Effektivisering till döds

Allt fler människor känner sig hotade av övertalighet när funktionerna de uppburit och ansvarat för avskaffas av olika anledningar och utan förvarning. Digitalisering, robotisering, effektivisering och nedskärningar har blivit vardag. Ingen kan (ska?) känna sig trygg och säker. I effektiviseringens namn ska alla tvingas upp på tårna och förväntas att under en allt större del av arbetsdagen prestera på toppen av sin förmåga. Systemen trimmas hela tiden och alla kostnader ses ständigt över. Tid för återhämtning finns inte. Människorna som verkar i systemen och som systemen väl ytterst skapats för, behandlas som kostnader och förbrukningsmateriel. Utbrändhet, otrygghet och en kropp som dignar under ständigt ökande krav är något som allt fler känner av. Inte Stefan Fölster dock, för honom går det bra. Han fokuserar på annat, inte på mjuka frågor som människor, och känslor.

För en ekonom som dagligen tar tempen på Sveriges utveckling ter sig dysterheten ganska märklig. I nästan alla avseenden går det bättre för Sverige än på decennier. Tillväxten är hög. Svenskars inkomster efter skatt (och inflation) är 50 procent högre än för 20 år sedan. Denna rejäla ökning av levnadsstandarden har nått alla grupper. För tjugo år sedan talades det om fattigpensionärer och nyckelbarn. Det är länge sedan jag hörde någon använda dessa ord.Allt fler uppgifter drivs som projekt, gärna underfinansierade projekt där man först utlyser medel som söks i konkurrens och där det krävs medfinansiering. Under en kort tid genomförs insatser inom ett avgränsat område. Sedan upplöses gruppen.

Siffrorna ser bra ut. Mätningarnas resultat pekar uppåt. Allt har blivit bättre, alla mätningar visar detta. Ändå är det något som skaver. Kommer just från ett möte på högskolan. Samma där, alla siffror pekar uppåt. Vi håller budgeten, och trots minstat takbelopp är antalet helårsstudenter (HST) högt, och Helårsprestationerna (HPR) ligger på 78 %. Ser man till det som mäts, till det som går att mäta, finns inga problem. Att vi allt mer sällan talar om innehållet och det faktum att akademin håller på att avakademiseras eftersom det inte finns tid för eftertanke, inläsning och annat som är svårkontrollerat, föregås med tystnad. Istället talar vi FORSKNINGSPERFORMANCE. Där ser det riktigt bra ut! Mäter man ANTALET publikationer och ser man till STORLEKEN på landade forskningsanslag är allt frid och fröjd. Alla siffror pekar uppåt, så vad spelar det då för roll att vi aldrig möts i seminariesammanhang där texternas innehåll diskuteras? Vi möts för att lägga upp publiceringsstrategier, inte för att utveckla forskningsfärdigheter. Vi hjälps åt att vässa ansökningar, men sedan, när pengarna rullar in och projekten ska besättas uppstår problem, för det finns allt som oftast inte riktigt tid för att genomföra forskningen på sådant sätt att den leder till ny kunskap. Overhead stjäl en del, och sedan får man sällan det man sökte. Och en stor del av tiden används i praktiken för att jobba med nästa ansökan.

Anledningen till att det ser ut som det gör är att det anses finnas ett stort behov av att spara. Intäkterna ska maximeras och utgifterna minimeras, i alla led och verksamheter. Status quo betraktas som ett tecken på ökade kostnader, på samma sätt som en minskad ökningstakt på vinsten betraktas som ett tecken på sjunkande lönsamhet. Allt detta är en effekt av mätsamhällets framväxt, där systemen är viktigare än människorna, där formen är mer värdefull än innehållet. Kunskap, känslor av välbefinnande och andra notoriskt svårmätbara värden och parametrar föregås med tystnad eller som i fallet Fölster, förnekelse. Det går ju så bra. Mätvärdena pekar uppåt, varför klaga? Ja, ett skäl att mana till eftertanke är det som hände i det det akademiska flaggskeppet, Karolinska. Där såg allt ut att vara frid och fröjd, allt som mäts och betyder något, pengar och publikationer rullade in in och utifrån ett forskningsperformance-perspektiv fanns inga problem, bara lysande, föredömliga framgångar. Ända tills medierna och den där kritiskt granskade journalisten började blanda in andra värden, ställde andra frågor och började tala om mänskligt lidande, om innehåll och kvalitet (i ordets humanistiskt, ursprungliga mening). Då föll det fina formen ihop som ett korthus och det anseende som det tagit hundra år att bygga upp raserades på några dagar. Ledningen har avgått en efter en, de ansvariga har lämnat skeppet och överlåtit åt andra att städa upp.

Hans Ruin har skrivit en enormt viktig och mycket klok text om konsekvenserna av perspektivskiftet, från innehåll till form i vetenskapen, och vad som händer när mätbarhet blir viktigare än etik och kvalitet, i ordens verkliga mening. Äntligen någon som tar bladet från munnen och pekar på orimligheterna i dagens mätfixerade samhälle där kritiskt tänkande betraktas som ett problem och där systemen tar över människorna i en förfärande fart. Ivrigt påhejat av mätfixerade människor som Stefan Fölster och andra som varken vill eller orkar se till något annat än till ekonomins siffror, dess form och det som går att kontrollera och effektivisera.

Den växande förekomsten av kostsamma tribunaler och etiska forskningsinstitut vittnar om ett pågående sönderfall mellan det tekniska kunnandet och det etiska tänkandet. Det ansvar som borde ligga inom den teoretiska-tekniska kulturen själv, opereras ut ur den och uppträder som en självutnämnd kompletterande expertis. Eftersom den ofta saknar ett djupare historiskt och kulturkritiskt perspektiv riskerar den att i förlängningen snarare öka åtskillnaden av funktioner som istället behöver knytas samman, nämligen yrkesutövning och praxisbaserad etisk reflektion inom varje mänsklig verksamhet. En handlade människa i utsatta ansvarspositioner måste ändå till sist själv vara förmögen att med gott omdöme hantera de beslut som hon är satt att styra över.

Etik håller på att reduceras till ett regleverk och till mätbara parametrar. Kanske är det bara en tidsfråga innan vi mäter etisk performance och jämför olika verksamheter? Jag tror i och för sig att nuvarande system kommer att likt Karolinska kommer att falla samman under sin egen tyngd och som en konsekvens av systemets alla inneboende inkonsekvenser, men det finns inga garantier. Kunskapen, kvaliteten och etiken, filosofin och det kritiskt tänkandet, det akademiska innehållet, har hittills haft fruktansvärt svårt att hävda sig gentemot formkrav och mätfacismen som sprider sig som en löpeld i samhället. Kunskapskvalitet är svårt att mäta för det handlar om kvaliteter som till sin natur är vaga och svårbestämbara, eftersom det handlar om arbete med sådant som är okänt innan det upptäckts eller skapats. Etisk medvetenhet är inget man kan köpa eller skaffa sig snabbt och det är inget man kan eller bör delegera.

Ett sådant omdöme är inget som kan överlämnas till någon etisk expert. Det kan i bästa fall stärkas som en följd av att människan övas i att tänka över sin verksamhet och sin plats i ett större sammanhang. Det inbegriper också att på ett tänkande sätt möta smärtan i de dilemman som ett verkligt handlingsliv ofta rymmer. När den praktiska filosofin med lånta fjädrar från riktig forskning uppträder som sakkunnig inom verksamheter som hanterar verkliga människor och inte fantasisituationer, bidrar den i värsta fall snarare till att ersätta omdöme och empati med ett lekfullt kalkylerande kallsinne. Visst behöver beslutsfattare ofta vara både kallsinniga och kalkylerande, men att kalla denna förmåga för deras etik är inget annat än cynism.

