Motsatser till bildning 3

Än en gång skriver kulturjournalisten Thomas Steinfeld i SvD klokt om detta med bildning, eller snarare om hotet mot bildning. Denna gång har han identifierat tre ord som står i vägen för en genuin förståelse av världen: Information, kompetens och värderingar. Om dessa ord och om bildningens status i samhället vill jag skriva några bloggposter. Detta blir den tredje.

Kunskap är inget i sig själv, den blir till och förändras i mellanrummet mellan objekt (det man vill veta något om) och subjekt (den som söker förståelse). Därför går det inte att bortse från rådande maktordningar i ett samtal om kunskap. Bildning är ett förslag på hur man kan se på kunskap, och bildning vill jag se som en sammanhållen helhet, bestående av information, kompetens och värderingar. Nyckelordet här är sammanhållen och helhet. De tre orden som Steinfeld menar är motsatser till bildning, menar jag blir motsatser om och när bildningsbegreppet delas upp och delarna betraktas isolerat. Bildning är en helhet, en dynamiskt föränderlig helhet. Information, kompetens och värdering är eviga och möjliga att bestämma, men det betyder inte att det går att förstå helheten utifrån delarna. Ändå är det just vad vi gör idag, för att det uppstått en önskan i samhället att KONTROLLERA skola och utbildning. Och visst, det går att uppnå kontroll, och det går att dela upp bildningen i delaspekter, men det är inte möjligt utan förlust av något. Termodynamikens lagar gäller överallt, även i skolan. Kontrollen har ett pris, och det är samhället och den uppväxande generationen som kommer att få betala. Det man vinner i kontroll förlorar man i relevans. Precisionen går att öka, men den går oundvikligen ut över överblicken. Och är det genomströmningen man fokuserar på kommer kvaliteten att bli lidande. Viljan att kontrollera lärandet och kunskapsutvecklingen går ut över kunskapen, lusten att lära och själva meningen med att bedriva studier på högskolan. Resultatet i Pisa talar sitt tydliga språk. Det går inte att både ha kakan och äta den samtidigt.

2) ”Kompetens”

Kompetens är något som växer fram, inifrån och mellan. Någon visar och gör, inspirerar och hjälper. En annan försöker, inspireras och lär. Kompetens är en process, en utveckling, allt annat än rak. Kompetens är också kollektiv, för den kan aldrig växa fram utanför ett sammanhang. Bildning är en kompetens, men kompetensen är en integrerad del av begreppet, inte en delaspekt av det som går att bryta loss från helheten och jobba med separat. Kompetens kan inte tvingas på något, uppifrån eller utifrån. Därför blir kompetens en motsats till bildning i samma stund som begreppet slits loss från helheten och behandlas separat.

Förhållandet mellan bildning och kompetens, för att komma till den andra motsatsen, är den mellan en sak och en idé om dess användning. I motsats till kunskap är en kompetens alltid färdig för leverans, den är aldrig trött och uppträder aldrig berusat. Det är bara att ropa på den. Ordet överför maskinens orubbliga prestationssätt till människan.

Kunskap är som sagt inte information, inte en sak. Kunskap är både den där saken och idén om dess användning, alltså en integrerad helhet. Det ena är en aspekt av det andra, och båda blir till i samma process av ömsesidig tillblivelse. Uppenbarligen går det att dela upp begreppet i delaspekter och det går aldrig att bygga en skola på den föreställningen. Är det kunskap eller bildning man vill uppnå finns ingen information att hämta i delarna, svaret finns i helheten. Kunskap och bildning är emergenta begrepp, sammanhållna fenomen som existerar och förändras, som påverkar och påverkas, på en skalnivå ovanför delarna som helheten består av. Endast så länge man befinner sig där, i helheten, mellan delarna, är det kunskap och bildning man har att göra med. Bara för att det går att dela upp begreppet i delaspekter betyder inte att det är bra eller lämpligt. En bil kan produceras genom att bryta upp processen i delmoment, som specialiseras och som kräver specialkompetens. En bil är ett objekt, ett ting. Därför går det, där. Kunskap och bildning är emellertid något annat, något väsensskilt. Skolan är ingen fabrik, skolan är en plats där kunskap och bildning står i centrum, annars är det det ingen SKOLA. Hur kunde det bli så här? Varifrån kommer (van)föreställningen?

”Kompetens” betecknar ekonomins genombrott inom kunskapsförmedlingen, den vill inte veta någonting om kunskapens innehåll och tillkomst. ”Kompetens” är en byråkratisk fiktion (och en mycket romantisk sådan) som dock har väldigt praktiska konsekvenser: Den ledsagas av illusionen att all kunskap kan mätas på ett lika objektivt som enkelt sätt, och därför är den enda existensform en kompetens brukar anta ett certifikat.

Lärarlegitimation, betyg, examina, bibliometri och så vidare. Synen på skola och utbildning och föraktet för bildning i dagens samhälle är ett sätt att se på kunskap, och det är lika legitimt som många andra sätt att se på saken. Är man bara medveten om det har jag inga problem att inordna mig i den rådande ordningen och underkasta mig kontrollen och sättet att organisera akademin, men insikt om konsekvenserna av nuvarande syn på kunskap är förödande grund. Inte ens larmrapporter om sjunkande kunskaper leder till eftertanke. Den etablerade sanningen ligger fast, och ju mer den utmanas och ju fler problem som hopar sig vid horisonten, desto mer kontroll och desto mer av samma tvingas på skolan. Kartan gäller och verkligheten får anpassa sig.

Kunskap är en vara, och liksom alla andra varor ska den produceras enligt marknadsmässiga förhållanden. Priset är skillnaden, som det sägs i reklamen. Därför detta tjat om kvalitet och säkring av kvalitet. Liksom ifråga om all annan tillverkning vill kunden inte veta hur varan producerats, det enda som betyder något är priset. Så länge betygen rapporteras in och placeringen på rankinglistan inte dalar anses allt frid och fröjd på utbildningsmarknaden. Då kan man jaga pris och kamma hem vinster. Och pengar tänjas det i Utbildningssverige, men det är till priset av att kunskap och bildning tvingas anpassa sig till marknadens (avsaknad av) logik.

Utan bildningsbegreppets övriga delar blir allt tal om kompetens meningslöst. Kompetens är ingen generisk egenskap och går därför inte att separera från kunskapen som ska omsättas i handling. Skolans uppgift är inte att utbilda i kompetens. Utbildningssystemets syfte är att främja kunskapsutveckling, vilket är en komplex och sammansatt verksamhet!