Kulturella glidningar och fascistiska tendenser i samtiden

Den här bloggposten handlar om underliggande eller övergripande tendenser och långsiktiga trender i kulturens tillblivelseprocess. Kultur är rörelse, förändring och dynamik. Ingen vet vart vi är på väg, därtill är aktörerna och parametrarna som påverkar allt för många och komplexiteten allt för stor. Slumpen är en faktor att räkna med, men inte på. Kulturvetenskapen jag sysslar med handlar om förutsättningar för förändring och om studier av rörelse. Både forskaren och det som studeras är delar av samma tillblivelseprocess. Det bidrar till komplexiteten och gör att kulturvetenskapen ibland uppfattas som en främmande fågel i akademin. Kulturen är som den är, inte som vi människor önskar att den skulle vara.

Målet med min forskning är att försöka förstå principerna för tillblivelsen, för att på det sättet förstå vilka förutsättningar som finns för förändring. Eftersom människan är en del av helheten går riktningen att påverka, men inte målet. Kultur kan inte styras, men med ökad förståelse för rörelsens logik går det att påverka processen. Ett av analysverktygen som jag jobbar med är följande begreppspar och insikt. Tillblivelsen sker i ett slags kontinuum vars poler utgörs av total territorialisering å ena sidan och fullkomlig deterritorialisering å andra. Eller, för att uttrycka samma sak med lite vardagligare ord, vid varje givet tillfälle kännetecknas kulturen av mer eller mindre sammanhållning eller upplösning. Hållbarhet uppnås när det råder relativ balans mellan tillstånden. Läget förändras dock hela tiden. Inget är statiskt, allt är mer eller mindre dynamiskt. Hela tiden sker glidningar i ena eller andra riktningen, fast rörelsen mot ökad territorialisering är på något sätt starkare och tydligare, vilket gör att den rörelsen får ett slags övertag.

Begreppen och modellen som här används och förklaras är verktyg att tänka med, inga sanningar. Det är viktigt. När jag skriver om kultur handlar det om förändring och vad som skulle kunna bli, inte om hur det är eller ska bli. Jag menar att det alltid är mycket viktigare att veta vart vi är på väg eller var vi riskerar hamna, än att i detalj redogöra för det som är. Och för det ändamålet passar begreppen territorialisering och deterritorialisering utmärkt. Bloggposten handlar inte om att måla fan på väggen, utan om att rikta uppmärksamhet mot oroande tendenser och kulturella glidningar, i samtiden. Kulturell territorialisering kanske låter harmlöst eller obegripligt, men om jag säger att det handlar om fascism hoppas jag att det blir lättare att förstå allvaret. Fascismen finns där hela tiden som ett inifrån kommande hot, eftersom rörelsen mot territorialisering är starkare än krafterna som verkar upplösande. Tänk bara inte partipolitik. Fascismen är ett slags form som olika partier och företeelser passar mer eller mindre väl in i. Det jag vill visa på är glidningar, åt ena eller andra hållet, för jag ser en oroande tendens till ökad territorialisering på en lång rad områden. 

Fascism är den ena polen i kontinuumet. Den andra är anarki. Fast det leder som sagt tanken fel att tänka på detta som partipolitik. Det handlar om glidningar och mer eller mindre av än det ena, än det andra. Anarki står i modellen för normlöshet, traditionslöshet, för allmän upplösning och avsaknad av tillit i ett sammanhang. Ett samhälle som hamnat långt ut i den riktningen har ingen eller dåligt fungerande infrastruktur och alla är utlämnande till sig själva. Ansvarslösheten är utbredd och överblicken minimal. Den andra ytterligheten i kontinuumet är ett samhälle med strikt ordning, absolut kontroll, tydliga normer, traditioner och perfekta system. Det är ett samhälle som är perfekt ordnat och där allt och alla håller sig på sin plats. Strikt segregering råder och ingen tillåts överträda några gränser. Det är ett kallt och instrumentellt samhälle. Om det anarkistiska "samhället" skjuder och bubblar av liv, kaos och mångfald, är det "fascistiska" samhället iskallt, perfekt och livlöst instrumentellt. Båda är lika dysfunktionella, men på olika sätt. Och det krävs mer samordning och koordination att verka för upplösning än för sammanhållning. Därför denna oro för fascismen, som hela tiden finns där som ett inifrån kommande hot.

Jag utgår från tankar hämtade från verktygslådan som Deleuze och Guattari lämnade efter sig, och glidningarna som jag med hjälp av några andra begreppspar ska visa på relaterar till eller är avledningar av begreppen territorialisering och deterritorialisering. Vi kan till exempel börja med kaos eller ordning. Ordning och reda, vem vill inte ha det. Ordet förknippas med positivitet, så därför kommer förslagen som lyfts på ökad kontroll, fler regler, mer administration och så vidare att välkomnas. Och jag instämmer, ordning är bättre än kaos. Men var går gränsen? Är mer ordning alltid bättre? Betänk att Hitlers dröm var absolut ordning, fullständig kontroll. Ett land, ett folk. Strikt disciplin, till varje pris. Det är där fascismens största hot finns, i att den alltid börjar mitt ibland oss. Och eftersom kaos är ohanterlig finns det inte som alternativ för att verka mot fascismen. Alla tecken på begynnande kaos stärker efterfrågan på ordning och kontroll, vilket spelar fascismen i händerna. Avipxlat har den funktionen, liksom SDs ständiga upprepningar av lögnen om massinvandringen.

