tisdag 5 april 2016

En dag i en lärares liv


Listan över saker att göra idag är lång. Halva terminen har avverkats och nu går vi in i den intensiva andra halvan där allt bara kommer att gå snabbare och snabbare, tills allt bara tvärt stannar av fram i juni. Förra veckans semester och andhämtningspausen som den innebar har gjort gott, och kan jag bara ta mig genom denna vecka så känner jag att det nog ska gå. Just nu drunknar jag dock i alla inlämningar, kompletteringar och annat som ska betygsättas och rapporteras in. Därför handlar dagens bloggpost om en sak jag funderat på, och som jag undrar om jag är ensam om. Det handlar om kommentarer av studentarbeten, om konstruktiv feedback. Känner att jag famlar i blindo där.

Jag har testat och testar hela tiden olika sätt. Det måste fungera både för mig och studenterna. Och det måste leda till insikt och förbättring. Mitt problem är att jag allt oftare tvingas läsa texter som allt tydligare är skrivna, enbart för att växlas in i poäng. Fast studier på högskolan är den sista utposten i utbildningssystemet brister det påfallande ofta i självständighet, och det märks tydligt i uppgifter som är tänkta att just främja utvecklingen av självständighet och kritiskt tänkande. Här sliter jag mitt hår, för jag menar att alla tjänar på att den som skriver en text som ska läsas tänker lika mycket på läsaren som på sig själv. Tyvärr är det påfallande många som inte ens läser igenom sin egen text innan de skickar in den. Och det märks. Jag vet inte, men tror att uppemot hälften av alla problem som jag ser i arbetena som lämnas in hade kunnat åtgärdas genom den lilla förändringen. Därför tjatar jag om det. "Skriv ut, och läs igenom texten innan ni lämnar in". Mitt argument är, att om man inte ens själv orkar, vill eller tycker det är mödan värd att läsa sin text, hur kan man då tro att någon annan ska uppskatta läsningen av den. Tyvärr slarvas det med läsningen, den kritiska läsningen. Efterfrågan på regler och anvisningar ökar, och ju mer och tydligare regler vi skapar, ju fler och mer detaljerade anvisningar vi producerar, desto fler frågor får vi lärare. Som sagt, jag sliter mitt hår.

Ett sätt att kommentera texter som jag tycker är bra, som som inte uppskattas av alla, är att läsa texterna som ska betygsättas utan penna i hand. Då kan jag beta av fler texter snabbare, och eftersom jag är van att läsa den här typen av texter ser jag omgående vem som har problem med vad. Den enskilde studenten är inte unik, alla brottas med liknande problem. Mina kommentarer till var och en är därför påfallande lika, trots att studenterna skriver olika. Tiden är begränsad, så jag tycker det är bättre att samla alla kommentarerna i ett större dokument, och ge det till alla, än att skriva några korta synpunkter till var och om just deras inlämning. Två saker uppnås med detta sätt att arbeta. 1. Kommentarerna blir fylligare och jag kan beskriva mer ingående hur jag tänker och vad man bör ta hänsyn till. 2. Alla får del av alla synpunkterna och får därmed hjälp av utvecklas som författare. Jag tycker det är en utmärkt kompromiss, där min tid används på bästa sätt. Tyvärr uppskattas det inte av alla.

