Hopp(löshet)

Handledning idag, hela dagen. Ser fram emot det med lite dubbla känslor. Å ena sidan ser jag det som en inspirerande utmaning, som gör mitt arbete mer meningsfullt än de flesta. Å andra sidan fasar jag, med stöd i erfarenhet, inför mötet med osjälvständighet och brist på engagemang som hela tiden är en realitet på högskolan idag. Ovissheten som jag känner som lärare är lika plågsam som den hopplöshet som (alldeles för) många av dagens studenter ger uttryck för. Nej, jag klagar inte, och det är inte studenterna det är fel på. Hopplösheten är ett samtidsfenomen, en beskrivning av vårt samhälle. Det är Malin Ullgren, krönikör på DN som får mig att tänka i dessa banor. Jag håller med henne om att: Det är livsfarligt när människor förlorar hoppet om hoppet.

Barfotadiagnosen ”politiskt deprimerad” kom i svang för några år sedan. Det var vänsterlutande personer som led av frånvaron av en stark socialistisk rörelse i Sverige, senare har uttrycket anammats i vidare kretsar och kommit att handla om oron hos människor som ser konservatism och auktoritära politiska riktningar vinna mark.

Den ”politiska depressionen” hade knappt satt sig som uttryck förrän den mötte någon sorts ironiskt motstånd från dem som trivs med samtidens tendenser. Men i senaste numret av Magasinet Arena plockas frågan upp på nytt – nu som ett ämne för psykologen och filosofen. En person har vänt sig till deras fasta avdelning för politiska frågor till psykolog och filosof, och frågar hur hen ska få hoppet tillbaka i en tid utan politiska visioner.

Avsaknaden av visioner är påtaglig. Effektivitet, målsäkring, rationalitet, budgetdisciplin och kontroll av snart sagt allt, har tagit över där man förr till dels fick lita på hoppet. Fokus på mätresultat, rankingplaceringar och New Public Management ger sken av att det går att styra allt och alla mot på förhand uppgjorda mål. Hopp är förlegat och anses alldeles för osäkert. Idag ska allt vara kvalitetssäkrat, evidensbaserat och standardiserat. Endast det bästa anses gott nog. När politik handlar om att krona för krona finansiera allt i enlighet med en uppgjord plan försvinner allt utrymme för att hoppas. De rika kan räkna med ökat välstånd och de fattiga förblir fattiga. Ingen hoppas på något, för det finns inget att hoppas på. Längtan efter överblickbarhet och trygghet, säkerhet och kontroll opererar bort något vitalt ur samhället och kulturen. Det enda man idag kan och får hoppas på är att, plötsligt händer det, plötsligt får jag skrapa fram 25000:- i måndagen i 25 år i TV4s morgonsoffa. Ett torftigt hopp, i relation till fred på jorden, solidaritet, medmänsklighet och hållbarhet. Idag gråter vi hellre på vägen till banken, än hoppas på en bättre framtid för fler än oss själva. Och då sprider sig en kollektiv hopplöshet som drabbar även den lycklige vinnaren. 

Filosofen Maria Sá Cavalcante Schuback svarar att ”Hoppet är ett sätt att förhålla sig till det som ännu inte finns, till framtiden, genom att förvänta sig att något bättre, en räddning, kommer att inträffa.” Men nu, nu verkar det ”som om världen är besviken på hoppet. Och det är som ett svar på denna besvikelse som terror och våld inkallas på så många till synes olösliga problem. Och därtill den globala ledan när meningen med arbetet har lösgjort sig från alla idéer om självförverkligande.”

Denna lilla geniala avdelning i tidskriften lyckas faktiskt sätta fingret på några av vår tids stora våndor: en ny form av världssmärta, ett tappat hopp om hoppet.

När målsäkring och budgetdisciplin är mantrat i snart sagt alla verksamheter finns inget att hoppas på, bara hårt arbete för att uppfylla planen. Hoppet anses allt för nyckfullt, allt för osäkert, i ett samhälle som kräver klara besked och tydliga garantier. Därmed förlorar vi hoppet om hoppet, inte för att det gjort oss besvikna, utan för att vi prioriterar säkerhet framför osäkerhet. Ingen såg den komma, men det ligger mycket i synen på ett förlorat hopp som ett slags fantomsmärta.

Man kan skratta åt den politiska hopplöshet medelklassmänniskor känner i fredliga länder, särskilt i perspektivet av flyende människor som knappast har tid och råd med uppgivenhet, utan som bara måste röra på sig för att överleva.

Men bristen på hopp kan också ha förödande konsekvenser; som det förlorade hoppet hos en ung europeisk utanförskapsgeneration.

När allt fler inser att de med säkerhet kommer att få svårt att få jobb. När insikten om att klyftorna ökar utan att någon gör något åt saken sjunker in och allt fler experter talar om att robotar kommer att över jobben. Och när det är uppenbart att ledare som avslöjas som omoraliska fuskare belönas med fallskärmar i miljonklassen är det lätt att förlora först hoppet, och sedan hoppet om hoppet. Var finns visionerna idag? Vem vågar drömma? Den som gör det riskerar att betraktas som galning. Låt oss hoppas att det går vägen, så säger ingen idag. Alla kräver att allt är finansierat, krona för krona och att det finns garantier för framgång, annars gör ingen något. Eller många tänker och agerar i alla fall så. Poängen är att hoppet sakta ersatts med hopplöshet. 

