Kultur, kritik och kunskap

Recensioner är ett ämne som många har åsikter om. Det är som upplagt för debatt. Vann rätt låt? Var filmen bra? Vad innebär det och hur bedömer man människors omdöme? Många frågor, få svar; i alla fall svar som går att enas kring. Och det är dit jag dras, till frågorna som kräver reflektion och där svaren aldrig är givna. Utgångspunkten för mina tankar idag är Anders Olssons (från svenska akademin) inlägg på DN-kulturdebatt. Han ställer en del intressanta frågor, som väcker lust att tänka vidare om vår samtid och den kulur som växer fram mellan oss. Konstarterna står i fokus, men det handlar inte om bara om bilder, böcker eller film, utan om samhället och kunskapen. Allt hänger ihop.

Hur ser egentligen kritiken inom konstarterna ut i dag? Kritiken har skakats i grunden i en tid när offentligheten urholkats av ett oöverskådligt meningsflöde där alla har samma möjligheter att uttrycka sin mening.

Hur ser ett möjligt begrepp om kritik ut i dag?

Bara det att frågan ställs oroar, för det betyder att det inte finns ett pågående samtal om detta idag. Det betyder att det saknas tid för reflektion över intrycken som nutidsmänniskan allt ihärdigare bombarderas med. Kanske ett tecken på trötthet, informationströtthet. Är det så att film och konst och böcker, kultur i ordets vidaste mening, håller på att reduceras till information som man bara förmår ta till sig eller förkasta. Ska jag läsa boken, eller inte? Vilket betyg har den fått? Kanske finns det varken tid eller ork att ta något på allvar. Håller vi på att sluta lyssna på varandra? Bryr vi oss ens om något annat än hur många likes vi får på det som delas? Jag kanske drar iväg i tanken, men detta är en oro jag bär på och tecknen talar sitt tydliga språk även om de är subtila. Fast det är ju där förändringen börjar, i marginalen och som en knappt märkbar förskjutning. När det råder visshet är det för sent, då är allt förändrat. Då krävs helt andra åtgärder och kostnader för att återställa det som gått förlorat.

Man måste minnas att kritik inom konstarterna alltid har handlat om att fälla ett omdöme om en enskild insats på det estetiska fältet. Ordet ”kritik” kommer från det grekiska verbet krino, skilja och söndra, men också avgöra, bedöma och bilägga en rättslig tvist. Det kom att användas vid biblioteket i Alexandria, när man gjorde ett urval av förment bestående verk. Ordet kritikos kunde åsyfta både en domare och en bedömare av språk och skrifter.

Det är skillnad mellan döma och bedöma. En viktig skillnad. Kritik handlar om att förena båda. Något slags avgörande måste kritikern landa i, men det viktiga är vägen dit, omdömet, reflektionen, bedömningen av verket. Fast för att förstå komplexiteten i begreppet och för att kunna uppskatta mångtydligheten i ordet krävs tid och en annan läsning än vad det finns tid för i dagens samhälle. Nå, hur ska du ha det? Skippa skitsnacket och kom till saken, vad sätter du för betyg? Det finns inte ens tid att förstå vad man går miste om idag. Vad betyder en siffra? Ingenting om den inte ställs i relation till något. Siffror har bara ett egenvärde i en endimensionell värd utan nyanser. Och där finns ingen efterfrågan på kritiker. Fast det betyder på inget sätt att kritikerna inte behövs. Ett samhälle utan kritiker som kan göra kloka och välgrundade bedömningar och fälla rättvisa avgöranden är ett samhälle utan själ. Ett binärt samhälle där analoga människor tvingas underordna sig en logik som pressats på dem ovanifrån.

Men kritik som institution och företeelse i modern mening går tillbaka till början av 1700-talet, då en kulturkonsumerande publik växte fram med ett starkt behov av mötesplatser och medier, och därtill av personer som kunde tjäna som förmedlare av denna kultur. Så utvecklades kritiken till en egen genre inom tidningar och tidskrifter inom ramen för den borgerliga offentligheten. Sedan dess har vi haft föreställningen att kritik i en mycket bestämd mening är oskiljaktig från konstarterna. Så länge det finns konst, måste det finnas kritik.

