Tro, vad är tro och varför är det så viktigt?

Hopp skrev jag om igår, eller om en allt mer utbredd känsla av hopplöshet som växer fram i samhället idag. Tillit är ett liknande ord, eller ett ord som fångar samma typ av kvalitet som hoppet. Hopp och tillit är inget man kan få eller kräva, det är känslor eller sinnestillstånd som kommer inifrån och som växer fram och levandehålls mellan människor. Vad vi har att göra med är komplexa begrepp som betyder olika saker för olika individer, liksom kultur. Jag vill därför se orden som beskrivningar av ett slags mångtydigt, flytande kvaliteter. Till den gruppen ord vill jag foga tro, som har många beröringspunkter med hopp och tillit.

Tro ställs ofta i kontrast till vetande, och även om jag tar avstånd från alla försök att skapa dikotomier menar jag att tro är och måste vara något annat. Inte bättre eller sämre, utan olika. Det är viktigt. Tro är lika betydelsefullt och viktigt som vetande, och lika vagt, komplext och svårhanterligt som hopp och tillit. Kulturen och långsiktig hållbarhet uppstår i dynamiken mellan, utan tro, hopp och tillit går det inte. För att kunna beskriva och förstå livet behövs inte bara vetenskap och visshet. Tro, hopp och kärlek (som jag ser som ett slags synonym till tillit) är lika viktigt. Korset, ankaret och hjärtat är symboler som bildar en helhet. Kastar vi ut tro och ersätter det med vetenskap, visshet och evidens händer något. Tro är ett sätt att närma sig och hantera det man inte kan veta något om. Tro har således med hopp och tillit att göra, liksom med kärlek och kultur. Ingen kan veta säkert om hen är älskad, om det är rimligt att hysa hopp eller klokt att lita på någon eller något. Enda sättet att förhålla sig till dessa aspekter av mänskligt liv är att tro, att välja att tro och visa tillit, att hoppas. I ett samhälle där endast det som går att veta säkert accepteras och där absolut visshet är målet för alla verksamheter opereras något vitalt ut ur samhällskroppen. Vi får ett kallt, instrumentellt, sterilt och själlöst samhälle utan liv. Jämförelsen med maskinen, som imperfekta människor alltid kommer att förlora, ligger i ett sådant samhälle förfärande nära till hands. Tro, hoppas och älskar gör man för livets skull. Tro, hopp och tillit/kärlek är lika viktigt för hållbarheten som vetenskap och visshet. Både och, inte antingen eller, det är avgörande. Om det man inte kan veta något om tvingas man tro, och tro är något annat än veta, en annan mänsklig kompetens.

Tro är ett verb, tro är något man gör. Tro är därigenom väsensskilt från vetande. Oerhört viktigt därför att inte blanda samma dem. Så fort tron övergår i visshet är det inte tro längre! Samma gäller för vissheten, om den bygger på tro är det inte längre vetande det handlar om. Många ateister hävdar att de vet att gud inte finns, men det kan man inte VETA, det är en tro man har. Och när fundamentalister hävdar att bibelns bokstav är sanningen, är det en sammanblandning så att säga åt andra hållet. Tro och vetande är och måste vara olika saker, och båda är lika viktiga, mänskliga kompetenser som behövs för att kunna hantera tillvarons komplexitet. Lika viktigt som att kunna tro och hantera vetande är det att veta vad som är vad och när man ska tro och vad man kan veta. Jag räknar tro som en kompetens som faller inom kulturvetenskapens område, eller en insikt som kulturvetenskapens kunskaper och kompetenser är väl skickade att undersöka och hantera. Därför har jag börjat närma mig teologin. Där finns massor av verktyg och en livfull och intellektuellt utmanande diskussion om tro och vetande. Oerhört uppfriskande och så långt från dogmatiskt bevakande av bibelns bokstav man kan komma.

