Positiva nyheter måste inte vara fjantiga

Det talas ibland om att det behövs positiva nyheter. Instämmer i det, för nyheter håller på att bli synonymt med död, kris och spridande av oro. Rädsla är en starkare känsla än glädje. Misstro är lättare att hemfalla (eller regrediera) till, än tilltro. Därför blir jag irriterad på hur framförallt reklam-TV tolkar begreppet positiva nyheter; som trams och flams. Katten som suttit fast i den stora eken har nu plockats ner av brandkåren och lyckligt återbördats till sina lyckliga ägare. Det är ingen nyhet, det är en personlig angelägenhet som om den sprids som nyhet bidrar till fördumningen av samhället. Jag skrev om detta på Twitter, efter att jag sett ett "nyhetsinslag" på lokaltågets TV-monitor om att det årliga snöbollskriget i Washington just nu arrangeras. Årets tema var tydligen Snow Wars och deltagarna uppmanades att klä ut sig till sin favoritkaraktär från Star Wars. Fick då tips om en tidning som verkar ha specialiserat sig på, äkta goda nyheter. Good News Magazine, där jag fann en artikel med titeln: "Från konflikt till dialog", som jag vill blogga om för att visa på vägar fram, i ljuset av morgonens bloggpost. Texten är skriven av Anna Rikner, och det är en verkligt positiv nyhet, även om den inte är dagsaktuell så är det detta medierna borde rapportera om istället för att följa politikernas pajkastningar och misstänkliggöranden av varandra.

Det är den 10 december 1993 och i talarstolen i Oslo rådhus håller den Sydafrikanske presidenten Frederik Willem de Klerk sitt nobeltal, efter att tillsammans med Nelson Mandela förärats Nobels fredspris ”för det fredliga borttagandet av apartheid”. Ungefär halvvägs in berättar han om det som fört dem hit, till något som bara några år tidigare känts som en avlägsen dröm – ett demokratiskt Sydafrika. 

– Den absolut viktigaste faktorn som drev oss mot en ny sydafrikansk ordning var en grundläggande förändring i våra hjärtan. Denna förändring uppstod på båda sidor hos dem som i decennier varit inblandade i konflikten. Det var ingen snabb förändring, utan en process – en process bestående av självrannsakan, av ånger, i insikten av meningslösheten i den pågående konflikten, ett accepterande av misslyckade principer och de orättvisor de fört med sig. … På så sätt kom vi till en punkt där vi som sydafrikaner kunde börja bygga broar över de generationer av fördomar, fiendskap och rädslor som skilde oss åt. Denna process förde oss till förhandlingsbordet där vi kunde påbörja arbetet med att sätta ramarna för fredsarbetet. 

Lite längre fram i talet fortsätter han: 

– De kompromisser vi nått krävde uppoffringar hos båda sidor. Det var inte enkelt för varken supportar av herr Mandela eller mig själv att ge upp de idéer de hållit fast vid i decennier. Men vi gjorde det. Och eftersom vi gjorde det, finns det hopp.
F W de Klerk skulle tyvärr inte komma att avsluta sin gärning på samma öppna sätt, men i det här ögonblicket sätter han ord på vad fredsarbete i grunden handlar om. Dialog i stället för bomber.

Avskaffandet av apartheid och sanningskommisionen som är ett vackert och inspirerande exempel på kraften som finns i mötet mellan människor som väljer att betrakta sig som likar, manar till eftertanke. För vad är det vi håller på med i Sverige, Norden och Europa idag om inte bygga murar och sprida fördomar. Stödet till ANC på 1980-talet och motståndet mot apartheid betyder ingenting om vi själva agerar som dem vi då tog avstånd från. Även om det hände för länge sedan är det en positiv nyhet som borde spridas för att ingjuta hopp och rikta uppmärksamheten bort från det som känns hotfullt. Inte för att förneka problemen, utan för att hitta mod och inspiration att mötas och lita på medmänniskorna.

Det som gör Sydafrika så speciellt är att man trots landets blodiga historia valde samförståndets väg inte bara under förhandlingarna, utan även efter maktskiftet. Den sannings- och försoningskommission som under ledning av ärkebiskopen och fredspristagaren Desmond Tutu sattes upp efter apartheidsystemets avskaffande gav offren möjlighet att få svar genom att förövarna kunde vitta om sina brott i utbyte mot amnesti. Man menade att det var viktigare att belysa vad som faktiskt hänt än att straffa förövarna, ett förhållningssätt som så här efteråt visat sig ge goda resultat.

