Vad ska man tro, och varför?

Kyrkans roll i samhället är under ständig debatt, och det finns inget riktigt svar. Kyrkan har alltid varit en fråga som berör och konsensus har aldrig någonsin varit ett ord som beskriver verksamheten. Alla tror på något, av det enkla skälet att det är försvinnande lite vi vet, som går att veta, om livet, universum och allt. Idag tror vi på vetenskapen, för det är till den vi vänder oss när vi vill ha svar. Tilliten till vetenskapen är den samma idag som tilliten till kyrkan och prästerna var innan upplysningen. Och en sak som väldigt ofta glöms bort är det faktum att det sekulära samhället är undantaget i mänsklighetens historia, medan religionen är utgångspunkten. Vetenskapen är på det sättet en negation av kyrkan. Därför är den inte på långa vägar lika fristående och öppen som många av dess företrädare vill göra gällande. Kyrkan och religionen är intressant på det sättet, bortom frågan om man tror på gud eller inte. Det är olyckligt att ta avstånd från kyrkan bara för att man inte tror på bibelns bokstav, vilket för övrigt är en inställning som många kyrkliga delar. Fundamentalister finns överallt, även i vetenskapen. Lätt att glömma bort det, att fundamentalism inte har något med religion att göra, utan med människan.

Det som får mig att tänka i dessa banor är en betraktelse över kyrkan, skriven av Björn Barr och publicerad i Expressen, som får ge struktur till dagens bloggäventyr. Vart vi hamnar har jag ingen aning, jag kastar mig som vanligt bara ut. Försöker att tänka med, istället för att reagera på. Jag söker förståelse, inte svar. Barr skriver.

På min 18-årsdag fattade jag två motstridiga beslut. Det ena var att bli blodgivare. Var tredje månad resten av livet skulle en knapp halvliter av mitt väsen tappas upp, analyseras och komma någon annan till gagn.

Det andra var att lämna Svenska kyrkan.

Inte fan vill man vara tvångsansluten till något så osexigt som en mossig statskyrka. Betala tusentals kronor varje år till en organisation som huserar motståndare till kvinnliga präster och homovigslar. Att det i själva verket var kyrkan som hade sett till att vi hade en fritidsgård att gå till under hela mellanstadiet struntade jag i. En ung, framåtsträvande själ ska förstås stå fri.

Jag har också gått ur kyrkan. Inte för att spara pengar eller för att jag är kritisk till kyrkan som institution eller något sådant. Jag gick ur kyrkan i protest mot kyrkans oförmåga att hantera frågan om homosexualitet. Att jag inte tror på gud hade inget med saken att göra, för jag har den största respekt för trosfrågor. Många av de klokaste människorna jag träffat i livet har dessutom varit präster. Religionen, teologi och tro har jag inga problem med, tvärtom. Det är frågor jag värnar och ständigt återvänder till. Det är kyrkan jag har problem med, och problemet jag har med kyrkan är samma som problemet jag har med akademin och alla andra institutioner som kräver absolut lydnad. Kontrollen som ständigt hotar att gå över styr är mitt problem. Det finns en överhängande fara i alla institutioner att de blir sitt eget syfte och mål, vilket kräver att medlemmarna inordnar sig i den rätta läran. Jag värnar friheten, i tanke och handling. Därför gick jag ur svenska kyrkan, för att det finns många andra samfund, både kristna och andra. Varför välja en?

Ett brev till församlingen var allt som krävdes. Utträdesbeviset kom med vändande post någon vecka senare. Den kristna gudens son, han som offrade sig för våra synders skull, uppstånden på tredje dagen. Nu var han formellt död och begraven, inklämd i en pärm mellan slutbetyg och studentfoto.

