Motsatser till bildning 1

Än en gång skriver kulturjournalisten Thomas Steinfeld i SvD klokt om detta med bildning, eller snarare om hotet mot bildning. Denna gång har han identifierat tre ord som står i vägen för en genuin förståelse av världen: Information, kompetens och värderingar. Om dessa ord och om bildningens status i samhället vill jag skriva några bloggposter. Detta blir den första.

Bildning är inget entydigt begrepp. Liksom kultur är det ett vagt begrepp, men inte vagt i betydelsen slarvigt eller relativt. Det handlar inte om att det finns en definition som man inte vill eller orkar ta fram, utan om att begreppen är vara till sin natur. Man ska alltid sträva efter tydlighet men det finns en gräns för hur tydlig man kan vara innan beskrivningen handlar om något annat än det man undersöker eller vill förstå. Så är det med bildning och kultur. Begreppen är anexakta, det vill säga obestämbara. Inom matematiken finns tal som till exempel pi som inte går att bestämma exakt. Pi är en relation, eller en matematisk konstant som beskriver en relation. Samma gäller för kultur och för bildning. Det är relationellt, föränderliga begrepp vars mening uppstår mellan och därför aldrig kan låsas fast. Förändringen och dynamiken är en vital del av begreppens essens. Det är inget problem, det är något man måste acceptera, om man verkligen vill förstå begreppen. Steinfeld börjar sin artikel på följande sätt.

När jag hade avlagt min studentexamen – ”Abitur” på tyska – förklarade rektorn under den lilla ceremonin som avslutade 13 års skolgång: ”Aldrig mer kommer ni att kunna så mycket om så mycket som idag.” Självklart hade han rätt, inte bara för att det sedan gick ganska fort att glömma hur man lägger upp en differentialkalkyl. Han hade också rätt i den meningen att det går att slå fast vad skolan ska förmedla: att kunna läsa obehindrat – och inte bara berättande, utan också teoretiska texter, att kunna skriva samt att behärska elementär aritmetik, inklusive konsten att kunna räkna i huvudet med tvåsiffriga tal. Därtill kommer förmågan att mer eller mindre fritt kunna uttrycka sig på minst ett främmande språk, också för att man knappt kan lära sig ett annat språk utan att samtidigt vinna en teoretisk insikt om hur språk över huvud taget fungerar.

Kunskap är en färskvara, den lagras i minnet och sitter i kroppen. Används den inte glöms den bort och förmågan går förlorad. Därför räcker det inte att gå i skolan och bli betygsatt, för det säger inget om vad man kan egentligen, bara vad proven visat att man kunde när de gjordes. I sig är det oproblematiskt att ge betyg och avgöra kunskapsnivån med prov. Problemet är att betyg och examina, det vill säga siffror och dokument, antas ersätta bildningen. Idag räcker det att ha ett betyg, för det finns allt färre tillfällen där bildning i praktiken är nödvändig. Och när allt fler saknar förståelse för kunskapens och lärandets komplexitet är risken överhängande att bildning reduceras till och allt mer liknar tävlingen, Vem vet mest. Bildning handlar om allt annat än minnesmästeri. Ett tecken på bildningens förflackning är att man blandar samman intelligens och kunskap, som i TV-programmet, Smartare än en femteklassare.

Bildning vill jag se som en kvalitet, som förkroppsligad kunskap i användning. Och ett samhälle som kännetecknas av hög grad av bildning är ett samhälle där kunskap värnas och där man samtalar med varandra för att lära sig förstå varandras olikheter och för att lära sig mer. I ett bildningssamhälle är examina inte slutet på något, utan början. Examina som bygger på bildning är inte ett slutprov utan en inträdesbiljett. Betyg säger ingenting och borde därför avskaffas. Enda sättet att främja bildning är att sätta kunskapen i centrum och lägga större vikt vid användningen av det man kan än vid siffrorna eller bokstäverna på ett papper. Bildning för människor samman och främjar solidaritet och medmänsklighet för utan utbyte av innehåll och tankar utarmas bildningens kvalitet. Betygen är individuella. Bildningen är kollektiv.

Rektorn syftade förstås högre, inte bara till biologi, kemi och fysik utan också, som den gamla latinlärare han var, till de kunskaper som betraktas som bildning i ordets innersta bemärkelse: till ett vetande om konsterna i allmänhet och om litteratur i synnerhet, om filosofi och historia. Dessa kunskaper räknas numera allt oftare som nyttolösa sysselsättningar för en imaginär överklass.

Nytta talas det allt mer om. Högre utbildning och annan skattefinansierad verksamhet ska vara nyttig, annars anses den vara onödig. Och då spelar det ingen roll att nyttobegreppet är ett av de vagaste begreppen som finns och används. Nytta kan vara vad som helst, eller ingenting. Nytta definieras uppifrån och bildning växer underifrån, och när begreppen möts vid politikernas förhandlingsbord är utgången given. Humaniora och andra ämnen får stryka på foten med hänvisning till bristande nytta, och eftersom ingen kan försvara det som är onyttigt skjuts bildningen i sank. Paradoxalt nog talas det fortfarande om bildningen som något värdefullt och viktigt, men det är bara i högtidstalen och utbildningskatalogernas säljannonser. Bildning är yta, liksom utbildning är form, istället för innehåll.

För att förstå vad dessa kunskaper innebär är det förmodligen inte ens lönt att än en gång tala om den europeiska kulturen och dess tradition – ett sådant försök framstår numera som sentimentalt. I stället föreslår jag att vi försöker förstå vad bildning är genom att ställa ordet mot tre motsatta begrepp. Det finns nämligen tre motsatsord till bildningen. De är, i stigande grad av bildningsfientlighet: information, kompetens och värderingar.

Jag tror Steinfeld är något viktigt på spåren här. Orden som ställs mot och som verkar bildningshämmande är bekanta. Först kan jag inte placera dem, men strax växer insikten på mig. Tänker på Bolognareformen, på New Public Management och på omorganiseringen av den högre utbildningen. Alla kurser måste ha examinerbara lärandemål, och dessa grupperas in i tre områden: 1. Kunskap och förståelse, 2. Färdighet och förmåga, 3. Värderingsförmåga och förhållningssätt.

Eftersom mätandet och kontrollen samt styrningen av verksamheten på högskolan blir tydligare och tydligare och eftersom allt mer fokus läggs på mätbarhet reduceras komplexiteten i verksamheten och kunskapen antar allt mer formen av information. Färdigheterna och förmågorna måste kunna examineras på ett rättssäkert sätt, vilket gör att det blir en speciell typ av kompetens som gynnas. Förmågan att så snabbt som möjligt ta sig genom utbildningssystemets onyttighet ut i arbetslivets nytta. Värderingarna som anges i lärandemålen måste också vara specificerade och framskrivna, vilket gör att det i praktiken kommer att handla om leva upp till en lista med godkända förhållningssätt. Eftersom mätbarhet är centralt, eftersom formen är viktigare än innehållet, reduceras komplexiteten och bildningen blir platt och meningslös. Hur och varför ska jag med hjälp av Steinfeld försöka visa i kommande bloggposter.