Då och nu, 1977

Bilden nedan är tagen i samband med att jag sprang Premiärloppet 1977, i Skatås, Göteborg. Jag minns det som det var igår. Hur jag sprang, hur jobbigt det var och vad man sa i högtalarna när jag kom in på upploppet: "Kommer det fortfarande in löpare i den startgruppen …". Det gjorde det. För mig var det en seger. Mitt första lopp. Att jag kom näst sist spelade ingen roll. Jag är ingen utpräglad tävlingsmänniska, fast visst kan även jag mobilisera kraft om det striden handlar om är viktigt. Ett motionslopp tillhör dock inte de sakerna och förmågan till agens är nyckfull. Det har alltid varit mitt problem, att aldrig veta vad och när som får mig att gå igång. Idag har jag förlikat mig med det där. Jag har lärt känna mig själv bättre, och har på senare tid även insett att det finns ett ord, en diagnos: ADHD. I skolåren var jag bara jag och eftersom jag höll känslan inom mig var det ingen som visste. Betygen blev därefter och även om jag inte ville stack jag ut som annorlunda. Därför är jag kluven inför det där där årtalet som alla har en åsikt om.

Det där loppet var en upplevelse som stannat kvar i minnet. Och bilden utmanar minnet. För killen på bilden ser inte ut som jag minns honom, det var inte så jag upplevde mig själv när jag var 12. 1977 stod jag på tröskeln till vuxenlivet och när jag tittar den som var jag i ögonen blir det uppenbart att vuxenblivandet börjar i medvetandet. Först långt senare kommer kroppen och allt annat efter. Jag ser så liten och bräcklig ut. Och den där mössan. Jackan är så typiskt 70-tal. Allt i den där bilden andas 70-tal och jag kan verkligen ta på känslan och känna doften.

Tillåter mig att minnas, och balanserar än en gång på gränsen mellan det privata och personliga. Det har jag alltid gjort. Redan då, på 1970-talet. Gränsen mellan jag och yttervärlden har alltid varit svårt att upprätthålla. Det som bubblar där inne vill ut,och det som finns där ute är omöjligt att värja sig från. ADHD handlar om gränslöshet och om impulser. Livet har till stor del handlat om att lära sig hantera sådant. Idag går det mycket bättre. Då var jag mitt uppe i det, utan att ens veta. Det gör ont att se och jag skulle vilja lägga en hand på den där killens axel och säga: Du, det ordnar sig. Det kommer inte bli lätt, men det ordnar sig.

Det var en annan tid då. En tid som präglat mig djupt, och jag blir nostalgisk när jag ser bilder av den tiden. Så många minnen som väcks. Idag har jag passerat zenit i livet, då hade jag allt framför mig. Tänker att 1970-talet var en bra tid att ha allt framför sig och jag är tacksam för att jag minns den tiden, det samhället och den skolan. Då fick alla barn egna böcker i skolan. Böcker som vi fick behålla. Jag har kvar de flesta fortfarande. Hej matematik, geografiböckerna och historieböckerna. Minns bilderna, sprängskisserna och klassrummen vi satt i. Bänkarna, filmerna vi såg. Rasterna och matsalen. Mandelfisken, rosa korv stroganoff och pannbiffen som blev en hamburgare genom att läggas mellan två skivor knäckebröd. Allt var inte bättre förr. Det experimenterades en hel del med skolan då och nyordningarna avlöste varandra. I botten fanns dock en trygghet. Framförallt fanns det tid och resurser. Lärarna var friare och kontrollen var inte lika utvecklad och klåfingrig. Jag tror att det var därför jag vågade ta upp skolan igen efter några år i bagerivärlden, trots att jag misslyckats kapitalt. För det var jag som misslyckades. Jag fick göra det i den skola jag gick i på 1970-talet. Skolan litade på mig, eller brydde sig kanske inte. Poängen är att jag fick ta eget ansvar. Därför visste jag att det var upp till mig när tiden var mogen. Jag tror det var positivt. I alla fall för mig.

1970-talet var en naiv tid på många sätt. Kanske är det därför vi tycker så mycket om just det årtiondet, eller i alla fall älskar att hata det. Det fanns fortfarande en tro på framtiden och på att det skulle bli bättre. Det är så jag minns min skoltid. Sedan avlöste kriserna varandra. Om allt det där hade jag dock ingen aning när bilden togs. Jag hade fullt upp att hantera den jag var, det som hände mig och allt som bubblade där inne.

