Orden, tankarna, kvaliteten och hållbarheten

Idag skriver Lisa Irenius i SvD om ord, kultur och konsekvenser av att förmågan att uttrycka sig i och förstå skrift håller på att utarmas. Ingen fara säger kanske någon, allt har alltid förändrats. Men detta är inte ett alarmistisk rop på vargen. Det är en reflektion över kulturell förändring och dess konsekvenser. Orden är inte bara ord. Orden är en av kulturens många byggstenar, och det som byggs av undermåligt material kommer aldrig att bli hållbart. Allt var inte bättre förr, men det betyder inte att allt är bättre nu.

Vad gör man när man ”interagerar”? Blott hälften av dem som gjorde högskoleprovet 2005 valde rätt svarsalternativ.

Den 9 april samlas tiotusentals personer för att göra vårens högskoleprov och många kommer att kämpa med orddelen. I en artikel i SvD konstaterar provutvecklaren Maria Johansson att ordkunskaperna stadigt har sjunkit de senaste åren. Svårighetsgraden måste därför anpassas för att medelvärdet ska förbli 11 rätt av 20 när proven summeras.

Försök själv att göra ordförståelseproven från 1985, 1995, 2005 respektive 2015 på SvD.se och jämför – nog blir det lite lättare för varje decennium?

"Svårighetsgraden måste därför anpassas för att medelvärdet ska förbli 11 rätt av 20". Det är så kultur, kunskap och kvalitet fungerar. Det är aldrig objektiva värden, alltid relationella. Det går att säga att betyg ska vara absoluta, men i verkligheten är det alltid relativa. För när verkligheten inte stämmer överens med kartan är det kartan som gäller. Människan är bekväm, och det är enklast så. Går det att välja kartan och det man vill tro gör man det. Konsekvenserna skjuts på framtiden. Vi har fullt upp med samtiden. Och förändringens vindar blåser snabbare idag än någonsin.

Om ordförståelsen sjunker är det en oroande utveckling. Ja, jag blir trött på mig själv när jag skriver det – att det är oroande. Det börjar nästan bli tjatigt att förfäras över bristande språkfärdigheter. När man har skrivande som yrke är det lätt gjort. Det finns ju mycket att glädjas åt i dagens uttrycksformer också. Hur digital kommunikation möjliggör kreativa, smarta, roliga kombinationer av bilder, videor, text och emojier. Hur mycket bättre många har blivit på engelska genom inte minst internets internationella forum. Hur rörliga gif-bilder – som till exempel kan skapas och delas på den snabbt växande sajten Giphy.com – förmår säga så mycket på några få sekunder. En av Giphys grundare har sagt att om en bild är värd 1 000 ord så är en rörlig gifbild värd 60 000 ord, nästan tio gånger så många som ryms i den här texten. Det är i så fall ett hisnande effektivt uttryckssätt (men jag betvivlar att det stämmer, många av de ”giffar” jag har sett skulle utan problem kunna förmedlas med 600 ord, en poet skulle säkerligen klara det med betydligt färre).

Allt som är nytt är inte sämre, men allt som är gammalt är heller inte dåligt. Om vi så förundras över den nya teknikens möjligheter att vi inser ser barnen som kastas ut med badvattnet kommer vi att stå där sedan och undra vad det var som hände. Att säga är otacksamt, för man riskerar att bli kallad bakåtsträvande reaktionär. Men jag förfasas inte över det nya, jag värnar det som fungerar och det som behövs för att bygga ett hållbart samhälle. Och språket, orden och förmågan att uttrycka sig väl och mångfasetterat är en sådan sak. Vi behöver orden, språket och förmågan att hantera dem, också.

Visuella och verbala uttryckssätt är dessutom mycket olika. Det är inte meningsfullt att försöka mäta bilders värde i antal ord. Att det ändå görs tyder på hur viktiga orden är för att vi ska förstå vad bilderna förmedlar. För vad betyder egentligen en känsla om vi inte kan sätta ord på den, beskriva den för oss själva och andra? ”Mitt språks gränser är min världs gränser”, som filosofen Ludwig Wittgenstein formulerade det.