Gud är död, men det betyder inte att ett liv i Jesus efterföljd är uteslutet. Tvärtom öppnar sig en hel värld av religiösa möjligheter, just för att gud är död. Där befinner jag mig idag, och den tanken vill jag utveckla vidare. Det handlar om att lära sig förstå vad det innebär att vara människa. Svar och uppslag att tänka med kring den frågan finns överallt, aldrig på ett enda ställe. Därför är det olyckligt att tänka antigen eller, jag värnar ständigt värdet av både och. När jag postade mitt brev till församlingen, där jag förklarade varför jag lämnade kyrkan, fick jag ett vädjande svar från pastorn där han vädjade till mig att stanna, för min församling kämpade för samma sak som jag. Jag hade dock bestämt mig. Det var svenska kyrkan jag begärde utträde ur, för att svenska kyrkan inte tillräckligt tydligt stod upp och försvarade homosexuellas rättigheter till kyrkorummet. Jonas Gardells tal i Vasakyrkan under svenska kyrkans riksmöte i Göteborg runt 2000, där han talade om hur han bemötts i kyrkan, av kristna, när han tog nattvarden, minns jag fortfarande. "Gud hatar och förbannar sådana som dig", berättade han att han fått höra, i kyrkan, av troende. Så länge det är möjligt kan jag inte vara med och ge mitt tysta stöd till organisationen som helhet. Därför stod jag på mig, och det förklarade jag för prästen. Då fick jag ett torrt och ganska kyligt brev där jag uppmanades meddela mina anhöriga att jag nu inte fick begravas i kyrkan. Var jag tveksam till utträdet innan försvann allt tvivel efter det brevet. Antingen är du med oss, eller mot. Det är inte så jag ser på livet, kunskapen, världen.

Vi var ett helt folk som drog ut i öknen. Sedan 1996, när den automatiska anslutningen av nyfödda upphörde, har Svenska kyrkan tappat över en miljon medlemmar. De gamla faller ifrån och få nya tillkommer. Anslutningsgraden är nere på drygt 60 procent. Det är en väldig omstöpning som pågår. Tusen år av kyrkohistoria skakar i sina grundvalar. Snart är man bara en förening i mängden. 

Kristi blod

Allt det här hade glatt mig oerhört för några år sedan: förnuftets seger över vidskepelsen, modernitetens knivskarpa ljus som motar bort skuggorna i de dunkla kyrkvalven.

Nu stockar sig skrattet. Inte så mycket för religionens skull, min gud bor i sädesärlans vippande och skogstjärnens svalkande kyla. Nej, snarare av rädsla för att kyrkans samhälleliga insats på sikt hotas av vikande medlemsantal.

Jag delar både gudssynen och oron som Barr ger uttryck för här. Min tro är inspirerad av tänkare som Spinoza och jag ser ingen motsättning mellan tro och vetande, för det handlar inte om samma sak. Vetenskapen är på sina saker och religionen på sina och mellan dem finns ett utrymme som är svårbestämbart. Jag vill kunna röra mig fritt i alla livets områden och söker mig ofta till mellanrummen, för där finns inspiration till tänkande. Jag söker förståelse, inte svar. Den som säger sig ha svaret skrämmer mig, och rädslan växer ju fler som delar den åsikten. Sanningen är ju att livet i så pass oöverblickbart att tron på svaret och den enda vägen är det största hotet mot hållbarhet som mänskligheten känner. Det är sökandet efter svar, kompetensen att leta och utvärdera förslag till svar, som är det viktiga. Världen förändras ständigt och livet måste följa med för att överleva. Att strida om antingen eller och att kasta ut barnen med badvattnet är uttryck för reaktivt tänkande. Vägen fram finns mellan och därför är det viktigt att värna kyrkan. Vetenskapen klarar sig i dagens samhälle, men för balansens behöver kyrkan värnas, annars ersätter bara vetenskapen kyrkan som auktoritet, vilket är olyckligt för alla. Den enda vägen leder alltid fel.

Frågan är om någon annan organisation - religiös eller profan - är lika bra på praktiskt, solidariskt arbete. Ett rikstäckande nätverk som erbjuder missbruksvård, ordnar krissamtal och fixar barnomsorg utan att kräva vare sig trosbekännelse eller medlemskap i gengäld.

Kristi blod, för dig utgjutet. Om och om igen.

Det är en radikal gärning, att ge utan krav på motprestation. Långt mer progressiv än att spara sitt utträdesbevis som någon form av sekulär artefakt. Eller att lämna blod för den delen. Då får man åtminstone en glaslykta som tack för besväret.

