Rasism är ett dominerande tema i samtiden. Alla löper risken att bli kallade rasister, om de uttrycker sig fel, påstår något oriktigt, eller åtminstone olämpligt och särskilt om de tillhör den strukturellt största gruppen i landet: vita infödda svenskar. Risken är extra stor om de dessutom är heterosexuella män. De som har tolkningsföreträde i dessa frågor är i stället personer som anses vara rasifierade, och alltså inte identifieras som del av den vita majoriteten i landet.
Den här inställningen till en i och för sig allvarlig problematik har det felet att den i princip gör alla möten och samtal om saken omöjliga. Den fråntar även medborgarna det egna ansvaret för sin attityd till invandrare och ickevita. Teoribildningen är dessutom heltäckande, varje kritik av den blir en bekräftelse av den – det finns helt enkelt ingen väg ut ur den alltomfattande rasismen. Till och med att vara välkomnande kan tolkas som något nedlåtande, som ett krav på inordning och därmed underordning.En träffande beskrivning av samtiden. Läget är låst, och frågan infekterad, på båda sidor. Postkolonialismen får sig här en känga som jag tycker är orättvis, trots att jag delvis håller med Elensky. Kritiken mot allt som andas postkolonialism är ofta lika hänsynslös, svepande och orättvist icke-lyssnande som rasismen. Jag söker en annan väg. En mer samtalande inställning till mångfaldsfrågan. Fokuseringen på maktaspekten och polariseringen, kraven på rättning i leden, är lika utbredd på båda sidor om demarkationslinjen. Varje ord blir potentiellt farligt och överallt ligger glöd och pyr som när som helst kan blossa upp, vilket inte gynnar någon. Det är olyckligt.
Detta tankesystem får sig en rejäl omgång i Dan Korns nya bok. Korn, rabbin och författare, plockar sönder påståendet att rasism varit norm i Sverige historiskt sett, med exempel från flera århundraden.Bra och viktigt. Ingenting är någonsin rent och enkelt, tydligt och klart. Överallt finns dissonans och öppningar, motstånd och alternativa vägar att gå. Dikotomiskt tänkande handlar alltid om makt och förenklingar leder alltid fel. Inte minst i den svenska skolan är detta tydligt. Den ska leda landets uppväxande generation och samhället rätt, rakt och effektivt, längs den enda vägen mot Målet, det enda möjliga. Hållbarhet och mångfald kan aldrig implementeras uppifrån eller utifrån, det är en kvalitet som måste växa fram underifrån, inifrån och på sina egna premisser. Mångfald är inte ett lyckorike som kan skapas, den tanken är djupt problematisk. Den tanken har försatt oss i situationen som vi nu har att borttas med. Mångfald är ett slags barometer på ett hållbart samhälle. Samhället är hållbart om det kan härbärgera mångfald, inte tvärt om. Mångfald i sig leder inte till hållbarhet, på samma sätt som hållbarhet aldrig kan vara ett klart och tydligt mål. Hållbart är det som fungerar, och finns det dessutom mångfald är det bra. Närmare än så går inte att komma en definition av varken mångfald eller hållbarhet, och vore det så vi tänkte i samhället fanns inget att strida om, bara värden att kämpa för.
Som det verkar visar Korn i boken hur bilden aldrig varit klar, tydlig och enkel. Överallt och alltid har det funnits andra bilder och öppningar, motstånd och kritik mot rådande norm och gällande regler.
Han berättar exempelvis om ”negern i Mölnlycke”, Leonard Ljungdahl, som föddes 1887 och som, enligt Dan Korns skildring, aldrig sågs som annorlunda av folket på orten där han levde. Däremot reagerade sommargästerna, de utsocknes, över den där mannen som såg främmande ut, vilket är en dubbel ironi. Korn reder också ut turerna kring Herman Lundborg och hans rasbiologiska pseudoforskning. Lundborg verkade i en tid då rasism ansågs som något normalt, och hans institut hade stöd av många intellektuella svenskar i början av seklet. Helt okontroversiellt var det emellertid inte, och den socialdemokratiske ecklesiastikministern ville stänga det redan 1935.
I boken förekommer också Edvard Persson, som en pilsnerfilmernas civilisationskritiska Rousseau, och en gammal tavla på Stockholms stadsmuseum av en gubbe med ett tittskåp, som Dan Korn identifierar som en typisk judekarikatyr från början av 1800-talet.
Anförandet av exempel som går emot uppfattningen att svenska folket varit inherent rasistiskt står här sida vid sida med den historiska insikten att rasism visst ansågs vara något normalt under lång tid, inte minst i akademiska sammanhang.Oerhört viktigt att ständigt påminna om komplexiteten, motsägelsefullheten och brotten mot enhetligheten. Samhället och kulturen är sammanhållna helheter bestående av en lång rad olika enheter och uttryck. På övergripande nivå ser bilden klar och tydlig ut, men på detaljnivå är inget någonsin enkelt eller självklart. Överallt finns öppningar och alternativ. Virtualitetens mångfald realiserar i nuet och lämnar kvar sedimenterade avlagringar som påverkar tillblivelsens riktning. Gamla oförrätter stänger vissa vägar och öppnar andra. Det spelar roll vilka berättelser man väljer att föra vidare, vilka exempel man väjer att lyfta fram ur det oöverblickbara kaos som historien består av. Historien når oss aldrig i sin rena form, den är alltid redigerad och betraktad utifrån rådande ideologi och maktordningar. Därför är både historien och framtiden plastiska. Lätt att glömma det när debattens vågor går höga och läget är infekterat.