Kritikern som förmedlare. Gillar den tanken. Inte en kontrollinstans, utan en dörröppnare, en inspiratör. Utan kloka och omsorgsfulla vägvisare riskerar vi att gå vilse. Fast den rollen var det länge sedan kritikerna hade, och idag finns inte tiden att lyssna. Är det så som Olsson säger att konsten kräver kritiker, vilket jag tror stämmer, blir jag allt mer osäker på vart vi är på väg. Det finns en uppenbar risk att konsten offras, att budbäraren ställs till svars för mottagarens bristande förståelse för budskapet. Liksom i skolan där elever och studenter allt tydligare ställer krav på lärarna att tala om exakt vad man ska kunna och göra för att klara tentan. Lyckas man inte skyller man på läraren. Förstår man inte skyller man på kritikern. Skillnaden mellan avsaknad av vilja att förstå och oförmåga, utplånas och nyanserna suddas ut. Världen blir platt och kulturen ses som förströelse. Livet dräneras på allt som är levande och komplexitet avfärdas som nonsens.

Om vi slår upp ordet ”kritik” i Nationalencyklopedin ser vi också vilka anspråk som legat i detta begrepp. Där betecknas det som ”bedömandets konst”. Och mycket riktigt kunde Voltaire tala om kritiken som den tionde musan, för Strindberg hundra år senare personifierad av den store danske kritikern Georg Brandes: ”musernas hela kohort förde du an, musaget!”

Vad finns det i dag kvar av bedömandets konst och den tionde musan? Hur många skriver fortfarande kritik i den anda som uppfyllde Friedrich Schlegel eller William Hazlitt under romantiken, eller för den delen Bengt Holmqvist eller Ulf Linde för inte så länge sedan i vår egen offentlighet? Kanske var 1980-talet det sista decenniet, då det kritiska samtalet fortfarande var uppfyllt av en intensiv tro på kritikens möjligheter. Varför?

Symptomatiskt att just 1980-talet nämns som en brytpunkt. Det var då som finansmarknaden kopplade greppet om kulturen och kampen mot allt gemensamt intensifierades för att ge plats åt jaget. Och den kampen var förlorad redan på förhand, för de flesta tror sig vara bättre än genomsnittet och majoriteten tror sig därför inte ha något att förlora på individualismen. Det faktum att ingen människa är en ö och att hybris alltid straffar sig kunde enkelt kastas ut med det smutsiga badvattnet. Vem behöver kritiker när var en är sin egen lyckas smed? Sedan kom internet och allt analogt ersattes i en rasande takt med digitala lösningar. Ettor och nollor, antingen eller, bra eller dåligt. Vem har tid med nyanser, och vad är det ens? I effektivitetens och "sparsamhetens" namn offrades allt som störde föreställningen om historiens slut och jagets seger över kulturen. Därför övergavs det kritiken. Tror jag. Ingen vet dock. Det är en typ av fråga som saknar ett givet svar. En typ av fråga som det finns allt mindre tid att reflektera över idag. Kompatibiliteten går förlorad, för i en digital värld finns ingen som förstår analoga frågor.

Här finns tre svar som hänger samman. Det första är det socioekonomiska, som redan Jürgen Habermas pekade på som orsaken till den kritiska offentlighetens förfall i västvärlden, med tidnings- och tidskriftsdöd, hårdare ekonomisk styrning och därmed allt större svårighet att rekrytera nya kritiker. Bevakningen blir allt mer begränsad och anpassad efter den breda publikens och marknadens krav. Resultatet är färre röster och starkare åsiktsprofilering, där det gäller att ligga rätt i tiden. Men med denna positionering följer också ett minskat intresse för ”hela bilden”. Var hittar man i dag någon som höjer blicken över hela fältet och som kan ge en tidsdiagnos?

Det ligger i sakens natur och kulturens kärna, så som den kommit att utvecklas att svar söks i detaljerna, av specialiserade experter, för att sedan fogas samman till ett svar. Endast det bästa svaret och den enda vägen accepteras i en digital och dikotomiserad värld. Antingen eller! Både och finns varken förståelse för eller förmåga att hantera, för kunskap om helheten har offrats på tydlighetens, effektivitetens och den ekonomiska vinstens altare. One size fits all, för det är enklast så. Kom igen nu: Vad tycker du? Vem vann debatten? Vi behöver att svar, nu! Inte problematiseringar, reservationer, frågor och utläggningar. Snabbt och enkelt vill vi veta. Vem har tid, råd och intresse av att tänka själv när det finns experter som kan göra det åt oss? Det är så mycket 1900-tal. Förnekelsen ärutbredd, men även en kulturförnekande kultur är en kultur. Det går att blunda för det mesta, men ingen kommer undan i slutändan.