Den vanligaste synpunkten jag får höra är: "Hur ska jag kunna veta vad som gäller min text?!". Är studenterna i början av sin utbildning är det en majoritet som reagerar så, och det beror så klart på ovana, och det kan jag förstå. Men den uppfattningen följer med påfallande långt fram i utbildningen. För mig är det en indikation på bristande självständighet, som är det enskilt viktigaste målet i den examen som utbildningen ger. Jag sliter mitt hår här, för hur undervisar man någon i självständighet? Så här kan det se ut i min undervisning. Jag har klippt in en text som jag skrivit som feed-back till studenter.
Inte heller denna gång delas det ut några individuella kommentarer på era inlägg. För att främja utvecklingen av självständighet, som är det viktigaste målet i den examen som utbildningen siktar mot, behövs övning i att ta till sig det som är relevant för er text utifrån allmänna synpunkter riktade till alla. Dessutom är det lärorikt att få ta del av goda råd som rör skrivande i allmänhet. Om något är oklart rörande ert papper får ni höra av er, det är också ett led i utvecklingen av självständighet.
Jag får nästan aldrig frågor på just detta. Så gott som ingen hör av sig för att få hjälp att relatera de allmänna kommentarerna till just deras papper. Däremot får jag kritik i utvärderingarna, för att mina kommentarer är värdelösa. Det gör mig ledsen och frustrerad, för jag ser inga tecken på att självständigheten ökar om jag kommenterar tenor och inlämningar individuellt. Det leder bara till att jag upprepa samma slitna standardformuleringar, eftersom texterna som skrivs idag (under rådande omständigheter) tenderar att bli påfallande lika. 
Jag vill börja med att säga att jag ser en förbättring överlag, sedan inläggen på förra delkursen. Alla har även denna gång läst och fler än förra gången har skrivit ambitiösa texter, vilket lovar gott inför examensarbeten. Riktigt roligt att se! Kämpa på så kommer uppsatsarbetet att gå som en dans. Tänk på och jobba med följande framöver, för att fortsätta utvecklas:
En sak har jag lärt mig. Man måste ha en positiv ton, man måste uppmuntra. Annars är man dödsdömd som lärare. Tyvärr är det ju inte så det ser ut i samhället. När jag submittar artiklar eller sänder bokmanus till förlag är den enda uppmuntran jag som författare ute i den verkliga världen får tystnad. Hälsan tiger still och det som fungerar behöver inte spillas tid på, tänker jag och har aldrig sett kritiska synpunkter på mina texter som något annat än värdefull hjälp i min strävan efter att bli bättre. Så länge texten inte publicerats, så länge uppsatsen eller vad det nu är man jobbar med, är klar, bör man arbeta med det som kan bli bättre. Tyvärr märker jag att om jag uppmuntrar så slutar många jobba vidare med texten. Det är en vådlig balansgång. Mitt uppdrag är att värna kvaliteten, men idag är studenterna kunder. Jag kan därför inte säga det jag anser behöver sägas, vilket är vad de kommer att få höra ute i arbetslivet sedan, med mindre än att jag tvingas utstå oresonlig kritik. Det är frustrerande, för kritiken ges alltid av omsorg.
Återberätta mindre. Vetenskapliga texter måste vara självständiga. Därför måste det finnas en tanke med referaten av innehållet, eller era berättelser om olika erfarenheter. Driv en egen linje och ta kommandot över texten. Träd in som subjekt i texten och led läsaren framåt, i ert resonemang.

Tala inte bara om att, visa hur och förklara varför. Det är viktigt!
Detta är den allvarligaste bristen i inlämningarna jag läser idag. Det tenderar att bli mycket referat, återgivningar av vad andra har sagt, och väldigt lite reflektion och argumentation. "Man får inte ha egna åsikter", säger många. Det har man hört att någon har sagt. Men vad är en EGEN åsikt, brukar jag replikera. Hur vet vi det vi vet? Om någon bara tycker något hör det så klart inte hemma i en vetenskaplig text. Enligt mig, utan någon som helst förklaring, är ett meningslöst påstående. Men om skälen för åsikten tydligt anges är det inte en åsikt längre, utan en argumentation som går att följa, bemöta och utvärdera.
Tänk på att alla texter ni lämnar ifrån er måste innehålla något slags ny kunskap. Om ni bara skriver för att visa oss lärare att ni har läst och förstått böckerna blir textens innehåll passivt. Försök få era texter att lyfta genom att driva egna resonemang. Peka på vad i texterna som hjälper er förstå era egna erfarenheter, och även hur erfarenheterna hjälper er förstå innehållet i texterna ni läser.