I Newsweek Europe publicerades i förra veckan en artikel med den provocerande rubriken ”Jihadi cool: Belgium’s new extremists are as shallow as they are deadly” (22/3). Artikeln diskuterar hur en ny generation terrorister inte har särskilt mycket med till exempel al-Qaidas radikaliserade fundamentalister att göra – dessa unga människor har ingen djupare förankring i islam, även om de själva gärna vill få det att framstå så.

I stället, enligt artikelns underrättelsekällor, handlar det om unga människor utan framtidshopp och utan en känsla av att tillhöra vare sig den egna gruppen eller den större samhällsgemenskapen. Det vill säga – psykosociala och sociala faktorer, som närhet till unga terrorister i närområdet är viktigare orsaker till nyrekrytering än djupgående religiös radikalisering.

När ska vi se och förstå, att det finns inga garantier. Säkerhet leder till hopplöshet och när allt fler vet att de kommer att bli förlorare, vad händer då? Amerika var ett land som byggdes på drömmar och hopp, men idag är det bara en ynka liten procent av befolkningen som har något att se fram emot, alla andra står och stampar, om de nu inte tappar mark. Tappar vi hoppet om hoppet är vi illa ute. Alla drabbas, inte bara de hopplösa. Desperationen växer hos allt fler när dörrarna stängs och det enda som erbjuds är kurser i hur man skriver en bra CV och tänker positivt. Förr var det hoppet och drömmen om ett bättre liv som fick människor att studera, våga ta risker, satsa och försöka. Idag när inget finns att HOPPAS på längre tvingas alla göra det som bara de hoppfulla gjorde förr, även om de inte tror på vad de gör. Har man inte förlorat hoppet innan gör man det i mötet med arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, penningmarknaden och alla andra marknader. Hopplöshet leder till desperation eller uppgivenhet, ilska eller sorg, vilket är lika illa för allt vad hållbarhet heter.

Det är ett provocerande påstående, inte bara därför att islam som förklaringsmodell har stor förankring i mångas medvetande. Det är provocerande också därför att terrorism utan någon stark ideologisk eller religiös motor sätter en smärtsamt lättsinnig prägel på döden.

Islam är en enkel lösning på ett komplext problem. Radikalisering är ett ord som bryter igenom i mediebruset. Den hotfulle andre, hen som kommer utifrån. Tänk om det inte stämmer, tänk om det är som Ullgren skriver och som föreslås i Newsweek Europe. Tänk om hotet kommer inifrån och det är en följd av en accelererande, kollektiv känsla av hopplöshet. Tänk om! 

Om det ligger något i artikeln och om dess källor vet vad de talar om, visar det på en konsekvens av en ny världssmärta som inte bara drabbar individen, utan också andra människor; det är en hopplöshet som kräver människoliv.

Jag tror det ligger massor i den tanken, den hypotesen. Jag vet inte, men jag tror. Och jag hoppas att fler ska inse vad förlorat hopp och sviktande eller obefintlig framtidstro gör med människor. Inget arbete och ingen bostad är en sak. Så länge hoppet om ett jobb och en lägenhet lever kan människor klara mycket, länge. Men när hopplösheten sprider sig och när hoppet om hoppet överger allt fler har vi snart inget samhälle. Det drabbar även dom som har och som lyckats. Om inte alla kan hoppas på att bli en vinnare är alla förlorare. Framgångarna för Donald Trump är en triumf för tomheten, meningslösheten och hopplösheten. När ingen längre spelar någon roll kan man lika gärna rösta på den som ser roligast ut och som i alla fall ger liv åt politiken. Det är inte han som är galen, utan världen vi lever i och har skapat tillsammans.  

När kommer vändningen? Med rörelser som varken dras till det auktoritära eller till våldet, men som ändå förmår samla och som gör hoppet hoppfullt igen.

Hopp och hoppfullhet är något man väljer, något man måste lära sig leva med. Det handlar om att lära sig hantera komplexitet, osäkerhet och misslyckanden. Inser vi att överblickbarhet och kontroll är utopier förstår vi hur viktigt det är att hoppet hålls levande. Det är hoppet som håller oss vid liv, på samma sätt som det är vi som håller hoppet levande. Et sant demokratiskt och hållbart samhälle är inte att samhälle byggt på garantier, kontroller och säkerhet, utan ett samhälle där alla kan hoppas.

Låt oss hoppas att hoppet kan spira igen. Hoppas är det enda vi kan göra, och det fina är att vi alla kan börja redan idag. Säkerhet är svårt och garantier är omöjliga, men hoppas kan alla, om vi bara tillåter oss att göra det. Hopplöshet är livsfarligt, så låt oss hoppas. Låt oss göra hoppet hoppfullt igen.