För en värdigare värld 2

Igår talade jag som en av talarna på arrangemanget Katakomb II, på Betlehemskyrkan i Göteborg. Jag fick fria händer att tala om vad jag ville, med utgångspunkt i temat för dagen. Jag kände mig litad på, och fick chansen att lyssna på andra, kloka människor som också talade på ett öppet mandat. Dagen gick i kärlekens, livet och kunskapens tecken. Fokus var på här och nu, och reflektionerna rörde tillvarons oöverblickbarhet. Det kommer en bloggpost med utgångspunkt i vad jag sa, men den får anstå för jag måste smälta intrycken först. Dagen avslutades på Konserthuset där Emil Jensen spelade och talade, om liknande saker som behandlades i kyrkan: Människans utsatthet, livets bräcklighet och kunskapens gränser. Han talade om behovet av solidaritet och både om livets glädjeämnen och om sorg och frustration. En fin dag. En dag som fyllde mig med hopp om en värdigare värld. Titeln på Jensens framträdande var Flyktpotatis, som han själv förklarar med följande ord.

– Dålig potatisskörd har genom historien fått människor att fly och bryta ny mark. När jag var liten trodde jag att klyftpotatis hette flyktpotatis. Att vrida på det ordet har varit som en trampolin in i texterna. Verklighetsflykt, flykt från ohållbara familjesituationer och relationer, flykt mellan nationer – alla sorters flykt, små och stora, kommer löpa som en rosa tråd genom låtar och monologer, säger Emil Jensen själv om arbetet med föreställningen.

Populism är ett slags flykt, liksom tron på enkla lösningar. Lockelsen att ansluta sig till fundamentalistiska eller rasistiska rörelser är ett flyktbeteende. Och det är motsatsen till ett värdigt samhälle. Det går aldrig att bygga en hållbar värld genom att fly. "Om du inte står för något, faller du för allt", är ett citat från Jensen. Att tro är att stå för något, om man väljer att definiera tro på det sättet. Inte blint, utan nyfiket, intresserat och med ett öppet sinne. Jag tror på kärleken, till livet, kunskapen och kraften i mänsklig gemenskap. Om vi bara vill så kan vi, tillsammans. Ensam är inte stark. Men det finns aldrig någonsin några garantier. Livet och allt som är värt att leva för är ett mysterium. Andlighet handlar om dessa insikter, och för att bygga en hållbar, värdig värld behövs både kunskap, kritisk analys och tolkningsförmåga, samt kompetens att hantera trosföreställningar. Utan förmågan att hantera den komplexitet som uppstår i samspelet mellan, när livets och tillvarons olika aspekter ska balanseras mot varandra, går det inte att skapa en värdig värld.

Med utgångspunkt i dessa tankar fortsätter jag tänka med Li Bennich-Björkmans Understreckare i SvD, om filosofen, ekonomen och statsvetaren Amartya Sen.

Sen är en djupt humanistisk forskare och tänkare. Där andra ekonomer ofta valt att fokusera på det materiella omfamnar Sen i sin forskning människans hela existens.

Bara med utgångspunkt i en kombination av veta, ana, tro -- kunskap, tolkning, kontemplation -- går det att fånga människans hela existens. Det ena utesluter inte det andra och det handlar aldrig om antingen eller; alltid om mer eller mindre av både och. 

Hennes grundläggande behov av att ha kontroll över sitt eget liv – av att kunna välja – tar han som utgångspunkt för sin egen definition av utveckling, en förståelse som successivt kommit att påverka såväl FN:s utvecklings­program som Världsbanken. Först när friheten att välja och förutsättningar för att kunna välja ökar för flertalet är det riktigt att tala om utveckling.