När akademiska diskussioner kring vithet, rasperformativitet och så vidare sipprar ner i krönikor och snabba inlägg, omvandlas den akademiska debatten till tvärsäkra påståenden. Teoribildningen må som Korn konstaterar fungera på akademisk nivå, men i den nedtuggade popvariant som dagligen möter oss i medierna blir den sällan mer än en olycklig spegling av den sortens anekdotiska bevisföring om alla invandrares hemskhet som fyller så kallad alternativmedias spalter. Medan rasisterna berättar om allt hemskt de sett eller hört att invandrare gör, berättar antirasisterna om allt ont rasisterna gör. De djupare analyserna är för svåra och kräver för mycket utrymme, de är inte ens särskilt underhållande som läsning. I stället sprids och förmeras anekdotiska ”bevis”.Så är det verkligen. Tid för reflektion finns emellertid inte och när det dessutom anses subversivt att vilja samtala om frågor istället för att debattera om svar är det svårt att skapa ett klimat som skulle kunna leda till att lösningar som verkligen fungerar och leder till hållbarhet och mångfald. Människor behöver mötas och tystnad är inte slöseri med tid och utrymme. Fördjupning, nyansering, reflektion och lärande tar tid och kan inte vara målfokuserat för då är utgången bestämd på förhand. Att skiljas är att dö en smula, sägs det. Och att mötas är att förändras. Den som är stängd kan aldrig förstå. Att öppna sitt hjärta för den andre är att förändras, annars är det inget möte. Och det är vad jag saknar i Sverige och världen idag, dels öppna mötesplatser där det går att samtala och utbyta tankar utan krav på att komma överens eller nå konsensus, dels förståelse för att mångfald är lika problematiskt som nödvändigt. Att det är svårt betyder inte att det inte går eller att det är klokt att inte försöka. Livet är inte enkelt, så varför skulle mångfald vara det?
Dan Korn skriver lätt och underhållande, han ger flera anslående exempel som klart motsäger tesen att Sverige är ett entydigt rasistiskt land. Han har en ovanlig förmåga att greppa över stora områden, och blandar teoretiska utläggningar om postmodernismen med citat ur gamla kupletter. Det är tankestimulerande och utmanande, och knyter samman den vardagliga nivån med den teoretiska.En bok att mötas kring, låter det som. En bok att samtala om, utmanas av och tänka med. En viktig bok. En flyktlinje som förändrar och öppnar upp alternativa vägar fram, till vad? Ingen vet, ingen kan veta. Framtiden blir till och vi är alla medskapare av den. Det spelar roll vilka ord vi använder, när vi luftar tankar och hur vi agerar i vardagen. Det är där rasismen både uppstår och bekämpas. Därför är vi alla rasister, men vi är alla lika mycket potentiella mångfaldskämpar. Det handlar inte om antingen eller utan om både och, altid om mer eller mindre av än det ena än det andra. Människan är en sammansatt och allt annat än entydig helhet. Var och en är flera och det är aldrig individen som bestämmer vad hen är, det bestäms av sammanhanget. Därför är uttalandet "jag är inte rasist" problematiskt, för det avgör inte den som säger det. Rasist är inget man är, det är något man gör och det spelar ingen roll vad man kallar sig.
Emellertid skulle problematiken förtjäna en ännu djupare teoretisk genomgång. Att det finns rasism i Sverige råder inget tvivel om, inte heller att det finns motstånd mot denna rasism. Dels i form av doktrinär antirasism, dels i vardagliga möten, umgänge och arbete tillsammans. De senare är nog viktigare för att motverka rasism än de stelbenta teoribildningar som mekaniskt fördelar skuld och oskuld som något medfött, beroende på hudton.Mångfald växer som sagt underifrån och mellan människor. Vill vi bekämpa rasismen måste vi mötas och vi måste göra oss öppna för påverkan. Framtiden är öppen och allt och alla är medskapare till det som uppstår mellan. Rasismen kan och bör inte bekämpas, för det är en reaktion. Ett annat och bättre, mer hållbart samhälle kan bara skapas aktivt, här och nu mellan människor som arbetar tillsammans och som ser och försöker förstå varandra. Olikhet och dissonans är inte problem, utan självklara inslag i alla helheter. Det är ur dynamiken och resonansen som flyktlinjerna som ger liv åt samhället uppstår.
Det vore fruktbart om seriösa motståndare mot rasismen i Sverige tog sig an Dan Korns utmaning, inte för att inkvisitoriskt leta fel och svartlista boken, utan för att ta till sig dess bärande tankegångar och inleda en konstruktiv dialog, om än kritisk, kring dem. Enbart konfrontation kommer aldrig att ta oss vidare, hur vi än identifierar oss själva – eller ses av andra.Konfrontation är en reaktion, en negation. Lyssnande dialog och konstruktiva samtal, om än kritiska, utan krav på konsensus är vägen som leder till hållbarhet och konstruktiv mångfald. Kravet på att vara överens är grogrunden till rasism, inte rasisterna eller antirasisterna. Det är olikhet och det oväntat oväntade som är regeln, inte undantaget. Därför är både kritiken mot mångfaldspolitiken och politiken som sådan lika problematiska. Mångfald kan inte vara målet, mångfald är en konsekvens av ett hållbart samhälle och ett hållbart samhälle kan vi bara få om vi värnar öppenhet och olikhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar