Öppen vetenskap. Gemensam granskning. Samproduktion av kunskap.

Vad sysslar vi med på högskolan och i forskningen egentligen? Om detta har Roland Paulsen skrivit, och nu har det kommit ett svar, som jag finner intressant. Per Kraulis skriver följande i DN, och jag försöker säga något klokt om och tänka vidare med hjälp av innehållet. Det kan ses som ett slags fortsättning på resonemangen som gårdagens bloggpost handlade om: Självständighet och eget ansvar, tillit och kunskapen i fokus. Eller problem kring och avsaknad av just det. Kraulis för fram en mycket intressant lösning på många av problemen med dagens forskning. 

Det har sagts att vetenskapsteori är lika användbart för forskare som ornitologi är för fåglar. Men i Macchiarini-debatten illustreras hur en skev syn på vetenskapen kan leda fel. Roland Paulsen (DN 30/3) utgår från Colin Camerers undersökning att 7 av 18 publikationer i ekonomi inte har kunnat återupprepas och Paulsen är helt oförstående till varför Camerer själv tycker att det ändå var ganska bra.

Jag lämnar kritiken av Paulsen därhän, för jag är inte intresserad av att välja sida. Det finns redan allt för många debatter där det enda som betyder något är att få rätt, vilket inte för kunskapen framåt. Som tur är handlar Kraulis artikel inte om att förgöra någon, utan om att lösa ett problem som behöver lösas. Jag håller dock inte med om att vetenskapsteori skulle vara oanvändbart för forskare. Tvärtom tycker jag vetenskapsteorins ställning borde stärkas och dess utrymme i samtalen om forskning öka. Vetenskapsteoretiker forskar om och försöker förstå forskning, därför ökar chansen att vetenskapsteoretiker kan inta en något mer objektiv hållning. I Macciarinifallet var det medicinare som debatterade den medicinska forskningens värde, med andra medicinare. Det blev en intern affär och lockelsen att lösa skandalen så att säga inom familjen kan vara stor, vilket är minst sagt olyckligt. När jag talar om kulturvetenskapens värde gör jag det så klart inifrån, men jag lyssnar på och försöker förhålla mig till kunskapen som studierna i vetenskapsteori gett mig för att bli en bättre forskare. Självklart tror jag på mitt ämnes värde, men jag är öppen för kritik och vill inte att kulturvetenskap ska bli ett självändamål. Fler ämnen borde intressera sig för varandra och vetenskapen som sådan, för det finns massor att lära i möten över ämnesgränser. Tvärvetenskap förutsätter en ömsesidig vilja att lyssna och lära, vilket är svårt, men avgörande för utveckling.

Fler vetenskaper har liknande problem. Läkemedelsforskare vid företaget Amgen kom fram till att endast 6 av 53 artiklar inom cancerforskning kunde återupprepas. Alla är överens om att det var skrämmande uselt. Ändå har cancerforskningen gått framåt. Hur går det ihop?

Viktigt detta, att forskning inte handlar om att bevisa något, utan om att UNDERSÖKA och (försöka) FÖRSTÅ. Världen och verkligheten är allt för komplex för att en fullkomlig och heltäckande förklaring av allt är omöjlig att nå. Önskan må vara hur stark den vill, men om verkligheten inte är beskaffad på det sättet går det inte hur mycket pengar och förtroende man än pumpar in i och knyter till verksamheten. Går det inte så går det inte. Hyser vi en felaktig uppfattning om vad vetenskapen kan göra får vi problem, för då används resurserna ineffektivt. Vetenskapen är och kan aldrig vara en perfekt verksamhet som går från klarhet till klarhet och som alltid är säker på sin sak. Vetenskap handlar mer om det vi inte vet än om det vi vet, och säkerhet är det inte ens säkert att vi verkligen vill ha. Livet är en osäker verksamhet, liksom vardagen och samhället. Osäkerheten på alla områden är stor. Det är detta som ger upphov till dynamik och förändring. Osäkerheten, misslyckandena och okunskapen är alltid större än tryggheten, framgången och kunskapen. Och forskning handlar om det vi inte vet, liksom lärande. Det är och kan bara vara svårt. Oerhört svårt. Förstår vi det är mycket vunnet och arbetet kan utföras med rimliga förväntningar på resultaten, och framförallt öppnar det upp för en annan syn på misslyckanden. Viktigt!

Många tror att vetenskapens problem måste bero på oegentligheter som slarv eller fusk. Det är en naturlig reaktion om vetenskap enbart handlar om att samla sanna fakta. Varje fel blir då ett tecken på att något har perverterat vetenskapen, som hets eller vinstintresse.
Det är intressant hur seglivad den här myten om vetenskapen är. Den filosofiska skola som hävdade denna syn, den logiska positivismen, är sedan länge stendöd. Vetenskapens historia är full av felaktiga teorier. Om de fastslagna sanningarna vore måttet så är den dagliga forskningen ett ständigt pågående fiasko. Varje forskningsfront rymmer dåliga experiment och ogiltiga hypoteser. Vetenskapens framsteg beror snarare på förmågan att så småningom rensa ut felaktigheterna, inte på att den har metoder för att hitta Sanningen.
Läs mer: Studier i rent nonsens

Detta är kunskaper som faller inom ämnenas vetenskapshistoria och vetenskapsteori domän. Och med utgångspunkt i den kunskapen kan en rimligare, bättre och mer hållbar forskningspolitik utarbetas. Förmågan att rensa ut felaktigheter, kompetensen att falsifiera och kritiskt granska resultatet av forskarnas arbete, är långt viktigare än att samla evidens för sina påståenden. Evidens låter bra och anses självklart, men det leder till en falsk trygghet. Vi måste kunna lita på forskare, men det betyder inte att allt som sägs i namn av forskning är eller ens kan vara sant. Får vi för oss det är vi alla illa ute. Forskare gör fel och inget resultat är perfekt, och så måste det få vara, för så är och fungerar verkligheten som studeras. Livet är inte perfekt, linjärt och evigt. Liv är dynamiskt, föränderligt, ofta motsägelsefullt. Framförallt handlar det om människor, med allt vad det innebär. Känslor, tillfälligheter och sammanhangen spelar roll för utfallet. Slump och komplexitet måste man räkna med, men det går aldrig att räkna på dessa saker. Kunskapen måste få vara lika levande som livet, annars handlar vetandet om något annat än vad man söker kunskap om.

Om varje felaktigt resultat berodde på oredliga forskare, då vore läget dystert. Men om man i stället utgår från att fel och misstag är ofrånkomliga i forskningsfronten? Den relevanta frågan blir då: Hur göra för att rensa ut felen snabbare? Det betyder inte att man blundar för korrumperande faktorer, men man stirrar sig heller inte blind. Frågan om skuld blir mindre intressant, i stället kan man fokusera på att förändra institutionerna.
Paulsen har betecknande nog få förslag till åtgärder. Han nämner hetsen att publicera. Han hoppas att anonyma granskare ska hålla sig till “grillningsprincipen” trots att han samtidigt kritiserar den. Han vill att vetenskapen ska ägna sig åt mer självkritik. Inte så konkret.

Att påpeka problem är en sak, men att föra fram lösningar en helt annan. Ofta (allt för ofta) tas kritik på allvar först om kritikern kan föra fram en lösning, inte sällan en lösning som den som kritiserar kritiken kan plocka isär och kritisera. Kritik av kritik av kritik, alltså. Debatter tenderar att bli reaktiva. Nu fastnar inte Kraulis där, för han har en lösning. 

Det finns en tydlig väg framåt som tar fasta på kritikens roll. Paulsen råkar ge en glimt av den när han undrar varför ingen har begärt att få se hans rådata. Många forskare har insett att systemet måste reformeras så att allt material från rådata till analysmetoder och resultat skall publiceras.

Kunskap om livet måste vara levande, som sagt. Idag låses vetandet dock in och inte sällan liknar konflikterna kring publiceringar av vetenskapliga resultat konflikter kring upphovsrätt. Det ligger i alldeles för många aktörers intresse idag att fusk inte avslöjas. Vetenskap är en mycket (allt för?) prestigefull verksamhet, med alldeles för mycket pengar inblandat, för att det ska vara optimalt utifrån ett kunskapsperspektiv. Vetenskap handlar allt mindre om kunskap, och allt mer om storleken på forskningsanslagen och antal publikationer, om tjänstetillsättningar, hierarkier och karriär. Utan kunskap finns dock ingen vetenskap. Därför tror jag starkt på Kraulis förslag.

Det kallas Open science, i vilket ingår Open access, att artiklar skall publiceras i tidskrifter som inte kräver dyra prenumerationer, Open data, att data och resultat av analyser görs allmänt tillgängliga, och nya system för öppen granskning som Pub peer, där en del av oegentligheterna i Macchiarinis forskning kom fram.

