Öppenhet, humor och tillit är det enda vapnet som biter på fascismen

Igår stod den vedervärdige järnrörsmarodören Kent "snart smäller det" Ekeroth i SVTs Aktuellt-studio och debatterade säkerhetspolitik. SÄKERHETSPOLITIK!? Fast det enda han gjorde var ju att sprida sina fördomar och upprepa lögnerna från Avpixlat. Nu får ni som säger att Public Service är vänstervridet förklara vad ni menar? Det är som jag ser det så långt från vänster och medmänsklig värdighet man kan komma att bjuda in en sådan som honom i Aktuellt som härigenom visar att medierna helt förlorat kontakten med sina rötter (i den ekonomiska jakten på klick och uppmärksamhet). Budskapet som trummades in, där och annorstädes, är tydligt: Hårdare tag, stängare gränser, mer kontroller, disciplin och rättning i leden. Sverige åt svenskarna och de andra åt sitt öde. Alla är sin lyckans smed. Cyniskt, korkat och ohållbart. Hur hamnade vi här?

Nåväl, det finns de som lyckas behålla lugnet och tankeskärpan i stormen och som inte låter sig dras med i terroristernas enögda logik och som ser att vi är mitt i en eskalerande våldsspiral som måste brytas innan vi kan börja hoppas igen. Läser Niklas Wahlöfs krönika i DN och blir varm inombords. Han ser mönstret, läser logiken och varnar på ett klokt sätt för det Ekeroth och många, många andra försöker få oss att tro att vi måste göra. Han skriver.

Så har det hänt igen, slumpvis utvalda människor mördas i terrordåd igen och svenska ledare fördömer med bestämdhetett bestialiskt attentat, igen. Det är ett slag mot oss alla, säger man, mot demokratin och friheten och vi tänker inte bli rädda och vi står enade och terrorismen får aldrig vinna. 

Ord, bara ord. Men vad kan de annat säga, politikerna?

Våld föder våld och rädslan för det okända förvrider perceptionen vilket gör att frihet, öppenhet och medmänsklighet, på samma sätt som i Orwells berömda roman, förvandlas till sin motsats. Hat heter plötsligt kärlek, för att det kommer inifrån. Frihet blir kontroll, om vi kontrollerar oss själva. Murarna som växer uppfattas som ett tecken på öppenhet, för att de skyddas oss mot allt som kommer utifrån. Vem hinner tänka på att fienden finns inom oss och bakom stängda dörrar finns ingen stans att gömma sig när hatet blommat ut och allt och alla kontrolleras. Skydd kan snabbt förvandlas till hot. Försvaret för det öppna samhället kräver mycket mer än ord, men samtidigt något helt annat än hårdare tag, bestämdhet och fördömande. Fast som det är just nu riskerar den som påpekar det uppenbara och självklara att drabbas av hatstormen från den anonyma massan som agerar som en i nätets kommentatorsfält. Därför är resultatet givet på förhand. När politikerna ska göra skäl för lönen tvingas de visa handlingskraft och går därmed motståndarna, både de yttre och de inre, till mötes.

Alternativet, att som en amerikansk president för drygt ett decennium sedan hänvisa till Gud, alltså en annan gud, och skicka ut sina unga i ett illa genomtänkt och uselt genomfört vedergällningskrig, tycks inte ha gjort världen till en säkrare plats.

Kriget som ska ta slut på alla krig, det är det enda kriget som finns. Krig är krig är krig. Det finns inga goda krig, bara krig. Och krig är lika vedervärdiga som krigshetsarna. Om ett år kan Donald Trump vara USAs president. Vad händer då med öppenheten. Obama kan snabbt förvandlas till en parentes, för det är mäktiga krafter som satts i rörelse. Handlingskraftens, kontrollens och vedergällningens försvarare är de som har något att förlora på öppenhet och frihet. Därför är det på Östermalm som stödet för SD växer, och därför är det inte huvudsakligen samhällets förvirrade förlorare, de outbildade och sköra, som röstar på Trump, Ekeroth och andra som säger det som alla rädda, fördomsfulla försvarare av status quo vill höra. På båda sidor av gränsen som delar världen växer samma hat och dröms samma dröm om världsherravälde. Det är problemet, inte de andra. Den farligaste fienden kommer inifrån, ibland till och med inifrån en själv. Tvivlet på öppenheten, tilliten, kärleken och demokratin är den flämtande låga som göder hatets eld och som får det att framstå som klokt att lägga sin röst på Trump  eller låta Ekeroth sprida sina fördomar i TV.

Och så finns de, sällan drabbade själva, som kan få tisdagens dåd att transformeras till vatten på egen kvarn. Och att något måste göras. Vad som helst, av vilken orsak som helst, friheten är i dag hotad av långt fler än jihadister. Lite överallt har antifrihetliga strömningar börjat vädra napalm i morgonluften, en ny känsla för nyordning griper omkring sig. Just när en ny frihet, gemenskap och fredlighet såg ut att rulla ut över världen likt Hans Roslings äpplen på ett sammanträdesbord, så, nej, det gick inte alls det. Och nävar började slås i bord och kängor snöras på fötterna, det började här och var muttras att ”nu jävlar, nu måste vi göra något!” och så växte det till marscher och småningom, ja, våld. Alltid våld. I olika länder, men med samma fascistoida tankegods.

