Gratislunchen som fastnade i halsen

Läser om en bok, Gratislunchen. Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut, som verkar högintressant. Den recenseras av Sam Sundberg i SvD. Tyvärr räcker tiden aldrig för att läsa allt jag vill. Som dyslektiker har jag tvingats acceptera att min läshastighet är relativt långsam. Tidvis är det frustrerande, när viljan är större än förmågan och allt för mycket pockar på uppmärksamhet och stör koncentrationen. Som kompensation för den uteblivna förmågan har jag utvecklat förmågan att snabbt bilda mig en uppfattning om saker och ting på andra sätt. Och när jag väl läser något vill jag inte spilla tid på saker som inte ger något. Har ingen aning om jag kommer att läsa Therese Uddenfeldts bok, men den verkar viktig, och redan utifrån Sundbergs recension går det att säga massor om samtiden.

Det har uppstått ett glapp mellan våra ekonomiska fantasier och vår fysiska verklighet. Å ena sidan drömmar om mänskligt arbete, kapital och innovation som drivkraft för den eviga tillväxten. Å andra sidan världens ändliga naturresurser, som förbrukas i våldsamt tempo.

Det finns en gräns. Hawking och andra drömmer om att mänskligheten ska spränga gränsen och kolonisera universum, men det finns en gräns. Jorden är den enda plats i universum som människor kan leva som människor på. Människan, Homo Sapiens, är del av livet på jorden och de unika förutsättningar som råder här. Kanske går det att överleva på andra platser, men livet som människa är bara möjligt på planeten jorden. Andra planeter må vara beboeliga, men människan är en produkt av förutsättningarna som finns på jorden. Och det är en viktig princip att upprätthålla för alla vi som lever här på jorden idag. Ingen av oss som lever nu kommer att uppleva något annat. Kanske kommer några att få uppleva Mars, men resor längre bort från jorden än så tar så pass lång tid, även om resan går i ljusets hastighet, att den som antar utmaningen och ger sig iväg inte kommer att kunna komma tillbaka och berätta om sina upplevelser inom överskådlig tid. Därför är och förblir alla sådana tankar fantasier. Jag har inga egentliga invändningar mot rymdresor, men tanken på att det skulle vara vår enda chans eller ett alternativ till arbetet med hållbarhet vänder jag mig starkt mot. Och stöd för den tanken verkar finas i överflöd i boken. Som jag förstår saken är det bokens bärande tanke och grundtes.

Therese Uddenfeldt skildrar en i grunden fossil ekonomi – vår ekonomi – som inte längre vill kännas vid sina materiella förutsättningar. Och när hon är färdig står vi alla där med våra byxor nere.

Vägrar vi se faran kommer vi att stå där med skägget i brevlådan eller byxorna nere den dagen då vi tvingas hantera problemen. Och den dagen kommer, var så säker. Förr eller senare tar oljan slut och då krossas även drömmen om eventuella resor till andra solsystem. Om inte ett mirakel inträffar, fast då är vi inne på religionens område, inte vetenskapens, som rymdkramarna med emfas försvarar. Tro och vetande är inte väsensskilda aspekter av mänskligt liv, det ena går in i det andra. Och det spelar roll vad man tror på, för tron går före och visar vägen, tro driver utveckling. Jag tror på livet här på jorden, inte på mänsklig kolonisation av universum. I alla fall inte innan mänskligheten lärt sig hantera livet på ett hållbart sätt här på jorden. Vad är poängen med att exportera och sprida en ohållbar livsstil? Vansinne!

Det är frestande att föreställa sig att vi i dagens upplysta, klimatsmarta, informationsdrivna samhälle är på väg att skaka av oss vårt oljemissbruk. Men ser man sig om finns oljan överallt, inte bara som drivmedel i bilar och maskiner. ”Vem tänker på att vi smörjer in oss i olja, klär oss i den, medicinerar oss med den, till och med äter den? Vem skulle påstå att en modern ekonomi drivs av olja och bensin, och inte av kunskap och information?”, skriver Uddenfeldt.

Olja spelar en ENORMT mycket större roll för det moderna samhället än någon av oss kan greppa. Kanske är det därför det är så lätt att resignera och falla in i förnekelse? Utan olja stannar samhället, eller antar en väsensskild form och ett helt annat uttryck. Livet går inte under, men samhället. Därför är varje resa galenskap, ett slags utdragen, lågintensiv och kollektiv galenskap. Och förnekarna är ännu galnare, för de försvarar ett slags dubbelförnekelse, både förekelse av fakta och en förnekelse av förnekelsen. En av förnekarna aspirerar på presidentposten i USA, vilket visar på vidden av problemet.