Arbeta systematiskt med texterna. Tänk på den övergripande strukturen: Inledning, brödtext och avslutning. Tänk på styckesindelning, rubriker och meningsbyggnad, samt ordval. Allt spelar roll. Hur börjar och slutar man en bra text, stycke, mening. Genom att arbeta systematiskt med både formen och innehållet, och genom att kontinuerligt växla mellan rollen som läsare och författare, kommer ni att märka att era texter blir bättre och bättre. Det finns inga genvägar, bara hårt arbete. Alla kan alltid bli bättre, tänk på det. Överlag ser det bättre ut, men det kan som sagt utvecklas mer.
Detta gäller alla, även mig och andra som arbetar professionellt med textproduktion. Det är en individuell kommentar, som ser likadan ut för alla. Hur når man fram, tänker jag, för det är uppenbarligen svårt för dagens studenter att ta till sig skrivningar som är lika för alla. Vad beror det på? Hur arbetar man på tidigare stadier? Är detta ett resultat av den omtalade curlingen och individanpassningen? Vad händer om vi på allvar börjar införa studentcentrerat lärande? Ska jag då tvingas skriva 200 unika varianter på ovanstående stycke, för att studenterna ska känna sig personligt tilltalade?! Trots att de skriver snudd på identiskt som sina kurs och generationskamrater. Detta är ett allvarligt problem, för det rör själva kärnan i utbildningen, kunskapen, självständigheten och den kritiska förmågan.
Utveckla er förmåga att argumentera. Nöj er inte med att skriva: Jag anser, jag tycker eller enligt mig. Vad är det som får er att anse? Varför tycker ni? Och med stöd i vilka argument anser ni? Det måste framgå av texten, annars är den inte vetenskaplig. Tänk på vikten av transparens och påstå ingenting utan att tydligt visa vad ni bygger påståendet på.
Vet inte hur många olika varianter på just den formuleringen jag testat. Det är den kanske största utmaningen som lärare, att nå fram med just detta. Vad innebär det att argumentera? Det är nu inte unikt för studenterna på högskolan, det är ett utbrett samhällsproblem. På TV och i sociala medier brister det stort i förmågan att argumentera. Tiden finns inte, eller intresset. Idag ska allt går fort: Är det rätt eller fel? Ge mig ett svar, nu! Bra eller dåligt? Kom till saken? Du är dum, nej, det är du! Platt, ointressant och totalt nyanslös är vad samhällsdebatten håller på att bli. Det är allvarligt, för samhällets långsiktiga hållbarhet. Och vi som är lärare på högskolan står maktlösa inför kraften i utvecklingen.
Ingenting är sant bara för att det står i en text. Därför räcker det egentligen inte att bara ange referenser, det måste även framgå vad det är för en text, varför ni väljer att hänvisa till den och på vilka grunder ni anser just den källan vara tillförlitlig. I alla fall om ni påstår något med stöd i en text.

