En värld utan visselblåsare är en värld utan kunskap

När kartan bestämmer och verkligheten ska rättas efter bilden av hur man vill att det ska vara är det någon som kommer i kläm. I akademin är det den som sätter kunskapen och kvaliteten främst, den som värnar innehållet och kärnverksamheten. Visselblåsare är en otacksam roll att ta på sig, trots att alla säger sig värna rätten att påtala problem. En skakande, men tyvärr inte överraskande artikel i DN i helgen visar hur det kan gå till och hur det ser ut i idag.

Universitetsvärlden ska präglas av öppenhet och oliktänkande. Men det gäller inte i alla frågor. Att uppmärksamma forskningsfusk ses inte alltid med blida ögon. Det berättar flera personer Dagens Nyheter pratat med, men alla vågar inte framträda med sitt namn.

– Visselblåsare inom universitetsvärlden har ofta en väldigt svag position, särskilt om man är doktorand där man är beroende av handledaren. De kan råka väldigt illa ut om de anmäler, säger en forskare som vill vara anonym till DN.

Att vi ens talar om frågan visar att kunskapen och kvaliteten (tragiskt nog) inte är i centrum idag. Det visar sig på en massa olika sätt, men detta att den som påpekar fel och brister eller som påtalar misstanke om fusk i forskningen inte garanteras skydd, att hen inte uppskattas, är ett allvarligt problem. Vad är högskolans och forskningen uppdrag, egentligen? Det är här den frågan avgörs, inte i högtidstalen, visionerna, strategidokumenten, målformuleringarna eller arbetet med värdegrunden. Om inte den som påtalar problem uppskattas och garanteras skydd undermineras grunden för kunskapen, kvaliteten och framtida generationer vetande. Om inte den kritiska granskningen uppskattas och värnas är det inte längre kunskapen som står i centrum, utan något annat. Var går gränsen, när är det inte längre en akademi, utan något annat? Talar vi inte om detta är vi alla illa ute.

I dag måste en anmälan om forskningsfusk gå till universitetets eller högskolans rektor, som sedan beslutar om ärendet ska utredas vidare. Rektorn är också den enda som kan vända sig till expertgruppen för oredlighet i forskning vid Centrala etikprövningsnämnden för att begära en utredning. Den gruppen har bara några få ärenden per år, långt färre än vad som utreds internt på lärosätena. 

Om det verkligen var KUNSKAPEN som värnades borde denna typen av arrangemang ses över. Om det verkligen var kunskapen som stod i centrum skulle transparensen vara större och det skulle inte krävas ett ärende eller en formell beslutsgång för att granska saken. Ingen skulle vara betjänt av resultat som inte håller måttet. Nu är det inte så det ser ut. Istället är det som kunskapen, liksom visselblåsaren, betraktas som ett problem i sammanhanget. Tänk om vi ändå slapp ta hänsyn till det där komplexa begreppet kunskap, eller om vi åtminstone kunde räkna med att alla stod bakom de efterfrågade resultaten. Tänk om …

Rektorn har alltså möjlighet att sköta det misstänkta fusket så tyst som möjligt och hellre fria än fälla. Ingen annan kan då tillsätta en egen utredning. 

– Det ser illa ut för universitetet om en av dess forskare misstänks för fusk, säger en person med insyn i ämnet men som inte vill gå ut med sitt namn. 

Med tanke på vad som hänt på Karolinska borde det snarare vara något som välkomnas, detta att arbetet som framstående forskare utför granskas noga. En misstanke om fusk kan och får aldrig betraktas som ett problem, för det visar återigen att kunskapen inte är i centrum. Handlade det om falska anklagelser för något som den anklagade är oskyldig till och som är svårt att motbevisa kommer saken i ett helt annat läge, men kritiska frågor om resultaten i en vetenskaplig studie kan och får aldrig betraktas som ett problem, inte i en akademisk organisation eller en kunskapsnation. Den kritiska granskningen är en förutsättning för kvalitet, inte ett problem!

