det enda vi kan veta om verkligheten är vår mänskliga uppfattning” är inte bara felaktigt, det är direkt farligt. Hela poängen med den vetenskapliga metoden är att den är intersubjektiv, det vill säga att experiment ger samma resultat oavsett vem som utför dem och därmed är oberoende av den enskildes uppfattning. Detta är grunden för all vetenskap – ödmjukheten och resultatens provisoriska karaktär.

Fast Sigrell menar väl upplevelsen av verkligheten inom Plymothbröderna (som frågan i det nationella provet handlade om), inte verkligheten i ontologisk mening? Naturligtvis kan man inte uttala sig subjektivt om fysikens värld eller de aspekter av verkligheten som professorerna forskar om, men det är det ju ingen av kritikerna som hävdar heller. Så varför dessa insinuanta påhopp?

Läraren och forskaren Björn Kindenberg har fått för sig att vi tror att Nationalencyklopedin ”har svar på allt”. Den slutsatsen kan knappast dras av vår artikel.

Varför inte? Vilka argument för detta anför man? Ska vi tro på experterna bara för att de är experter, det det verkligen det man menar? Jag ställer MYCKET högre krav på en slutreplik som handlar om källkritik än vad som visas prov på här. Det är rent ut sagt pinsamt.

Kindenberg tycks också mena att vi alltför mycket lutar oss mot anekdotisk evidens. Detta är i någon mån oundvikligt, men citatet från dokumentet Bedömningsanvisningar för ämnesprov i religionskunskap 2012/2013 valde vi för att det just nu används på våra skolor för att eleverna ska kunna förbereda sig inför årets nationella prov i SO-ämnena.
Självklart ”bevisar” inte detta att skolan är på ena eller andra sättet. Framför allt säger det inget om våra lärare som har att kämpa med de märkliga teser pedagoger driver. Och det finns en hel del evidens att de driver just ”perspektivismen” - till exempel återfinns tesen i läroplanens kommentarer och i ett flertal texter använda vid våra lärarhögskolor. Ett alldeles färskt exempel på hur den pedagogiska forskningen ser ut är denna nyligen tillkomna avhandling i pedagogik, "Kemiämnets normer och värden - diskursanalytiska studier av nationella prov i kemi och tillhörande elevtexter om de nationella proven i kemi". En central tes är att de nationella proven uttrycker en alltför objektivistisk syn på kunskap i kemi. Avhandlingen illustrerar på ett utmärkt sätt vår poäng.

Fast om det är pedagogikämnet man vill kritisera; om det är vetenskapligheten inom pedagogikämnet man är ställer sig frågande till och vill diskutera, varför kritiserar man då skolan och undervisningen? Det är ju det som Kindbergs kritik handlar om, och jag håller med honom om att professorernas argumentation bygger på anekdotisk bevisföring. Avhandlingen som pekas på här håller man med om verkar mycket märklig, men är den verkligen representativ för all pedagogisk forskning? Det tror jag faktiskt inte, även om jag många gånger känt och uttryckt tveksamhet om just ämnet pedagogik. Det är dock skillnad mellan forskningsämnet pedagogik och vardagen ute på skolorna. Jag kommunicerar med väldigt många kloka och vetenskapligt drivna lärare dagligen på sociala nätverk, som dessutom instämmer i kritiken som professorerna lyfter. Varför ger man sig på Kindeberg som person? Tycker han att avhandlingen som anförs som bevis är bra? Det tror jag inte, tvärtom. Och det säger jag med ledning av vad  han skriver i sin berättigade kritik på det som faktiskt står i debattartikeln. 

Kindenberg bör reflektera över följande: Om en ung människa funderar på att gå med i en religiös sekt, till exempel IS, ska hon då följa skolans råd att enbart titta på sektens hemsida och lyssna till dess kritiker förvissad om att sanningen finns någonstans mitt emellan? Bör hon i enlighet med de nationella provens rättningsmall aktivt välja bort den neutrala information som experter samlat in om sekten? Frågan är smärtsamt aktuell.

Här tycker jag närmast att professorerna begår ärekränkning. Det var inte alls så som frågan som hela diskussionen handlade om var formulerad! Frågan är insinuant och eftersom den förs fram i en slutreplik, där man förväntas svara på kritiken man får på det man skriver om i sitt första inlägg ser experterna här till att få sista ordet. Skamligt och bedrägligt och allt annat än förtroendeingivande. Professorerna skriver följande i sin första debattartikel, vilket jag instämmer till fullo i, men som gör det hela ännu mer märkligt:

För att råda bot på det rådande debattklimatet finns skäl att dra lärdom av hur vetenskapliga diskussioner förs när de är som bäst. En vinst över en motpart blir meningslös om den inte grundar sig i en god argumentation och faktiskt leder närmare vad som kan betraktas som rätt eller sant. Om motparten presterar ett dåligt argument är det närmast en plikt att korrigera och förbättra argumentationen och sedan ge sig i kast med att bemöta det nya argumentet. Man förväntar sig också att motparten skall agera på samma sätt.

Varför lever man inte upp till sina egna ideal när man svarar på berättigad kritik? På vilket sätt menar professorerna att svaret man ger i slutrepliken bidrar till utvecklingen av förmågan till källkritik i Sverige och den svenska skolan? Det går över mitt förstånd, och det skrämmer mig att ansedda professorer agerar på det sätt som Ulf Danielsson, Christina Moberg, Åsa Wikforss och Christer Sturmark gör.