Jobba vidare med förmågan att ställa olika texter mot varandra. Hur förhåller sig innehållet i en text till innehållet i en annan, och hur ser ni på saken? Det är ett sätt att hitta ny kunskap, driva en egen linje och utveckla/fördjupa argumentationen.
Tilliten till det som står i böcker är närmast total. Även om det står olika saker i två olika texter är det få som vågar (orkar, vill, förstår?!) resonera kring detta. Jag ser det som ett förfärande tecken på ytinlärningens utbredning, även långt fram i landets högskoleutbildningar. Det är också ett samhällsproblem, mer än ett utbildningsproblem. Idag handlar debatter i TV allt mer om att visa på forskning som i sin tur visar på, just det man vill peka på. Och motståndaren i debatten pekar också på forskning som ger hen stöd. Analysen, reflektionen, samtalet och den kritiska granskningen av INNEHÅLLET? Kunskapen i centrum? Vad hände? Vart är vi på väg? Jag vet att det är retoriska frågor, som jag brukar klaga på i studenternas texter.
Undvik retoriska frågor! Ställ bara frågor som ni resonerar kring eller som ni (försöker) besvara.
Ska man ha med dem i en text måste det finnas en tanke med dem. Och mina retoriska frågor ovan syftar på saker jag skrivit om här på bloggen tidigare. I en text som ska betygsättas hör retoriska frågor dock inte hemma, menar jag.
Var inte rädda för att sätta ord på det som är svårt. Ni måste inte vara tvärsäkra på allt. Vetenskapliga texter handlar om att visa vad man kan, och att vara medveten om vad man inte kan eller att kunna sätta ord på sina egna problem att förstå är en mycket viktig egenskap som är nödvändigt för att utvecklas.
Här ser jag en öppning till fördjupat lärande och personlig utveckling. Att vara ärlig och beskriva det man har problem med i texterna man skriver om är ett sätt att belysa problemen och det är första steget mot kunskap. Jag tror det handlar om att man inte vågar. Skolan är en plats där man fokuserar alldeles för mycket på framgång. Att misslyckas är idag en katastrof, och detta är ett av sätten som det tar sig uttryck på. Det hämmar utvecklingen av verklig kunskap. Får, vill, kan man inte misslyckas, kommer man aldrig att lyckas heller. Det måste dagens skol- och utbildningspolitiker inse. Ansvaret är deras, ingen annans.
Vad menar ni med diskussion? Det är inte alltid och överallt helt klart. Fundera på det. Analys är ett annat ord som ni behöver ha koll på inför uppsatsarbetet. Dra gärna ut linjerna och reflektera över konsekvenserna om resonemanget dras ut. Blicka in i framtiden, med utgångspunkt i kunskaperna ert arbete resulterat i.
Här har jag dom lärare däremot ett stort ansvar. Jag kan bli bättre på att förklara vad analys, reflektion, diskussion, argumentation och så vidare är och hur man kan tänka. Men det finns samtidigt inga enkla svar, inga quick fix. Hårt eget arbete är det enda som fungerar, vid sidan tid. Alt hänger ihop. Bristen på tid att tänka och för kunskaper och lärdomar att sjuka finns inte idag. Och signalerna från politikerna är tydliga, det förväntas av oss att det ska gå ännu snabbare. Utbildning ska vara effektiv och studenterna ska slussas genom systemet så snabbt som möjligt. Jag tycker mest synd om studenterna, som är värnlösa och som drabbas hårdast av besluten som tas. Jag klarar mig alltid, för jag har fått en gedigen utbildning i en tid då det fanns tid, förståelse och möjligheter att arbeta med alla de saker som idag allt fler inte hinner eller förstår värdet av.
Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att texten står för sig själv. Skriv inte till oss lärare. Skriv till någon som inte går på kursen. Vad behöver hen veta för att förstå er text? Hur börjar man för att locka läsaren att läsa vidare?

Få sätter bokens innehåll i relation till ert kommande yrkesliv? Det kan vara ett sätt att driva en egen linje och hitta en unik ingång till texten och er läsning av innehållet.

Korrekturläs, inte bara i slutet utan under hela skrivprocessen. Avsätt tid för det, planera in marginaler. Både ni, er kunskapsutveckling och texten vinner på det. Och i uppsatsskrivandet är det nödvändigt.

Stort lycka till med fortsättningen och uppsatsen!
Så ser min vardag ut, och så här tänker jag om dagens utbildning på högskolan. Tror inte jag är unik, men heller inte att jag har rätt. Jag tror på samtalet och på kraften i utbytet av tankar. Därför valde jag denna text och dessa tankar. För mig blev det en bra inledning till en dag i examinationens, inrapporteringens, och förberedelserna inför kommande examinationers, tecken.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Givande läsning som vanligt. Hade jag inte vetat att du arbetade på högskolan hade jag trott att en gymnasielärare skrivit detta. Känner ju igen det här. Tycker det är mycket sunda tankar här kring hur hantera studenters skrivuppgifter, framförallt att du sammanställer dina synpunkter till ett enda dokument som du därefter går igenom. Att du sedan får negativa synpunkter på detta på kursutvärderingar fastän du erbjudit hjälp för dem som ändå kan ha frågor kvar kring sin egen text är bara för mycket. Här slutar faktiskt ditt ansvar. Men idén om att kunden alltid har rätt förblir ju förstås alltid ett olösligt(?) bekymmer.

"Efterfrågan på regler och anvisningar ökar, och ju mer och tydligare regler vi skapar, ju fler och mer detaljerade anvisningar vi producerar, desto fler frågor får vi lärare."

Ja, så är det ju förstås. Det är ju förvirrande med en massa instruktioner i hur göra när man har fullt upp med att svara på en fråga, fylla svaret med vettigt innehåll och dessutom analysera och komma med någon smart slutsats eller tanke kring det hela också.