I Sverige finns möjligheten att välja skola, men eftersom det inte finns oändligt med resurser kan inte alla välja vilken skola de vill. De populäraste skolorna har inte plats. Ett förslag på det problemet som diskuterats i veckan är lottning, men det löser inte grundproblemet, att politikerna lovar alla ett fritt val, vilket i praktiken bara är ett verkligt val för en liten, privilegierad och resursstark klick människor. För att det ska vara meningsfullt att verkligen tala om att människor kan och ska få välja, måste det finnas en verklig valmöjlighet för flertalet. Utan realistiska och reella förutsättningar att välja blir talet om valfrihet populistisk propaganda och samhället allt annat än värdigt. Värdigheten handlar inte om en eller några få, utan om alla. Ett värdigt samhälle är ett samhälle där flertalet har likvärdiga chanser och har möjlighet att förverkliga sina önskningar och nå sin fulla potential. Egoisten slår sig till ro när hen har det bra, men det leder inte till att samhället blir värdigt, bara till att de rikaste av de rikaste blir rikare och får mer makt över flertalet.

I den friheten ingår politiska friheter, inte som ett medel för att nå utveckling och välstånd, utan som en del av själva definitionen av utveckling. Så länge vi inte ser politiska friheter i Kina är det inte utveckling som äger rum, även om materiella framsteg kan vara för handen. I Indien, däremot, där demokrati (med undantag för några år på 70-talet) varit det förhärskande styrelseskicket sedan självständigheten 1947, har utvecklingen kommit längre och kommer långsiktigt att förstärka sig själv. Politisk frihet föder annan frihet som i sin tur leder till mer frihet.

Frihet är viktigt, och därför är kampen mot intolerans så viktig. Yttrandefriheten och demokratin bygger på friheten att tänka och göra som man vill, men utan respekt för helheten och alla andra går det inte att nå frihet och demokrati. Antidemokratiska rörelser måste bekämpas. Det går inte att hindra dem att uttrycka sina åsikter, men det finns inget som säger att man måste släppa in den på Bokmässan eller erbjuda dem plats i Almedalen. Ger man totalitära krafter handen, tar de hela armen. Det är demokratins och frihetens dilemma. Det är därför är det är så viktigt att lära sig hantera komplexitet och att inse att det inte finns några enkla lösningar. Att neka Nya Tider tillträde till Bokmässan är inte en lösning, men det är en handling som bidrar till ett värdigare samhälle. De intoleranta får vara det, om de vill, men det betyder inte att vi som tror på solidaritet, öppenhet, medmänsklighet och kärlek, måste lyssna. De erbjuder en enkel lösning, och enkla lösningar lockar de okunniga, de ointresserade och den som inte orkar bry sig. Enkla lösningar är korkade. Därför behövs det kunskap, öppenhet och frihet för flertalet. Annars skapas en grogrund för populism, som förhindrar framväxten av ett värdigare samhälle.  

Sen kan föra tankarna till den politiska filosofen Isaiah Berlin, som i sin berömda föreläsning ”Två frihets­begrepp” (1958) mejslade ut distinktionen mellan negativ och positiv frihet. Den negativa är det faktiska utrymme för handling som individen tilldelas av andra, där individen får vara i fred att fatta sina egna beslut. Den positiva friheten, betydligt mer omdiskuterad av Berlin-uttolkare, tar i stället sikte på vilka resurser, vilka förutsättningar, individen besitter för att på allvar kunna ta detta tilldelade utrymme i bruk. Kan jag agera om jag skulle vilja? Inom politiken är den klassiska liberala traditionen förknippad med den negativa friheten, socialliberalismen med dem båda och socialdemokratin (och demokratisk socialism) med den positiva. Sen uppehåller sig vid den positiva friheten och de förutsättningar den skapar, och hans optimistiska bedömning är att det unika med demokratin är att den utrustar människor med alltfler förutsättningar för att kunna utnyttja sitt tilldelade handlingsutrymme (som också det därmed växer). I ”Utveckling som frihet” (1999), en av Sens mest inflytelserika böcker, finns dessa tankar samlade.