Tankegodset är fasctiskt, även om företrädarna värjer sig från den etiketteringen. Fast ska vi komma någon vart MÅSTE vi kalla saker vid sina rätta namn. Att säga att någons åsikter och förslag är fascistiska är inte samma sak som att säga att personen är fascist, det är inget värdeomdöme, det är sanningen. Fascism är kontrollen, disciplinen och misstron mot allt som är annorlunda dragen till sin spets. Detta måste vi läsa oss förstå. Den väg som Ekeroth pekar ut och som allt fler politiker idag ser sig tvingade att anträda, för att inte framstå som veka eller för att inte riskera att dra på sig kritik sedan, är fascismens väg. Den hotar att leda oss alla i fördärvet, om vi accepterar och resignerar. Det spelar ingen roll vilken sida man står på, likheterna är fler än olikheterna.

Det är meningslöst att ge sig in i jämförelser mellan antifrihetliga ideologier – vilken som är värst, vilken som har flest dödsoffer i sitt spår – men det kan konstateras att lite här och var just nu dröms det ånyo bakom feberheta ögonlock; dramatiska scener som slutar med hur en ny fullkomligt ren varelse stiger ur askan. Och allt ska börja om i en ny, tom värld. Det är bilder som inte kräver gamla heliga skrifter, de kan vara skapade i dag, på nätet eller i ett maxsäkerhetssfängelse i Oslo.

Strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor, som han sa Fröding, (för visst var det väl han?). Gör vi samma sak som dem vi föraktar och fördömer visar vi bara att vi är av samma skrot och korn. Den enda vägen leder alltid fel!

Det är föga smickrande för mänskligheten, hur vi lika korkade som kreatur gång på gång på gång rusar in i den brinnande ladan för att dö. Men hela tiden lierar sig tillräckligt många av oss med nya krafter som, i ny eller gammal skepnad, kommer och slår sönder andras sätt att leva, till och med slår sönder livet.

Alla har sina personliga skäl att ansluta sig till den enda vägen. Ingen enskild kan egentligen klandras, för frågan är mycket större än så. Det spelar heller ingen roll varför man röstar på parter som går till val på att bygga murar, öka kontrollen eller införa hårdare straff, det enda som räknas är konsekvenserna, och de är nu som då och alltid förödande för allt det nutidsmänniskan, i alla fall i Sverige, vant sig vid att ta för givet. Demokratin är bräcklig och långt ifrån perfekt, men det är det minst dåliga och mest hållbara styrelsesättet. För att det ska fungera krävs att många försvarar demokratin, och det är oförenligt med alla budskap som pekar på den enda vägen. SD är ett antidemokratiskt parti, men inte det enda antidemokratiska partiet i riksdagen. Alla partier och förslag som betonar kontroll, disciplin och handlingskraft drar iväg i riktning bort från demokratin. Som tur är finns det ljus i mörkret!  

Jo, det finns ledare som svarar på ett tredje sätt, med varken plattityder eller krig. I november föreslog den italienska premiärministern Matteo Renzi – kultur. För varje euro som går till säkerhet ska lika mycket gå till kultur, argumenterade han i ett högtidligt tal: ”De [terroristerna] planerar terror, vi svarar med kultur. De förstör statyer, vi älskar konst. De förstör böcker, vi är bibliotekens land.” 

Det känns rätt. De som av olika anledningar vill se en strängare världsordning har det gemensamt att de inte bara är humorlösa hysteriker, alla hatar de också kultur. Alla former av kultur, och nöjen, allt som de inte själva kan förstå är blasfemiskt.

Kultur håller på att segla upp som den stora faran. Humaniora i allmänhet och postkolonialism i synnerhet, som Lena Andersson gick till storms mot och som Humanisterna och kapitalet på Axess ser som den stora faran. Kent Ekeroth är arg, allvarlig och totalt humorbefriad. Och det förenar alla som ser öppenheten, friheten och det mångkulturella samhället som ett hot, att de saknar humor. Kultur är okontrollerbar. Därför upplevs den som ett hot. Med naturvetenskaplig precision ska samhället tvingas in på den enda rätta vägen, och på högskolan tar linjen över för att målen ska nås, till varje pris. Oresonligheten, bristen på tillit och avsaknaden av humor förenar dem alla. Hur mycket de enskilda förnekar att så är fallet är det ett empiriskt faktum. Öppna ögonen och se dig omkring. Jihadisterna är lika dystra och bestämda som politikerna i Väst. Skillnaden är minimal, om man bara kan förmå sig att lyfta blicken lite och betrakta det som sker med perspektiv och distans. Fler måste inse detta, på båda sidor om muren, annars är vi alla förlorade.

Och det är här vi vanliga väljare kommer in. Det är bara vi som kan leva den där friheten som svenska politiker så valhänt talar om. Det är bara vi som kan vända varje litet embryo till repression, varje liten ordningsscout där ute, ryggen. Det är vi som aldrig, av ung upphetsning eller gammeldags böjelse förlite ordning och reda, får råka ge dem majoritet, och makt. 

Det är vårt ansvar. Att välja oordningen, festen, skönheten, konsten, dansen, till och med att låta larvet leva. Att aldrig sluta kissa smältsjöar i mänsklighetens just nu snabbt utbredande permafrost.

Låt oss dränka dem i dekadens. Välkommen, bienvenue, welcome.

Dionysos visar vägen mot det öppna och lekfulla samhället. Bara där kan människan vara människa. Det tillsammans med andra, i ett öppet samhälle där man väljer att lita på varandra, som man blir människa. Kent Ekeroth är lika mycket en clown som Donald Trumph och krigarna i Daesh. Det som ger dem styrka är vår kollektiva oförmåga att skratta åt dem. Det krävs mod att skratta åt galningarna, att lita på varandra och att välja friheten och öppenheten. Det klarar bara den som är klok och bildad. Därför är även en kunskapsfokuserad utbildningspoltik viktig. Allt hänger ihop. Det vi som gör det som sker mot varandra.