Motsatser till bildning 2

Än en gång skriver kulturjournalisten Thomas Steinfeld i SvD klokt om detta med bildning, eller snarare om hotet mot bildning. Denna gång har han identifierat tre ord som står i vägen för en genuin förståelse av världen: Information, kompetens och värderingar. Om dessa ord och om bildningens status i samhället vill jag skriva några bloggposter. Detta blir den andra.

Utbildning handlar om kunskap, det är alla med om. Sedan blir det omgående mycket svårare, för vad är kunskap? Är människan att likna vid en sökmotor som scannar av all tillgänglig information och bedömer vad som är det bästa svaret? Eller är kunskap något annat, något mer? Jag hävdar det senare, med emfas. Kunskap får inte förväxlas med information, för då reduceras människan till en maskin. Kunskap är ett begrepp lika levande som människan, lika komplext som kultur och, inte minst, den grund som samhället vilar på. Kunskap är den tunna tråd som mänsklighetens framtid hänger på. Bildningsbegreppet som jag värnar rymmer alla dessa dimensioner. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut i det svenska utbildningssystemet.

1) ”Information”

Det tydligaste tecknet på att gränsen mellan kunskap och information håller på att luckras upp är att jag som lärare på högskolan måste lägga allt mer av tiden och energin, även långt fram i utbildningen, på att förklara (gång på gång) dels att, dels på vilket sätt, det är skillnad mellan olika typer av texter. Har tappat räkningen på hur många gånger jag upprepat orden: "Det blir inte sant för att det står i en bok", för studenter som skriver examensarbeten. Ett namn och ett årtal, inom parentes, betraktas av (alldeles för) många som ett slags magiskt sätt att friskriva sig allt ansvar, trots att vi genom hela utbildningen, från dag ett, tjatar om detta med källkritik. Ja, jo ... nog är man bekant med ordet, och visst inser man dess innebörd, men när insikten ska omsättas i praktiken, händer något. Eller rättare sagt, det händer mycket lite, hos de allra flesta. Läroböcker, teoretiska texter och vetenskapliga artiklar, allt blandas i en och samma refererande helhet. Och som "försvar" sägs att man lärt sig att man, "inte får ha med egna åsikter". Jag svara: "Vad är en åsikt? Ni ska inte tycka saker, det är meningslös information. Ni ska dock driva en egen linje genom hela examensarbetet, som är ett självständigt arbete." Jag sliter mitt hår och alldeles för sent, om vi ens kommer dit, kan vi börja tala om kunskap och vad det innebär att skriva vetenskap. Vill tydligt poängtera att jag inte klagar på studenterna, utan på svensk utbildningspolitik och rådande syn på kunskap som saknar verktyg för att skilja mellan information och vetande. Jag tolkar detta som ett uttryck för bildningsläget i dagens samhälle.

Information och kunskap är två ord som ofta används synonymt. Information skiljer sig från kunskap, säger den schweiziska litteraturhistorikern Philipp Theison, genom att information alltid är allmänt tillgänglig i övermått, så att det bara krävs navigation och filtrering, medan kunskap enbart kan förvärvas genom att man arbetar sig genom ett motsträvigt föremål.

En skola vars mål är EFFEKTIVISERING, en ekonomistyrd skola som till lägsta möjligt pris ska slussa elever, så snabbt som möjligt, genom ett kvalitetssäkrat system, mot betyg och examina, kan aldrig bli en skola som främjar bildning. Tvärtom blir skolan en institution som utarmar bildningen och därigenom i praktiken, i alla fall på sikt, skyndar på processen. Kunskap kräver att man inte ser utmaningar och hårt arbete som ett problem, utan som ett danande och välkommet inslag i utbildningen. Dagens syn på skolan och dess uppgift gör att det i praktiken endast är lärarna, det vill säga de lärare som fortfarande vill lära, som värnar bildningen. Alla andra, politikerna (som vill spara pengar), rektorerna (som är piskade att hålla budget), eleverna (som inte förstår, orkar eller bryr sig), föräldrarna (som är fullt upptagna med annat) och arbetsgivarna (som inte är intresserade av att tvingas försvara sig mot kritik från kritiskt drivna och allmänbildade anställda), betraktar bildning mer som ett problem än som en samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande, värdefull, kvalitet. Ingen säger det rakt ut, men för den som lärt sig tolka och analysera är det uppenbart att det beklagligt nog är så det fungerar. För att skolan ska bidra till bildning krävs förståelse för följande:

Att lära sig läsa på detta vis, betyder att försöka identifiera intresset bakom en text. Med tiden får all litteratur en flerfaldig botten: Vem har skrivit detta budskap, med vilka medel, i vilket syfte och under vilka omständigheter och – dessa frågor leder läsandet och ingår så småningom också i det egna skrivandet.

Om det är först under sista terminen på högskolan som denna insikt växer fram och kan tas in och användas är det alldeles för sent. För att den högre utbildningen ska kunna sägas vara just högre är detta kompetenser och insikter som eleverna redan under högstadiet borde stifta bekantskap med. Men eftersom som förståelsen för bildningens värde är så dåligt utvecklad i samhället är det inte så det ser ut i praktiken, inte ens på gymnasiet. Därför håller högskolan på att avintellektualiseras, akademin håller på att avakademiseras, och detta är möjligt för att kunskap allt tydligare förväxlas med information.

Man letar efter avsändaren och man blir van vid att det kan finnas många avsändare, stora och små, kända och anonyma, nära och avlägsna, och tids nog förstår man också att alla dessa avsändare brukar säga emot varandra. Information däremot tycks inte ha någon avsändare alls, den är alltid entydig, det verkar vara saken själv som talar.

För att meritera sig i forskarvärlden krävs idag att man blir citerad och att man skriver artiklar som publiceras i prestigefulla texter. Antalet citeringar mäts, liksom antalet artiklar och dess impact factor, och siffrorna jämförs sedan och bildar underlag för forskarens värde som forskare. Det är ett annat exempel på hur kunskap reduceras till information och hur kvantitet förväxlas med kvalitet. Formen blir viktigare än innehållet och kunskap förvandlas till information. Vem vill betala för bildning då, när en dator på några sekunder har tillgång till all information i världen?

Att bygga sina uppfattningar om världen på information leder därför till konspirationsteorier. Att bygga dem på bildning betyder att kunna identifiera och avväga intressen.

Exakt, och bristen på denna förmåga leder till att samhället blir platt. Skolan betraktas som en kostnad och bildning ses allt mer som ett hinder, för bildning är ingen process som går att målstyra effektivt. Bildning tar tid att utveckla, det tar den tid det tar. En skola som har bildning som mål är en skola där innehållet och kvaliteten är viktigare än formen och (det ekonomiska) resultatet. En bildningsfokuserad skola och ett samhälle som vet att värdera bildning är en skola och ett samhälle där vägen är målet!