För ett tag sedan läste jag en fin artikel i DN om just 1970-talet, av Jens Christian Brandt, som fångar en del av känslan som jag försöker sätta ord på här. Hur var det på 1970-talet egentligen? Det går naturligtvis inte att svara på. Det fanns många 1970-tal. Jag växte upp i en medelklassförort. Hade jag vuxit upp i ett miljonprogramsområde hade jag haft andra minnen. Minns ett annat lopp, året efter. Då sprang jag inte, men min far sprang och vi stod i publiken. Det var i november och det regnade. Vi stod ofta i publiken och det var väldigt ofta grått och regnigt, som jag minns det. Loppet jag tänker på arrangerades i samband med invigningen av Angeredsbron. Och där, runt 1978/1979 kulminerade det. Så här i efterhand känns det som Sverige stod på toppen just när jag tog steget över till vuxenlivet. Minnena av den tiden bleknar och rent konkret försvinner allt mer och allt fler av det och dem som kännetecknade årtiondet.

Med Lars Gustafssons sorti försvann ännu en flik av 70-talet. Av vår möjlighet att bortom nidbilder eller förhärliganden få syn på ett decennium som fortfarande fängslar eller provocerar, inspirerar eller utmanar – och som möjligen går igen i dag, i vår tids ideologiska radikalism.

När först David Bowie och sen den holländske fotbollslegendaren Johan Cruyff gick bort tänkte jag samma sak – att det röda årtiondet sopar igen spåren efter sig. Kvar blir då schablonbilden av en avlägsen era då folk gick i utsvängda jeans och bodde i kollektiv. Vill man justera den bilden är Gustafssons romaner det bästa korrektivet.

I veckan dog Prince, som visserligen förknippas mer med 1980-talet, men ändå. Ännu en av ikonerna som präglade min uppväxt har försvunnit. Minnena finns kvar, men de behöver vårdas för att inte blekna. Det var en tid att minnas, och som sagt, den tiden har präglat mig och mitt sätt att tänka.

Om jag minns rätt hörde man aldrig talas om endorfiner på 70-talet. Inte heller om spegelneuroner, dopamin, serotonin eller andra lyckohormoner. Att prata om glädje och lust i termer av kemiska processer blev modernt först långt senare, framförallt under det ängsliga 80-talet som älskade att dölja de stora känslorna bakom en evigt uppfälld rockkrage.

På 70-talet sa man rätt och slätt ”lycka” och ”lycklig”. Oklart exakt vad orden betydde. Men de stod för ett tillstånd man helst skulle ha under uppsyn. Och nogsamt protokollera möjliga omslag. Om och när tillståndet infann sig – eller när det slunkit ut genom dörren.

Lycka är ett ord som det talas om idag, men på 1970-talet var man lycklig. Ekonomin gick bra och som sagt, skolan och det offentliga hade inte börjat "spara" än. Därför fanns också tid för livets mörka sidor. 1970-talet är socialrealismens årtionde. Barnböckerna jag läste kunde handla om föräldrar som skiljer sig eller om morfar som dör. Pelle Jansson, en kille med tur gick på TV. Den serien grep verkligen tag om mig, liksom Lära för livet. Och alla såg samma program och serier, vilket skapade en gemenskap som idag är helt borta. Kan inte säga att jag sörjer just det, men det fanns något vackert i allt det där. Och som sagt, framförallt fanns det ett samhälle där som tog hand om medborgarna. Även om det talades om nedläggningar så fanns det jobb. När jag gick ut i arbetslivet i början av 1980-talet var det i den dittills värsta krisen. Arbetslöshetssiffrorna närmade sig fyra procent. Det säger något. När jag växte upp fanns det marginaler och det fanns tid. Det fanns utrymme för alternativa vägar fram för fler än idag.

Vid budet att Lars Gustafsson försvunnit ur tiden gick jag bort till bokhyllan och slog upp ”Tennisspelarna”, denna roman som börjar med ett retoriskt serveess och sedan stegrar sig till litteraturens kanske märkligaste uppvisning någonsin i euforisk tyngdlöshet: ”Ja. Det var en lycklig tid. Så här långt efteråt ser jag alldeles tydligt att den var lycklig.”

Bara fyra år tidigare, i den nuförtiden möjligen alltför sällan beaktade romanen ”Yllet”, hade barometern visat något helt annat. ”Som ni förstår var det inte någon riktigt lycklig tid” heter det där om försommaren 1972. Visserligen är vackra Västmanland vitt av äppelblom. Men ändå: ”En dov olust rådde i landet, Gud vet om det var arbetslösheten eller konjunkturerna eller det intellektuella livet som spårat ur, men jag mötte inte en människa som inte gjorde ett plågat, ett olyckligt, rent av bittert intryck”.