Själv avskyr jag detaljerade instruktioner. Man blir osäker och undrar varför formen har sådan betydelse och börjar ställa frågor... En hemtenta förra terminen, med tre korta men tydligt formulerade frågor, hade en medföljande instruktion på mer än en A4-sida späckad med text om hur skrivprodukten skulle se ut. Bedömningen av uppgiften skulle utgå främst från förmågan att följa instruktionen. Den utgör ett typexempel på formfixering. Det hämmade mig mycket och tja, jag erkänner, jag lämnade inte in något. Kunde inte bara sluta tänka på alla detaljerade instruktioner...

Jag säger bara, inga instruktioner! Besvara frågan/lös uppgiften självständigt efter eget huvud! Sedan när det är inlämnat kan läraren samla ihop typer av olika lösningar och visa på vad som funkar bra och mindre bra. En givande samtal kring detta kan följa. Sedan får studenten förbättra. Det tar ju en väldig tid och ger merarbete men kan betala sig i längden. Inte minst bör studenten lära sig olika sätt som fungerar och som kan användas för framtida skrivuppgifter. Kanske är dock detta sätt något som man bör arbeta mer med på gymnasienivå. I så fall skulle åtminstone självständigheten möjligen öka och med den det egna tänkandet och beslutsfattandet... och lärandet! Att döda tänkande genom att styra in det på överdrivna formkrav och instruktioner innan det ens hunnit födas fram på pappret eller datorn är en synd!

De studenter som kräver instruktioner...ja varför gör de det? För att de tror att detta hjälper till att lättare bära fram deras icketankar om innehållet förstås. Kontrollbehovet avhjälps på ett område när man saknar kontroll över ett annat, just det område som ska "kontrolleras", läggas energi på, dvs tankarna på innehållet i uppgiften.

Anonym sa...

Det var alltså jag, Eva, som skrev kl 10:03 :)

Camilla sa...

Jag kan förstå frustrationen i att inte få en egen kommentar. Särskilt om ämnet är nytt. Det tar ett tag innan ämnet får "konturer", innan man kan skilja innehållet, frågeställningar från det allmänna resonemanget. I början är allt en homogen massa av en massa olika infallsvinklar. Ett sätt skulle kunna vara att helt enkelt bara markera var i en enskild text en allmän kommentar gäller. Det kan vara svårt att faktiskt förstå hur den allmänna kommentaren har bäring på ens egen text.

Men jag tycker det du skriver är allmänt bra förslag på sätt att tänka. Nu beror det förstås på vilka texter man producerar, jag har extremt svårt att skriva "jag" i en mer formell text, det skriver jag aldrig i texter jag producerar i jobbet, det är bannlyst. En teknisk analys är inget som tar avstamp i mina personliga funderingar eller ingångar. Vilket är helt annorlunda mot texter som ska produceras i de distanskurser jag läser (t ex idéhistoria).

En sak som är viktig är en uppgifts ursprungliga frågeställning. Det kan vara av ett antal olika arter har jag märkt. Eller i huvudsak två, med en mixad hybrid. Det ena är frågor som nästan tycks vara kontrollfrågor om litteraturen är läst. Man kan hitta svaret direkt någonstans, ren fakta. Det känns rätt genant att svara på en så'n fråga "herregud, det står ju i texten, varför frågar du det" tänker man då.

Den andra arten av fråga kan vara av typen "Vad anser X om moral ..." t ex, vilket gör att man får tänka till vad texten säger, tolka den och argumentera för den tolkningen. Det är rätt ok.

På den finns olika grader "Vilket inflytande har Xs syn på ... idag", vilket för all del kan framgå av en text, men om det _inte_ framgår av kurslitteraturen tvingas man till egen tankeverksamhet.

Det jag menar är, självständighet kan nog tränas i hur frågor ställs. Att inte ställa frågor, ge uppgifter där svaren går att extrahera direkt ur kursmaterialet, t ex. Det kan resultera i uppgifter som man inte tror har med kursen att göra iofs ;).

Men det är nog inte helt enkelt. Det är ju också skillnad på att "ha åsikter", och "ha väl underbyggda åsikter". Och sen också kunna resonera kring dem och argumentera för dem. Men jag tror ändå frågeställningens natur är avgörande, och en sak till ... diskussioner under föreläsningar.