Sanningen är att världen fortfarande förbrukar mer fossilt bränsle för varje år som går; de modesta framstegen med förnybar energi täcker inte ens ökningen i vår totala förbrukning. Hur man än vrider och vänder på det är vårt samhälle, och vår närhistoria av glittrande tillväxt, gravt dopat av oljan. Ju mer och ju billigare energi vi har tillgång till desto mer förbrukar vi, och desto starkare är tillväxten. Det är energi (oavsett om den kommer från arbetare som svettas, solljus, ved eller olja) som får världen att snurra. Och oljan är ett magnifikt energikoncentrat: ”koncentrerad sol”, med Uddenfeldts ord.

Stora energislukande företag lobbar för sänkta priser på energi, och utövar sin makt på politikerna för att få sin vilja igenom. "Annars flyttar vi. Det finns länder som erbjuder lägre priser (löner, skatter och så vidare. Hållbarhet är inte bara en fråga om olja)." Här är alla förlorare, eller offer. Hela samhället lider svårt av beroendet av oljan, och beroendet påverkar tänkandet på ett obehagligt sätt. Vi fungerar alla likt heroinisten som ställer sin kropp till heroinets förfogande och låter sig förslavas, som gör ALLT för att få tag i nästa fix. Företag är aktörer skapade av människor som självklart agerar utifrån sina och marknadens förutsättningar. Men marknaden är också en aktör, liksom pengar. Här hugger det till i hjärtat. För jag talar om ämnet med hjälp av mina poststrukturalistiska analysverktyg, som vetenskapssamhället och mäktiga aktörer i finansvärlden och politiken utsett till syndabok och brännmärker. Och det spelar ingen roll att anklagelserna för sanningsrelativism saknar grund, för det handlar om en avvikelse från den rätta läran och den enda vägen. Som sagt, olja och pengar är mäktiga aktörer som påverkar till och med vetenskapen och som ingen kan värja sig mot.

Frågan om hållbarhet är fruktansvärt svår, men eftersom det handlar om livet och vår gemensamma överlevnad har vi inget val, som jag ser det. Vi måste försöka, även om det ser omöjligt ut. Hållbarhet handlar inte om en vision om ett annat samhälle, som frågan ibland framställs som. Hållbarhet är inte ett alternativ till det rådande. Det handlar inte om att antingen fortsätta som vi gör, eller ställa om, utan om när vi tvingas till det och hur abrupt och smärtsam omställningen blir. Det finns inga alternativ, inte på sikt.

Oljan består av plankton och alger som laddats med solenergi och sedan fallit ner till sjöbotten där de packats, lager på lager, i jordens inre. Jorden är ett batteri som på så sätt laddats med kolväten i hundratals miljoner år, och i slutet av 1800-talet började vi tömma batteriet. Snabbt. Ändå är problemet inte att oljan en dag tar slut. Problemet är att upptäckterna av nya fält minskar, och att utvinningen sker till ett allt högre pris. Det är punkten då produktionskurvorna börjar peka nedåt som bekymrar forskarna: ”peak oil”. När den passeras kommer vår globala ekonomi – som vuxit så stark tack vare billig energi – att börja krympa. Effekterna av det hotar att bli dramatiska.

Vart ska företagen som idag använder sin makt för att spela ut jordens försvagade ledare (som av folket, i demokratisk ordning, tvingats sänka skatterna och omfördela makten i samhället) mot varandra ta vägen? Och vad ska kunderna, folket som tvingat fram skattesänkningar för att få mer makt, vilket är en makt som sprids uppåt i systemet till företagen som använder den för att bevaka sina vinster. Inte bara staten och kapitalet sitter i samma båt, det gör vi alla och det vi gör det gör vi mot varandra. Och medan vi tjafsar om vad som är vad sinar oljan som är en förutsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna tala om det vi talar om, eller det vi debatterar, för något samtal är det ju inte tal om. Vi har allt att förlora på att fortsätta på den inslagna vägen, för det är en återvändsgränd, och inget att förlora på att verka för hållbarhet. Ändå väljer vi att se på världen utifrån vårt kortsiktiga perspektiv. Egoismen känner inga gränser och den kommer förr eller senare att vändas mot oss själva. Det är enkelt att inse, för jag behöver dig för att kunna existera som ett jag. Och utan kunder finns inga företag. Samhället och livet är relationer. Mänskligheten är inte du och jag, utan alla vi TILLSAMMANS och det som händer mellan oss.

Uddenfeldt har en bakgrund som kulturjournalist, så hon refererar lika självklart till René Descartes, Helena Granström och Erik Gustaf Geijer som till geologiska rapporter. Hon tappar aldrig fokus på de stora perspektiven, inte ens när hon gräver ner sig i föredrag och rapporter, utan växlar ledigt mellan populärvetenskap, kulturhistoria, reportage och debatt. Uddenfeldt har inte bara borrat djupt för att förstå sammanhangen och problematiken. Hon skriver också en spännande, pedagogisk och djupt oroande historia om jordens rikedomar, fysikens orubbliga lagar och människans högmod.