Här tänker jag på ökande klyftor i världen, på hur de rikaste rika blir rikare på alla andras bekostnad. Jag tänker på populister som säger att alla kan bli rika, om de bara skärper sig och lägger manken till. Fast bara i en värld där det finns arbete för alla är den tanken logiskt hållbar. Finns det bara arbete, bostad, vårdplats och skola till ett fåtal blir det konkurrens, och den som inte kan, vill eller orkar slås ut. Ju färre platser och chanser som finns, desto fler slås ut och desto större blir den samlade frustrationen i samhället, liksom grogrunden för populism. Hotet mot demokratin kommer aldrig utifrån, det kommer inifrån. Bara när det råder balans mellan frihetsbegreppen och när klyftorna mellan människor är små, kan ett värdigare samhälle växa fram: Mellan det stora flertalet människor.

Klass är livsavgörande. Klasstillhörighet har samband med centrala livsomständigheter, såväl i Sverige – med över 70 år av välfärdspolitik bakom sig – som globalt. Klass avgör i stor utsträckning utbildningsnivå, fram­tida inkomst och grundläggande attityder. Vid naturkatastrofer drabbas fattiga alltid hårdast; deras bostäder är sämre rustade, de har mindre pengar att lagra varor för att överleva perioder av svårigheter, vid epidemier är deras immunförsvar svagare. Klass är en av de viktigaste faktorerna som påverkar utsikterna att leva ett långt och friskt liv – något de allra flesta av oss oavsett kön, kultur eller ålder mest av allt önskar sig.

Alarmen om skattechock som följer på varje nu budget som inte sänker skatten för höginkomsttagare är ovärdig och leder i förlängningen till ökande klyftor. Skatt fördelar välstånd och sprider möjligheter, och eftersom staten i en demokrati är folket är tanken på att skatt är stöld en lögn. När den privilegierade hjälper den som är svag blir båda starkare och samhället värdigare och mer öppet. Valfriheten ökar för flertalet och demokratin stärks, vilket innebär att grogrunden för populism minskar. 

Harvard Study of Adult Development, ett projekt som följt över 750 män från 40-talet och fram till idag, hälften studenter på Harvard och häften från Bostons mest utsatta områden, har kunnat visa att de som har långa, friska liv oftare också har goda relationer med andra männi­skor. Även här spelar klass roll. Nära och innerliga relationer är svårare att upprätthålla om man är fattig, sjuk eller av andra anledningar inte kan förverkliga sin inneboende potential.

Om man först inför en politik som tvingar alla att anstränga sig mer kommer de med sämst förutsättningar att få de svårast, och risken stor är att man fastnar i en ond cirkel. Bidragsfälla är ett ord jag vänder mig mot, det är ett ord som bara används av den som lyckats i systemet, av den som inte har en aning om vad det innebär att vara svag, fattig och sakna möjlighet. Bidragsfällan är ett ovärdigt ord som inte stärker demokratin eller ökar valfriheten för det stora flertalet. Låglönejobb är en möjlighet för de rikaste rika att tjäna pengar på de fattiga och svagas bekostnad, och eftersom välstånd inte sipprar ner utan sugs uppåt med hjälp det ekonomiska systemets kapillärkraft, kommer klyftorna att öka tillsammans med ovärdigheten. 

Fattigdom inskränker friheten att kunna välja, och därför blir politiska reformer avsedda att minska ojämlikhet utvecklingsbefrämjande, enligt Sen. Här har han funnit samtalspartners i rättsfilosoferna Ronald Dworkin och John Rawls, som också de skrivit om social rättvisa och jämlikhet och starkt påverkat statskunskapen. ”The idea of justice” (2009), där Sen skriver om rättvisa, tillägnar han minnet av John Rawls.

Rättvisa handlar om allas rätt till ett värdigt liv, och bara i ett värdigt samhälle kan den rätten garanteras det stora flertalet. Värdighet är liksom demokrati, kärlek och jämlikhet aldrig något som kan gå för långt, för det handlar om balans. Och eftersom ingenting är, allt blir till kan aldrig demokratin, värdigheten, kärleken eller jämlikheten tar för given och det finns inga enkla lösningar. Det är dessutom svårt, oerhört svårt. Därför behövs det tro och hopp för att lyckas, det behövs förutsättningar för att skapa värdighet. Solidaritet, medmänsklighet och en väl utvecklad förmåga att hantera komplexitet.