onsdag 13 april 2016

Tro, vad är tro och varför är det så viktigt?

Hopp skrev jag om igår, eller om en allt mer utbredd känsla av hopplöshet som växer fram i samhället idag. Tillit är ett liknande ord, eller ett ord som fångar samma typ av kvalitet som hoppet. Hopp och tillit är inget man kan få eller kräva, det är känslor eller sinnestillstånd som kommer inifrån och som växer fram och levandehålls mellan människor. Vad vi har att göra med är komplexa begrepp som betyder olika saker för olika individer, liksom kultur. Jag vill därför se orden som beskrivningar av ett slags mångtydigt, flytande kvaliteter. Till den gruppen ord vill jag foga tro, som har många beröringspunkter med hopp och tillit.

Tro ställs ofta i kontrast till vetande, och även om jag tar avstånd från alla försök att skapa dikotomier menar jag att tro är och måste vara något annat. Inte bättre eller sämre, utan olika. Det är viktigt. Tro är lika betydelsefullt och viktigt som vetande, och lika vagt, komplext och svårhanterligt som hopp och tillit. Kulturen och långsiktig hållbarhet uppstår i dynamiken mellan, utan tro, hopp och tillit går det inte. För att kunna beskriva och förstå livet behövs inte bara vetenskap och visshet. Tro, hopp och kärlek (som jag ser som ett slags synonym till tillit) är lika viktigt. Korset, ankaret och hjärtat är symboler som bildar en helhet. Kastar vi ut tro och ersätter det med vetenskap, visshet och evidens händer något. Tro är ett sätt att närma sig och hantera det man inte kan veta något om. Tro har således med hopp och tillit att göra, liksom med kärlek och kultur. Ingen kan veta säkert om hen är älskad, om det är rimligt att hysa hopp eller klokt att lita på någon eller något. Enda sättet att förhålla sig till dessa aspekter av mänskligt liv är att tro, att välja att tro och visa tillit, att hoppas. I ett samhälle där endast det som går att veta säkert accepteras och där absolut visshet är målet för alla verksamheter opereras något vitalt ut ur samhällskroppen. Vi får ett kallt, instrumentellt, sterilt och själlöst samhälle utan liv. Jämförelsen med maskinen, som imperfekta människor alltid kommer att förlora, ligger i ett sådant samhälle förfärande nära till hands. Tro, hoppas och älskar gör man för livets skull. Tro, hopp och tillit/kärlek är lika viktigt för hållbarheten som vetenskap och visshet. Både och, inte antingen eller, det är avgörande. Om det man inte kan veta något om tvingas man tro, och tro är något annat än veta, en annan mänsklig kompetens.

Tro är ett verb, tro är något man gör. Tro är därigenom väsensskilt från vetande. Oerhört viktigt därför att inte blanda samma dem. Så fort tron övergår i visshet är det inte tro längre! Samma gäller för vissheten, om den bygger på tro är det inte längre vetande det handlar om. Många ateister hävdar att de vet att gud inte finns, men det kan man inte VETA, det är en tro man har. Och när fundamentalister hävdar att bibelns bokstav är sanningen, är det en sammanblandning så att säga åt andra hållet. Tro och vetande är och måste vara olika saker, och båda är lika viktiga, mänskliga kompetenser som behövs för att kunna hantera tillvarons komplexitet. Lika viktigt som att kunna tro och hantera vetande är det att veta vad som är vad och när man ska tro och vad man kan veta. Jag räknar tro som en kompetens som faller inom kulturvetenskapens område, eller en insikt som kulturvetenskapens kunskaper och kompetenser är väl skickade att undersöka och hantera. Därför har jag börjat närma mig teologin. Där finns massor av verktyg och en livfull och intellektuellt utmanande diskussion om tro och vetande. Oerhört uppfriskande och så långt från dogmatiskt bevakande av bibelns bokstav man kan komma.

I begynnelsen var tron. Sedan kom vetande. Tron som livshållning har under lejonparten av mänsklighetens historia varit regeln. Vetenskap är undantaget, historiskt sett. Bara drygt 300 år har vetenskapen funnits. Vårt moderna samhälle vilar på en stabil vetenskaplig grund, och det är något vi bör värna. Men med vetenskapens framgångar växte det fram ett olyckligt, allomfattande krav på visshet, absolut visshet, ifråga om snart sagt allt. Vetenskapen ersatte kyrkan som högsta auktoritet och tog över dess anspråk på makt och kontroll. Vetenskap handlar följaktligen lika mycket om pengar, prestige, hierarki och Sanningen, som kyrkan. Tro och vetande är inget som akademin eller kyrkan har monopol på, det är verktyg i mänsklighetens tjänst. Vi behöver båda för att överleva och för att bygga ett hållbart samhälle, men det är avgörande att inte blanda samman begreppen. Så länge man tror vet man inte, det är själva definitionen på tro. Och där visshet råder finns inget utrymme för tro. Tro och vetande är två olika, men lika viktiga, saker.

