En dag i en lärares liv

Listan över saker att göra idag är lång. Halva terminen har avverkats och nu går vi in i den intensiva andra halvan där allt bara kommer att gå snabbare och snabbare, tills allt bara tvärt stannar av fram i juni. Förra veckans semester och andhämtningspausen som den innebar har gjort gott, och kan jag bara ta mig genom denna vecka så känner jag att det nog ska gå. Just nu drunknar jag dock i alla inlämningar, kompletteringar och annat som ska betygsättas och rapporteras in. Därför handlar dagens bloggpost om en sak jag funderat på, och som jag undrar om jag är ensam om. Det handlar om kommentarer av studentarbeten, om konstruktiv feedback. Känner att jag famlar i blindo där.

Jag har testat och testar hela tiden olika sätt. Det måste fungera både för mig och studenterna. Och det måste leda till insikt och förbättring. Mitt problem är att jag allt oftare tvingas läsa texter som allt tydligare är skrivna, enbart för att växlas in i poäng. Fast studier på högskolan är den sista utposten i utbildningssystemet brister det påfallande ofta i självständighet, och det märks tydligt i uppgifter som är tänkta att just främja utvecklingen av självständighet och kritiskt tänkande. Här sliter jag mitt hår, för jag menar att alla tjänar på att den som skriver en text som ska läsas tänker lika mycket på läsaren som på sig själv. Tyvärr är det påfallande många som inte ens läser igenom sin egen text innan de skickar in den. Och det märks. Jag vet inte, men tror att uppemot hälften av alla problem som jag ser i arbetena som lämnas in hade kunnat åtgärdas genom den lilla förändringen. Därför tjatar jag om det. "Skriv ut, och läs igenom texten innan ni lämnar in". Mitt argument är, att om man inte ens själv orkar, vill eller tycker det är mödan värd att läsa sin text, hur kan man då tro att någon annan ska uppskatta läsningen av den. Tyvärr slarvas det med läsningen, den kritiska läsningen. Efterfrågan på regler och anvisningar ökar, och ju mer och tydligare regler vi skapar, ju fler och mer detaljerade anvisningar vi producerar, desto fler frågor får vi lärare. Som sagt, jag sliter mitt hår.

Ett sätt att kommentera texter som jag tycker är bra, som som inte uppskattas av alla, är att läsa texterna som ska betygsättas utan penna i hand. Då kan jag beta av fler texter snabbare, och eftersom jag är van att läsa den här typen av texter ser jag omgående vem som har problem med vad. Den enskilde studenten är inte unik, alla brottas med liknande problem. Mina kommentarer till var och en är därför påfallande lika, trots att studenterna skriver olika. Tiden är begränsad, så jag tycker det är bättre att samla alla kommentarerna i ett större dokument, och ge det till alla, än att skriva några korta synpunkter till var och om just deras inlämning. Två saker uppnås med detta sätt att arbeta. 1. Kommentarerna blir fylligare och jag kan beskriva mer ingående hur jag tänker och vad man bör ta hänsyn till. 2. Alla får del av alla synpunkterna och får därmed hjälp av utvecklas som författare. Jag tycker det är en utmärkt kompromiss, där min tid används på bästa sätt. Tyvärr uppskattas det inte av alla.

Den vanligaste synpunkten jag får höra är: "Hur ska jag kunna veta vad som gäller min text?!". Är studenterna i början av sin utbildning är det en majoritet som reagerar så, och det beror så klart på ovana, och det kan jag förstå. Men den uppfattningen följer med påfallande långt fram i utbildningen. För mig är det en indikation på bristande självständighet, som är det enskilt viktigaste målet i den examen som utbildningen ger. Jag sliter mitt hår här, för hur undervisar man någon i självständighet? Så här kan det se ut i min undervisning. Jag har klippt in en text som jag skrivit som feed-back till studenter.