Öppenhet borde vara en självklarhet. Kunskapen är allas egendom och det ligger i mänsklighetens intresse att vetande inte låses in eller blir en angelägenhet för en liten och begränsad elit. Ett rörligare och levande system, både för publicering och granskning av resultaten, där inget är ristat i sten, skulle sätta kunskapen mycket mer i centrum. Idag är det forskaren som är i centrum. Forskarens heder och ära, tidskrifternas anseende och de vetenskapliga institutionernas renommé som värnas. Då skapas incitament för att mörka fusk och oegentligheter. Hierarkier fungerar på det sättet och får sådana effekter, vilket inte gynnar samhället, hållbarheten eller kunskapen. Vetenskapen måste bli mer öppen, fler måste kunna och få granska resultaten, inte en gång innan publiceringen, utan kontinuerligt. Och fel och brister som avslöjas kan och får inte påverka synen på forskaren. Det är hierarkin och strävan efter makt som gör att kunskapen inte står i fokus och det är forskarens begär efter anseende, pengar och prestige som skapar incitament att fuska och mörka problem. Det är samhällets syn på forskaren som är problemet, och dess orimliga förväntningar på vetenskapen.  

Jag påstår inte att Open science automatiskt skulle ha stoppat katastrofen Macchiarini på Karolinska. Men den kritik som fanns hade kanske tagit mer skruv om det funnits vedertagna öppna forum. Vi behöver en kultur där en publikation av en vetenskaplig artikel inte betraktas som ett giltighetsintyg, utan som början på en öppen diskussion.

Exakt. Vetenskapliga resultat är alltid början på något, inte slutet! Samtal istället för debatt. Vetande är en process, en dynamisk och icke-linjär process av kollektiv tillblivelse. Dagens system för meritering och publicering är allt annat än detta. Vetenskapen fjärmar sig från livet och håller på att bli ett slags karta som verkligheten ska anpassa sig efter, istället för tvärt om. Open science skulle kunna ändra på det. Definitivt skulle kunskapen placeras i centrum på ett helt annat sätt. Fler skulle engageras och skandalerna skulle aldrig uppstå, för felaktigheter avslöjas på ett tidigt stadium och kan rättas till kontinuerligt. Framförallt skulle incitamenten att fuska försvinna. Vetenskap ska handla om kunskap, inte om pengar eller karriär.

Detta kräver en ny infrastruktur för forskningen. Svenska universitet har ett lagstadgat ansvar för att data skall finnas tillgängligt i tio år, men efterlevnaden är sporadisk därför att den enskilda forskaren inte har verktygen. Dagens system är helt undermåliga för Open science. Ett exempel: Swe store är ett system för långtidslagring av data som används av flera vetenskaper. Men det har en mängd problem, inte minst att det just nu är stängt för nya data på grund av resursbrist.

För satsningar på nya prestigefulla anläggningar finns det pengar. Och man anser sig ha råd att betala fantasilöner till internationella toppforskare. Där och då finns det pengar. Den typen av utgifter ses som investeringar, men underhåll av infrastrukturen och arkivering av data (för framtida granskning) betraktas som kostnader, liksom forskarna som inte ägnar sig åt spjutspetsforskning. Alldeles för många vill sola sig i glansen av framgång, men det är inte så vetenskap går till och absolut inte så som kunskap genereras. Det har vidare ingenting med kvalitet att göra. Kraulis visar i blixtbelysning vad som är problemet i kunskapsnationen Sverige. Vår syn på kunskap är förvriden och våra prioriteringar är uppåt väggarna.

Universiteten och Vetenskapsrådet har en allmänt positiv inställning till Open science, men det blir mest tomma ord som följd av fragmentisering och resursbrist. Svensk forskning bör befinna sig i fronten av Open science. För det behövs både attitydförändringar och reformer av institutionerna.

Tyvärr finns inga pengar eller prestige att hämta i Open sciencs. Därför tror jag tyvärr inte vi kommer att få se en sådan utveckling, inte än på ett tag i alla fall. Tiden är inte mogen och allt för mycket pengar och prestige har investerats i det system vi har för att någon verklig förändring skulle kunna vara möjlig. Det gör mig ont att säga det, men jag håller på att förlora tron på vetenskapen. Tron på kunskapen och intresset för att utveckla vetande tappar jag dock aldrig. Bloggandet är mitt bidrag till Open science. Här publiceras dock inga resultat. Jag skriver för att locka till tänkande och för att försöka bidra till förståelse. Kulturen som jag skriver om finns överallt, så alla har lika nära till empirin och kan själva granska rimligheten i det som skrivs. Jag försöker undvika påståenden och leder inget i bevis. Och försöker göra texterna öppna för kritik och reflektion. Kunskap om kultur kan aldrig vara annat än öppen, annars är det inte kunskap om kultur.