Det finns också oändligt mycket som kan uttryckas med 60 000 ord men aldrig förmedlas genom bilder: begreppsutveckling, abstrakta resonemang, avtal, lagar, deklarationer, försäkringar...

Orden och språket har gjort oss till dem vi är, och om den förmågan utarmas förändras både vi och kulturen. Fast hur kul och lockande är egentligen, begrepp, abstraktioner, avtal, lagar och så vidare. Det är så klart roligare att kolla in en kul bild, ett fräckt spel eller ett klipp på YouTube. Omedelbar behovstillfredsställelse gör före långsiktig kunskaps och kompetensutveckling, trots att det som tar tid att tillägna sig oftast varar längre och dessutom öppnar dörrar till nya och spännande upplevelser och möjligheter.

För ordförståelse handlar inte bara om ett rikt tankeliv, det är också en förutsättning för samhälleligt deltagande. I vilken utsträckning förstår medborgare ord som myndigheter använder? År 1976 publicerades den uppmärksammade – och omdiskuterade – boken ”Språkklyftan”. Språkvetarna Nils Frick och Sten Malmström hade undersökt svenskarnas ordförståelse och funnit en klyfta mellan myndigheters språkanvändning och människors förståelse av orden. Ett exempel: nio av tio kunde inte ge rätt förklaring till begreppet ”mandat”.

Kanske är det här vi ska söka förståelse för fenomenet Donald Trump? Om allt fler förstår allt färre ord är det allt lättare att få för sig att det inte spelar så stor roll vem som har makten, över skolan, forskningen, försvaret, vården och polisen. Orka bry sig. "Vad är det ens", säger många unga idag, ofta. Allt fler skäms allt mindre över att inte veta, att inte förstå. Okunskapen riskerar att bli norm. Om vi inte bryr oss, om vi tänker att det ordnar sig. Sakta rör vi oss ut på ett sluttande plan och innan det är försent märker ingen hur allvarligt läget är.

För några år sedan presenterade språkforskarna Anna W Gustafsson och David Håkansson en studie som visade att språkklyftan består, och på vissa sätt rentav har vuxit. Över hälften visste inte innebörden av ordet "jämka". Även "mandat", "påföra" och "komplettera" vållar stora problem, konstaterade forskarna i Språktidningen (mars 2011). Tänkvärt är att många tror att de förstår ord som de egentligen har missförstått – som inkubationstid, som flera förklarade som ”den tid det tar för mediciner att verka”. Gustafsson och Håkansson är nu i färd med att slutföra en ny undersökning. Resultatet presenteras i höst men redan nu kan man se att förståelsen för ord som förekommer i presstexter har gått ner under 2000-talet bland yngre personer som gör högskoleprovet, berättade Anna W Gustafsson i SvD.

Språkklyftan öppnar sig redan tidigt, annan forskning har visat att skillnaderna i ordförråd är mycket stora redan när barn börjar skolan. Sedan vidgas glappet ytterligare.

Segregeringen tar sig olika uttryck. Och när det handlar om intellektuella klyftor tenderar dem att förstärka sig själva, för den som vet och har överblick, den som kan och förstår, inser allvaret men hens varningar viftas bort av den växande skaran av medborgare som inte ser, inte förstår och som saknar språket att uttrycka sin frustration på. Då är det inte ord man kämpar med och om, utan annat, mer handgripligt. Ord är ett tecken på kulturell förfining, språket fångar tillvarons små variationer och kulturens subtila skiftningar. Och den som saknar ord får kommunicera på andra sätt. Magnus Uggla sjöng på 1980-talet: "Utan minsta diskussion tar han till strid för där hjärnan tar slut där tar nävarna vid". Orden är viktiga, inte minst för att beskriva känslor och minska frustrationen över oförmågan att uttrycka sig. Språket är viktigare än snart sagt allt annat, för det är där det börjar.

Det rimmar mycket illa med idén om alla individers lika chanser, och med demokratiska ideal. Om många medborgare inte förstår viktig information eller politiska debatter, ja helt enkelt inte kan interagera, samspela, på lika villkor, får vi ett fattigt samhälle.

