Den som talar, eller det som sägs?

Kunskapen i centrum är ett slags mantra som jag ständigt upprepar. Och det behöver upprepas. Aldeles för ofta faller vi i fällan att lyssna mer på vem som talar än vad som faktiskt sägs. Ju snabbare förändringens vindar blåser och i takt med att hastigheten ökar, desto svårare blir det att skilja på don och person. Vill vi verkligen veta måste vi dock lära oss skilja på dessa saker. Framförallt måste förståelsen för fenomenet, eller felslutet som det faktiskt handlar om, öka. Bara för att många tänker fel, glömmer eller bortser från avgörande aspekter av livet, kulturen och vetenskapen, betyder inte att det är rätt. Kunskap är inte samma sak som demokrati. Även om kunskap och objektivitet är svåra saker är kunskap allt annat än relativ. Det är en princip man måste hålla på om inte vetenskapen ska bli obsolet eller leda oss fel. Det handlar om hållbarhet och om framtiden.

Vissa forskare är mer kända än andra och är man tillräckligt känd spelar det tydligen ingen roll vad man säger, alla ens tankar kablas ut över världen till mottagare som andäktigt och okritiskt lyssnar till mästarens ord. Ibland är det som vore det Gud som talade, vilket skrämmer mig. Det som får mig att tänka i dessa banor är en artikel i SvD där Stephen Hawking refereras.

Närmaste solsystem ligger 40 triljoner kilometer bort (en triljon är en etta följd av 18 nollor). Med den teknik som finns i dag tar resan cirka 30 000 år. Men nu satsar en expertgrupp genom ett forskningsprogram på att minska restiden till 30 år.

Okej, det låter som dålig science fiction, men jag saknar kompetens att bedöma saken. Men, men, vi snackar alltså om en resa, tur och retur, på MINST 60 år. Stannar upp lite där, och tänker tillbaka på 1950-talet och på allt som hänt på jorden och i kulturen sedan dess. Även om dagens samhälle inte alls ser ut som man föreställde sig att det skulle göra, då på 50-talet, är skillnaden trots allt väldigt stor. Låt oss säga att det går att ta sig dit och hem, att det är möjligt. Vi snackar 60 år. Ingen vet hur det ser ut på jorden då. Ingen! Jag har svårt att gå igång på den typen av uttalanden. Vad ska vi med kunskapen och kompetensen till?  

Den brittiske fysikern Stephen Hawkings tror på projektet. Till BBC sa han att vi inom två årtionden kommer veta om det finns planeter som liknar jorden i andra solsystem.

Jag har oerhört svårt att förstå poängen med den typen av kunskap. Jaha, där finns alltså (troligen) en planet som liknar jorden. Även om en sådan planet upptäcktes idag och även om det vore möjligt för människor att resa dit kommer jag inte att vara vid liv när upptäckarna återvänder till jorden för att berätta den glada nyheten om att det finns en annan planet som människor skulle kunna leva på. Och det förutsätter dessutom att den första resan lyckas, dels utan missöden, dels att planeten man åker till är möjlig att leva på. Inte ens mina barn kommer att kunna åka dit. Och vad ska de där att göra!? Varför är detta ens en nyhet? Det handlar som jag ser på saken uteslutande om att det är Hawking som kommer med "avslöjandet".

För att nå andra solsystem ska små farkoster, i storlek med ett elektroniskt chip och utrustade med ett slags solsegel, tillverkas. Tanken är sedan att ett tusental sådana farkoster sänds upp i omloppsbana varpå en gigantisk laser från jorden skjuter i väg dem med en femtedel av ljushastigheten.

Okej, så det handlar trots allt inte om bemannade rymdfärder. På fullaste allvar talar vetenskapsmän om små farkoster, utrustade med solsegel och en gigantisk laser. Och så kritiserar man postkolonial forskning för att vara ovetenskaplig. Om detta kan passera som vetenskap kan allt passera. Och då har Hawking ännu inte kommit till budskapets kärna:

Stephen Hawking säger även att drömmen måste bli verklighet inom 30 år för att människan ska ha en chans att överleva. 

– Livet på jorden står inför astronomiska faror som asteroider och supernovor. Om vi ska överleva som art måste vi till slut spridas ut över stjärnorna, säger han.