Mångfald är ett sätt att tänka och arbeta för deterritorialisering. Det är ett mer öppet och oordnat tillstånd, och just därför svårt. Alla kan alltid hitta några problem att peka på, någon oro att lufta. Och så växer efterfrågan på ordning och kontroll. Det är enkelt att se och förstå logiken när man ställer upp det på detta sätt och när man talar i abstrakta termer istället för om svensk partipolitik. Det är också poängen, för det handlar som sagt inte om partier, utan om kulturella glidningar.

Ett annat begreppspar som jag arbetar med är samtal och debatt. När effektivitet och kontroll är orden för dagen och när tid betraktas som pengar ser det bättre ut att debattera. Debatten är ett tydligt ordnat forum för att avgöra vems argument som är bäst och för att snabbt avgöra frågan. Samtalet går mer på djupet och går inte att kontrollera, för det är fler inblandade. Vill vi verkligen veta är debatten ett sällsynt illa valt verktyg, men samtalet kräver förståelse för komplexitet för att fungera.

Form och innehåll. Samma sak där. Formen går att kontrollera, men inte innehålet. Därför är det förförande lätt att hamna där, i formen. Den går att tala om och ordna. Tänker på skolan och utbildningssystemet. Nya former, nya regler och rutiner. När resultaten uteblir och när politiker måste visa handlingskraft är det formen de kan göra något åt, och ingen kommer att säga emot när ökad ordning och mer kontroll efterfrågas. Tyvärr är det förfärande lätt att glömma bort att kunskap växer inifrån och handlar mer om innehåll än om form. Kunskapen följer inte människors önskningar, den lever sitt eget liv och går inte att kontrollera. Kunskap är deterritorialiserande, medan skolpolitiken är terrritorialiserande. Och däremellan finns eleverna och studenterna som ska lära. Förstår vi det och inser vi förutsättningarna och kulturens inneboende logik ökar chansen att vi ska kunna göra något, att vi ska kunna förstå var som främjar lärande och vad som hotar kunskapsutveckling.

Logiken, kulturens inneboende logik, är den linjär, eller icke-linjär? Med omfattande kontrollinsatser, tydligt formfokus och med införande av strikt ordning, budgetdisciplin, målsäkringssystem och övervakning av allt som går att övervaka, går det att skapa en illusion om att kultur och samhällen förändras linjärt och att framtiden går att räkna på. Fast det är och förblir en illusion. Framtiden finns inte, den realiseras här och nu i mellanrummen mellan delarna som bygger helheten. Förr eller senare kommer linjeariteten att brytas och riktningen ändras. Framtiden är till sin natur öppen och kulturell förändring saknar logik. Ordning och kontroll är handlingar som människor utför och aktivt upprätthåller tillsammans. Ordningen är skapad, till priset av kontroll. Problemet med detta vårt sätt att se på samhället och framtiden är att det kräver att människor underkastar sig makten. Och makt korrumperar som bekant. Ordning kommer i samhället liksom i naturen med ett pris, och för människan handlar det om att byta (illusionen om) trygghet mot minskad frihet. Gång på gång genom historien har det visat sig hur förödande det är att tänka och agera så.

Ett alternativt och mer hållbart sätt att se på detta med ordning och upplösning är att verka för en utveckling som drar åt lite mer av upplösning och lite mindre av kontroll. Tänk organisering, istället för organisation. Tänk att det är vägen som är målet, inte slutdestinationen. Tänk process, istället för resultat. Tänk frihet under ansvar, istället för styrning, övervakning och kontroll. Tänk optimera, istället för effektivisera och maximera. Att varna för gryende fascism handlar inte om att förorda anarki eller verka för kaos. Det handlar om att inse vikten av att hushålla med de begränsade resurser vi har tillgång till, vi människor som lever här på jorden idag och vars ban och barnbarn ska bo här i framtiden. Forskning behövs, mer kulturvetenskaplig forskning, om förutsättningar för förändring, om hållbarhet och om vilka inneboende hot vårt samhälle härbärgerar. Problemet med fascismen är att den växer inifrån och underifrån, det är vi som operationaliserar den. Hotet kommer inte utifrån, det är den kanske allvarligaste villfarelsen. Det kommer inifrån och det växer ut allas vår dröm om trygghet, överblickbarhet och ur längtan efter ett gott liv.

Låt oss därför samtala mer. Låt oss upptäcka varandras olikhet, för att på det sättet läsa oss hur lika vi människor i grund och botten är. Låt oss bygga ett hållbart samhälle tillsammans och gemensamt röra oss in i framtiden, inte så fort som möjligt, utan i en lagom takt, där vi hinner ljuta av upplevelsen och känslan av att vara vid liv. Livet är inte ordnat och det finns inga garantier för något. Förstår vi bara det inser vi faran med alla tendenser till gryende fascism och med stöd i den kunskapen kan vi förhoppningsvis upparbeta ett skydd mot faran som kommer inifrån och som handlar om rädsla för oordning och kaos, som de så kallade sverigevännerna vill piska upp och lever av.