För en mänskligare och mer kunskapsorienterad akademisk kultur

Läser i tidningen att Anders Hamsten avgår som rektor för Karolinska institutet. Ännu en hög chef avgår alltså, och mönstret är det samma. Först kommer signaler om att något inte står rätt till. Dessa ignoreras. Sedan kommer en granskning som tvingar ledaren att kommentera, men det leder till förnekanden eller beskyllningar riktade mot den som kommer med anklagelserna. Efter ett tag tvingas ledaren erkänna att fel har begåtts. Utredningar startas, någon längre ner i hierarkin får kanske gå, men ledaren förklarar att han (det är oftast en han) har styrelsens eller aktieägarnas förtroende. Sedan kryper man till korset och avgår. Inte sällan kvitterar man då ut ett avgångsvederlag som en vanlig arbetare skulle kunna leva på en hel livstid. Gång på gång på gång händer detta, utan att någon verkar fatta att felet är inbyggt i systemet. Problemet är kulturellt, inte individuellt. Det är sättet att styra och organisera som ger upphov till dessa effekter och det är samhället och allmänheten som är förlorarna. Cheferna som lyckats ta sig till toppen av hierarkin har sitt på det torra och systemet lever vidare. Hur länge kan det fortsätta?

Att det nu drabbar en akademisk institution är allvarligt, för det är ett grundskott mot kunskapsnationen Sverige. Jag ser det som hänt inte bara som ett bevis på genomslaget för New Public Management i utbildningssektorn, utan också på dess förödande effekt på samhällets långsiktiga hållbarhet. Om kunskapen var det enda mål som forskningen och utbildningen hade att sträva mot skulle det som hände på Karolinska aldrig ha hänt! Någon föreslog i veckan att vi sänker lönerna för alla VDar. Då skulle vi få fler sådana jobb. Det är talande, för NPM management sliter samhället isär och skapar ett litet A-lag av välbetalda ledare och ett stort B-lag där lönerna pressas och arbetsförhållandena försämras. Allt för den heliga tillväxtens skull. Jakten på pengar och prestige förblindar och representerar en kraft som människan bara kan svara upp mot som kollektiv. Om några få placeras i ledande ställning och förväntas kontrollera kraften kommer de att sugas upp av den och förlora kontakten med resten av samhället. Ända tills Janne Josefsson eller någon annan knackar på dörren och brutalt väcker upp dem ur drömmen. Med KUNSKAPEN i fokus finns ett inbyggt skydd mot den typen av problem som nu rullas upp, för om kunskapen är målet måste allt som görs förankras i kunskap. Är pengarna målet eller priser, prestige, publiceringar och citeringar tvingas kunskapen anpassa sig till ledningens målbilder. Det är som att först rita kartan och sedan anpassa verkligheten efter den, vilket är precis vad som händer i den svenska skolan och utbildningssystemet idag.

Det är smärtsamt att läsa Hamstens inlägg i DN, för detta är naturligtvis inget han kommit på nu. Detta har han vetat länge, fast nu har situationen blivit ohållbar.

”Macchiariniaffären”, eller ”KI-skandalen”, har de senaste veckorna rejält skakat om förtroendet för medicinsk forskning i allmänhet och Karolinska institutet i synnerhet. Jag har haft anledning att rannsaka både mitt agerande och det beslut jag fattat i den oredlighetsutredning som är startpunkten för den mediestorm som rasat de senaste veckorna.

På grund av den mediala uppmärksamheten har det kommit nya uppgifter till KI som tveklöst ger en förändrad bild av oredlighetsärendet mot Paolo Macchiarini. Min slutsats är att KI:s utredning om forskningsfusk mot Paolo Macchiarini måste tas upp igen. Mot denna bakgrund ter det sig mycket troligt att mitt beslut i ärendet varit felaktigt.

När ledaren för ett världskänt vetenskapligt institut uttalar sig på detta sätt är det en vetenskaplig katastrof, för det visar att man inte kan lita på vetenskapen. Och detta hade aldrig hänt om kunskapen var det enda uppdraget, för då hade frågan aldrig drivits så långt, då hade systemet reagerat långt tidigare och utvecklingen hade tagit en annan riktning. Jagar man däremot pengar och prestige, om det är målet och det är så man mäter kvalitet, kommer det att locka ledare att ta risker. Det är inte för inte man talar om riskkapitalister. Och om det handlar om affärer är det helt i sin ordning, men kunskap är något annat än affärsverksamhet. Det skulle kunna komma något gott ur det som hänt, om säger om, ansvariga för utbildning och forskning ändrar sin syn på hur man ska styra skolan och vad som ska vara verksamhetens mål. Kunskap måste vara målet, ingenting annat!