Problemet med att lärosätena granskar sig själva har åter uppmärksammats i och med Macchiarini-affären och regeringen har tillsatt en utredning för att se om det behövs en ny organisation för oberoende utredningar av forskningsfusk. Den ska vara klar i slutet av året.

Behövs det verkligen en utredning, till, för att förstå att nuvarande system inte fungerar. Räcker det inte att dra lärdom av det som hände på Karolinska? Varför vänta till slutet av året innan man gör något? Så många frågor, som alla får mig att ifrågasätta om kunskapen verkligen är i centrum i akademin idag. 

Anders Ekbom är professor vid Karolinska institutet och ingår i arbetet med utredningen. Han håller med om att dagens system har brister.

– Det systemet vi har i dag har gett universiteten och högskolorna en mycket stor autonomi. Det finns potentiella problem med det som man kanske inte var så observant på när man skapade systemet för drygt tio år sedan, säger han.

Ett sådant problem är just hur det misstänkta fusket ska anmälas.

– Vi funderar självklart på hur vi ska kunna skapa en process som gör att anmälare inte känner sig så utsatta som de gör i dag, säger Anders Ekbom.

Om vi verkligen placerar KUNSKAPEN i centrum försvinner problemet i en handvändning, för då är det är lojaliteten ligger, inte med framstående forskare. I en organisation där kunskapen är viktigare än forskarens som utför arbetet och presenterar resultaten blir allt som gynnar kunskapskvaliteten välkommet. Och då behövs ingen anmälan heller, eftersom det inte ses som ett problem att ställa kritiska frågor. Kunskap är självreglerande. Det är människor som behöver lagar och regler. Och när kunskapen förvandlas till ett verktyg för att uppnå andra mål, när antagna artiklar räknas som en större merit än uppnådda resultat och kunskapskvalitet. När högskolans anseende och ekonomi är viktigare än vetandet som produceras i organisationen behövs det lagar och regler, som ofta kan kringgås för den som likt Macciarini bryr sig mer om sin egen karriär än kunskapen.

Lagtexten om hur oredlighet i forskning ska utredas är ganska diffus, tycker Bengt Gerdin som själv utrett forskningsfusk.

– I dag står det ingenting i lagtexten om forskningsfusk om utredningen ska göras externt eller om anmälningen ska göras skriftligt eller personligt. Hur skulle det vara om man hade olika regler för dopning i olika länder eller i olika klubbar? Forskning innehåller lika mycket tävling som idrotten och är lika internationell, säger han och förklarar att universiteten utreder på olika sätt.

Till exempel ville Anders Hamsten, som senare tvingades avgå som KI:s rektor, ha både en skriftlig och icke-anonym anmälan av kirurgen och forskaren Paolo Macchiarinis forskningsfusk för att utreda. Skandalen med de opererade plaststruparna vid Karolinska institutet och Karolinska universitetssjukhuset hade kanske aldrig blivit uppmärksammad om inte de fyra läkarna hade anmält Paolo Macchiarini för forskningsfusk. Anmälarna har berättat att de fått utstå trakasserier och kritik internt på grund av detta.
Ofta misstänkliggörs visselblåsare genom att hävda att osämja eller andra personliga konflikter ligger bakom, förklarar Bengt Gerdin. Det är inte ovanligt att anmälare av forskningsfusk vid svenska lärosäten blir kritiserade eller trakasserade.

Dessa rader innehåller som jag ser det all information om läget i kunskapsnationen Sverige som behövs för att lyfta frågan och göra något radikalt. Det är uppenbart att kunskapen inte står i centrum, att andra hänsyn går före. Anseende, prestige, pengar och makt. Kunskapen kommer långt mer på listan. Ännu ett i raden ev exempel på hur kartan allt mer prioriteras framför verkligheten i vår nya sköna, målsäkringsfixerade värld. Om det inte vore för att människor dött skulle man kunna skratta åt eländet, men nu är läget ett annat. Synen på visselblåsare är kärnan i problemet. 