Inte heller denna gång delas det ut några individuella kommentarer på era inlägg. För att främja utvecklingen av självständighet, som är det viktigaste målet i den examen som utbildningen siktar mot, behövs övning i att ta till sig det som är relevant för er text utifrån allmänna synpunkter riktade till alla. Dessutom är det lärorikt att få ta del av goda råd som rör skrivande i allmänhet. Om något är oklart rörande ert papper får ni höra av er, det är också ett led i utvecklingen av självständighet.

Jag får nästan aldrig frågor på just detta. Så gott som ingen hör av sig för att få hjälp att relatera de allmänna kommentarerna till just deras papper. Däremot får jag kritik i utvärderingarna, för att mina kommentarer är värdelösa. Det gör mig ledsen och frustrerad, för jag ser inga tecken på att självständigheten ökar om jag kommenterar tenor och inlämningar individuellt. Det leder bara till att jag upprepa samma slitna standardformuleringar, eftersom texterna som skrivs idag (under rådande omständigheter) tenderar att bli påfallande lika. 

Jag vill börja med att säga att jag ser en förbättring överlag, sedan inläggen på förra delkursen. Alla har även denna gång läst och fler än förra gången har skrivit ambitiösa texter, vilket lovar gott inför examensarbeten. Riktigt roligt att se! Kämpa på så kommer uppsatsarbetet att gå som en dans. Tänk på och jobba med följande framöver, för att fortsätta utvecklas:

En sak har jag lärt mig. Man måste ha en positiv ton, man måste uppmuntra. Annars är man dödsdömd som lärare. Tyvärr är det ju inte så det ser ut i samhället. När jag submittar artiklar eller sänder bokmanus till förlag är den enda uppmuntran jag som författare ute i den verkliga världen får tystnad. Hälsan tiger still och det som fungerar behöver inte spillas tid på, tänker jag och har aldrig sett kritiska synpunkter på mina texter som något annat än värdefull hjälp i min strävan efter att bli bättre. Så länge texten inte publicerats, så länge uppsatsen eller vad det nu är man jobbar med, är klar, bör man arbeta med det som kan bli bättre. Tyvärr märker jag att om jag uppmuntrar så slutar många jobba vidare med texten. Det är en vådlig balansgång. Mitt uppdrag är att värna kvaliteten, men idag är studenterna kunder. Jag kan därför inte säga det jag anser behöver sägas, vilket är vad de kommer att få höra ute i arbetslivet sedan, med mindre än att jag tvingas utstå oresonlig kritik. Det är frustrerande, för kritiken ges alltid av omsorg.

Återberätta mindre. Vetenskapliga texter måste vara självständiga. Därför måste det finnas en tanke med referaten av innehållet, eller era berättelser om olika erfarenheter. Driv en egen linje och ta kommandot över texten. Träd in som subjekt i texten och led läsaren framåt, i ert resonemang.

Tala inte bara om att, visa hur och förklara varför. Det är viktigt!

Detta är den allvarligaste bristen i inlämningarna jag läser idag. Det tenderar att bli mycket referat, återgivningar av vad andra har sagt, och väldigt lite reflektion och argumentation. "Man får inte ha egna åsikter", säger många. Det har man hört att någon har sagt. Men vad är en EGEN åsikt, brukar jag replikera. Hur vet vi det vi vet? Om någon bara tycker något hör det så klart inte hemma i en vetenskaplig text. Enligt mig, utan någon som helst förklaring, är ett meningslöst påstående. Men om skälen för åsikten tydligt anges är det inte en åsikt längre, utan en argumentation som går att följa, bemöta och utvärdera.

Tänk på att alla texter ni lämnar ifrån er måste innehålla något slags ny kunskap. Om ni bara skriver för att visa oss lärare att ni har läst och förstått böckerna blir textens innehåll passivt. Försök få era texter att lyfta genom att driva egna resonemang. Peka på vad i texterna som hjälper er förstå era egna erfarenheter, och även hur erfarenheterna hjälper er förstå innehållet i texterna ni läser.