De senaste dagarna har det blivit uppenbart att det underlag KI hade när ärendet utreddes inte var fullständigt. I onsdags fick vi en annan bild av tiden efter operationen på Island för den första patienten vars fall ligger till grund för några av Macchiarinis artiklar. KI har i dagarna också fått uppgifter som tyder på allvarliga felaktigheter i en artikel som beskriver försök med artificiell luftstrupe på råttor. Dessa uppgifter är helt nya för KI. Vi arbetar nu för att undersöka dem noga och få en oberoende granskning, men mycket talar för att den bedömning KI gjorde av beslutet förra sommaren bör ändras till oredlighet i forskning, vilket på vanlig svenska är uppenbart fusk i forskningen.

Så här i efterhand konstaterar jag att vi borde ha sökt efter dessa sannolika felaktigheter redan i den utredning som ledde fram till det beslut KI fattade i oredlighetsfrågan i augusti 2015. Vi borde helt enkelt ha varit ännu noggrannare. Som rektor för Karolinska institutet är jag ytterst ansvarig för detta.

"Vi borde helt enkelt ha varit ännu noggrannare", att de orden ens uttalas är en skandal i sig. Om vi inte kan lita på vetenskapen, vem eller vad ska vi då lita på? Fox News?! Det är så tragiskt på så många olika sätt att Hamsten säger som han säger. Gäller det även arbetet med Nobelpriset? Och hur ser det ut på andra platser om inte ens Karolinska granskar sin egen verksamhet noggrant förrän medierna pekar på brister och problem? Hur kunde vi låta det bli på detta sätt? Vi har alla ett ansvar, för vi lever i en demokrati. Vi får den kunskap vi förtjänar, inte den vi vill ha.

Bosse Lindquist har gjort en angelägen dokumentärserie som sätter fingret på en rad viktiga frågor och avslöjar felbedömningar inom Karolinska institutet. Jag kan i dag se att jag själv gjort en närmast total felbedömning av Paolo Macchiarini och att KI borde ha skilts från honom långt tidigare. Sannolikt var det helt fel att ens anställa honom 2010, dryga två år innan jag tillträdde som rektor.

KI har inte sett varningstecknen i tid och inte heller varit tillräckligt lyhört för de varningar som kommit från läkare som arbetat nära Paolo Macchiarini. Inte heller har KI varit tillräckligt kritiskt mot den metod med artificiella luftstrupar som Macchiarini använt. Många har menat att jag som rektor tillsammans med ledningen för Karolinska universitetssjukhuset borde ha agerat för att föra varningarna vidare till det forskningsprojekt Paolo Macchiarini drev i Ryssland och med facit i hand kan jag se att vi naturligtvis borde ha gjort det. Samtidigt måste man komma ihåg att den kliniska studie Macchiarini genomförde i Krasnodar skedde med tillstånd från ryska myndigheter och att det där, enligt uppgifter till KI, fanns etikgodkännande för varje enskild patient. Hur dessa godkännanden såg ut och i vilket medicinskt skick patienterna var i före operationerna vet bara de som varit delaktiga i den studien. Patientsekretess råder förstås även i Ryssland.

Om kunskapen stod i centrum och var målet för verksamheten hade varningssignalerna uppmärksammats och Paulo Macciarinis forskning hade aldrig dödat någon, för han hade först tvingats visa att metoden fungerade och sedan hade andra forskare måste bekräfta hans resultat. Sedan hade försök kunnat göras på patienter. Så går det till när kunskapen är i centrum. Sättet man agerat på nu visar att pengar och prestige varit målet, och när det är vad man strävar efter är det okej att ta risker. Fast här handlar det om människoliv, och tillåter vi att det tas risker på det området, tvingas vi acceptera att det är skillnad på människor och människor. Vi tvingas acceptera att chefer och stjärnforskare är mer värda än vanligt folk.

I debatten har Karolinska institutet också kritiserats för en kultur av självtillräcklighet, osund elitism och prestigetänkande. Det kan vara sant, jag vet inte. Däremot är det riktigt att vi har höga ambitioner i vår strävan att med forskning och utbildning förbättra människors hälsa och samtidigt bidra till medicinska genombrott och innovationer inom livsvetenskaperna som är till gagn för hela det svenska samhället.