– Man ställer sig utanför kulturen, utanför familjen så att säga. Men det gäller alla sammanhang, och det är klart att det är ett stort problem, säger Bengt Gerdin.
Det kan också vara en av anledningarna till att vissa fall av forskningsfusk inte ens blir anmälda och därmed aldrig utredda. Just den behandlingen var en forskare vid ett svenskt universitet rädd för. Hen upptäckte ett forskningsfusk för en tid sedan, men anmälde aldrig av rädsla för repressalier. Forskaren vågar inte ens prata öppet om det i dag.

– Jag skulle anses vara illojal mot min arbetsgivare eftersom en anmälan också skadar universitetet. Jag vet minst ett fall där en person ansågs vara besvärlig och inte fick förlängt förordnande. Jag skulle sätta min karriär på spel om jag anmälde detta, säger hen.

Alldeles för många tjänar idag på misstankar om fusk inte utreds eller att insikten stannar inom institutionens väggar. Problemet är ett systemfel, och det är många aktörer inblandade. Tidskriften som godkänt artikeln har sitt anseende att tänka på, liksom lärosätet eller forskningsinstitutet och forskaren i karriären. Om det bara hänger på kvaliteten i några artiklar samtidigt som det står miljoner på spel är det lätt att bli fartblind och tumma på kvaliteten. Var KUNSKAPEN det enda som räknades hade vi inte dessa problem. Enkel matematik!

Jakten på forskningsanslag och publiceringar i högt ansedda vetenskapliga tidskrifter kan vara en förklaring till fuskandet.

– Det är bara toppubliceringar som räknas. Somliga forskare tycker att det är viktigare att publicera fina resultat i en väl ansedd vetenskaplig tidskrift än riktiga i en mindre tidskrift eftersom det också är lättare att få anslag då. Det är en oroväckande inställning, säger forskaren.

Att forskningen är tävlingsinriktad ökar risken för att ta genvägar, tror Christian Rück, psykiater och forskare vid Karolinska institutet. Han har varit öppet kritisk mot KI:s hantering av Macchiarini-affären men har inte känt av någon repressiv kultur vare sig vid sin institution eller från KI centralt.

– Däremot förstår jag att man tänker sig för före en anmälan eftersom man kan vara orolig för vad som händer efteråt, vilket inte är unikt för forskningsmiljön. Det är rimligen bara någon i närheten av den misstänkte fuskaren som har tillräcklig insikt i forskningen för att kunna upptäcka felaktigheter och om man har otur blir forskaren friad men man själv sitter fortfarande i rummet bredvid, säger han.

Christian Rück tror dock att det är svårt att hitta ett system som kan komma åt medvetet fuskande, men han tycker att det vore bra om man kunde ta efter landstingens sätt att rapportera avvikelser, som man hämtat från flygindustrin.

Kunde inte instämma mer! Här finns ett system och ett sätt att tänka som sätter kunskapen och kvaliteten i centrum och så använder vi inte det. Vad väntar vi på?

– Om vi tittade på det som avvikelser för att förstå vad som gick snett i stället för att bara leta efter den skyldige skulle vi avdramatisera ärliga misstag och kunna ha diskussioner om till exempel felräkningar och slarv som skulle leda till färre framtida fel, säger han.
Kjell Asplund är professor emeritus och ordförande för Statens medicinsketiska råd, Smer. Han är också extern utredare av de luftstrupstransplantationer som Paolo Macchiarini utförde på Karolinska universitetssjukhuset. När han granskar studier till vetenskapliga tidskrifter upptäcker han relativt ofta felaktigheter som inte är medvetna.

– Antalet korrigeringar och tillbakadragna artiklar har ökat kraftigt och det beror nog på att det upptäcks fler fall, men också på ökad medvetenhet om att forskningsfusk inte är sällsynt. Det kan även bero på att antalet publikationer ökar, men också ökad konkurrens. Jag tror inte att det är en tillfällighet att många fall av misstänkt forskningsfusk handlar om stamceller, eftersom det är ett så oerhört konkurrensutsatt område och det kan vara frestande att övertolka sina resultat eller till och med fabricera.