Samma berättelse som redan berättats många gånger alltså. Många, många gånger, under väldigt lång tid. Behövs budskapet upprepas ännu en gång? Uppenbarligen. Tyvärr befarar jag att berättelsen kommer att fortsätta upprepas ända tills det är försent, om det inte redan är det. Särskilt som berättelsens status är starkt ifrågasatt. Fast statistik och siffror är också en berättelse, en berättelse som passar som hand i handske för att förleda synen på människor genom att fokusera på detaljer och avfärda helheten. Som sagt, när alla individer, företag, länder och andra aktörer bara ser till sig och sitt ser allt bra ut. Det är när man höjer blicken och studerar helheten, vilket Uddenfeldt uppenbarligen gör på ett förtjänstfullt sätt, som man ser faran och kan skaffa sig en uppfattning om vad som går att göra. Förr eller senare kommer vi tvingas tala om ekomin och den frågan rör oss alla så ekonomerna har inte tolkningsföreträde, för deras teorier handlar uteslutande om ekonomin och den är del av problemet.

Själv är Uddenfeldt djupt skeptisk till teorier om evig tillväxt. Där ekonomer ser en stark och ”energioberoende” ekonomi ser hon ”en självisk, kortsiktig, rovlysten stöld från framtida generationer”. Det är Uddenfeldt när hon är som beskast. Men det är lätt att förstå de hårda orden när det visar sig att ekonomer hon intervjuar inte bara är skeptiska till att ”peak oil” kommer att påverka oss nämnvärt, utan rentav vägrar acceptera själva konceptet resursbrist. 

”Att erkänna peak oil, är att erkänna människans impotens. Att tillstå att allt faktiskt inte är möjligt. Därför gör det så ont att inse något som egentligen är trivialt: ändliga resurser sinar”, skriver hon.

Människan är impotent och det spelar ingen roll hur mycket man förnekar fakta eller vad man gör för att dölja faktum. Sanningen är att människan inte har kontrollen, det är oljan och pengarna som styr. I drömmarnas värld är allt möjligt, men i verkligheten är bara det möjligt som inte strider mot kultur- och naturlagarna. Ingen olja nyproduceras, så oljan kommer förr eller senare att ta slut. Det är den enda sanningen som betyder något och som vi har att förhålla oss till. Det spelar ingen roll vad Donald Trump eller någon annan ledare säger, väljer vi att lyssna till deras ord väljer vi förnekelsens väg och gräver vår egen grav. Frågan om hållbarhet är ingen fråga om valfrihet, det är en fråga om överlevnad.

Det som gör vårt predikament till en tvättäkta tragedi är att vi inte kan ersätta oljan. De ”gröna” alternativen är lika ohållbara för jorden, så länge vi fortsätter att öka vår energiförbrukning. Vår framtid är enligt Uddenfeldt återhållsamhet. Medvetenhet om att varje flygresa idag innebär en flygresa som inte kan göras i framtiden. Det är ett synsätt som ger upphov till en rad brännande politiska frågor. Om jordens fossila resurser är ändliga, vem har rätt att förbruka dem, frågar hon sig. ”Och inte minst – för att göra vad? Massproducera plastdinosaurier till Happy meal-kartonger eller tillverka plastslangar och blodpåsar till den neonatala sjukvården?”

Oerhört viktiga frågor. Till vad används oljan, och vad anser vi den vara värd? Gudrun Skyman hånades när hon brände hundralappar i Almedalen, men vad gör vi i bilkön på väg till jobbet eller när vi flyger till Thailand? Vi eldar upp den råvara på vilken hela vårt samhälle och liv är byggd. Vi sågar bokstavligen av grenen vi sitter på och det spelar ingen roll hur snabbt eller ihärdigt vi drar i sågen. Förr eller senare kommer den att gå av och vi faller fritt. Hur happy är vi då? Och hur glada är människorna som arbetar för en lön som utgör en bråkdel av vår för att våra barns ögon ska tindra när de kan plocka fram leksaken som snabbt förlorar sitt värde och kastas i högen av likadana leksaker.

Det är ingen vacker syn när man drar ner byxorna på oljesamhället. Vi är alla medskyldiga till de glupande, kortsiktiga excesserna, och till den allmänna oviljan att inse vart kurvorna pekar. Just därför är ”Gratislunchen” mer än en imponerande reportagebok – den är nödvändig läsning för den som vill möta planetens och mänsklighetens utmaningar med öppna ögon.

Vi är ALLA medskyldiga. Det är det första vi måste inse. Det andra vi måste acceptera och ta in är att det är på allvar. Det tredje vi måste förstå är att även om hållbarhet är en snudd på omöjlig utmaning måste vi anta den och försöka. Det finns inga som helst alternativ. Ingen kan skylla ifrån sig. Alla kan försöka. Det spelar ingen roll vems felet är för nu är det begånget och nu handlar det om vad vi kan göra, tillsammans.