På KI och Karolinska universitetssjukhuset arbetar tiotusentals utomordentligt duktiga och engagerade medarbetare som inte haft något att göra med denna olyckliga historia. Alla dessa lojala och engagerade medarbetare förtjänar tacksamhet, stöd och uppmuntran.

Självklart är det olyckligt att Karolinska dras i smutsen, för jag har fullt förtroende för forskarna som arbetar där. Vi behöver institutioner som Karolinska och andra framstående akademier, men för att kunna lita på att det som händer där måste kunskapen vara det enda målet, och kunskap som mål är inte förenligt med den typ av risktagande som här avslöjats. Akademin är i skriande behov av en akademisk kultur. Kunskap kan aldrig nås med hjälp av den managementkultur som NPM leder till. 

Uppenbart är dock att den bild som många har av KI som ett självtillräckligt elituniversitet är alarmerande. Vi måste nu rannsaka oss själva och gå till botten med frågan om det hos oss finns en osund akademisk kultur. KI ser också över rutinerna vid rekrytering och anställning samt våra kontrollfunktioner. Vi måste på ett bättre sätt introducera och ta hand om internationella forskare och vi måste bli tydligare mot våra medarbetare om vilka etiska regler som gäller för deras verksamhet i Sverige och utomlands. KI kommer att mer aktivt uppmuntra till dialog och samtal om värdefrågor, så att de ständigt finns närvarande i vårt arbete.

Att Karolinska institutets anseende nu svärtats av ”Macchiariniaffären” är utomordentligt allvarligt och för det har jag naturligtvis ett ansvar. KI:s styrelse, konsistoriet, har initierat en utredning av KI:s hantering av Paolo Macchiarini från hans rekrytering och framåt, inte minst mitt agerande i oredlighetsutredningen. På liknande sätt genomförs en extern utredning av Karolinska universitetssjukhusets roll. Detta är mycket bra, då de två av varandra oberoende utredningarna kommer att ge svar på om direkta fel har begåtts och vilka lärdomar som kan dras.

Jag är medveten om att förtroendet för mig som rektor för KI är skadat både hos allmänheten, forskarsamhället och bland många av KI:s medarbetare och studenter. Kören som kräver min avgång är så månghövdad och högröstad att jag inser att det blir svårt för mig att med trovärdighet och kraft verka som rektor för Sveriges mest framgångsrika universitet. Därför ställer jag min plats till förfogande.

Nästa rektor borde lyssna på Astrid Seeberger (författare, läkare och docent) som tidigare i veckan skrev i DN under rubriken: Akademisk korsbefruktning. Vikten av humaniora på läkarutbildningarna. Hon är något viktigt på spåren och om den synen på kunskap som hon har visa prov på vore vanligare i akademin och samhället skulle det kunna utgöra grogrund för en annan kultur, men för det krävs att forskning och utbildning får andra mål är dagens. Jag blir glad och fylls av hopp när jag läser vad hon skriver.

Björn Wiman skriver i sin söndagskrönika – ”Skandalen på KI visar att humaniora har ett samhällsvärde” (DN 7/2) – om behovet av korsbefruktning i den högre utbildningen. Jag håller med, humaniora behövs både på KI och på våra sjukhus. Därför införde jag – inte utan motstånd – humaniora i den nya läkarutbildningen på KI som startade höstterminen 2007. Jag såg till att skönlitteraturen fick en plats i läkarutbildningen, inte minst för att den skärper perceptionen, som Joseph Brodsky sa, och för att ”estetiken är etikens mor”.

Etik handlar om att tänka. Etik är inget regelverk, det är ett förhållningssätt. Etik handlar om mänsklighet, om att bli bättre som människa. Ekonomi handlar om vinstmaximering. Därför kan utbildnings- och forskningsverksamhet inte drivas som ett företag, för det är en helt annan logik. Skönlitteratur och humaniora, kunskap om människans mänsklighet, och förståelse för värdet av mänskliga värden bär på en kraft som konsekvent underskattas i dagens samhälle. Humaniora ses som en kostnad. Fast jämför den kostnaden med priset Karolinska och Sverige nu får betala för att återupprätta förtroendet. Kostnaden för humaniora är ringa i jämförelse! Och om den dessutom utgör ett skydd mot mänskligt lidande är det cyniskt att tala om sådana investeringar som kostnader. Vad är ett människoliv värt?