Arbeta systematiskt med texterna. Tänk på den övergripande strukturen: Inledning, brödtext och avslutning. Tänk på styckesindelning, rubriker och meningsbyggnad, samt ordval. Allt spelar roll. Hur börjar och slutar man en bra text, stycke, mening. Genom att arbeta systematiskt med både formen och innehållet, och genom att kontinuerligt växla mellan rollen som läsare och författare, kommer ni att märka att era texter blir bättre och bättre. Det finns inga genvägar, bara hårt arbete. Alla kan alltid bli bättre, tänk på det. Överlag ser det bättre ut, men det kan som sagt utvecklas mer.

Detta gäller alla, även mig och andra som arbetar professionellt med textproduktion. Det är en individuell kommentar, som ser likadan ut för alla. Hur når man fram, tänker jag, för det är uppenbarligen svårt för dagens studenter att ta till sig skrivningar som är lika för alla. Vad beror det på? Hur arbetar man på tidigare stadier? Är detta ett resultat av den omtalade curlingen och individanpassningen? Vad händer om vi på allvar börjar införa studentcentrerat lärande? Ska jag då tvingas skriva 200 unika varianter på ovanstående stycke, för att studenterna ska känna sig personligt tilltalade?! Trots att de skriver snudd på identiskt som sina kurs och generationskamrater. Detta är ett allvarligt problem, för det rör själva kärnan i utbildningen, kunskapen, självständigheten och den kritiska förmågan.

Utveckla er förmåga att argumentera. Nöj er inte med att skriva: Jag anser, jag tycker eller enligt mig. Vad är det som får er att anse? Varför tycker ni? Och med stöd i vilka argument anser ni? Det måste framgå av texten, annars är den inte vetenskaplig. Tänk på vikten av transparens och påstå ingenting utan att tydligt visa vad ni bygger påståendet på.

Vet inte hur många olika varianter på just den formuleringen jag testat. Det är den kanske största utmaningen som lärare, att nå fram med just detta. Vad innebär det att argumentera? Det är nu inte unikt för studenterna på högskolan, det är ett utbrett samhällsproblem. På TV och i sociala medier brister det stort i förmågan att argumentera. Tiden finns inte, eller intresset. Idag ska allt går fort: Är det rätt eller fel? Ge mig ett svar, nu! Bra eller dåligt? Kom till saken? Du är dum, nej, det är du! Platt, ointressant och totalt nyanslös är vad samhällsdebatten håller på att bli. Det är allvarligt, för samhällets långsiktiga hållbarhet. Och vi som är lärare på högskolan står maktlösa inför kraften i utvecklingen.

Ingenting är sant bara för att det står i en text. Därför räcker det egentligen inte att bara ange referenser, det måste även framgå vad det är för en text, varför ni väljer att hänvisa till den och på vilka grunder ni anser just den källan vara tillförlitlig. I alla fall om ni påstår något med stöd i en text.

Jobba vidare med förmågan att ställa olika texter mot varandra. Hur förhåller sig innehållet i en text till innehållet i en annan, och hur ser ni på saken? Det är ett sätt att hitta ny kunskap, driva en egen linje och utveckla/fördjupa argumentationen.

Tilliten till det som står i böcker är närmast total. Även om det står olika saker i två olika texter är det få som vågar (orkar, vill, förstår?!) resonera kring detta. Jag ser det som ett förfärande tecken på ytinlärningens utbredning, även långt fram i landets högskoleutbildningar. Det är också ett samhällsproblem, mer än ett utbildningsproblem. Idag handlar debatter i TV allt mer om att visa på forskning som i sin tur visar på, just det man vill peka på. Och motståndaren i debatten pekar också på forskning som ger hen stöd. Analysen, reflektionen, samtalet och den kritiska granskningen av INNEHÅLLET? Kunskapen i centrum? Vad hände? Vart är vi på väg? Jag vet att det är retoriska frågor, som jag brukar klaga på i studenternas texter.

Undvik retoriska frågor! Ställ bara frågor som ni resonerar kring eller som ni (försöker) besvara.

Ska man ha med dem i en text måste det finnas en tanke med dem. Och mina retoriska frågor ovan syftar på saker jag skrivit om här på bloggen tidigare. I en text som ska betygsättas hör retoriska frågor dock inte hemma, menar jag.

Var inte rädda för att sätta ord på det som är svårt. Ni måste inte vara tvärsäkra på allt. Vetenskapliga texter handlar om att visa vad man kan, och att vara medveten om vad man inte kan eller att kunna sätta ord på sina egna problem att förstå är en mycket viktig egenskap som är nödvändigt för att utvecklas.

Här ser jag en öppning till fördjupat lärande och personlig utveckling. Att vara ärlig och beskriva det man har problem med i texterna man skriver om är ett sätt att belysa problemen och det är första steget mot kunskap. Jag tror det handlar om att man inte vågar. Skolan är en plats där man fokuserar alldeles för mycket på framgång. Att misslyckas är idag en katastrof, och detta är ett av sätten som det tar sig uttryck på. Det hämmar utvecklingen av verklig kunskap. Får, vill, kan man inte misslyckas, kommer man aldrig att lyckas heller. Det måste dagens skol- och utbildningspolitiker inse. Ansvaret är deras, ingen annans.

Vad menar ni med diskussion? Det är inte alltid och överallt helt klart. Fundera på det. Analys är ett annat ord som ni behöver ha koll på inför uppsatsarbetet. Dra gärna ut linjerna och reflektera över konsekvenserna om resonemanget dras ut. Blicka in i framtiden, med utgångspunkt i kunskaperna ert arbete resulterat i.

Här har jag dom lärare däremot ett stort ansvar. Jag kan bli bättre på att förklara vad analys, reflektion, diskussion, argumentation och så vidare är och hur man kan tänka. Men det finns samtidigt inga enkla svar, inga quick fix. Hårt eget arbete är det enda som fungerar, vid sidan tid. Alt hänger ihop. Bristen på tid att tänka och för kunskaper och lärdomar att sjuka finns inte idag. Och signalerna från politikerna är tydliga, det förväntas av oss att det ska gå ännu snabbare. Utbildning ska vara effektiv och studenterna ska slussas genom systemet så snabbt som möjligt. Jag tycker mest synd om studenterna, som är värnlösa och som drabbas hårdast av besluten som tas. Jag klarar mig alltid, för jag har fått en gedigen utbildning i en tid då det fanns tid, förståelse och möjligheter att arbeta med alla de saker som idag allt fler inte hinner eller förstår värdet av.

Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att texten står för sig själv. Skriv inte till oss lärare. Skriv till någon som inte går på kursen. Vad behöver hen veta för att förstå er text? Hur börjar man för att locka läsaren att läsa vidare?

Få sätter bokens innehåll i relation till ert kommande yrkesliv? Det kan vara ett sätt att driva en egen linje och hitta en unik ingång till texten och er läsning av innehållet.

Korrekturläs, inte bara i slutet utan under hela skrivprocessen. Avsätt tid för det, planera in marginaler. Både ni, er kunskapsutveckling och texten vinner på det. Och i uppsatsskrivandet är det nödvändigt.

Stort lycka till med fortsättningen och uppsatsen!

Så ser min vardag ut, och så här tänker jag om dagens utbildning på högskolan. Tror inte jag är unik, men heller inte att jag har rätt. Jag tror på samtalet och på kraften i utbytet av tankar. Därför valde jag denna text och dessa tankar. För mig blev det en bra inledning till en dag i examinationens, inrapporteringens, och förberedelserna inför kommande examinationers, tecken.