Mikropolitik och segmenteringar 11

Samhället är en organiserad, sammanhållen helhet, och ju större samhälle och ju tightare helheten hålls samman, ju mer kontroll tillblivelseprocessen (för ingenting är, allt rör sig och förändras i ett evigt, relationellt flöde) utsätts för, desto svårare blir det att hålla samman helheten som en helhet. När det molära växer ökar risken eller chansen (beroende på vem man frågar) till molekylisering inom helheten. Totalitära samhällen må vara fixerade vid kontroll, men allt och alla kan inte kontrolleras. Molär eller molekylär är inte en fråga om antingen eller, utan om både och. Det ena kan snabbt slå över i det andra. Det handlar inte om glidningar i ena eller andra riktningen, utan om fasförskjutningar, om snabba kast, som när man omväxlande ser Wittgensteins ankhare som en hare, eller en anka.

In the first case, the stronger the molar organization is, the more it induces a molecularization of its own elements, relations, and elementary apparatuses. When the machine becomes planetary or cosmic, there is an increasing tendency for assemblages to miniaturize, to become micro-assemblages. Following Andre Gorz's formula, the only remaining element of work left under world capitalism is the molecular, or molecularized, individual, in other words, the "mass" individual.

Massindividen är ett subjekt som agerar enskilt och självständigt, men i enlighet med en övergripande logik. Kapitalismen är den rådande molära ordningen idag och dess kontroll är utspridd över snart sagt hela världen. Världen blir därför molekylär, så att säga inom rådande molära ordning. Det molära bär alltid på det molekylära och när helheten blivit tillräckligt stor och allomfattande finns ingen möjlighet att kontrollera alla delarna. Därför finns det molekylära alltid där som en virtuell möjlighet. Och det är när dessa båda logiker samverkar som verkan i kraften riskerar att växa exponentiellt. Det kan som sagt gå fort. Rätt som det är svänger allt i takt och då finns ingen makt i världen som kan stoppa rörelsen. Det molära bär med andra ord alltid på fröet till sin egen undergång.

The administration of a great organized molar security has as its correlate a whole micromanagement of petty fears, a permanent molecular insecurity, to the point that the motto of domestic policymakers might be: a macropolitics of society by and for a micropolitics of insecurity.

Inre sammanhållning kan skapas med hjälp av rädsla för ett yttre hot, eller ett främmande element som lever och verkar på insidan. Eftersom ingen vill riskera att anklagas för att vara mot den rådande ordningen (särskilt inte i en sträng, totalitär statsbildning) tvingas på det sättet fram en sammanhållande rörelse som gör att lagar och regler snabbt kan ändras om sammanhanget så kräver. Tänker på Sverige idag och på ord som massinvandring, islamisering och radikalisering, som ständigt upprepas och skapar en känsla av osäkerhet. Den känslan håller samman och förstärker gränsen utåt. Världen delas upp i vi och dem: Antingen är ni med oss, eller mot. Det svenska eller nationen är det molära, och både hotet mot ordningen och ordnandet är molekylärt. Så länge rädslan håller människor i schack kan det molära stärkas, men hela tiden finns hotet om uppbrott under ytan. Hotets verkan är ett dubbelriktat vapen som lika gärna kan vändas mot den som håller i det. Kontrollen av massorna kan aldrig vara total så länge den kommer uppifrån, bara så länge massorna accepterar underordningen och själva låter sig kontrolleras kan det molära tillståndet fortleva. Först är hotet diffust, sedan växer känslan av osäkerhet, och vid en tidpunkt (det kan gå snabbt), riktas kraften och uppmärksamheten mot ett håll, mot en grupp av människor, och katastrofen är ett faktum.

However, the second case is even more important: molecular movements do not complement but rather thwart and break through the great worldwide organization. That is what French President Valery Giscard d'Estaing was saying in his military and political geography lesson: the more balanced things are between East and West, in an overcoding and overarmed dualist machine, the more "destabilized" they become along the other, North-South, line. There is always a Palestinian or Basque or Corsican to bring about a "regional destabilization of security."

Kontrollen fungerar lite som det mänskliga synfältet, tittar man åt ett håll hamnar något annat utanför. Dessutom, det man vinner i precision förlorar man i överblick. När det råder balans på ett område är risken överhängande att processen går över styr på ett annat. Det finns en gräns för hur många bollar makten och den rådande molära ordningen kan hantera samtidigt. Relationen mellan det molära och det molekylära är aldrig stabil, alltid långt ifrån jämvikt, och därför är risken alltid överhängande att allt brakar samman i kaos. Ett slags terrorbalans alltså.

The two great molar aggregates of the East and West are perpetually being undermined by a molecular segmentation causing a zigzag crack, making it difficult for them to keep their own segments in line. It is as if a line of flight, perhaps only a tiny trickle to begin with, leaked between the segments, escaping their centralization, eluding their totalization. The profound movements stirring in a society present themselves in this fashion, even if they are necessarily "represented" as a confrontation between molar segments.

Öst och väst är molära enheter, med egna segmenteringar vilka ständigt hotar att undermineras av molekylära segmenteringar som växer fram underifrån. Överallt i mellanrummen som är dynamiska och därför okontrollerbara uppstår flyktlinjer som kanske ser obetydliga ut men som ständigt hotar att starta kausalitetskedjor som snabbt kan växa exponentiellt. Ju större enhet och kraft i sammanhållandet desto större risk att helheten bryts upp. Kontrollen kan aldrig vara total, i någon riktning. Det molära och det molekylära samverkar, men inte medvetet. Relationen mellan är som relationen mellan en pollinerande insekt och blomma. Båda utgör varandras förutsättningar.  