Alldeles i början av utbildningen får de nyblivna läkarstudenterna möta Agneta Pleijel som talar om sin roman ”Drottningens chirurg”, och se en pjäs som visar att patienten är en människa med en egen livsberättelse, med egna tankar, egna känslor, egna drömmar, egna rädslor och inte bara en diagnos. Sedan får studenterna sin första bokpresent, just ”Drottningens chirurg” (som Agneta Pleijel signerar medan en kammarkvartett spelar) som följs av en skönlitterär bokgåva varje termin. Så när studenterna tar sin läkarexamen har de fått ett litet skönlitterärt bibliotek. Studenterna inbjuds också till Pedagogiskt Forum som jag startade 1999 och har lett sedan dess.

För Paulo Macciarini var patienterna inte människor, de var verktyg som han använde i sin jakt på prestige och pengar. Och han agerade helt i enlighet med en akademisk kultur som värderade pengar och prestige högre än människan och kunskapen. Tankar, känslor, drömmar och rädslor är djupt mänskligt, men ser och förstår vi inte det förblindas vi allt för lätt och då ligger fältet fritt för allehanda obehagligheter. Humaniora utgör ett försvar för det mänskliga och kunskap om det mänskliga är annorlunda är kunskap om vävnader och stamceller. Båda kunskaperna behövs och därför handlar det inte om antingen eller, utan om just korsbefruktning som Seeberger skriver.

Pedagogiskt Forum är en mötesplats mellan konst och vetenskap där Sveriges ledande författare och skådespelare framträder på lunchmöten. Bland annat har Tomas Tranströmer, P O Enquist, Kjell Espmark, Sara Danius, Agneta Pleijel, Theodor Kallifatides, Göran Rosenberg, Sigrid Combüchen, Krister Henriksson, Stina Ekblad och Gunilla Röör varit där. Mötena äger rum på de stora undervisningssjukhusen i Stockholm (Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge, Karolinska Universitetssjukhuset Solna, Södersjukhuset och Danderyds sjukhus). All personal, från verksamhetschef till sjukvårdsbiträde, alla KI-anställda, från professorer till vanliga lärare och administratörer, och alla studenter inbjuds till lunchmötena. Den här terminen får publiken möta Inger Alfvén, Stina Ekblad, Horace Engdahl, Kjell Espmark, Tom Malmquist, Cilla Naumann, med flera.

Möten och dialog, mellan människor. Samtal och ömsesidigt utbyte av tankar och erfarenheter. Bara i en sådan miljö kan lämpliga och hållbara mål för forskning och utbildning ställas upp. Låter vi pengarna eller jakten på prestige vara målet handlar det om helt andra typer av resonemang och möten, mellan helt andra typer av människor. Humaniora öppnar upp och bygger broar, skapar förståelse för komplexitet och bygger på tålamod. Det är motsatsen till hur vinstdrivna affärsverksamheter byggs upp och sköts. Här har Karolinskas ledning, liksom ledningen för alla vetenskapliga institutioner i Sverige massor att lära. Men för att någon förändring ska kunna komma till stånd krävs andra mål, och här har politikerna ett ansvar. Även politiker borde kanske bjudas in till pedagogiska forum.

Många har vittnat om att mötena ger dem kraft. Som när Kjell Espmark förra terminen läste ur sin diktsamling ”Skapelsen” som ännu inte har publicerats och han avslutade med dikten där de som har överlevt Förintelsen möts vid Hotel Lutetia i Paris, men också de som har avrättats. Det blev fullkomligt tyst när han hade läst de sista raderna:

Efter ett ögonblicks tvekan

smeker ett svartnat fragment av en hand

en alltför länge saknad tinning.

Och rök som kan ha varit ett barn

kramas av rök med form av en mor.

En av dem som hörde av sig efteråt var en sköterska som sa att hon hade förstått något när Kjell Espmark läste sista dikten fast hon inte kunde säga vad. Bara att patienterna kom mycket närmare sedan dess, och att det var fint, väldigt fint.

Man kan bli hoppfull av sådana utsagor. Och sorgsen av tanken att KI- och sjukhusledningen aldrig dyker upp på dessa möten.

Om Hamsten tagit sig tiden att gå på det mötet, om det fanns förståelse för samtal och dialog i den akademiska världen, hade han kanske inte tvingats skriva som han gör i DN idag. Om patienterna på sjukhusen och eleverna i skolan sågs som människor istället för som inkomstkällor och om personalen inte betraktades som en utgift, om humaniora inte sågs som lyx och en onödig kostnad, skulle vi få ett mänskligare samhälle. Vem vill inte ha det? Upp med en hand.