Artikeln är ett svar på och en uppgörelse med en tidigare artikel skriven av Torbjörn Tännsjö, men jag är mer intresserad av det Ruin skriver om etik, kvalitet, kunskap och kritiskt tänkande, som samhället är i desperat behov av för att inte gå samma öde som Karolinska till mötes. Tänkande varelser kan aldrig göra som Stefan Fölster och slå sig till ro med att siffrorna ser bra ut. Människor representerar värden som aldrig går att mäta. Människor, humaniora och kritiskt tänkande är liksom etik kvaliteter som måste värnas gentemot mätbarhetens förödande, förförande, förgörande makt över allt och alla. Cynismen är en sjukdom som i inledningen av sjukdomsförloppet upplevs positivt, inte helt olikt heroinmissbrukarens smekmånad med det förödande drogen som snart tar över och använder kroppen som verktyg för sin egen narcisistiska kärlek till sig själv.

Detta gäller inte bara den tekniska-medicinska världen, utan även den ekonomiska. Det är som om vi inte längre ens förväntar oss att eliterna själva ska ta ansvar, utan att de måste hållas i schack av etiska kommittéer och kontrollorgan. De människor som fattar de mest komplexa och livsavgörande besluten betraktas som om de vore fritt verkande krafter, när de i själva verket är individer som fått ta del av – eller åtminstone borde ha fått ta del av – kulturens mest avancerad utbildningar. Det leder till avpersonifiering av ansvar när man som forskare och tekniker ska anhålla om att få handla från ett separat organ sammanställt av så kallade etisk expertis.

När det finns kontrollsystem och det enda som räknas är det som mäts kommer de som vill att kunna utnyttja systemet, utan att det finns några som helst spärrar. Ser det bara bra ut på pappret spelar det ingen roll att allt som verkligen betyder något brakar samman, det går bra ändå. Cheferna i SCA är ett talande exempel, bland många. Och kraven på sänkta löner för människorna längre ner i organisationen är ett talande exempel på cynismen som idag betraktas som ett uttryck för ansvarstagande. Där det enda som räknas är det som går att mäta kommer människorna, kunskaperna, etiken och humaniora att förlora, även om det är att likna vid att såga av grenen man sitter på.

Filosofin bär på ett långt arv över en lång historia, som potentiellt kan låta oss föra samtal med föregångare om de grundläggande villkoren för mänskligt liv och handlande. Den kan för ett ögonblick låta människan stiga ut ur sitt nu och sätta det i ett större sammanhang, och därmed också påminna henne om hennes ändliga horisont. I sin bästa form kan den väcka respekt för vikten av en ödmjuk och prövande hållning inför svåra problem.

Samtal finns ingen tid för idag, för samtal betraktas som slöseri med tid, som en oeffektiv form för kunskapsutveckling. Och hur mäter man utfallet? Debatten är enkel och alla förstår vem som vunnit, och det är det enda som räknas. USA är på god väg att likt Karolinska rasera hela sitt land och allt vad man byggt upp under generationer för att debatten och mätbarheten, ekonomin och effektiviseringen är det enda som räknas. Donald Trump förkroppsligar effektivitetssamhället och så länge hans siffror, hans politiska performancevärden pekar uppåt anses allt vara frid och fröjd. Hoppet vi alla lever på är att det amerikanska folket ska vakna och att det även där ska träda fram någon som Hans Ruin, som förstår vad som verkligen betyder något.

Stora delar av den samtida filosofin eftersträvar i dag istället att bli en specialiserad normalvetenskap. Man publicerar sina resultat i liknande former och forum som naturvetare och medicinare, dvs som artiklar i fackpress där bedömningen ofta sker inom karteller av peer-reviewers. Man undervisar på många håll inte längre i filosofins historia. Man skär av sina egna intellektuella rottrådar och förvandlar sig själv och sina elever till närsynta specialister. Dagens belöningssystem inom universitet och forskningsfinansiärer bidrar till att att påskynda denna utarmning av det filosofiska och humanistiska vetandet. Från de tunga representanterna för filosofin kommer ingen opposition. Man har förlikat sig med systemet och gjort dess villkor till en fördel där man kan verka ostört på isolerade akademiska öar utan insyn och fördela statliga forskningsmedel mellan sig.

