Förväxla inte frågan om framtiden med svaret

Stannar upp lite och reflekterar. Vad sysslar jag med egentligen, här på Flyktlinjer? Vad vill jag och hur ser jag på kultur och på forskning om kultur? Vill man forska om kultur ställs man snart inför ett vägval. Antingen fortsätter man på den väg som ledande forskare har mutat in för ändamålet och följer etablerade auktoriteter, och är nöjd med att vara en del av en framgångsrik gemenskap. Rättar man sig bara i ledet har man goda chanser att själv, med tiden bli en aktad forskare inom samma tradition. Inget ont i det, att kritisera andras val strider mot mina vetenskapliga principer. Men den som är intresserad av traditionell kulturforskning får söka inspiration någon annanstans. Och jag känner mig allt mer övertygad om att synen på forskning behöver förändras eller i alla fall vidgas, betydligt. Trenden är tydlig: Specialisera, hierarkisera, globalisera. Allt färre får allt mer inflytande över kunskapen och därmed makt över samhället och framtiden (för med makt över beslut och prioriteringar kan allt fler alternativa vägar stängas, vilket gör att framtiden ser ut att gå att förutsäga, vilket i sin tur gör att makten koncentreras och stärks). Det är en farlig väg att gå, som driva framåt av människan begär efter kunskap och visshet. Viljan att veta hur det är och hur det ska bli är stark och den som levererar svar kan räkna med att hyllas som en hjälte.

Flyktlinjer är något helt annat. Här är det frågan som står i centrum. Flyktlinjer är en öppen och föränderlig plats för samtal kring nya sätt att förstå (inte bara) kultur. Tanken jag är intresserad av att utveckla handlar om vetenskapande som tar frågandet på allvar. Vetenskapen jag vill testa förutsättningarna för följer den väg som i spåret av frågandet kontinuerligt öppnar sig, bit för bit, som en konsekvens av ett ingående arbete med just frågorna. Ett slags nomadologiskt kunskapssökande som följer problemen och som upplöser dem allt eftersom de visar sig, det vill säga svarar inte på frågor eller löser problem utan försöker förändra förutsättningarna som ger upphov till problemen. Kulturvetenskapen jag försöker utveckla handlar inte om det som ÄR, utan om det som skulle kunna BLI. Jag ser mig som en minor scientist som trivs bättre med vardagen i fält än på akademiska högtider. Jag vill arbeta med frågor och undersöka förutsättningar för förändring, inte tala om hur det är eller vad som ska bli. För framtiden finns inte, den skapas, här och nu i en icke-linjär, kollektiv process av tillblivelse. Flyktlinjer strävar mer efter att upplösa problem och visa på alternativa vägar fram, än efter ära och berömmelse (även om det så klart aldrig kommer att avvisas). Kulturforskare bör inte peka ut riktningar eller bygga vägar. Kulturforskare är stigfinnare och inspiratörer. Tänk om, låt oss göra ett försök, är slagorden. Ner från verandan, på med arbetshandskarna, var inte rädd för att bli skitig. Tillsammans bygger vi framtiden, idag.

Forskningsstrategin som Flyktlinjer följer skyr alla definitiva svar som pesten och upphöjer det ständiga frågandet till axiom. Argumentet för detta är enkelt och självklart. Kultur är en icke-linjär, öppen process, och processer befinner sig per definition i kontinuerlig rörelse och ständig tillblivelse. Alla försök att svara på hur något som faller inom ramen för kultur är. Eller ännu värre, förutspå vad som ska hända i framtiden, är dömda att misslyckas. Och att misslyckas är illa nog i forskningssammanhang, men den som med stöd av vetenskapens goda renommé bestämt hävdar något om en kulturell företeelse använder dessutom sitt inflytande på ett otillbörligt sätt. Det är min avsikt att här dels visa på riktigheten i detta påstående, dels försöka undvika att själv gå i fällan. Men för att kunna uppnå det behöver jag hjälp av uppmärksamma läsare och kritiska kommentatorer. Tillsammans är viktigt. Kulturforskaren är del av det som studeras, liksom mottagarna av resultaten. Jag bloggar för att minska ledtiden mellan insikt och presentation. Bloggen är ett slags realtidsverktyg. I samma stund som resultaten av analysen når mottagaren kan handlandet i vardagen förändras och tillblivelsens riktning korrigeras. Frågorna som styr processen (den del av processen som går att påverka) är: Vart vill vi? Närmar eller fjärmar vi oss visionen?

Vad det handlar om här, vad jag vill är att undersöka förutsättningarna för en vetenskap om kultur som medvetet har släppt fokus på slutresultatet, eftersom detta först kommer att kunna realiseras efteråt. Jag vill vara med och skapa en vetenskap som inte bestämmer över svaren, utan fokuserar på arbetet med att utveckla frågorna och förmågan att ställa relevanta frågor. Hur ska det bli, till exempel, är en omöjlig fråga, för den frågan går inte att besvara. Ingen vet hur det ska bli, inte på förhand. Glömmer vi det, bygger vi samhället på svar av det slaget, förflyttas makten från botten till toppen. Folket realiserar maktens drömmar, som med hjälp av vetenskapen presenteras som sanningar. Viljan att veta är stark och begäret efter kunskap är beroendeframkallande. Frågan vi måste ställa oss är därför, vill vi vara slavar under vårt begär efter svar, eller vill vi vara fria att försöka skapa en framtid vi verkligen tror på och önskar oss. Oavsett vad vi väljer finns det inga som helst garantier, men i alla fall jag väljer hellre att misslyckas nå mina drömmar i frihet, än att förverkliga någon annans program. Den framtid jag skriver om ligger alltid, även om ledtiden är aldrig så kort, bortanför Flyktlinjers horisont. Men detta är inte ett problem, det är en förutsättning för det fortsatta resonemanget.

En annan vetenskap är alltid möjlig, liksom ett annat samhälle, en annan fördelning av makt och resurser. Hur dessa alternativ ser ur bör inte bestämmas av vetenskapen, men väl med stöd i resultatet av vetenskapligt arbete. Fler behöver engageras i skapandet av framtiden, inte färre. Svaren kommer att visa sig, förr eller senare. Men, som Kenta Gustavsson, sjöng på 1980-talet: Utan att fråga, finns ingen chans att få ett svar. Det frågas på tok för lite idag, och svaren som ges accepteras alldeles för lätt. Ett hållbart samhälle kan bara byggas underifrån, med stöd i det stora flertalets gemensamma engagemang.