Vad är tro, vad handlar det om och varför är tro så viktigt att förstå? Först och främst handlar det inte om vetande, inte heller om en vag aning eller en kvalificerad gissning. Tro är något annat, något helt annat. Och eftersom livet är fyllt av saker som inte går att veta något säkert om är tro en kompetens eller egenskap som är nödvändig för överlevnaden. Vetenskapliga insikter är viktiga, men vetenskapen kan inte förklara allt. Det är inte en tidsfråga. Livet har inslag som ligger bortom vetenskapens räckhåll. Man kan så klart välja att bortse från alla sådana aspekter, men förr eller senare tvingas man konfrontera dem. När många tappar hoppet och slutar tro finns ingen vetenskaplig lösning på de problemen, för saken är ju den att gick det att nå visshet hade vi naturligtvis sett till att skaffa oss det. Och tro är som sagt något annat, så svavelosande domedagsprofeter eller Livets ords pastorer, som säger sig veta säkert att Gud finns, tro inte, de vet. Tro är något annat, ett kärt barn som kastats ut med badvattnet i euforin som följde på vetenskapens exceptionella framgångar.

Jag blir allt mer säker på att vi behöver lära oss tro. Jag vet att tro är viktigt, för att kunna hysa hopp och känna tillit, utan krav på visshet. Balans mellan tro och vetande är vad vi behöver för att överleva, för att samhället ska bli hållbart. Utan tro, hopp och tillit (som rymmer kärlek, solidaritet och medmänsklighet) är vetande meningslöst. Om alla vet vad som ska hända, vad de ska bli eller hur det ska gå, vad är poängen att leva då? Om kärleken är något man kan ta för given, blir man inte cynisk då? Och, vill vi verkligen veta vad som ska hända, hur och när vi ska dö? Livet är en resa in i ovissheten. För att våga anträda vägen fram, för att våga, måste man hysa hopp, man måste lita på sig själv, sina kunskaper och sin förmåga. Bara tillsammans kommer man någon vart, men endast om man tror och han förmå sig att hoppas. Tro handlar inte bara om Gud och religion, men inom teologin finns kompetens att förstå och hantera tron. Tänk på Berlinmuren. Den hade aldrig rivits ner om inte människor trodde det var möjligt. Tänk månresorna. Så länge det betraktades som ett hopplöst uppdrag satsade ingen på det. Vad är möjligt eller omöjligt? Det bestäms delvis av oss tillsammans. Om ingen tror, om hopplösheten sprider sig och tilliten närmar sig noll är det ute med oss. Då bevisar vi för oss själva att det vi "visste" var sant, att hållbarhet, mångfald, jämställdhet och kärlek, inte fungerar. Den som inte känner tillit blir inte litad på. Och den som tvivlar på sin älskades kärlek, som kräver bevis och visshet, kommer förr eller senare att förlora hen. Slutar vi hoppas finns ingen framtid, det vet vi. En paradox? Absolut, men det är så livet, samhället och kultur fungerar.

Vi behöver lära oss tro igen. Bara så kan kärlek, tillit och hopp om en bättre framtid växa fram. Och eftersom mänskligheten nu har tillgång till vetenskap är chansen stor att projektet lyckas, för idag vet vi vad som är vad, hur saker och ting fungerar och vi kan därmed lättare hantera och göra bruk av både tro och vetande, samt inse skillnaden mellan de båda sätten att värma sig världen. Både och, inte antingen eller, det är nyckeln till ett gott liv och ett hållbart samhälle byggt på medmänsklig solidaritet och tillit.

6 kommentarer:

Per Boqvist sa...

Hej Eddy
Tack för ett intressant inlägg och en blogg som jag följer med stor behållning! Hur ställer du dig till den traditionella analysen av ‘kunskap’ som sann, välgrundad övertygelse? Alltså där tron är en komponent i vetandet (jag kan inte veta något som jag inte håller för sant). Du poängterar vikten av att hålla isär begreppen, men det går också att säga att de sitter ihop. Finns det en skarp gräns mellan tro och vetande, var går den i så fall? Kan det vara så att tron inte ställer krav på goda grunder på samma sätt som vetandet gör? Vad anser du om detta?
Allt gott!
//Per

Eddy sa...

Hej Per, och tack för snälla ord och en bra fråga. Gränsdragningsarbete är vanskligt och kan lätt skapa fler problem än det löser, särskilt om det går prestige i frågan eller om det finns makt mer i spelet. Som jag ser det är det omöjligt att leva utan att veta och utan att tro, så du har helt rätt, tro och vetande hänger ihop. Problemet jag ser är att vetenskapen helt kommit att överskugga och ibland ersätta tron, vilket gör att något viktigt går förlorat.