Samtalet överges till förmån för debatten, analysen, kunskapen och det kritiska tänkandet ersätts av vägande, mätande och jämförande av bibliometriska data. Recensioner av filmer och böcker ersätts med getingar, fyrar, tummen-upp-symboler och likes. Enkelt, snabbt och billigt, allt ska vara effektivt och lönsamt. Alla hinder och motstånd undanröjs och alla transportsträckor minimeras. Det går fortare och vi tjänar mer, men kulturen och livet utarmas och alla blir fattigare i alla andra hänseenden.

På senare år har det talas mycket om vikten av läsförståelse – men betydligt mindre om vikten av ordförståelse, trots att det senare är en förutsättning för det förra.

Att plugga ord betraktas kanske som något tradigt. Det är lättare att sälja in läsande som något lustfyllt: läslust, läsglädje, läsfest. För lärande kopplas ju gärna samman med lust idag, trots att detta är en både undflyende och skör grund att bygga kunskap på.

Lätt fånget, lätt förgånget, det är en gammal visdom, Den gäller än idag. Det är en viktig lärdom, som vi behöver lika mycket idag som igår. Kunskap är emergent och mångdimensionell. Vi lever alla i samma värld, men den med djup och bred kunskap ser och förstår mer, får en rikare upplevelse än den som slarvat med grunderna. Vissa kunskaper och insikter visar sig först efter många års studier. För att peka på en bild som jag tror alla kan förstå: Zlatan Ibrahimovich storhet beror bara till dels av hans talang och genetiska förutsättningar, för att bli den han är krävdes timmar av träning och nötande av detaljer. Samma gäller kunskap. För att förstå och kunna briljera krävs år av övning och brottningar med begrepp. Det finns inga genvägar och först i efterhand går det att avgöra om det var mödan värd. "Surt sa räven om rönnbären", är ett intressant exempel på många sätt. Dels är det en visdom hämtad från en gammal fabel, dels är det en felöversättning, för alla vet ju att rönnbär är sura. I originalversionen är det sötare bär som åsyftas, ett bär som räven inte når, men som han avfärdar som surt. Budskapet går nog fram, men när unga idag säger: "Dra alla över samma kant", är det ett tecken på en glidning i innebörden av orden som visar att man inte bryr sig så mycket egentligen. Orka, vad är det ens?! Tänker vi så gör vi oss själva till offer. Orka, läsa avtalen som nätoperatörerna tvingas oss godkänna för vi ska få tillgång till godsakerna som finns bakom brandväggarna. Vad står där ens? Kanske sådant som att du ger företagen fri tillgång till alla dina bilder och hela ditt privatliv. Eller så är det en bakman som ökar på sin provision när du litar på orden som sägs och låter bli att läsa vad som står. Det spelar roll, och det är ingen annan än vi själva som har att hantera konsekvenserna.

Men utan ordkunskaper blir läsningen varken rolig eller givande. Elevers egen fria läsning är inte heller tillräcklig för inlärningen av nya ord, skriver läraren och forskaren Christina Wiklund om ”Ordförrådets betydelse för läsning”. Barnen med störst behov har sämre förutsättningar att ta till sig nya ord genom läsning och högläsning, och behöver undervisning i ordens betydelser.

Det bör inte innebära att orden ska ryckas bort ur sina sammanhang eller inordnas i själlösa listor – snarare att man ser till att då och då stanna vid orden och smaka särskilt på vissa, både i förskolan, skolan och andra sammanhang. När många barn växer upp i hem med andra modersmål än svenska blir det sannolikt ännu mer angeläget. För ordförståelse är oerhört viktigt, redan tidigt i livet. Och förresten behöver det inte alls vara tråkigt heller. Som författaren Samuel Beckett uttryckte det: ”I begynnelsen var ordleken”.

Låt oss stanna upp. Låt oss vara tysta. Låt oss leka med tankarna och sätta ord på våra känslor. Lyssna, reagera, interagera. Marginaler och mellanrum är delar av den helhet inom vilken vi lever våra liv. För att bli pigg behöver man vila, och för att prestera behövs energi. Det är innehållet som räknas. Orden, språket och det mellanmänskliga utbytet av tankar. Det finns ingen motsättning mellan ett rikt språk och ny teknik. Det ena utesluter inte det andra.