Det är så jag minns 1970-talet också. Som en lycklig men också (samtidigt) melankolisk tid. Både och, inte antingen eller. Jag kan inte bestämma mig och tar det som ett tecken på att 1970-talet var ett rikt och mångfacetterat årtionde. Skillnaden mellan början och slutet var enorm. Idag händer det mer, men skillnaden mellan idag och 2003 när jag disputerade är inte särskilt stor egentligen. Allt går snabbare idag, men på 1970-talet blåste verkliga förändringsvindar. Det byggdes som aldrig förr och revs. Klyftorna i samhället var mindre än både förr och tidigare. Alla påverkas på liknande sätt och det skapade gemenskap. Idag är det tydligen högkonjunktur, men den stannar på börsen och välståndet tillfaller de rika. För en växande andel av befolkningen innebär högkonjunktur att nedskärningarna minskar, inte att det blir bättre. Det bidrar till nostalgin.

Med stigande ålder blir man mindre känslig för inflationen av dödsrunor. Ändå har frånfällena under de första månaderna av 2016 chockerat mig djupt.

Bowie, Cruyff, och nu Lars Gustafsson. Gemensamt för den trion är väl att de alla hade en utstrålning som suggererade att de skulle finnas kvar för alltid. Ännu viktigare var givetvis den konstnärliga kvaliteten.

För oss som socialiserades på 70-talet – jag var fem då decenniet ringdes in – var herrarna Bowie och Cruyff först alldeles självklara. De syntes på teve, hördes eller omtalades på radio och som barn reflekterar man inte över huruvida epokens ikoner är representativa för tiden – eller tvärtom de glänsande undantagen. Att det kunde förhålla sig på det senare viset förstod jag först då jag i vuxen ålder läste Lars Gustafssons lysande 70-talsromaner, utöver ”Tennisspelarna” framförallt ”Herr Gustafsson själv” och ”Sigismund”.

Jag har ingen relation till Cruyff, men även jag var fem när 70-talet inleddes. Lars Gustavsson har jag bara lyssnat på. Bowie däremot har jag levt med. Han är lika mycket 1970-tal för mig som Ingemar Stenmark och Björn Borg. Undrar om dagens unga kommer att sörja sin tids ikoner när de en gång går bort, eller är dagens kändisskap mer flyktigt? Jag börjar bli gammal, men det känns som 2000-talet på 16 år inte producerat tillnärmelsevis så många "eviga" ikoner som 1970-talet. Fast det vet jag inte, det får framtiden utvisa.

Att vara barn under det revolutionära decenniet var ingen dans på rosor. Konkurrensen från de vuxna vad gällde grad av omognad, infantila utspel, juvenilt ”självförverkligande” var stenhård. Den enda chans man hade att bli ”lycklig” var att växa upp snabbt och lämna hela det brokiga följet av fladdrande batiktryck långt bakom sig.

Jag tror vi blev vuxna snabbare. Jag flyttade hemifrån när jag var 18 och har försörjt mig själv sedan dess. När våra föräldrar frågade vart vi skulle svarade vi: UT. Barn på den tiden satt inte hemma. Vi var ute. Ute var vårt rum, vår värld. Våra föräldrar hade ingen aning om vad vi sysslade med och så länge vi kom hem och åt på utsatt tid fick vi inga frågor heller. Idag vet vuxna allt som sina barn, och lägger sig i och styr och ställer. Klart det är svårt att bli vuxen då. Högskolan liknar allt mer gymnasiet och det är inte så konstigt för många studenter bort fortfarande hemma. Det var ingen dans på rosor och alla misstag fick man göra själv. Visst hände det olyckor och jag tror jag trots allt landar i att det är bättre idag.

Ändå stör det mig ofantligt när dagens höger ska utmåla 70-talet som ett nattsvart decennium. Varje tidning med självaktning håller sig med en svärm ledarskribenter födda på 90-talet – och därigenom specialister på det sekel de själva knappt hann uppleva – som de regniga onsdagar då inspirationen tryter snabbt kan vispa ihop ännu en kolumn på temat ”när-Sverige-var-DDR-light”.

Den bilden är lika vulgär och förljugen som vänsterns glorifiering av samma årtionde.

Håller med. Det finns väldigt många vanföreställningar om 1970-talet. Det var så klart varken lika bra eller dåligt som det sägs. Det var annorlunda, väldigt annorlunda. Olyckligt om det målas i svart eller vitt, för 1970-talet var enormt komplext. Även om det bara fanns två TV-kanaler och väldigt många fler statliga monopol var mångfalden större då än nu, liksom friheten och acceptansen för förändring och rörlighet.

Går man till Bowie, Cruyff eller Gustafsson (för att bara nämna de nyligen bortgångna – ledsen att alla är män) ser man att det skenbart så doktrinära, skenbart så auktoritära (bakom den fåniga antiauktoritära masken) 70-talet hade en enastående förmåga att generera mångfald. Det är som om decenniet talade med kluvna tungor. Som om tidsandan då den beordrade konformism i samma andetag propagerade för konstnärliga experiment.

