Liksom du behöver kulturens ordnande verkan för att hålla kaoset på avstånd, behöver kulturen dig för att inte bli en tom och meningslös form. Vi behöver både, varandra för att inte tvingas ut i ensamhetens tröstlöshet, och vår egen unika personlighet, för att inte förlora känslan av individualitet. Ingen människa är en ö. Vi blir till och förändras i samspel. Du blir du och jag blir jag i möten, mellan.
Att vara människa är att vara del av något större. Det är viktigt. Människan är inget i kraft av sig själv. Vi är inte en eller ett, vi är alla flera. Människa är en sammansättning, en sammanhållen helhet, lika mycket som hen är rörelse och förändring. Vi lägger till och drar ifrån, tvingas på det ena och förlorar det andra. Inget är sig likt, fast allt är det samma.
Många talar om hur det är och vad som måste göras. Tvärsäkra svar och enkla lösningar är hårdvaluta i den prestationsinriktade kultur som idag anger ramarna för tillvaron här och nu. Och den som svarar klart och tydligt belönas rikligen, den som tar på sig rollen som sanningssägare kan räkna med följare, lyssnare, ära och berömmelse. För det är vad alla längtar efter: Någon som "vet" och som säger som det "är", utan att krångla till det.
Kultur är komplexitet, liksom du och jag. Tillvaron är inte fast, den blir till i samspel på samma sätt som vi. Därför blir strävan efter kontroll ett spel för galleriet, för livet, kulturen, kroppar, tankar, ord, går inte att kontrollera. Allt förändras och till till i relation till allt och alla andra. En hållbar kultur kan aldrig skapas med hjälp av kontroll, bara med förståelse för komplexitet och följsamhet. Driftsäkerhet kräver ödmjukhet, inte tvärsäkerhet. Och vi människor måste lära oss att stå emot förförelsernas alla lockelser.
Funderar på löften som ofta sprids i reklamen. Upp till ... än det ena, än det andra. Prestanda utöver det vanliga. Svindlande hastigheter. 4G och så vidare. När datorer, surfplattor och telefoner ska säljas är det med mördande reklam och löften om saker som ligger nära gränsen för det omöjliga. Alla vet att löftena är mer ambitioner och önskningar än reella löften. Det som lovas, när man läser det finstilta, är hastigheter UPP TILL, vilket är till intet förpliktigande. Och vi som kunder står där, besvikna. Vana vid att det lovas runt, men hålls tunt. Nästa gång går vi på samma trick. Faller vi till föga och handlar på löften om guld och gröna skogar. Konsekvensen blir att besvikelsen ökar. Och den skapande kreativitet som skulle kunna förlösas och komma samhället till gagn ägnas åt annat, mer akuta och pockande behov. Utan kreativitet blir det svårt att klara vardagen, när man aldrig kan lita på att verktygen och tekniken.
Det finns en stark önskan om att det ska gå fler tåg mellan Göteborg och Stockholm. Konkurrensen ska göra det billigare att resa också. En enkel lösning. Alla blir nöjda. Eller? Möjligen, men bara om underhållet ökar marginalerna i systemet värnas. Löften och utfästelser betyder ingenting i praktiken. En brand i ett teknikhus, och hela systemet brakar samman. Hur man ska lösa problemen som finns redan idag? Ingen ställer den fråga och ingen talar därför om det. Vill igen veta? Jag som bor vid stambanan och som redan idag ser och dagligen tvingas hantera och anpassa min vardag efter problemen som det minimala utrymmet på banan skapar, redan idag, är skeptisk. Vill behöver driftsäkerhet, inte löften om en skön ny värld som redan vid en ytlig granskning visar sig vara ohållbar. Förståelse för komplexitet. Utan det kan inget hållbart samhälle byggas.
Skolan är en annan plats och verksamhet som är i skriande behov av driftsäkerhet. Vi matas med löften, bortförklaringar och ursäkter. Att det inte fungerar som det ska är någon annans fel, eller det ska bli bättre. Om vi bara ... Det borde gå. Föräldrarna gör fel. Barnen är inte uppfostrade. Och så vidare. Och så vidare. Dags att prova något nytt. Hög tid att tänka om. Löften om världens bästa skola är fel väg att gå och leder bara till besvikelser och ökade kostnader på sikt. Vill se en skola som främjar skapande och kreativitet mer än kontroll och prestation. En skola som sätter kunskapen och lärandet i centrum, istället för valfrihet, betyg och annat. Vad är det viktigaste med skolan? Kunskapen! Just det. Låt oss bygga en skola som är driftsäker och som tillåter att man misslyckas på sin individuella väg mot bättre, djupare och mer användbart vetande. En skola som utgör grunden för allt annat i samhället. En plats att återvända till när inga andra vägar finns. En plats som kännetecknas av trygghet, där alla kan växa. Både kloka och ambitiösa människor och elever med andra förutsättningar.