Det verkliga hotet kommer inte från rymden, utan inifrån. "Stephen Hawking säger …", och?! Han vet lika lite om framtiden som du och jag och alla andra. "Drömmen" MÅSTE bli verklighet inom 30 år? Vad är det för nonsens, och vad bygger han uttalandet på? Fortsätter vi som vi är är det högst osäkert om jorden är beboelig om 60 år, som det väl i praktiken handlar om, ifall han nu tänker sig att mänskligheten ska emigrera. Vad är poängen med att emigrera? Om mänskligheten är så korkad att den föröder den enda plats i universum där det bevisligen går att leva som människa, med allt vad det innebär, är det bäst att oförmågan eller galenskapen går under och begravs här på jorden. Människan är en integrerad del av livet på jorden. Mänskligheten är ingen gäst på besök som kan dra vidare om festen urartar, eller om det verkar finnas en roligare fest nästgårds, vilket med universums mått mätt betyder 40 triljoner kilometer bort.

Lyssnar vi andäktigt och okritiskt på forskare som Hawkings lyssnar vi uppenbart mer på den som talar än på vad som faktiskt sägs. Det är så människan fungerar, men med insikt om detta och med verktyg för att hantera "defekten" behöver det inte vara ett problem. Fast där är vi inte än.

Det finns andra fysiker som säger andra saker. Vem vi väljer att lyssna på spelar roll. Fast det är svårt att välja, för fysik är den säkraste vetenskapen. Där finns inte utrymme för några otydligheter eller tveksamma resultat. I fysikens värld handlar det om antingen eller, aldrig om både och. Det finns bara utrymme för en enda och odelbar sanning. I alla fall inteorin. På andra sidan i papperstidningen, på kultursidan i SvD, recenserades samma dag fysikern Carlo Rovellis bok Sju korta lektioner i fysik. Han är inte på långa vägar lika känd som Hawkings, men jag väljer att lyssna på honom alla dagar i veckan. Eller, låt mig korrigera, jag lyssnar inte på honom, utan på vad han säger. Fast i praktiken är det Sam Sundberg, recensenten, som här citeras och som jag tänker vidare med.

Det är bra att bli påmind ibland, om att världen – den vi motvilligt vaknar i varje morgon, borstar tänderna, pendlar till jobbet, och har så infernaliskt irriterande pollenallergi i – är ofattbar och svindlande. Vidunderlig.

Tänk om det var detta vi tog in och reflekterade över, istället för att drömma om mänsklighetens kolonisering av universum. Kanske skulle frågan om hållbarhet och förutsättningarna för livet här på jorden framstå som viktigare utifrån ett sådant perspektiv. Valet är vårt, ingen annans. Hawking må vara känd, men hann bestämmer inte över hur vi ska tänka eller vad vi måste göra, det gör vi, tillsammans.

Carlo Rovelli är en italiensk fysiker, bland annat känd som förespråkare för teorin om loopkvantgravitation, ett tappert försök att binda ihop kvantmekaniken med den allmänna relativitetsteorin. Men i hemlandet har han också gjort sig ett namn som bästsäljande populärvetenskaplig författare. 

Hans bok ”Sju korta lektioner i fysik” är precis vad den utger sig för att vara, bara mer sinnesutvidgande än den anspråkslösa titeln antyder. På hundra sidor hinner Rovelli måla upp den allmänna relativitetsteorin, kvantmekaniken, termodynamiken och annat smått och gott. Givetvis inte med någon större detaljrikedom, men med tillräckligt skickliga penseldrag för att vi ska kunna häpna över tingens ordning. Det är en berömvärd ordekonomi, särskilt njutbar för alla som tröttnat på populärvetenskaplig prosa i den amerikanska skolan där få idéer anses för banala för att kavlas ut till 350 sidor.

Krökta rum, kosmos struktur, elementarpartiklarna och värmens betydelse för tidens gång är några av ämnena Rovelli behandlar med en stringens som gör dem begripliga även för oss som glömt mycket av gymnasiefysiken. Annat är mer svårgreppat. Hur ska man till exempel förstå ”rumkvanta” – små korn av en miljarddels miljarddels atomkärnas storlek, som inte breder ut sig i sin yttepyttiga storlek i rummet, utan tillsammans utgör själva rummet? Det är intressant att bli varse att teorin om ”rumatomer” existerar, men små korn utan rumslig utsträckning – i vilken bemärkelse är de korn, och vad betyder det att de är små? 

