Panamaskandalen är regeln, inte undantaget

Hur många gånger behöver en vedertagen insikt upprepas innan den, inte bara accepteras, utan även implementeras och omsätts i handling? Hur många exempel och hur mycket evidens behövs för att även det som går på tvärs mot människors föreställningar om hur det borde vara accepteras som den sanning det är? Dessa frågor ställer jag med anledning av det som Inga-Britt Ahlenius kallar en moralisk kollaps på högsta nivå.Saker pengar (och makt) gör med människor är ett tema jag ofta återkommer till och nu är behovet påkallat. Jag har inte följt dramat i detalj, därtill har jag lite för mycket att göra på jobbet just nu, med tentor, handledning och en aldrig sinande flod av frågor och alla dessa möten, möten, möten. Också en absurd konsekvens av (jakten på) pengar och effektivitet, för alla vet att utbildningssystemet är både dyrare och mer ineffektivt än det hade kunnat vara, med en annan syn på ekonomins roll. Pengar är idag ett mål i sig, inte ett medel. Då kan man inte förvånas över det som hänt. Panamaskandalen är inte ett undantag, det är regeln. När ska vi fatta det? Ahlenius skriver.

Tillit och förtroende är centrala begrepp för att hålla samman ett samhälle: jag är beredd att göra min plikt och betala min skatt om min överhet och de som beslutar om min välfärd och hanterar mina pengar gör detta på ett sätt som anstår den som har makten.

Vi förväntar oss att de som sitter högst upp i samhällstoppen ska ha en moral och en etisk kompass som vägleder dem i deras beslut.

Vi vill ha icke-korrupta, ärliga och opartiska offentliga insitutioner, företagsledare som har en moralisk inre kompass. Ledarskapets missbruk rubbar vår tillit.

Gång, på gång, på gång avslöjas absurt överbetalda ledare med fingrarna i syltburken. Trots att de redan förhandlat till sig en ersättning som trotsar vanliga löntagares fantasi vill de ha mer. Eller, vänta lite, det är inte så det fungerar. Det är just för att de får en ersättning som trotsar fantasin och alla rimliga gränser som får ledarna att tro att de lever i en egen värd, där deras regler gäller. Först tilldelar vi dem den rollen, och sedan förvånas vi över att de tror på och lever ut den. Felet är vårt, inte ledarna som tappar fotfästet och ersätter allmänhetens moraliska kompass med sin egen.

Vi förlåter filmstjärnor och rockstjärnor deras jetset-liv, deras girighet och fåfänga samlande på jordiska ägodelar, för de är i en fantasivärld och de bestämmer inte över oss.

Annorlunda är det när vi ser girighet och fåfänga hos våra makthavare – för de skor sig på vår bekostnad. För att inte tala om maktmissbruk, hyckleri, korruption, bedrägeri.

Jag menar att alla som har väsentligt mer tillgång till pengar och makt än vanligt folk lever i en drömvärld. Och det är detta som gör dem giriga och fåfänga. Det är en av sakerna som pengar gör. Vi kan inte både ha kakan och samtidigt äta den. Makt kommer att missbrukas, hyckleri, korruption och bedrägeri blir vardag, för den som inte delar resten av samhällsmedborgarnas oro och visioner. Det är som med terroristerna, som på andra sidan gränsen kallas frihetskämpar. Två sidor av samma sak. Om makthavarna verkligen tyckte att de missbrukade makten, hycklade och bedrog, skulle de inte göra det de avslöjas för. De gör det för att de kan och för att "alla" andra i deras situation gör samma. Så när avslöjandena nu kommer är det upp till alla oss andra att dra slutsatser om systemet vi skapat, istället för att förfasas och fördöma individerna, för det som händer är ingen nyhet.

90-talet blev början på en diskussion om etik – som en följd av moraliska kollapser och åtföljande ekonomiska sammanbrott i ett antal företag – ENRON, WorldCom, svenska Prosolvia.

Det blev ett uppsving för etiska koder, ethical offices, det vill säga etiken kunde behandlas i särskilda avdelningar och spår. Ofta nog var den etiska frågan begränsad till hur medarbetare skulle hantera sina kreditkort.

Att tala om moral och etik är inte samma sak som att agera moraliskt, det är ett självklart påpekande, men de behöver uppenbarligen upprepas. Som sagt, hur mycket evidens behöver vi innan vi inser att det är SYSTEMET det är fel på, inte människorna. Självklart ska de skyldiga dömas och handlingarna fördömas, men felet ligger inte hos den enskilde utan i systemet. Nya regler förändrar ingenting, det är klyftorna som är problemet! Pengar lämnar ingen opåverkad. 

De moraliska frågorna om vars och ens ansvar, moraliska kompass lämnades utanför. Det har uppenbarligen inte räckt med alla etiska kontor och koder.

Makt korrumperar.