I sanning en god nyhet att påminna sig om. Även när det ser som mörkast ut går det att välja tillit och öppenhet. Bara för att man är rädd är det inte självklart att det bästa är att skydda sig och bygga murar.

Ett annat samtida exempel på vad som verkat vara en olösbar konflikt som nått en lösning genom samtal är Nordirland, där man slutligen nådde samförstånd efter nästan 90 år av inbördeskrig. 

Tråkigt nog var det efter en period av ökat samförstånd som situationen urartade. 1969 bröt oroligheter ut i staden Derry, vilka sedan eskalerade när brittiska trupper sändes till Nordirland för att stävja bråket. Regelrätta strider bröt ut och i augusti dödades åtta personer och 750 skadades i kravaller i Belfast. Som ett resultat började man bygga murar mellan de protestantiska och de katolska bostadsområdena.

Som ett svar på stridigheterna bildades provisoriska IRA, en utbrytargrupp från det egentliga IRA. De startade den nu välkända våldskampanjen med syfte att befria Nordirland från den brittiska militära närvaron. Under de kommande årtiondena begicks en rad övergrepp från båda sidor, från IRA:s ökända bombdåd till brittisk tortyr av tillfångatagna IRA-medlemmar.

Även om mindre stridigheter då och då blossar upp har de stridande inte längre något mandat hos folket. Majoriteten vill ha fred och är beredda att samarbeta med sina grannar för att nå dit

I juli 2005 lade så IRA ner sina vapen och lovade att hädanefter endast använda fredliga medel. I dess spår följde flera andra. Efter fortsatta samtal beviljades Nordirland 2007 självstyre och i maj bildades en koalitionsregering med både protestanter och katoliker. Två månader senare drog Storbritannien tillbaka sina militära styrkor.

När jag växte upp var det ständiga rapporter om terror och bomber i Nordirland. Nu är det fred, men det berättar ingen, det är ingen nyhet. Fast det är det ju, för det är så himla lätt att glömma att även människor som hatat varandra kan lära sig leva i fred, om de bara väljer att försöka. Ingen säger att det är enkelt, men våldets väg leder bara till mer våld. Om jag misstror dig, hur ska du så kunna lita på mig? Alla förlorar på misstro, hat, hot och våld. Det finns ingenting att vinna på att göda sin rädsla, för den tar sig in och förgiftar själen.

Konflikten på Nordirland speglas av händelserna i Baskien i norra Spanien. Där har ETA sedan början av 1960-talet kämpat för en separatistisk baskisk stat genom upprepade terrordåd. Även ETA är ökända för sina bombdåd, men också för att bekosta sin verksamhet genom att begära så kallade skyddspengar av lokala företagare. Organisationen har dock inte alltid använt maffiametoder för att ta sig fram. 

När ETA bildades var det som ett direkt resultat av Francos förtryck och under de första tio åren försökte man främst påverka opinionen genom att exempelvis byta ut den spanska flaggan mot den förbjudna baskiska flaggan. Under denna period fanns det också ett starkt folkligt stöd för organisationens mål, men i takt med det ökade våldet backade allt fler vanliga medborgare undan. Efter Francos död 1975 tappade ETA snabbt anhängare, då behovet av en egen stat minskade då Spanien gick från diktatur till demokrati.
Genom åren har man utlyst tillfälliga vapenvilor, men sedan organisationen i princip tappat allt folkligt stöd meddelade ETA i oktober 2011 att de upphör med sin militära aktivitet. Detta som ett direkt resultat av det motstånd vanliga basker visat.

Folket bygger landet. När jag var i Baskien för några år sedan fanns där en stolthet och framtidstro som inspirerade. Fred, tillit och öppenhet är ingenting man väntar på, det är något man bestämmer sig för. Och det beslutet underlättas om nyheterna rapporterar om positiva, inspirerande exempel istället för att underblåsa misstron och rädslan. Det är att gå rasisterna och SDs ärende, som vill ha konflikt och som lever av rädslan och osäkerheten som sprider sig när alla fastnar i rädslans förödande tunnelseende.