Även när Rovelli inte lyckas förklara uttömmande så ingjuter han åtminstone fascination, och han tillåter sig också själv att förundras över världen och över människans vetgirighet. Men även om han är optimistisk vad gäller våra förutsättningar att lära oss mer om världen och våra egna medvetanden så är han pessimistisk angående mänsklighetens framtidsutsikter.

Förmågan att förundras återkommer jag ofta till. Kompetensen att se värdet i det lilla. Vårens första blommor. Humlan som surrar. En spegelblank sjö i morgonljuset, till exempel. Det som är här och nu. Medmänniskorna, andras lidande. Tar vi inte hand om livet här på jorden och varandra, vad har vi då att slå oss på bröstet för? Förmågan att förundras i vardagen förvandlar alla tankar på planeter som ligger 40 triljoner kilometer bort till meningslös spekulation. Livet går inte i repris, det levs här och nu. Jag väljer att lyssna på den som talar om dessa saker, på den som värnar mänsklighetens fortsatta existens på jorden. Fast, som sagt, jag lyssnar mer på det som sägs än den som talar. Och vad är det Rovelli säger?

”Jag tror inte att vårt släkte kommer att bestå länge till … Vi tillhör en art av kortlivade släkten. Våra kusiner är redan alla utplånade. Och vi åsamkar skada.” Snart, skriver han, kommer vi att bli det första ”släkte som medvetet måste se sitt eget slut komma”.

Någon stor tragedi handlar det emellertid inte om, inte i evighetens perspektiv. ”I det ofantliga havet av galaxer och stjärnor är vi ett försvinnande litet avlägset hörn; bland de oändliga arabeskerna av former som utgör det verkliga, är vi bara en krumelur bland många andra.” 

Rovelli visar inga prov på hybris. Han manar till eftertanke och pekar på att människan är mer beroende av jorden än jorden är av människan. Och han varna för den hybris som Hawking ger luft och göder. Han visar hur människan är sin egen fiende och hur bräckligt och därför värdefullt livet är, det liv som levs här på jorden.

I reda siffror är var och en av oss blott en av sju miljarder människor på jorden. Jorden är blott en liten planet i ett stort solsystem. Solsystemet är blott ett av hundratals miljarder solsystem i galaxen. Galaxen är blott en av hundratals miljarder galaxer i det universum vi kan observera.

Utifrån det perspektivet kan mitt liv uppfattas som meningslöst, eller som ovärderligt. Om det nu är som Hawking säger, att jorden kommer att gå under inom kort. Varför då ägna den korta tid som finns att njuta av livet åt att bygga raketer eller tråna efter planeter som ligger längre bort än vad som går att föreställa sig? Jag vill leva här och jag vill att mina barn och eventuella barnbarn också ska så uppleva var det innebär att leva på jorden.

Många menar att vi skulle bli galna av ångest om vi på djupet insåg vår obetydlighet i det kosmiska perspektivet. Men jag vet inte det. Rovelli har fått mig att grunna över människans litenhet mer än jag gjort på länge, och ju mer jag betänker den desto mindre anledning ser jag att frukta det eviga svarta före oss, efter oss, runtomkring oss. Om våra liv är nästan omätbara små glimtar av ljus i mörkret verkar det som vansinne att inte fira vår osannolika existens här och nu i varenda gnistrande minut. 

Jag håller med. Livet är en vidunderlig fest, en gåva mer värdefull än allt annat. Det verkliga vansinnet handlar om att inte vårda och uppskatta det vi har. Betraktat utifrån ett kosmiskt perspektiv är vardagens vedermödor och problemen man brottas med ingenting, det är delar av livets gåtfullhet och något att förundras över och känna tacksamhet inför. Tänker jag, och väljer att bortse från vad Hawking säger, för det är bara ord. Liksom det Rovelli säger. Ord. Och det är vad som sägs som är det viktiga, inte vem som säger det.

Även om fysik är en säker vetenskap säger inte alla fysiker samma sak. Även om deras kunskap är säker är det inte säkert att den har något värde. En avgörande skillnad, men väldigt lätt att glömma bort eller bortse från, särskilt man man lyssnar mer på vem som talar, än på vad som sägs.