Motsatser till bildning 5

Än en gång skriver kulturjournalisten Thomas Steinfeld i SvD klokt om detta med bildning, eller snarare om hotet mot bildning. Denna gång har han identifierat tre ord som står i vägen för en genuin förståelse av världen: Information, kompetens och värderingar. Om dessa ord och om bildningens status i samhället vill jag skriva några bloggposter. Detta blir den femte och avslutande.

Åter till frågan om bildning, som blir svårare och mer komplex nu snabbare förändringens vindar blåser. För när svaren på frågorna ska komma snabbare och snabbare och vara mer och mer exakta förloras överblicken och bildningen hamnar utanför fokus. Bildning går inte att tvingas fram. Bildning är en komplext utmaning man aldrig blir färdig med. Bildning är inget man river av och lämnar bakom sig. Trots att ingen menar det är exakt i den riktningen som skolan och den högre utbildningen rör sig. Det plågsamt att se, och tragiskt att uppleva på nära håll. Det är mödosamt att kämpa emot på insidan, för det är många krafter som driver på, som vill spara, snabba på och specialisera. Kunskap är en helhet som idag allt mer bryts upp och reduceras till aspekter mellan vars delar bildningen uppstår i ett dynamiskt växelspel.

Vad händer, när all bildning har förvandlats till information, kompetens och värderingar? Man står inför verkligheten och har ingen aning om varför det går som det går.

Det är skolan och skoldebatten i ett nötskal. Det som en gång var levande och sprakade av liv har idag plockats isär och nu ligger delarna utspridda. Det finns inget liv. Kontrollen är visserligen stor, och målformuleringarna låter bra, kvaliteten i delarna är klanderfri, men bildningen uteblir. Och debattörerna står handfallna och kastar den ena lösningen efter den andra i ansiktet på varandra. Alltmedan kunskapen utarmas.

När bildningen, och framför allt den filosofiska eller historiska bildningen, försvinner så försvinner samtidigt sinnet för proportioner. Enstaka händelser av begränsad betydelse framstår plötsligt som världskatastrofer och det ena internationella kontraktet efter det andra bryts till förmån för en etniskt styrd politik, om vilken alla vet att den inte kan drivas på längre sikt – av ekonomiska skäl. En brist på bildning betyder att överlämna sig till omständigheterna.

Likt rön för vinden på marknadens stormande hav klamrar sig skolan och samhället fast vid små flottar, medan multinationella företag färdas tryggt i gigantiska containerskepp och miljardärerna fräser förbi i sina lyxjakter som blir allt färre och allt större. 2010 ägde 388 individer lika mycket som den fattigaste halvan av jordens befolkning. Idag, sex år senare, är det de 66 rikaste som gör det, i alla fall står det så i DN. Poängen är dock inte siffrorna, detaljerna (som säkert kan innehålla fel och som det går att tjafsa om. Som det tjafsas allt mer och allt oftare om), utan helheten. Idag är makt kunskap, inte tvärtom. Ingen blir rik på att studera. Rik blir man på att syssla med pengar eller på att sälja kunskap som någon annan producerat. Ekonomiseringen av skolan utarmar bildningen och ...

Då förvandlas ekonomiska kriser till oväder, inklusive svarta moln och allehanda blixtnedslag, och medan alla oroar sig för hur det skall gå med den svenska fastighetsmarknaden och den privata skuldsättningen, finns det knappt någon debatt om vad denna utveckling egentligen är: en överproduktionskris i gammal marxistisk mening, med den lilla skillnaden att varan som det finns för mycket av är pengar. Eller så beskylls Tysklands kansler Angela Merkel för att vara naiv, för att hon under en begränsad tid släppte in alla flyktingar – och det blev väldigt svårt att förklara att detta skenbara övermått av moral också var ett politiskt projekt: nämligen ett försök att hitta fram till en nationalstat utan nationalfolk, som självklart skulle ha en världspolitisk betydelse nu när Mellanöstern kommer att förändras från grunden.

Överblicken går förlorad i detaljerna. På börsen görs idag fler affärer under en millisekund, av robotar, än under ett år när handelns sköttes av människor. Och så undrar vi över varför vi inte förstår? Vi förstår inte eftersom vi har gått på myten om att det finns en kaka man kan ha samtidigt som man äter upp den. I samma stund som man började spara på utbildning startade utvecklingen som nu hotar att gå över styr. Samhället handlar allt mindre om människor som gör saker tillsammans. Vi ersätter varandra med maskiner, för att spara och tjäna, men vad ska vi med pengarna till? För att kunna investera klokt och långsiktigt och för att förstå vad som gör oss lyckliga och samhället hållbart krävs bildning, och det var ju den vi skulle spara på. Det är skolans tragiska Moment 22. Mer av samma löser inte problemen, för det är medicinen som gör oss sjuka. Bildning föder bildning, genom hårt gemensamt arbete. Sparande leder bara till utarmning och utbrändhet, vilket gör det ännu svårare att bygga upp den bank av kunskap som idag snabbat vittrar sönder och löses upp i atomer.

Bildning är en medlare. Den hör inte till en viss klass eller ett distinkt samhällsskikt. Adeln var sällan bildad, kungar och drottningar var och är det ännu mer sällan.