Det man kan lära av ovanstående exempel är att det aldrig är försent för fred, oavsett hur hopplöst det kan verka. Ofta är de vanliga människorna som är drivkraften bakom en fredsgest, men ibland kan det räcka med en enda person för att stoppa ett krig. En sådan människa var Egyptens president Muhammad Anwar al-Sadat. I november 1977 chockade han en hel värld när han som första arabiska statsöverhuvud meddelade sig vara beredd att möta representanter för den israeliska staten – en gest som kom helt överraskande efter nästan 30 års isolering av Israel. 

Några veckor senare talade han i det israeliska parlamentet (knesset), varpå han bjöd in den israeliska premiärministern Menachem Begin till Kairo för fortsatta fredssamtal. Mötena skedde i december med bland annat USA:s president Jimmy Carter på plats, liksom representanter från FN. Även om man inte kom överens på alla punkter blev resultatet ett fredsavtal mellan Egypten och Israel. På en dryg månad hade Sadat lyckats med det som i tre decennier setts som omöjligt. Året därpå tilldelades han tillsammans med Begin Nobels fredspris för sitt arbete. 

Historien och samtiden är fylld av positiva, inspirerande exempel. Varför rapporterar inte SVT och andra nyhetsföretag om det? Varför låter man Mats Knutson och de andra uppta tid med sina domedagsanalyser av det politiska (pseudo)spelet som bara sprider känslan av att politiska lösningar är meningslösa och SD har en poäng och utgör ett alternativ?! Det handlar om val. Kulturen och vardagen skapas av människors val i vardagen. Väljer vi misstro kommer vi att mötas av misstro. Väljer vi kärlek finns inga garantier för framgång, men chansen ökar att dem vi möter öppnar upp sig och möter oss med ett leende. Att bygga ett hållbart samhälle är enormt svårt, men det blir inte lättare av att välja hat, hot, misstro och orimliga krav på medborgarna.

Många är de starka röster som fortsätter kämpa för en bättre värld, oavsett vad det kostar dem som individer. Människor som genom sitt konsekventa arbete för fredlig dialog visar att en annan väg än våldets är möjlig. Bland dem finns flera fredspristagare, som Tenzin Gyatso, den 14:e Dalai Lama, som oförtrutet förespråkar ickevåld i arbetet för ett fritt Tibet, och Aung San Suu Kyi, som genom att göra sig själv för en symbol för ickevåld gjort det möjligt att fortsätta arbetet för ett demokratiskt Burma.

Det finns hur många positiva nyheter att rapportera om som helst. Ändå väljer medierna den där kattungen eller något annat trivialt och fjantigt. Kanske för att det är det enda man har fantasi till, men det är väl i så fall en nyhet att ta på allvar. Och det manar till eftertanke. Kanske det är mer kultur, mer humaniora och ett mer förlåtande samhällsklimat vi alla behöver, istället för sänkta skatter, höjda avgifter, krav på effektivitet och misstro mot alla som inte ser ut som vi? Det har ju visat sig fungera sådär, så mer av samma verkar ju rätt knäppt att satsa på. Och om det krävs av en att liera sig med SD för att kunna driva igenom den politiken borde man sannerligen ta sig en allvarlig funderare. DET är inte hållbart, på något sätt alls!

Men hur viktiga dessa insatser än är ska vi inte glömma alla som utan att uppmärksammas fortsätter att med sina röster som främsta vapen kämpa för en fredligare värld. Alla kan göra något och ofta är det de vardagliga rösterna som är viktigast. De som verkar för förståelse genom att exempelvis bjuda in sina grannar av en annan religion att fira en högtid tillsammans eller helt enkelt äta kvällsmat ihop – och för grannarna som accepterar. För det är viktigt att komma ihåg att det är modigt att sträcka ut handen, men det är minst lika viktigt att möta någon annans utsträckta hand med sin egen.

Alla kan verkligen göra något! Det behöver inte vara stora yviga gester. Ett leende mot den du möter kan räcka en lång väg och göra stor skillnad. En hjälpande hand. Bara det att välja att se glaset som halvfullt istället för halvtomt är en perspektivförändrande handling som kan skapa ringar på vattnet. Om fler går så oftare är ett annat, mer fredligt och hållbart samhälle möjligt. Allt handlar om vad vi menar med positiva nyheter!