Som sagt, det är inte kunskap om läget eller allvaret som saknas, utan viljan att göra något åt saken. Och det visar bara att kunskapen inte står i centrum, vilket får mig att undra om inte Inger Enqvist har rätt i sin analys av läget i den svenska akademin. Det finns i alla fall en uppenbar risk att landets intellektuella flyr högskolan för att ägna sig åt kunskapsutveckling och lärande någon annanstans.

En grupp universitetslärare främst från statsvetenskapen i Uppsala har gett ut en bok som fokuserar situationen för forskare och lärare vid universitet i Sverige (”Det hotade universitetet”, Dialogos 2016). De talar om förkvävande byråkrati och om att lärare och forskare inte på samma sätt som tidigare kan bestämma över innehållet i sitt arbete. Detta minskar kraftigt attraktiviteten för universitetsanställningar, vilket är ett hot mot rekryteringen och i förlängningen mot kvaliteten i det arbete som uträttas vid universiteten. Kreativa personer med resultatinriktning söker sig inte till byråkratiska miljöer.

Under en nu svunnen tid togs väsentliga beslut på universitet av kollegier av lärare och forskare. Numera tas de viktiga besluten av administrativa chefer som har lämnat aktiv forskning och undervisning. Det talas om medbestämmande, men detta är i praktiken reducerat. Den nya ledningsstilen jämförs i boken med ”hybridländer” som har drag av både demokrati och auktoritarism. Ett klart exempel på att lärare och forskare numera ska ”styras” är att universitetens styrelser från 1977 års universitetsreform och framåt består av allt fler ledamöter som inte är lärare och forskare.

Reflekterar man vidare utifrån boken kan man fråga sig varför universiteten anställer högutbildade specialister som lärare och forskare men sedan håller dem borta från inflytande över hur verksamheten ska skötas. Vilket företag skulle göra så? Dagens svenska universitet befinner sig i en skärningspunkt mellan kunskapsproduktion, politik och statlig förvaltning.

Kunskapsproduktion sker bäst med en kombination av frihet och ansvar för forskare och lärare, som själva vet bäst hur de ska inrikta sitt arbete och vad studenterna behöver lära sig. Politiska majoriteter frestas dock att använda högskolan för egna syften varav ett kan vara att förbättra arbetslöshetsstatistiken. När sedan högskolesektorn blir dyr, tillsätts chefer med budgetansvar snarare än ansvar för den intellektuella kvaliteten. Politiker verkar tro att eftersom de kanaliserar statliga pengar har de rätt att ta beslut även om aktiviteter som de inte förstår.

Frihet, ansvar och transparens, istället för styrning, kontroll och ekonomifokus, det är vad som främjar kunskapsutveckling och verkligt lärande. Först när den kunskapen anammas och inte fören insikten omsatts i praktisk handling kan vi börja hoppas på att utvecklingen vänder och visselblåsarens status återupprättas. Det räcker inte att drömma om en högskola och ett utbildningssystem i världsklass och det går inte att tvinga fram verklig kunskap. Vi får helt enkelt vad vi förtjänar.

Frågan är om verklig kunskapsutveckling numera inte sker i andra miljöer än dagens universitet. Den snabba tillväxten av tankesmedjor och konsultföretag och tendensen att duktiga studenter söker sig utomlands tyder på att allt fler resultatinriktade intellektuella personer undviker svenska universitet. Vill vi ha universitet som snarast innebär en förlängd yrkesskola med måttliga krav ledd av lärare i byråkratiska ledband? Statsvetarna i Uppsala ställer en fråga som pockar på svar: Vill vi verkligen ha det så?

Jag håller med: Vill vi verkligen ha det så? Vill vi inte det, och det tror jag inte att vi vill, måste vi göra något. Tillsammans måste vi agera för att placera kunskapen i centrum. Bara så kan universitetet och skolan bli en plats som drar till sig kunskapstörstande forskare och lärare samt vetgiriga elever och studenter.