Jag läser distanskurser, och det är meningen att man ska diskutera i forum. Men det är svårt, eftersom de flesta bara kommer med påståenden rakt av, och det inte blir några ingångar till diskussion. Försöker man få igång en diskussion är det sällan någon som nappar, ens om man avslutar med "någon som tänkt på detta, eller något liknande?" eller rentav "vad tycker ni?" som direkt inbjuder. Av tidsbrist kanske, jag vet inte.

Sen är det självklart olika inställning ... är man pressad att skaffa sig utbildning för ett jobb, då blir det helt annorlunda jämfört med när man bara läser av helt egoistisk nyfikenhet.

Förresten kom jag på ytterligare sätt till självständigt tänkande; Provocera. Påstå att man kan dra en viss, befängd (eller det som de flesta tycker är befängt) slutsats av en text, och sen kan det kommenteras. Det riskerar väl iofs bli lite polariserat då. Men nog kommer egna åsikter upp då.

Camilla sa...

Eva, jag tror jag vet varför elever/studenter efterfrågar instruktioner. Eller ja, varför mina barn som går i nian gör det ... särskilt dottern.

En sak är rädslan att göra fel, att misslyckas, att missförstå, att misstolka. När det gäller grundskolan är den rädslan lätt att förstå, eftersom lärarna ofta tycks mena en specifik sak när de ställer "lösa frågor", och svarar inte eleverna som de tänker sig får de höra att de misstolkat frågan, att det inte var så det var tänkt. Alltså vill de ha tydliga instruktioner för att få den kommentaren.

Men sen finns en sak till, och det är det som jag skrev ovan, ämnet framträder inte tydligt för dem. "Skriv om nazismen" kan en uppgift för dem vara. Jamen, vad bra, jag kan skriva vad jag vill, det jag tycker är intressant och viktigt, kan man tänka då. Men ... för dem är textmassan om nazismen bara en gröt, de kan dels inte urskilja viktigt från oviktigt utan mycket läsning och omläsning vilket utgör en enorm stress, eftersom de ofta vill förstå frågan innan de sätter igång (skolan har, enligt mig, åstadkommit den stressen via beteendet som jag skriver i stycket ovan, att läraren tänker sig en sak fast säger det inte). Det är viktigt att lära sig att man inte behöver förstå frågan från början, utan att förståelsen ofta kommer med texten man läser. Men en sak som ytterligare försvårar, är att texterna de får läsa är så extremt förenklade så det är hopplöst för en logiskt lagd tonåring att få sammanhang, texterna är staplade påståenden som ger sken av att följa varandra, men det gör det inte alls, och det driver dem (barnen) till vansinne. Senast var det en fråga om avfallshantering som jag hjälpte dottern med, med två påståenden (minns inte vilka), man ville ge sken av att det andra följde av det första, men det fanns inga som helst resonemang kring det, det var helt obegripligt. Och utan dessa resonemang tappar man sammanhanget, varför ska man bara rapa upp påståenden? Eller för all del, hitta på egna resonemang som förklarar.

Alltså, de texter barnen får läsa i grundskolan innehåller inga resonemang, ingen argumentation, det kan vara något "en del anser ..." ibland. Hur sjutton ska de lära sig argumentera då?

Man kan söka annan information naturligtvis, men det är otroligt svårt att göra det, man drunknar.

Personligen kan jag nog följa både instruktion eller lösare formuleringar, det är bara att anpassa sig. Men jag tycker det är otroligt förnedrande att svara på frågor vars svar man direkt kan hitta i en text.

Eddy sa...

Jag tror det har gått inflation i regler, och kravet på effektivitet leder till efterfrågan på fler regler, i ett spel som aldrig tar slut. En ond cirkel, som vi behöver bryta. Frihet under ansvar, det tror jag på. Liksom trial and error, under överinseende av förstående lärare.

Eddy sa...

Kloka ord Camilla! På inget sätt enkelt detta. Fast poängen är ju att alla får ett personligt svar. Det är när de talar med varandra och inser att många fått i princip samma svar som osäkerheten och kritiken kommer. Det tror jag handlar om att vi lever i en kollektiv villfarelse om att vi är unika. Man tycker att man skrivit en unik text, men det mesta jag läser i jobbet som lärare är förfärande lika, och ofta väldig osjälvständigt. Vore det inte så hade alla fått personliga kommentarer, självklart. Det har inte alktid varit så här, det är en förändring som kommit smygande.