Riktigt hur det där hängde ihop är svårt att få syn på i backspegeln. Kanske var det så enkelt att det verkligen var ovanligt högt i tak, men att man ändå kunde slå i huvudet?

Det är så jag minns årtiondet som jag gick in i som barn och lämnade som ungdom. Det fanns regler som bevakades strikt, men det var samtidigt mycket högre i tak. Idag finns inget tak, men det gör att den stora majoriteten tvingas till lydnad. På ytan var alla lika då, men under ytan var mångfalden mycket större. Idag är det tvärtom. På ytan finns det mångfald, men i grund och botten är allt påfallande likriktat.

Gustafsson karaktäriserade sig själv gärna som ”gnällig”, alternativt ”knarrig”. Särskilt i ”Tennisspelarna” finns en enkel men suggestiv dualism. Å ena sidan det soliga Texas där tennisbollarna upphäver tyngdlaggen och för evigt ”långsamt roterande” hänger i luften; å den andra ett Sverige där sibirisk kyla råder och den enda underhållning som ges är att lyssna till ”kråkornas hesa röster ute på kyrkogården”.

Litteraturen, förstår man, blir till då man instängd i vintern – hänvisad endast till ”lindblomste” och ”med en filt över knäna” – minns den klarblå texanska himlen.

Utan struktur och regler, begränsningar och andra som bevakar ens göranden och låtanden är det svårt att skapa något nytt och banbrytande. I full frihet är det lätt att drabbas av prestationsångest och när man måste lyckas låser det sig lätt. på 1970-talet fanns en unik balans mellan struktur och kultur, frihet och regler. Både och skapade en dynamik som saknas idag, vilket gör att vi talar om kvalitet, kreativitet, lycka och framgång, mer än verkligen känner att det är vad vi har och gör. Då tror jag inte man uppskattade 1970-talet, för det är först när båset är tomt som minnet av kon blir värdefullt.

Möjligen är den dualismen hela årtiondets. Gustafsson ”gnäller” och ”knarrar”, älskar sitt Västmanland men oroar sig för vart resten av landet är på väg. Och skriver samtidigt dessa romaner som blåser bort tidens futtighet – som om kraven på konsensus och lojalitet med sittande regeringar och aktuella idéströmningar bara var några dammkorn på fönsterbrädet.

Hans favoritdiagnos är bristen på frihet. Hela samhället genomströmmas av detta fenomen, situationen är bekymmersam – och samtidigt räcker det ofta med en enda mening för att etablera en känsla av frihet som omedelbart smittar av sig på oss som läser honom fyrtio år senare:”Ja. Det var en lycklig tid. Så här långt efteråt ser jag alldeles tydligt att den var lycklig.”

Jag upprepar mig gärna: vi som växte upp då blir aldrig riktigt färdiga med 70-talet. Det var hemskt, särskilt då alla de fanatiska teorierna av verkligheten krävde att den skulle lyda deras befallningar, och likväl finns just hos Gustafsson en viktig påminnelse om att en epok som älskar det entydiga ofta producerar sällsamt mångtydiga konstverk.

Instämmer i den analysen, för jag tror verkligen att det ligger massor i den. 1970-talet var ett slags mellanrum, mellan den gamla och nya tiden. Gamla strukturer fanns fortfarande kvar och gav stadga medan det fanns en vilja att skapa något nytt och bryta sig loss. 1970-talet var analogt, därför gick förändringstakten långsammare och det fanns tid för reflektion. Klyftorna var mindre så även om möjligheterna var färre kunde fler ta del av dem. Mellan det gamla och nya skapades något unikt och den explosion av flyktlinjer som frambringades blev en guldgruva att ösa ur och skapa av. 

Dagens stjärntyckare tröttnar aldrig på att upplysa oss om att vår tid liknar 30-talet. Det tror jag inte för en sekund. Utan om vi vill förstå var vi själva befinner oss här och nu är det 70-talet vi ska betrakta. Samma radikalism (dock med omvända ideologiska förtecken), samma fascination för kollektivet, samma fixa idé att om väldigt många människor säger samma sak samtidigt så är detta inte ett tecken på likriktning utan genuin integritet.

Mot torftigheten i allt detta står arvet från Gustafsson. Vår tid måste identifiera sitt eget ”Texas” och mot epokens beska drömmar om ofrihet ställa hans vision av lycka.

Låt oss hoppas att Brandt har rätt, att samtiden i backspegeln kommer att visa sig vara ett nytt 1970-tal. Jag unnar det uppväxande släktet det, för jag är enormt tacksam över att jag fick växa upp där och när jag gjorde. Mitt 70-tal bär jag med mig i hjärtat och minnena från den tiden är ovärderliga skatter att vårda.