Donald Trump är sinnebilden för ekonomismen. Han visar vägen, och det är upp till oss att följa efter. Eller låta bli! Den som är rik behöver inte anstränga sig, för pengarna gör jobbet. Andras strävan ett bli rik gör de rikaste rikare. Med kunskap är det emellertid precis tvärt om. Ju fler som delar på kakan, desto större blir den och desto lättare blir bördan. Ju fler som vet och ju mer bildning en befolkning har, desto starkare och mer hållbart blir samhället. Kunskap är det mest demokratiska och demokratifrämjande som finns. Med pengar är det precis tvärt om. Frågan är inte hur mycket vi kan tjäna på att spara på skolan, utan hur mycket vi riskerar att förlora på att göra det. 

I stället är den bunden till en förståelse av den egna situationen i samhället och i livet, och till behovet av en gemensam horisont. Därför spelade bildningen en så oerhört stor roll för arbetarrörelsen innan den kom till makten. Förhoppningen om en gemensam horisont som utgår från begrepp och tradition är bildningens starkaste drivkraft.

Tillsammans, bara genom att arbeta tillsammans, kan mänskligheten överleva. Och bildningen är grunden vi står på och kittet som håller helheten samman. Allt är inte kolsvart för bildningen finns där. Tillräckligt många värnar den. Än så länge, men hur länge? 

Den har inte helt försvunnit: Det är denna förhoppning som håller på att göra Elena Ferrantes fyra biografiska romaner, den så kallade Neapelsviten, till ett av de kommande årens viktigaste litterära projekt, kanske vid sidan av Karl Ove Knausgårds romaner om sig själv. Det handlar inte så mycket om hur bra eller hur dåliga dessa böcker är, utan om att de ger uttryck för förhoppningen att man över huvud taget kan gestalta ett liv, och att man kan göra det med litterära medel, inför en horisont som alla kan se och alla kan förstå.

I en genomekonomiserad värld är det få saker som framstår som mer onödiga och slösaktiga som att sitta med en bok och låta sig svepas iväg så att man glömmer tid och rum. I ett samhälle där bildningens värde är högt är det precis tvärt om. Finns ingen tid att läsa kan ingen kunskap växa. Bildning växer i mellanrummen, i marginalerna och där och när man kan och får gå vilse. Vägen till kunskap är inte rak, så rör man sig allt för snabbt mot ett på förhand definierat mål vet man att man är på väg bort från kunskapen och bildningen. Därför är det förödande att tanken på målsäkring och effektivitet slagit rot i just skolans värld. 

En människa som saknar bildning får finna sig i att hennes levnadsvillkor förändras med kort varsel, om och om igen. En människa med bildning vet kanske mer om vem hon är och kräver en plats för sig själv, hon kan åtminstone säga vad hon vill. I dagens snabbt föränderliga verklighet får skolan en betydelse som den aldrig haft förr: Ju snabbare världen förändras, desto mer stabila och mer konservativa måste bildningens institutioner vara.

Skolan driver inte utvecklingen. Skolan och bildningen är ankaret och livbojen som garanterar att vi inte går under i utvecklingens allt snabbare förändringstakt. Kunskap är ingen vara, bildningen är en förutsättning för en fungerande marknad, för människor av människor. Utan bildning finns inget samhälle, ingen framtid för människor, bara målsökande robotar som jagar pengar. Till vilken nytta då? Läser vad Bo Rothstein skriver på DN-debatt. Läser hans ord om elitens trixande med pengar och skatter, om den växande korruptionens förfärande konsekvenser, som ett rop på bildning.

Om den politiska eliten beter sig på det sätt som vi nu har sett i Panama-skandalen, kommer folk inte bara att förlora förtroendet för dessa eliter och demokratin som politiskt system. Det finns ytterligare en kostnad för samhället som på lång sikt kan ha ännu allvarligare konsekvenser, nämligen att den grundläggande mellanmänskliga tilliten eroderas.

I ett sådant samhälle är det svårt att få demokratins institutioner att fungera väl vilket gör att systemet inte förmår ”leverera” de nyttigheter som medborgarna vill ha. Därmed skapas en ond spiral – det demokratiska systemet levererar allt sämre vilket skapar låg social tillit vilket i sin tur ytterligare minskar det demokratiska systemets förmåga att leverera. Till detta skall läggas att förtroende är en komplicerad sak, eftersom om det väl en gång gått förlorat är det oftast synnerligen svårt att återvinna.

Slutsatsen är att vi dessvärre nog har att räkna med en dubbel negativ effekt från skandaler av detta slag, dels att förtroendet för demokratins institutioner eroderas ytterligare och till detta att den mellanmänskliga tilliten också tar skada. Som det tyska (och kinesiska) ordspråket lyder: Fisken ruttnar från huvudet ner.

Och kunskapen ruttnar på motsvarande sätt från skolan och universiteten och vidare ut i samhället. Ekonomin drabbas sist, så lyssnar vi på de som lyckats på på börsen eller sjunger marknadens lov är risken stor att det blir det sista vi hör. Lyssnar vi på lärarna, på forskarna och den bildade allmänheten kan det istället bli början på en ny och underbar, lång och vacker, vänskap. Bildning är inte en kostnad, det är en investering!