It is wrongly said (in Marxism in particular) that a society is defined by its contradictions. That is true only on the larger scale of things. From the viewpoint of micropolitics, a society is defined by its lines of flight, which are molecular.

Vi och dom är en tankefigur som ser olika ut på molär och molekylär nivå. Det är skillnad på George Bushs uttalande efter attacken den  september, och nättrollens utfall mot muslimer i kommentatorsfälten. Samma ord, olika typer av segmenteringar och olika verkan. På molär nivå är världen uppdelad i öst och väst, men på molekylär nivå är den indelningen inte meningsfull, där är det flyktlinjerna som avgör vem som samverkar med vem, mot vilka. Det förändras hela tiden. Oheliga allianser skapas och upplöses hela tiden beroende på sammanhang och situation. 

There is always something that flows or flees, that escapes the binary organizations, the resonance apparatus, and the overcoding machine: things that are attributed to a "change in values," the youth, women, the mad, etc. May 1968 in France was molecular, making what led up to it all the more imperceptible from the viewpoint of macropolitics. It happens that people who are very limited in outlook or are very old grasp the event better than the most advanced politicians, or politicians who consider themselves advanced from the viewpoint of organization.

Makropolitiken verkar på en annan skalnivå än mikropolitiken, och skeendet upplevs olika beroende på från vilken position det studeras. Makropolitiken ser saker och ting på sitt sätt och utifrån sina segmenteringar, och mikropolitiken verkar i det lilla. Om kontrollen är stor och regelverket välstrukturerat finns beredskap för allt som är känt och även delar av det okända, men en mikropolitisk rörelse drivs av en helt annan logik, som är omöjlig att förstå inom ramen för det molära. Händelserna under våren 1968 i Paris är ett exempel på det. Ett annat och för mig mer näraliggande är händelserna i Göteborg sommaren 2001. Då möttes Europas ledare, företrädarna för den molära ordningen, för att dra upp riktlinjerna för framtiden. Polisen var förberedd och rustade till tänderna. Allt var förberett och säkerheten var planerad in i minsta detalj. Från det molära perspektivet hade man läget under kontroll även om det byggdes upp spänningar. Så plötsligt bryter sig en eller flera molekylära grupper ur demonstrationståget. Polisen som försvarade den molära ordningen står handfallna i mötet med den molekylära logiken.

As Gabriel Tarde said, what one needs to know is which peasants, in which areas of the south of France, stopped greeting the local landowners. A very old, outdated landowner can in this case judge things better than a modernist. It was the same with May '68: those who evaluated things in macropohtical terms understood nothing of the event because something unaccountable was escaping.

Tecknen fanns där, men först i efterhand gick det att plocka fram den informationen och förstå innebörden. Först i backspegeln går det att veta. Litar man på kontrollsystemen som byggts upp på molär nivå kommer man att tas på sängen, för förändringen uppstår på insidan och växer sig stark inom rådande ordning. Därför är rörelsen osynlig för makten fram till ögonblicket då fasförskjutningen sker, och då framstår allt som självklart. Flyktlinjer går aldrig att kontrollera, men förstår man det kan man lära sig se och förstå logiken bakom dynamiken. Det molekylära kan dock aldrig styras, med rörelsen kan fångas in, vilket var vad som hände i Tyskland 1933. 

The politicians, the parties, the unions, many leftists, were utterly vexed; they kept repeating over and over again that "conditions" were not ripe. It was as though they had been temporarily deprived of the entire dualism machine that made them valid spokespeople. Bizarrely, de Gaulle, and even Pompidou, understood much more than the others. A molecular flow was escaping, minuscule at first, then swelling, without, however, ceasing to be unassignable.

Huruvida rörelsen kommer att fångas in eller ej handlar aldrig om kalkylerande eller planering, utan om slump. Mitt i händelseutvecklingen höjs alltid många olika röster även i den molära ordningens epicentrum. Det oväntat oväntade har den effekten. Ju starkare ordning och ju fler kontrollsystem, ju fler alternativa handlingsplaner som finns för att möta kända och okända hot, desto större blir handfallenheten när det oväntat oväntade inträffar. Och det gör det. Förr eller senare. Så fungerar slumpen och flyktlinjerna. Tron på kontrollens undergörande verkan kan vara hur stor som helst men det finns en gräns som aldrig går att överträda. Territorialiseringen må vara stark och utbredd, men den är aldrig total, för det innebär undergång för ordningen. Deterritorialiseringen finner alltid ett utrymme. I mellanrummens dynamik finns alltid möjligheten till förändring. Här tänker jag på skolan som allt mer antar formen av en molär ordning som strävar efter totalitär kontroll över verksamheten och dess resultat. När resultaten från Pisaundersökningarna kommer står ledarna handfallna och det enda de kan komma på för att lösa problemen är mer av samma medicin som skapade problemen.

The reverse, however, is also true: molecular escapes and movements would be nothing if they did not return to the molar organizations to reshuffle their segments, their binary distributions of sexes, classes, and parties.

Skolan är ett bra exempel att tänka vidare med, för självklart är det ingen skola helt utan ordning och i avsaknad av kontroll. Fast ordningen och kontrollen kan se ut och effektueras på många olika sätt. Inom ramen för en molär ordning kan många molekylära ordningar samsas. Om förståelse för dessa saker fanns hos dem som har makten vill säga.