Solidaritet, medmänsklighet, värandet av det gemensamma, är vad som gör samhället hållbart. Den iskalla rationalitet och ekonomism som flyktingarna som kommer till Sverige möts av skrämmer mig enormt mycket mer än risken för islamismen som SD och andra använder som verktyg för att kunna odla sin omöjliga dröm om ett etniskt rent samhälle. Att stänga dörren för människor i nöd kan bara uppfattas som en lösning om man slutat bry sig om människans grundläggande värde. Det tror jag emellertid på, människans värde. Människan tror jag däremot inte på. Och det faktum att så många uppenbarligen inte bryr sig om att ekonomin och vetenskapen saknar förmåga att hantera kriserna som går hand i hand med människans sökande efter svaret. Sökte vi förståelse istället skulle vi tvingas lyssna på varandra, lika mycket som på gud och vetenskapen. Vägen fram finns däremellan, alltid mellan. Den enda vägen leder altid fel. Frågan är inte om gränserna ska öppnas eller stängas, utan hur samhället ska bli hållbart. Och hållbart kan det bara bli om det kan härbärgera mångfald. Mångfald är inte lösningen, det är ett tecken på att det fungerar. Kärlek till nästan är ett verktyg som behövs i byggandet av ett hållbart samhälle, oreserverad kärlek och en ärlig vilja att lyssna och förstå. Inte förklara, förstå. Förstå är inte samma som att överge det man tror på, demokrati, jämställdhet och så vidare. Vetenskapen förfogar också över verktyg, och vi behöver alla verktyg som mänskligheten skapat och upptäckt. Därför behöver kyrkan värnas, också. Men inte på någon annan institutions bekostnad. Både och, inte antingen eller.

Öppna portar

Man kan förstås önska att det allmänna skulle klara av det här på egen hand, att skattsedeln räckte för att garantera alla ett drägligt liv. Men det flagnar betänkligt från sprickorna i muren. Att tvinna ett tillräckligt tätt skyddsnät verkar vara en omöjlighet. Vissa av oss är för sjuka, andra för trasiga för att fångas upp. Då återstår bara kyrkan.

"Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det", säger Jesus till Petrus när han tvättar hans fötter.

För mig tog det tolv år att inse vad de orden innebär.

Vissa saker går inte att förklara, och väntar vi på svaret innan vi gör något kommer vi och samhället att gå under. Alldeles för många är alldeles för egoistiska för att samhället ska klara uppgiften via skattsedeln. Det är demokratins dilemma, att det inte går att få allt man vill ha. Det går inte att få både lägre skatt och mer vård, skola och omsorg. En kulturförnekande kultur är fortfarande en kultur, och trots att tron på det omöjliga är stark finns ingen möjlighet att få det ekvationen att gå ihop. På det sättet är Donald Trump den kanske ärligaste politikern av alla, han visar med hela sin person vad som händer när vi försöker bygga ett system som utgår från orimliga förväntningar. Det räcker dock inte att säga som Löfven, att det inte är okej. För gör vi inget. Låter vi gränserna vara stängda. Kommer människor att fortsätta dö. Det räcker inte att i ord öppna sitt hjärta, man måste agera också. Och det gör kyrkan. Öppnar sina portar. Inte alla kyrkor, men tillräckligt många. Kyrkan har insett vad som krävs och gör något utan att kräva svar eller något i gengäld. Det är ett exempel på vad ett liv i Jesus efterföljd innebär. Att göra det omöjliga för att man tror på det, för att det är det enda rätta. Trots att det är omöjligt. Livet är omöjligt och ingen har alla kunskaper och kompetenser som behövs för att bemästra det, men vi har inget val. Väl utkastade i livet och samhället har vi ett gemensamt ansvar att ta hand om oss och varandra. Inte för att vi nödvändigtvis kan, utan för att vi måste. Det är vad kyrkan gör. Man öppnar sina portar och erbjuder vad man kan. Samhället hänvisar till brandregler och andra regler som skapats av människor och med stöd i vetenskapen, för att stänga gränserna och hindra kyrkan från att göra det enda rätta.

Portarna till församlingen där hemma står ännu öppna. Kanske kliver jag in till slut.

Jag tror inte att jag kommer att gå med i svenska kyrkan, men jag värnar religionens existens och överger inte viljan att förstå tro och dess möjligheter. Jesus är en av mina förebilder, Deleuze är en annan, och det finns massor av människor troende och andra som jag är öppen för och inspireras av. Religionen har en roll att spela i dagens samhälle, en lika viktig roll som vetenskapen. Både tro och vetande behövs för att samhället ska bli hållbart. Det spelar roll vad man väljer att tro på och vilka kunskaper man tar till sig.