I begynnelsen var tron. Sedan kom vetande. Tron som livshållning har under lejonparten av mänsklighetens historia varit regeln. Vetenskap är undantaget, historiskt sett. Bara drygt 300 år har vetenskapen funnits. Vårt moderna samhälle vilar på en stabil vetenskaplig grund, och det är något vi bör värna. Men med vetenskapens framgångar växte det fram ett olyckligt, allomfattande krav på visshet, absolut visshet, ifråga om snart sagt allt. Vetenskapen ersatte kyrkan som högsta auktoritet och tog över dess anspråk på makt och kontroll. Vetenskap handlar följaktligen lika mycket om pengar, prestige, hierarki och Sanningen, som kyrkan. Tro och vetande är inget som akademin eller kyrkan har monopol på, det är verktyg i mänsklighetens tjänst. Vi behöver båda för att överleva och för att bygga ett hållbart samhälle, men det är avgörande att inte blanda samman begreppen. Så länge man tror vet man inte, det är själva definitionen på tro. Och där visshet råder finns inget utrymme för tro. Tro och vetande är två olika, men lika viktiga, saker.

Vad är tro, vad handlar det om och varför är tro så viktigt att förstå? Först och främst handlar det inte om vetande, inte heller om en vag aning eller en kvalificerad gissning. Tro är något annat, något helt annat. Och eftersom livet är fyllt av saker som inte går att veta något säkert om är tro en kompetens eller egenskap som är nödvändig för överlevnaden. Vetenskapliga insikter är viktiga, men vetenskapen kan inte förklara allt. Det är inte en tidsfråga. Livet har inslag som ligger bortom vetenskapens räckhåll. Man kan så klart välja att bortse från alla sådana aspekter, men förr eller senare tvingas man konfrontera dem. När många tappar hoppet och slutar tro finns ingen vetenskaplig lösning på de problemen, för saken är ju den att gick det att nå visshet hade vi naturligtvis sett till att skaffa oss det. Och tro är som sagt något annat, så svavelosande domedagsprofeter eller Livets ords pastorer, som säger sig veta säkert att Gud finns, tro inte, de vet. Tro är något annat, ett kärt barn som kastats ut med badvattnet i euforin som följde på vetenskapens exceptionella framgångar.

Jag blir allt mer säker på att vi behöver lära oss tro. Jag vet att tro är viktigt, för att kunna hysa hopp och känna tillit, utan krav på visshet. Balans mellan tro och vetande är vad vi behöver för att överleva, för att samhället ska bli hållbart. Utan tro, hopp och tillit (som rymmer kärlek, solidaritet och medmänsklighet) är vetande meningslöst. Om alla vet vad som ska hända, vad de ska bli eller hur det ska gå, vad är poängen att leva då? Om kärleken är något man kan ta för given, blir man inte cynisk då? Och, vill vi verkligen veta vad som ska hända, hur och när vi ska dö? Livet är en resa in i ovissheten. För att våga anträda vägen fram, för att våga, måste man hysa hopp, man måste lita på sig själv, sina kunskaper och sin förmåga. Bara tillsammans kommer man någon vart, men endast om man tror och han förmå sig att hoppas. Tro handlar inte bara om Gud och religion, men inom teologin finns kompetens att förstå och hantera tron. Tänk på Berlinmuren. Den hade aldrig rivits ner om inte människor trodde det var möjligt. Tänk månresorna. Så länge det betraktades som ett hopplöst uppdrag satsade ingen på det. Vad är möjligt eller omöjligt? Det bestäms delvis av oss tillsammans. Om ingen tror, om hopplösheten sprider sig och tilliten närmar sig noll är det ute med oss. Då bevisar vi för oss själva att det vi "visste" var sant, att hållbarhet, mångfald, jämställdhet och kärlek, inte fungerar. Den som inte känner tillit blir inte litad på. Och den som tvivlar på sin älskades kärlek, som kräver bevis och visshet, kommer förr eller senare att förlora hen. Slutar vi hoppas finns ingen framtid, det vet vi. En paradox? Absolut, men det är så livet, samhället och kultur fungerar.

Vi behöver lära oss tro igen. Bara så kan kärlek, tillit och hopp om en bättre framtid växa fram. Och eftersom mänskligheten nu har tillgång till vetenskap är chansen stor att projektet lyckas, för idag vet vi vad som är vad, hur saker och ting fungerar och vi kan därmed lättare hantera och göra bruk av både tro och vetande, samt inse skillnaden mellan de båda sätten att värma sig världen. Både och, inte antingen eller, det är nyckeln till ett gott liv och ett hållbart samhälle byggt på medmänsklig solidaritet och tillit.