Jag är kritisk till kyrkans makt och till alla tendenser till fundamentalism, men menar att detta att tro är en kompetens som vi människor behöver för att kunna leva och skapa ett hållbart liv. Visst kan vi veta och mycket är det vi vet, men allt går inte att veta, och då behöver vi kunna hantera detta. Kulturvetenskap, som jag ägnar mig åt är vetenskapen om det som är vagt till sin natur, vetenskapen om det som går att nu förståelse för men aldrig fullkomlig visshet. Tro och (delar av teologin) handlar om kompetensen att hantera det som inte går att veta eller ana sig till.

Så vill jag se på relationen mellan vetenskap och tro, inte som en absolut gräns, utan som en relation. Och vi behöver båda. Tro kan inte ersätta vetenskap, och vetenskapen kan inte ersätta tron. Det finns lika mycket slarvig tro som det finns slarvig och dåligt utförd vetenskap. Alt handlar om hur man använder verktygen.

Per Boqvist sa...

Jag föreslår att vi inför ännu ett ord för tro, som i engelskan (faith, belief) eller att vi tillåter att ‘tillit’ också kan användas som verb (att "tillita"?!?) Då skulle vi bättre kunna visa att tro faktiskt är något man gör. Ska jag skicka in det förslaget till Svenska Akademin?

Eddy sa...

Ja, bra! Faith är ett mycket bättre ord än tro. Tillita är kanske inte så vackert, men vi behöver det, idag mer än någonsin. Tack!

Camilla sa...

Jag betraktar mig som ateist, alltså jag saknar tro på att Gud finns. Vilket inte är detsamma som att påstå visshet om att Gud inte existerar (även om jag i likhet med många andra håller existensen för osannolik).

Det som slår mig är att du skriver om olika slags "tro". Dels något som liknar "hypotes", att man har en föreställning om något, tror att något kan vara på ett visst sätt, innan man klarlagt det, eller i alla fall inte ännu kan förkasta det. En "riktad tro".

Sen en annan sorts tro, som är mer "medvetet irrationell", eller vad man ska kalla det. En mer ospecifik tro, en allmän tro på något, människor, godhet vad-som-helst.

Alltså en sorts tro med "bevisönskan" i väntan på kunskap, och en tro som inte alls behöver "ledas i bevis", en tro som är sig själv nog.

Begreppet "tro" är intressant. Vad skulle hända utan tro. Utan möjlighet till nya insikter, nya kunskaper ... Det snuddar vid "fri vilja". Någon del av att tro, är att tro på "bättre möjligheter", "det ordnar sig" och sånt. Och det förutsätter antingen fri vilja, att man i alla fall kan påverka vad som händer, eller kom jag på ... en Gud som kan ordna det åt en.

Hopp verkar förutsätta "slump", eller att förlita sig på andra.

Om man har kunskap om precis allt, finns inte hopp, såvida inte slump finns. Då finns inte fri vilja heller ju. Och om inget hopp finns, ingen tro, så är det ingen idé med tillit, det är ju att "tro på någon att vilja mig väl" ungefär.

Tänk om tro,hopp och tillit bara finns till all kunskap är kartlagd ... när inget mer finns att hämta. Det låter ohyggligt trist. Och ändå vill vi hela tiden förstå mer, öka kunskapen! :)


Eddy sa...

Ateism blir lätt en dogm Camilla, och jag lägger med glädje märke till ditt ordval. Tror det är oerhört viktigt att göra sig uppmärksam om dessa saker. Jag tror heller inte på Gud, men jag tror på ett liv i Jesu efterföljd. Och jag har upptäckt många olika och högst intressanta sätt att se på och förhålla sig till det där begreppet Gud. Spinoza till exempel, eller Nietzsche, som tog död på Gud för att kunna hitta fram till en tro som fungerar för livet här och nu. Jag tror också som Jane Bennett att världen behöver återförtrollas och att vi behöver lära oss att förundras över tillvarons oöverblickbarhet och komplexitet. Sträng kyrklig lydnad och alla former av fundamentalism skrämmer mig, så det tror jag inte alls på.

Frågor om tro och samtal om dessa saker, samtal utan krav att komma fram till svaret är oerhört givande, tycker jag. Och det krävs en speciell kompetens för att kunna vara där, i den typen av samtal. Det är en kompetens som finns och vårdas i humaniora, och jag tror den är viktig för att kunna bygga ett hållbart samhälle. Därför detta tjat om både och, istället för antingen eller.

Det är tro och hopp som gjort att människor vågar prova och kasta sig ut i det okända. Därför är det viktigt. Visshet är bra och viktigt, men det tenderar att lägga sordin på stämningen. Om en sådan som Patrik Sjöberg, till exempel, inte fick riva, om han bara fick hoppa på höjder han visste att han behärskade, skulle han aldrig blivit världsmästare eller slagit världsrekord. Det är viktiga lärdomar att dra och göra verkstad av i samhället.

Kunskapen drivs framåt av hoppet och tror, och jag tror (men vet så klart inte) att det inte finns någon gräns för vetandet. Därför behovs både vetande och tro! Håller med om att det annars skulle bli ohyggligt trist!