Samhället håller på att bli en plats där det lovas runt och där det oftare införs nya spektakulära system och prövas avancerade lösningar, än satsas på underhåll och driftsäkerhet. Vi bygger hellre nytt än tar vara på och sköter om det vi har. Bättre, högre, snabbare och mer effektivt är maktens mantra och folkets krav. Och när det inte fungerar är det alltid någon annans fel, någon som krävs på ansvar. Det är bättre att offra en syndabock på drömmarnas altare, än att reflektera över det rimliga i visionerna. Vem är det vi lurar? Bara oss själva.
Många talar om hur det är och vad som måste göras. Tvärsäkra svar och enkla lösningar är hårdvaluta i den prestationsinriktade kultur som idag anger ramarna för tillvaron här och nu. Och den som svarar klart och tydligt belönas rikligen, den som tar på sig rollen som sanningssägare kan räkna med följare, lyssnare, ära och berömmelse. För det är vad alla längtar efter: Någon som "vet" och som säger som det "är", utan att krångla till det.
Kultur är komplexitet, liksom du och jag. Tillvaron är inte fast, den blir till i samspel på samma sätt som vi. Därför blir strävan efter kontroll ett spel för galleriet, för livet, kulturen, kroppar, tankar, ord, går inte att kontrollera. Allt förändras och till till i relation till allt och alla andra. En hållbar kultur kan aldrig skapas med hjälp av kontroll, bara med förståelse för komplexitet och följsamhet. Driftsäkerhet kräver ödmjukhet, inte tvärsäkerhet. Och vi människor måste lära oss att stå emot förförelsernas alla lockelser.
Funderar på löften som ofta sprids i reklamen. Upp till ... än det ena, än det andra. Prestanda utöver det vanliga. Svindlande hastigheter. 4G och så vidare. När datorer, surfplattor och telefoner ska säljas är det med mördande reklam och löften om saker som ligger nära gränsen för det omöjliga. Alla vet att löftena är mer ambitioner och önskningar än reella löften. Det som lovas, när man läser det finstilta, är hastigheter UPP TILL, vilket är till intet förpliktigande. Och vi som kunder står där, besvikna. Vana vid att det lovas runt, men hålls tunt. Nästa gång går vi på samma trick. Faller vi till föga och handlar på löften om guld och gröna skogar. Konsekvensen blir att besvikelsen ökar. Och den skapande kreativitet som skulle kunna förlösas och komma samhället till gagn ägnas åt annat, mer akuta och pockande behov. Utan kreativitet blir det svårt att klara vardagen, när man aldrig kan lita på att verktygen och tekniken.
Det finns en stark önskan om att det ska gå fler tåg mellan Göteborg och Stockholm. Konkurrensen ska göra det billigare att resa också. En enkel lösning. Alla blir nöjda. Eller? Möjligen, men bara om underhållet ökar marginalerna i systemet värnas. Löften och utfästelser betyder ingenting i praktiken. En brand i ett teknikhus, och hela systemet brakar samman. Hur man ska lösa problemen som finns redan idag? Ingen ställer den fråga och ingen talar därför om det. Vill igen veta? Jag som bor vid stambanan och som redan idag ser och dagligen tvingas hantera och anpassa min vardag efter problemen som det minimala utrymmet på banan skapar, redan idag, är skeptisk. Vill behöver driftsäkerhet, inte löften om en skön ny värld som redan vid en ytlig granskning visar sig vara ohållbar. Förståelse för komplexitet. Utan det kan inget hållbart samhälle byggas.
Skolan är en annan plats och verksamhet som är i skriande behov av driftsäkerhet. Vi matas med löften, bortförklaringar och ursäkter. Att det inte fungerar som det ska är någon annans fel, eller det ska bli bättre. Om vi bara ... Det borde gå. Föräldrarna gör fel. Barnen är inte uppfostrade. Och så vidare. Och så vidare. Dags att prova något nytt. Hög tid att tänka om. Löften om världens bästa skola är fel väg att gå och leder bara till besvikelser och ökade kostnader på sikt. Vill se en skola som främjar skapande och kreativitet mer än kontroll och prestation. En skola som sätter kunskapen och lärandet i centrum, istället för valfrihet, betyg och annat. Vad är det viktigaste med skolan? Kunskapen! Just det. Låt oss bygga en skola som är driftsäker och som tillåter att man misslyckas på sin individuella väg mot bättre, djupare och mer användbart vetande. En skola som utgör grunden för allt annat i samhället. En plats att återvända till när inga andra vägar finns. En plats som kännetecknas av trygghet, där alla kan växa. Både kloka och ambitiösa människor och elever med andra förutsättningar.
Samhället håller på att bli en plats där det lovas runt och där det oftare införs nya spektakulära system och prövas avancerade lösningar, än satsas på underhåll och driftsäkerhet. Vi bygger hellre nytt än tar vara på och sköter om det vi har. Bättre, högre, snabbare och mer effektivt är maktens mantra och folkets krav. Och när det inte fungerar är det alltid någon annans fel, någon som krävs på ansvar. Det är bättre att offra en syndabock på drömmarnas altare, än att reflektera över det rimliga i visionerna. Vem är det vi lurar? Bara oss själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar