tisdag 19 april 2016

Kultur, komplexitet, kunskap och makt

Kultur är som ett pussel med några bitar för mycket. En ekvation som nästan, men inte riktigt går ihop. Eller ett kalejdoskop där minsta skakning förändrar bilden, trots att inget tagits bort och inget tillkommit. Även om jag ägnat en stor del av mitt liv åt att försöka förstå vad kultur är och hur kultur fungerar förvånas jag ständigt. Inser att det är som det ska med den saken, för kultur är inte. Mer än något annat är kultur förändring, tillblivelse, mellanrum, dynamik och komplexitet. Kulturen överraskar ständigt och går inte att kontrollera. Ändå är det många som försöker. Och liksom den där ekvationen går det nästan, men bara nästan. En eller flera pusselbitar passar liksom inte in. Varför blir det så? För att kultur har med fantasi och föreställningsförmåga att göra. Emotioner och viljeyttringar spelar också in. Minnen av det som varit, närvaro här och nu, och drömmar (eller farhågor) om det som kan bli, är också delar av kulturen. Kultur är både form och innehåll, ting och tankar. Såväl människor och icke-mänskliga aktörer bidrar, och den både påverkar och påverkas.

Tänk om det var så vi talade om kulturen och det samhälle vi delar. Tänk om det var utgångspunkten för arbetet med att förstå den värld vi bebor och genom kommunikation och interaktion är medskapare av. Tänkt vad mycket mer konstruktivt arbetet med och i samhället skulle vara om utgångspunkten inte var att kultur är, utan blir. Tänk om vi tillsammans ägnade oss åt att förverkliga våra gemensamma drömmar, istället för att lägga all vår tid och lejonparten av energin på att försöka kontrollera varandra, helheten och framtiden. Tänk om fler förstod detta att kulturen består av mer mer än det finns plats för. Vad mycket enklare det skulle vara. Lite är det som med människans synfält, som inte ens spänner över 90 grader. Jämför det med vissa fåglar, som i princip kan se 360 grader, så är människans synfält högst begränsat. Samma gäller förståelsen för kultur. Problemet är att alldeles för många tror på och klamrar sig fast vid villfarelsen att kultur är det jag ser, på det sätt att jag uppfattar intrycken. Konsekvent tas därför beslut som bygger på fel premisser, i en fåfäng förhoppning om att kunna kontrollera situationen, trots att historien visar att det inte är så som kultur fungerar.

Varför är det så svårt att förstå att kulturen inte är logiskt ordnad, och att den inte går ihop sig? Det är en av frågorna som jag ständigt återkommer till. Det är en av knäckfrågorna för kulturvetenskapen jag jobbar med och den löper som en röd tråd i alla projekt jag varit involverad i. Det är en fråga utan svar, ett problem som liksom livet saknar lösning. Därför är det meningslöst att spilla tid på just den aspekten. Det är helt enkelt en av kulturens många inneboende egenskaper, något man måste acceptera för att kunna undersöka och förstå det man studerar. En utgångspunkt. Kultur är komplexitet mer än något annat. Där måste man börja, och det måste man ta hänsyn till. Det handlar inte om att ge upp och kapitulera inför komplexiteten och oöverblickbarheten, utan om att skaffa sig rimliga förutsättningar att hantera livet så som det levs.

Det finns andra sätt att agera. Andra sätt att tänka. Kulturvetenskapen är fylld av förklaringar och där odlas kompetensen att hantera den typ av utmaning som kultur är. Tyvärr levererar kulturvetaren inte alltid kunskap som svarar mot frågorna som ställts. Viljan att veta kommer emellan och ställer till det. Svara på frågan, säger uppdragsgivaren, utan att ägna en tanke på om frågan ens går att besvara. Att ekvationen går inte ihop, är inget svar på frågan om hur den går ihop. Det spelar ingen roll ett svaret är korrekt och förankrat i empiriska data. Svara på frågan, eller också vänder vi oss till någon annan, säger makten. Kulturvetenskapen offras på visshetens och säkerhetens altare. Man skjuter budbäraren, för att budskapet inte faller mottagaren på läppen. Att vara kulturvetare är ofta otacksamt, för det man har att erbjuda är inte vad som efterfrågas, och det som efterfrågas går inte att leverera. Moment 22, skulle man kunna kalla vetenskapen om kultur.

Etnologin löses upp och etnologerna sprids för vinden. I Sverige finns få fungerande seminarier och mötesplatserna, när det nu finns tid att mötas, försvinner en efter en. Fast behovet av kunskap inte på något sätt har minskat, utan snarare ökar i takt med att kulturvetarna försvinner eller tvingas ägna sig åt annat. Det är en paradox som kulturvetaren förstår, men det gör det så klart inte lättare att bära smärtan eller utstå kritiken. Förlåt dem, för de vet inte vad de gör, vill jag skrika ibland. Men jag håller den tanken för mig själv. Utom här då. Känner mig allt mer som den där överflödiga pusselbiten som ingen skulle sakna om den försvann, men som ändå är en vital del av just det pussel som vi alla har att hantera, vare sig vi vill det eller ej. Kulturvetaren är den där gästen som alla hoppas ska utebli, trots att det är hen som står värd. Bandmedlemmen som får vara med för att hen har en lokal där man kan repa. Det smärtar och gör mig ledsen; får mig ibland att tvivla och tappa tron på det jag gör. Otacksamt är det!

Jag ägnar nu inte åt studier av kultur för att bli omtyckt, få beröm eller göra karriär. Jag forskar för kunskapens och förståelsens skull, för att jag vill ägna min tid och mitt liv åt något meningsfullt. Bara för att kunskaperna som arbetet resulterar i inte alltid passar mottagaren är det inget skäl jag tänker godta för att överge mitt livsprojekt. Jag gör det jag tror på och kan se mig i spegeln. Jag följer kunskapen och utvecklar förståelsen för det som behövs kunskap och förståelse om. Kunskapen jag kan bidra med kan användas för att bygga ett mer hållbart samhälle. Därför kommer behovet av den förr eller senare att öka. Det kan inte vara på något annat sätt, för kulturen är inte om vi vill att den ska vara, den är som den är, och det kan inga makthavare i världen ändra på. Därför fortsätter jag förundras över komplexiteten och motsägelserna, motståndet och oviljan att förstå. Studerar man kultur finns alltid nya upptäckter att göra och man har aldrig tråkigt. Varje dag och tillfälle är en upptäckt och jag är nyfiken av mig.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Människans liv och handlingar har positiv verkan, synligt eller osynligt, enbart i den mån hon lever och verkar i kärlek. Då spelar det ingen roll vad hon gör, bara det har sin källa i denna kärlek. Kärleken får aldrig en människa att vara och verka annat än det som är det goda och rätta i det innevarande ögonblicket. Alltså behöver den som lever i kärlek inte några andra regler än att stanna kvar i kärleken. Det är min naiva tro och måtte den aldrig tas ifrån mig. Det är en utmaning alldeles tillräcklig livet ut.

Är det inte ett överdrivet kontrollbehov, självupptagenhet och kanske även ett messiaskomplex att alltför ofta vilja se frukten av sina "goda" handlingar.(Goda i parentens för att de inte nödvändigtvis är det.) Den starkaste verkan vi har på andra kanske vi aldrig ens får veta. Hur många människor har inte påverkat mitt liv i positiv riktning utan att de har någon aning om det? Många ansikten träder fram i minnet. De har ingen aning. Varför skulle det vara annorlunda med dig Eddy? Eller ställer du dig själv utanför mänskligheten när du blir besviken? Äkta kärlek är väl beredd på lidande. Ja, du skrev ju också "Förlåt dem, för de vet inte vad de gör."

Eva

Eddy sa...

Tack Eva, och jag håller med. Påverkan kan man aldrig veta något om. Lite är det med stöd i den insikten som jag håller på och fortsätter. Drabbas dock ibland av missmod, när det talas om nedskärningar och när kritiken mot det man gör, från forskare från andra områden, blir oresonlig, eller när kunskapen som forskningen resulterar i avfärdas bara sådär. Det är detta besvikelsen handlar om. Jag förstår och kan ta kritik, och tror det skulle bli trist att bara mötas av hurrarop och lyckönskningar. Just nu, som det är i Sverige, EU och Världen idag tappar jag bara lite tålamodet. Jag vet att jag förfogar över verktyg att hantera många av problemen, men får inte göra det jag tror på, utan ska göra som det är bestämt, fast jag vet att det inte fungerar. Det är den typen av dilemma och känsla jag ville sätta ord på.

Camilla sa...

Vad menar du när du skriver "hållbart samhälle" egentligen? Det återkommer ganska ofta.

Om jag lite luddigt antar att med det menas inte bara, men kanske också, långsiktigt med avseende på hushållande av naturresurser, utan något mer politiskt, samhälleligt hållbart, typ ett samhälle där inga konflikter finns, där alla mår bra. Isåfall ... tycks det dels som en utopi, eftersom vi aldrig kommer att komma överens om vad "hållbart" innebär. Dels stämmer det inte med antagandet om att kultur är ett överbestämt ekvationssystem. Om inte kulturen helt plötsligt, i det hållbara samhället då, blir en ekvation som går ihop ...

Ställ inte en fråga du inte vill veta svaret på eller i en annan variant Är vi säkra på att vi kan hantera ett svar vi inte vill ha?, säger vi ofta hos oss, med innebörden att om man börjar gräva i saker får man alltid fram sådant som är mycket besvärligare och mycket svårare än det man började med. Kan vi hantera det? Om man sysslar med forskning kan man inte väja för sådant, som man möjligen kan i pragmatiska ingenjörssammanhang (efter analys av risker och möjliga konsekvenser av att fortsätta eller inte fortsätta).

Jag tycker det låter som om världen skulle behöva mycket mycket mer av praktiskt ingenjörstänkande istället för ekonomer som tror de förstår matematik (typ de som har makt). Men, det är också en utopi.

Sen tänkte jag på en annan sak. Om man skaffar kunskap, och verktyg ... som du skriver. Då innebär det ju faktiskt att det finns en viss logik i saken. Verktyg använder man ju på samma sätt på olika situationer där man tror de ska funka. Det finns ett mönster. Alltså, det låter inte som om kultur saknar logik. Att man inte känner igen alla mönster, inte har, eller kan, kartlägga dem, är en annan sak. Men någon struktur i någon del ser det ut att finnas, med tanke på att det tycks finnas verktyg, alltså.

Eddy sa...

Utgångspunkten, den ontologi jag arbetar med, är att inget är fast, allt rör sig och förändras. Inget kan förstås i kraft av sig själv, allt är relationellt och avhängigt sammanhang. Då blir hållbarhet en process, som om den blir för långsam stannar av och dör, och om den blir för snabb bränner ut. Kritiken mot både kultur- och hållbarhetsbegreppet för att vara otydligt, luddigt, bygger på felslutet att allt går att förklara och att det finns ett svar, viket jag menar att det inte gör.

Logiken i blivandet är icke-linjär, så visst finns det logik, den är bara en annan. Och verktygen jag jobbar med handlar om att lära sig hantera rörelse och förändring. Tänk på det mer som en segelbåt på öppet hav, än som en bil på land. Utan vind spelar det inget roll vad man gör för man står stilla, och det handlar om att vara ödmjuk inför det man inte kan ändra på och att optimera det man kan för att processen ska bli så bra som möjligt.

Camila sa...

*skrattar*, vilken osannolik rappakalja! Ursäkta mig ... :-D

Om begreppen inte går att definiera (jag kan sträcka mig till "icke-entydigt" och "innebär men utesluter inte annat", som helt dugande försök), hur går det då med kunskapen. Om man inte kan definiera kunskap, om den bara "blir till" och "finns emellan", och man inte kan ta fatt den. Hur kan man då överhuvudtaget veta att den finns, jämfört med att den inte finns?


Men nu ska vi se på processen. Om vi säger att hållbarhet är en process vars derivata aldrig är noll (vilket är vad du säger, när du säger att den inte stannar av), och inte heller har en andraderivata skild från noll (vilket är vad du säger när den inte får bli för snabb), då innebär hållbarhet en linjär process. Vilken som helst. Samtidigt brukar du påstå att det mesta är "icke-linjärt" (vilket oftast snarast tycks betyda "icke-deterministiskt", som kaos eller slumpprocesser). Det duger inte att förkasta logiken för att säga att det går ihop. Det är inte ens o-logik, det är en motsägelse att något är linjärt samtidigt som det är icke-linjärt.

Hållbarhet betyder alltså att skapa linjära processer ... Men kan man vara säker på att en linjär process är hållbar? Till slut kommer den också att växa, eller avta, till t ex en fysisk gräns. Bara långsammare än den exponentiella som bränner ut sig.

Lite märkligt tycker jag allt att det är att inte kunna beskriva begrepp ... man förstår att möjligheterna till diskussion naturligtvis blir oändliga då. Jag tänker nog inte verktyg som en bil på land, jag tänker verktyg som en metod att se saker på. Olika verktyg finns naturligtvis. Eller som filter att se saker genom. Eller som ett visst sätt att belysa något. Att gunga som en segelbåt på ett öppet hav ... det skulle man kunna se som ett subjektivt verktyg för en själv att ta sig fram på det havet. Vilket betyder att den som seglar i sin segelbåt måste på något sätt kunna förmedla sina insikter till andra på deras segelbåtar, för att de ska kunna säga "ahhh, det var som tusan, man skulle kunna parera den vågen på det sättet." Och om det ska gå ... borde segel, t ex, behöva ha samma innebörd för båda seglarna. Och roder också, kanske ... (fö ser jag nog inte så stor skillnad på bilen och båten, förutom att bilen är utsatt för något mindre stokastiska processer utifrån).

Nu kommer jag med min segelbåt här, på det stormiga havet ... jag har bemästrat segel och roder hyggligt så att jag oftast klarar mig. Men, hur sjutton ska jag ordna en hållbar process av havet som jag inte kan påverka ... såvida det inte är ohyggligt många segelbåtar på en plätt som bara med sitt gemensamma seglande och styrande liksom "plattar" till havet lokalt, typ som en matta. Men då måste havet vara ganska grunt för att det öht ska gå att påverka det, vattenmassornas krafter är annars alltför starka.

Hm, och nu skulle min dotter sagt till mig att jag drivit saken alldeles för långt, så jag slutar där.

Intressant, men jag vill nog hävda att om man inte kan definiera begreppen någorlunda, då riskerar alla att tala subjektiva språk utan möjlighet till kommunikation. Och det är ju inte riktigt praktiskt.

Eddy sa...

Eftersom framtiden inte existerar innan den realiserats finns inget vetenskapligt sätt att nå kunskap om den. Under kontrollerade former som ute i rymden, eller i ett laboratorium går det dock att göra förutsägelser. Fast frågan om hållbarhet handlar om livet här på jorden och om människors relationer dels till varandra, dels till naturen. Den framtiden skapas, delvis av människor utifrån de val som görs och handlingarna som utförs. Därför vidhåller jag att utvecklingen är icke-linjär, och jag gör det med argument hämtade bland annat från Ilja Prigogine som fick Nobelpriset i kemi 1977. Jag är inte matematiker, men det råder inte konsensus i forskarvärlden om att allt går att räkna på.

Den rådande synen på vetenskap går ut på att man måste ha ett svar för att få delta i debatten, men jag tror det paradigmet har stor skuld till att problemen som vi tvingas hantera oavsett hur vi ser på frågan om hållbarhet. Därför tror jag på samtal där man lyssnar på och försöker lära av varandra. Jag har inte svaret, men ser problemen och menar att vårt sätt att tänka är en delorsak till att problemen uppstått.

Begrepp kan vara verktyg eller hypoteser, och allt jag skriver här på bloggen ser jag som begrepp eller verktyg att tänka med, snarare än sanningar att ta till sig eller förkasta. Någonstans mellan subjektivitet och objektivitet finns utrymme för utbyte, men för mycket eller för lite av allt gör det svårt att nå fram. Människor är människor och inte maskiner. Tänker jag.

Trevlig helg!