Konsten att tänka som en människa

Vi är alla människor och det är med som förenar än skiljer oss åt. Inte bara genetiskt, utan psykologiskt, kognitivt och rent funktionellt. Vi borde inte ha så svårt att förstå varandra, om vi bara hade tid att tänka efter, lyssna ordentligt och sedan faktiskt reflektera över dessa saker. Fast tiden finns inte och orken tryter i jakten på prestation och strävan efter att möta alla krav, krav som vi ställer på oss själva och varandra. Det är ingen annan som kräver något av oss, det är vi själva som gör det mot oss själva och varandra. Drömmen om det perfekta systemet, samhället; tillvaron håller oss vid liv. Det kommer att bli bättre, om bara ... Om bara, vad då? Om allt var annorlunda, om människan inte var människa? Eller vad menas, och varför håller vi på som vi gör? Många frågor, men inga svar.

Allt fler tvingas allt oftare interagera allt mer med system av olika slag. Olika system och allt fler olika typer av system. Arbetet och tillvaron antas bli effektivare då och man sparar tid, sägs det. Fast tid går så klart inte att spara, tid kan bara användas olika sätt och till olika saker. Tid är det enda vi människor har. Ändå läggs det enorma mängder tid på att med hjälp av datorer lösa sådant som tidigare sköttes av människor. När jag började på högskolan talade vi om kunskap på lektionerna, och jag läste böcker och skrev texter under resten av tiden. När jag blev lärare hade vi på vår avdelningen en sekreterare som höll koll på all administration och behövde man hjälp (vilket var relativt sällan, för den administrativa bördan på lärarna var liten) gick man till hen och förklarade saken, sedan kunde man släppa det och ägna sig åt fortbildning, kursutveckling och undervisning med fokus på kunskap. Idag är jag lika mycket administratör som jag är lärare, både i relation till min arbetsgivare och studenterna. För varje uppgift finns ett separat tekniskt system, som ser olika ut och som dessutom har sin respektive ansvarig. Strular det (och det gör det, hela tiden) gäller det att veta vem man ska vända sig till. Bara en sådan enkel sak som att beställa fika till en extern föreläsning för inbjudna gäster innebär en hel massa moment och telefonsamtal, redan innan man kan ta itu med ärendet. Jag administrerar utbildning mer än undervisar och lär. Föreläsningar och handledningar om vetenskap handlar allt mer om hur man ska läsa anvisningarna, vilka tenderar att växa i omfång för varje år som går. Studenterna kommer sent för att tåget är sent, och går tidigare för att hinna med tåget. Önskemål om att byta tid för seminarier för att det krockar med läkartider, dagishämtning, intyg om än det ena än det andra, speciallösningar. Ordinarie tentor, omtentor och eftersläpningar genererar mail och frågor i dörren. När, var, hur, varför?

Kunskapen, vad hände med kunskapen. Innehållet; själva anledningen till att vi har en skola och högre utbildning? Vad sysslar vi med? Vid den här tiden på året är det inte roligt att vara lärare. För egen del är det dock faktiskt roliga än på länge, men rent allmänt är högskolan i maj en vidrig plats att vara och verka i, särskilt för den som vill lära sig något, som vill utvecklas och ägna sig åt kunskap. Det finns inte tid och ork för det. Kraven på prestation och strävan efter effektivitet tar död på lusten att lära och utgår hinder för viljan att veta. Årets studenter, människorna jag interagerar med denna vår är dock kunskapsfokuserade, i alla fall de flesta. Vi talar mer om kunskap än om anvisningar. Det gör mig glad och gör det lättare att uthärda de hopplösa kraven. Administrationen minskar dock inte, och det blir inte lättare att hantera de digitala systemen. Mailen och frågorna blir istället fler och tar mer tid, men när det handlar om frågor som rör vetenskap, kunskap och innehåll, när jag får interagera som kunskapssökande människa tillsammans med andra kunskapssökande människor, stjäl uppgifterna inte tid, de ger snarare tid. En timmes samtal om kunskap och lärande med intresserade studenter som vill och försöker, känns som tio minuter och jag går från sådana lektioner och handledningar med mer kraft och ork än jag hade när jag kom.

När jag får utveckla min egen förmåga att tänka som en människa och när jag får arbeta med andra människors förmågan att tänka som just människor. När jag interagerar mer med människor än med system och manualer, samt undermåliga, outvecklade och hopplöst opedagogiska digitala system som är stumma, kalla, tysta, korkade och får mig att känna mig som ett problem och ett hinder för den oundvikliga tekniska "utvecklingen", lever jag upp och finner mening i tillvaron. Om man inte ens på högskolan, som forskare och docent kan eller får tänka som en människa, utan förväntas mata olika tekniska system med uppgifter, är det inte konstigt att det sprider sig en känsla av uppgivenhet i samhället. Jag tror inte jag är unik i det att jag känner mig levande när jag får interagera med människor. Och jag tror heller inte att jag unik när jag känner frustration och ilska över att tvingas lägga så mycket tid på administrera implementeringen av samhällets digitalisering som lovar runt men håller minst sagt tunt. Jag vill ibland bara skrika rätt ut: Gå hem! Gör om och gör rätt. Kom inte dragandes med ännu ett system som inte fungerar, som lösning på det gamla systemet som heller inte fungerade men som man i alla fall lärt sig någorlunda hur det fungerade. Vad kostar det att skapa, använda och serva alla tekniska system som inte klarar sig en sekund utan livsuppehållande intensivvård utförd av människorna som tekniken skapades för att hjälpa?

Vad gör digitaliseringen med människans förmåga att tänka som en människa? Människan är inte en maskin; människan är människa och kommer att vara så under överskådlig tid framöver. Varför dissar vi förmågan att tänka som en människa, och varför väljer vi att se skillnaden mellan en ideal maskin och en klok människa som ett mänskligt problem? Människan är medveten om sina svagheter och kan hantera dem, söka hjälp och modifiera uppgiften. Människan har överseende med andra människors problem och kan hjälpa varandra och bli starkare tillsammans. Maskinerna är bara bättre om de fungerar, vilket de bevisligen inte gör. Utan människor stannar maskinerna och systemen kollapsar. Ändå införs fler maskiner och system och allt mer mänsklig tid läggs på att hjälpa maskinerna göra det maskinerna skulle hjälpa människorna att göra. Konsten att tänka som en människa betraktas kanske snart inte ens som en konst, utan som ett problem som hindar maskinerna att fungera som det var tänkt. Om utvecklingen fortsätter finns en uppenbar risk att människan avskaffar sig själv och kapitulerar inför maskinerna och de tekniska systemen. Det finns en gräns för hur mycket dissonans man orkar med och finns ingen tid för möten mellan tänkande och kunskapstörstande människor närmar vi oss den gränsen snabbt. Vad gör vi sen?