Bara det att vi på allvar MÄTER och talar om en sådan fullkomligt oakademisk sak som forskningsperformace, att vi på allvar reducerar kunskapskvalitet till ett nyckeltal bland andra, att vi accepterar att barnet kastas ut med badvattnet, säger allt. Vad ska vi med innehåll till när formen skiner som guld? Och vad ska vi med kritiskt tänkande till när det går att räkna fram kvaliteten och jämföra värdena med andra, föregående år och ställa detta i relation till avkastningen på insatt kapital. Allt går nu bra, så varför klaga? Cynismen igen, men nu håller den på att slå rot i akademin. Var dyker nästa Macciarini upp? Har vi råd att chansa på att han var ett olycksfall i arbetet, eller är han en konsekvens av systemet? Hur avgör man vad som är vad? Spelar det någon roll, siffrorna ser ju ut att peka uppåt?

Vi håller på att förvandlas till en kultur utan minne och historia, och till sist utan ansvar, där vi överlåter till den ena upphandlade experten efter den andra att lösa det ena eller andra problemet. Om filosofin alls ska ha en roll måste den byta riktning. Den måste inse att dess samtida gestalt, som å ena specialiserad normalvetenskap och å andra sidan självutnämnd etisk expertis, riskerar att svika den ursprungliga sokratisk-platonska anda ur vilken den föddes, nämligen som en övning i att leva som också en övning i att dö, och i att lära sig att tänka väl, genom att pröva sig själv och visa besinning.

Bland de filosofer som är verksamma inom det i dag omfattande fältet applicerad etik finns självfallet många enstaka kloka personer som försöker göra det bästa av situationen och bidra till att erbjuda intellektuella redskap inom de miljöer där de är verksamma. Problemet är den grundläggande hållning som denna krets ledande företrädare ofta ger uttryck för och det sätt på vilket de under falsk varubeteckning säljer in sin kunskap och forskning.

Jag förfäras av dessa ord, för det är en träffande beskrivning av akademin idag. Glappet mellan linje och kollegium som gårdagens båda debattartiklar visade på växer förfärande snabbt och det är en kamp där den som värnar verklig kvalitet, kunskap, kritiskt tänkande och etik och kvalitet är en förlorare redan på förhand. Jag delar Hans Ruins förtvivlan. Det är plågsamt att se och förstå, samtidigt som man tvingas hålla god min i det cyniska spel som pågår mitt framför ögonen på en. Jag bloggar och tar alla chanser jag får att påpeka problemen, men det är svårt att nå gehör eftersom så många bryr sig så mycket om formen och så lite om innehållet, och för att det idag finns förfärande lite tid för eftertanke i den akademiska världen.

Det finns ingen vetenskap om hur vi ska handla väl, vilket redan Platon såg. Det kan ur ett visst perspektiv ses som en skandal att mänskligheten inte under de efterföljande 2500 åren kommit fram till en sådan vetenskaplig etik. Men snarare än att påstå oss ha åtgärdat detta förhållande bör vi påminna oss om att människan gjort sig skyldig till några av sina mest fasansfulla förbrytelser just när hon trodde att hon hittat de rationella verktygen för att en gång för alla avgöra skillnaden mellan rätt och fel.

Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Och forskning, utbildning, etik, kunskap och (verklig) kvalitet är inte bara komplext, utan därtill enormt svårt. Det går inte att mäta eller ersätta mänskliga värden eller humanioras kompetenser med system, maskiner eller nyckeltal. Livet kan bara levas och komplexiteten och svårigheterna går bara att hantera genom att möta dem tillsammans. Vi människor behöver varandra mer än pengarna och alla glädjekalkyler som konsulter med dunkla motiv försöker sälja på oss med löften om lycka, framgång och evig tillväxt.