Det andra svaret, som inte var aktuellt då Habermas gjorde sin stora studie om den borgerliga offentligheten, handlar om den digitala revolutionen som bidragit till att underminera idén om en gemensam arena där den traditionella kritiken haft sitt fäste. I stället för en arena har vi ett oöverskådligt antal olika platser och nätverk, där av allt att döma mycket av den intressanta kritiken i dag sker. Faran med förlusten av ett tydligt definierande centrum är oöverskådlighet, men än mer att kritiken som en normerande kraft försvinner och därmed dess möjligheter att vara vägledande och sporrande.

På nätet är alla sin egen lyckas smed. Böjd över sin mobiltelefon, avskild från världen och medmänniskorna, kan alla skapa ett rike där de är kungar och allt handlar om dem. På Twitter kan man nu tysta dem man inte vill höra på, utan att behöva plocka bort dem som följare. På det sättet blir alla vinnare för skaran av följare kan växa linjärt, utan att man störs av ointressant brus. Fast det kan å andra sidan lika gärna bli så att ingen lyssnar på någon, man får bara fler följare. Var och en lever i sin bubbla. Ingen lyssnar på något som inte filtrerats genom det filter som Google skapar åt en och som gör att man bara får den information man vill ha. Det växande kravet på trigger alert är den uppväxande generationens variant av begreppet otecknad film, och det visar vad som är norm. Den digitala världen, och den analoga får helt enkelt anpassa sig. På högskolan zappar man mellan kanalerna, det vill säga man kommer och går som man vill och börjar seminariet med att fråga om det okej att sluta lite tidigare, för det går ett tåg ... Som om utbildning var ett socialt medium som går att individanpassa.

Hand i hand med denna utveckling finns ett tredje svar som rör värdefrågan och som legitimerar avvecklingen av den kritiska offentligheten. Detta svar innebär kort sagt att allas smakomdöme är lika mycket värt. Eller rättare sagt: det räcker att tala om olika smak, vi behöver inte längre tala om omdömen. Smakdomaren är död, inte sant?

Rätt eller fel? Vad TYCKER du? Enkäter och kundundersökningar. Det enda som betyder något är vad det finns siffror på, det som går att bevisa. Evidens är det enda som räknas, och allas åsikter är lika mycket värda. Så blir det när ingen är intresserad av argumenten bakom, när kunskap reducerats till information och nyanserna slipats bort. Allt åsikter, och det kan alla ha, en åsikt. Reflektion, vem har tid att lyssna på det? Orka. Kom igen nu: Vad tycker du? Är du nöjd med Västtrafik, ja eller nej? Var filmen bra eller dålig, SVARA! Betyg, inte omdömen, regerar i skolan. Utbildning ska vara RÄTTSSÄKER, inte reflekterande och kritiskt danande. Enkla frågor med klara och tydliga svar förväntas att lärarna ska ställa, och proven ska rättas snabbt. Allt hänger ihop. Kritikerna är ett utdöende släkte, men de dör kvävningsdöden i brist på förståelse för kritikens komplexitet, och vi dör alla med dem. Kulturen förvandlas i alla fall till oigenkännlighet.

Det är lätt att se att en utbredd värderelativism är en usel grogrund för kritisk verksamhet, men den kom att få ett sådant genomslag eftersom den rimmar så väl med den häftiga omvandling av kulturbegreppet som ägt rum under senare tid. Populärkulturen har kommit att bli dominerande i det offentliga samtalet om kultur, och det som massan gillar har blivit den nya normen. Man kan fråga sig om kritik behövs om det som uppmärksammas i medierna ändå säljs och lyckas finna den stora publiken.

Likes är enkelt och bara den förfördelade klagar. Surt sa räven, kan man tolka Olssons rop på hjälp som ett uttryck för. Ju fler som är nöjda desto bättre. Utilitarismen är lösningen på alla problem, för den går att räkna på. Ju fler desto bättre. Nyanser och komplexitet betraktas som hinder på vägen mot evig lycka. Kultur reduceras till underhållning och kvalitet förvandlas till kassaflöde. Det som säljer är bra, och den som inte lyckas i konkurrensen får skylla sig själv.