Så är det, makt påverkar den som har den. Världen och etiken ser annorlunda ut beroende på vilket perspektiv sakerna studeras från. Nerifrån och upp ser världen ut på ett sätt, och uppifrån och ner på ett annat. Alla vet att det är så. Ändå blir vi förvånade när problemen upprepar sig och sedan upprepar sig igen. Makt och pengar förändrar människor. Därför har vi alla ett moraliskt ansvar att minska klyftorna. Inte utlåna dem, minska. Det handlar inte om klyftor eller ej, utan om storleken. Alla vill och behöver något att sträva efter, men världsherravälde eller enorm rikedom är djupt problematiskt eftersom det står bortom varje rimligt tvivel att den som uppnår målet förfärande lätt tappar fotfästet och får en annan syn på samhället och medmänniskorna. Med girighet är det så att det växer med kvadraten på framgången och rikedomen. Girigheten minskar inte med storleken på förmögenheten och makten, den ökar istället.

Vad vi nu får presenterat inför våra ögon är en utbredd moralisk kollaps på allra högsta ledningsnivå – Panamahistorien är bara den senaste men säkert inte den sista rapporten om detta.

FIFA:s skamlösa korruption och deras omåttliga behov att kompensera sina små egon med pengar, lyxlägenheter. Ledningen i svenska SCA och dess smått komiska fasoner à la romerska kejsare.

Det handlar inte alltid om brott, det är missbruk av förtroende. Det är Girigheten, det omåttliga begäret efter pengar och jordiska ägodelar, en av de sju dödssynderna.

Gång på gång, på gång, på gång, på gång, avslöjas ledare efter ledare, efter ledare. Ändå nöjer vi oss med att fördöma individerna. Vi lär oss med andra ord ingenting av det som upprepas till leda och det som sliter samhället och den grundläggande, nödvändiga tilliten isär. När är gränsen nådd? När ingen litar på någon? Då har vi inget samhälle längre, bara ett upplöst tillstånd av kaos. Tilliten, förtroendet, förmågan att ta ansvar är ovärderliga tillgångar som väger tungt som bly i förhållande till pengar och makt. Ett samhälle som inte förstår det förstår inte sitt eget bästa. Vi förstår inte vårt eget bästa.

I varje fall i svensk kultur är skampålen, offentligheten, ett verksamt straff.

Vem glömmer från Uppdrag Granskning någonsin den flyende advokaten med sin mops under paraplyet, eller den före detta statssekreteraren, med flyende blick under skärmmössan. Och som sedan inte är hemma när reportern ringer på. En skrattfest var det.

Vi ser, förfasas och glömmer det sedan. Eller vi tror att det handlar om undantag som kan skrattas åt. Det är det som är problemet, att vi agerar på det sättet istället för att inse allvaret och göra vad som krävs för att utplåna grundförutsättningarna som problemen bottnar i. Vi nappar på löften om sänkt skatt för egen del, och väljer att medveten bortse från att det är våra privatekonomiska beslut som systemet utgår från. Det är vi som är problemet, inte de gynnade få som visserligen förnedras offentligt, men som skrattar hela vägen till banken och som lever gott under resten av sina liv på den fallskärm de förhandlat till sig för att "våga" ta risken. Vilken risk? Det är ju fallskärmen som utgör risken, inte för ledaren, men för alla oss andra som får betala kalaset. 

Forskaren David C Rose skrev för ett par år sedan ”The Moral Foundation of Economic Behaviour”, en reflektion över betydelsen av moral i näringslivet som en förutsättning för ekonomisk tillväxt och maximerad samhällsnytta.

Fokus låg på moralen hos de enskilda medarbetarna ända ute i företagets kapillärer. Ledningen förutsattes ha den moral, integritet och resning som borde följa med ett uppdrag med stort ansvar.

Ledarna lever i sin egen värld, skild från oss. De har en egen moral, som de noga döljer för oss andra, men som avslöjas gång på gång. Och vi spelar med, i beundran för de framgångsrika och i vördnad för makten, låtsas vi som kejsaren inte alls är naken och bortser från det faktum att det systemet det är fel på, inte människorna. Inget kan tas för givet när det handlar om makt och pengar, för makt och pengar korrumperar alla som kommer i närheten. 

Det är inte möjligt att reglera bort dåligt omdöme och låg moral. Bortom regler och föreskrifter står var och en till slut med sitt eget samvete, sitt omdöme och sin moral.

Panamahistorien visar ledarskapets kollaps. ”Fisken ruttnar från huvudet”.

Samhällets moral är inte den man tror eller vill ge sken av, det är den moral som PRAKTISERAS bland ledarna. Så länge vi inte inser det, eller vill acceptera att pengar och makt korrumperar, kommer det som hände i Panama att vara regeln, inte undantaget. Frågan inte om utan när nästa avslöjande kommer. När ska vi fatta?