Delar av den radikala kanonkritiken i västvärlden underblåser sedan ett par decennier denna förflackning av det estetiska omdömet genom att hävda att det kritiska omdömet alltid är styrt av maktintressen. Att bedriva kritik blir då bara en omvänd form av det man kritiserar, en ny maktorienterad kritik som i extrema fall är beredd att stryka ut det kulturella minnet och skrota kanonbegreppet.

Det ligger nära till hands att tala om ”kritikerns död” i detta läge. Det var just det Ronan McDonald gjorde i sin bok ”The death of the critic” (2007), ett vältaligt försök att återerövra den kritiska värderingen i humaniora och lyfta fram kritiken som en egen konstart. Det finns alltid ett kritiskt element i de estetiska vetenskaperna, så långt är jag beredd att instämma i McDonalds diagnos. Men när han ger skulden för kritikens utarmning på en disciplin som cultural studies, där konsten reduceras till en produkt av sociala och kulturella villkor, bortser han från den kritiska offentlighetens utveckling och allt som sker utanför universitetsvärlden. Han säger också väldigt lite om hur vi skall återerövra kritikens status.

Postmodernismen är boven. Allt fler är överens om det, och kritiken är uppbackad av ekonomin. Kritik förväxlas med kritisk. Dekonstruktion misstas för nedbrytning. Fast det handlar ju om det motsatta. Humaniora och Cultural Studies främjar den kritiska förmågan, analysen och det lärda samtalet. Dekonstruktionsövningar handlar inte om om bryta upp och dela sönder, utan om att skapa förståelse för skapandets villkor och förutsättningarna för förändring. Att skjuta på budbäraren löser inga problem, det är som att sticka huvudet i sanden. Den digitala logiken säger antingen eller, men människan och kulturen är analog och består av både och. Vad kan vi göra?

En början är att återkalla Immanuel Kants bidrag i ”Kritik av inbillningskraften” 1790. Han formulerar det i det ögonblick då den gamla, franskklassiska regelestetiken hade kastas över bord och kritiken i modern mening hade fått en institutionaliserad form. Så när som på genibegreppet som djupt präglar Kants framställning kan vi känna igen oss: det finns inga givna föreskrifter och ingen fixerad tradition att luta sig mot när vi fäller vårt omdöme [min kursivering]. Det estetiska värdet hänförs till jagets känsla inför konstverket, och denna inriktning på jagets säregna smak har ju bara eskalerat fram till dagens upplevelseindustri.

Ändå är inte Kants hållning någon värderelativism av samtida märke. Han tänker sig att även om det estetiska omdömet inte kan stödja sig på förnuftsskäl eller regler, så reser det anspråk på objektiv giltighet. Han ser det som en vädjan om bifall från den bildade allmänheten och det bär därför på ett löfte att en gång infrias inom ramen för en upplyst gemenskap.

Själv betvivlar jag dock att smaken är en bra utgångspunkt för kritiken. Den är alltför tidsbunden och nyckfull. Ett bättre alternativ är att utgå från verket eller den estetiska händelsen, som vi i det kritiska uppdraget underordnar oss och söker uttolka. Vi måste låta konstverket ta initiativet, det är det som skall ges språk och värderas!

Kartan måste anpassas till verkligheten, inte tvärtom, vilket förfärande många har fått för sig idag. Makten må förfoga över stor kraft, men det finns lagar och begränsningar som inte ens den starkaste vilja i världen kan betvinga. Inser vi det kanske vi kan rädda kvar något av det som gått förlorat. Förstår vi problemet går det att jobba med svaret, men skylls det på budbäraren går vi alla under. Förnekelse är en mänsklig reaktion, men det är ett symptom på ett problem, inte en lösning. Världen, verkligheten och kulturen är som de är, inte som vi önskar oss. Donald Trump kan säga vad han vill och samla hur många anhängare som helst, men han kommer aldrig att lyckas ro i land det som strider mot kulturens eller naturens lagar.

På något sätt är Kant medveten om smakbegreppets bräcklighet. Han inser att det inte räcker med subjektets känsla av lust för att fälla ett estetiskt omdöme. Han pekar på den faktor som vi på många sätt har tappat bort i dag och som är nödvändig för att korrigera och staga upp det kritiska omdömet, nämligen minnet. Kant skriver: ”Men eftersom smakbegreppet inte är bestämbart genom begrepp och föreskrifter, är smaken den bland alla förmågor och talanger som mest behöver exempel på det som i kulturens utveckling erhållit det mest ihärdiga bifallet, om den inte åter ska sjunka ned i ett oslipat tillstånd och återgå till de första försökens råhet.”

Om kritiken är bedömningens konst utan givna regler, måste vi alltså tillfoga att omdömet kräver ett minne för att alls fungera på ett meningsfullt sätt. Varje gång vi bestämmer ett verk, inordnar vi det i en genre eller i ett historiskt sammanhang, vilket förutsätter en fond av estetisk erfarenhet. En kritiker måste ha läst andra böcker, sett andra målningar, hört annan musik, innan han värderar verket. All kritik är ett samtal med tidigare konst.

Det finns inga genvägar. Det är så jag läser Olssons text. Paradoxalt nog erbjuder nätet en enorm minneskapacitet, men det är ett digitalt minne, inte ett mänskligt, analogt dito. Kunskapen och överblicken går förlorad i informationsdjungeln. Kritik är samtal, och samtal finns varken tid eller förståelse för. Debatter, debatter, debatter, så långt ökat kan nå. Vem vann? Hur ska det gå? Vad tror du? Svara snabbt!

Detta kan tyckas självklart, men är det inte. Om kritik är bedömningens konst som aktivt gör bruk av ett kulturellt minne, och om vi vill upplösa kanonbegreppet som brukar definieras just som ett sådant aktivt minne, får vi problem. Om kritiken saknar minne är den blind. Utan det kan vi vare sig bestämma vad ett verk är eller avgöra vad som är nyskapande eller enbart efterklang.

Visserligen kan vi inte, som Kant inskärper, anföra förnuftsskäl för våra estetiska omdömen. Men minnet hjälper oss inte bara att bestämma vad ett verk är och ge det en plats i historien. Det ger också vår kritiska fantasi vingar. Plötsligt ser vi mönster i det vi läser och får ett språk för det vi vill säga. Ändå är själva omdömet är fritt.

En invändning kunde vara att kritikern alltid styrs av sin förförståelse och sin tids värdesystem. Vilken tid befinner vi oss i, hur ser vi på vår samtid? Vilken plattform utgår vi från som kritiker?

Men hur viktiga och upplysta dessa förutsättningar än är, och hur inspirerande de än kan vara i vår verksamhet, kan det kritiska omdömet aldrig grunda sig på en sådan plattform. I så fall lämnar vi kritikens sfär och ägnar oss åt opinionsbildning.

Kritikersamhället och den kritiskt drivna kulturen trängs undan av opinionssamhället där åsikter är det enda som räknas. Alla åsikter anses lika mycket värda, och den som skriker högst och hörs mest får rätt. Spelar roll, jag är ändå inte intresserad av något annat än hur många likes min senaste bild på Instagram får. Orka skriva text när man med en kamera kan säga långt mer än tusen ord, snabbare dessutom. Mer, snabbare och billigare. Hur ser siffrorna ut? Om det var val idag, vad skulle du rösta på? Opinionssiffrorna går upp och ner, men det är också det enda som händer. Som tur är har vi Mats Knutsson på Aktuellt som talar om för oss vad det betyder, det som sker.

Det som gör kritiken till ett äventyr är själva omdömets karaktär av ett beslut som måste göras utan stöd i andras meningar eller i de åsikter vi råkar ha för dagen. Konsten måste få vara irrationell och oförutsägbar. Därför måste också kritiken vara ett språng ut i det okända, där ingenting som har sagts tidigare hjälper oss vidare.

Det är djupast detta som gör kritiken till en konstart.

Instämmer, och tackar Olsson för ett givande samtal. Människan är irrationell och oförutsägbar, och det måste akademin och samhället också få vara, annars är det något annat. Tyvärr är det inte så det ser ut. Klockan rusar och jag är redan sen till dagens första möte, men jag fick i alla fall smaka på hur det skulle kunna vara i akademin och samhället.