Heidegger, vara och tid 25

Tillvaron, min vardag just nu, är allt för fragmenterad och uppdelad i för små bitar för att jag ska få ro att tränga in i Heideggers filosofi på det sätt jag önskar. När jag väl får tid att sätta mig ner och läsa och tänka måste jag rekapitulera vad som har gjorts och uppdatera mig på det jag har läst och förstått. Går det långt mellan gångerna, vilket det tenderar göra när kraven och vardagens måsten är många och pockande, kör projektet fast. Pendlar mellan hopp och förtvivlan. Känner att jag vill läsa Heidegger, för det är viktigt och hjälper mig utveckla andra färdigheter och för att det håller igång tänkandet. Analysförmågan är likt kondition något som måste hållas i trim för att inte degenerera. När jag skriver om krisen i akademin och kunskapens utarmning, om behovet av utmaningar, är det detta jag har i åtanke. Jag skriver av oro för vart vi är på väg och för att jag bryr mig om samhället. Det är inte för mitt eget nöjes skull jag värnar höjden i den högre utbildningen eller försvarar kunskapen och försöker främja bildningen, det är för allas skull (och så klart indirekt för mig själv, för i ensamhet är intellektuell verksamhet meningslös).

Nåväl. Tar mig i kragen. Sätter ner foten, och kastar mig in i Vara och tid igen. Läser lite översiktligt och tar mig fram till Kapitel fem, som handlar om I-varon som sådan. Försöker sammanfatta det som blivit sagt hittills. Jag fastnade i Heideggers vederläggning av Descartes förbiseende av världens vara. Som jag förstår det menar Heidegger att Descartes omedvetet utgår från att världen är det som jag(et) uppfattar som värld, utifrån sin position i rummet, samt att jaget är i centrum. Cogito ergo sum skulle alltså handla om en ontisk beskrivning snarare än en ontologisk, som är det mål för filosofin om tid och vara som Heidegger satt upp för sig. Världen i sig själv, alltså. Inte världen för oss, utan världen som den är i kraft av sig själv. Misstaget är förståeligt för världens ontologi går enligt Heidegger bara att nå insikt om, glimtvis och endast med hjälp av analytisk stringens och fokusering.

Vad vi har att göra med, det som Heidegger med sin filosofi vill hjälpa oss förstå objektivt, är dels VÄRLDEN, dels SUBJEKTEN som upplever världen, dels VARAT, och TIDEN. Människan upplever världen och varat i världen, ontiskt. Både världen, varat och subjekten har en ontologi och är något i sig själva, men upplevs ontiskt. Därför uppfinner Heidegger en terminologi bestående av en hel rad ord som är bekanta men ändå främmande, för att leda tanken rätt och för att underlätta framväxten av en ontologisk förståelse för vara och tid. Hans metod är fenomenologsk, det vill säga han söker sig till tingen själva, så som de är, bortom individernas subjektiva upplevelser. Fenomenologi kan handla om UPPLEVELSEN av världen, som Heidegger fångar med hjälp av begreppet ontisk (men som han inte är intresserad av i Vara och tid), och om VÄRLDEN i sig själv (vilket boken handlar om), vilket är den aspekt som begreppet ontologi fångar.

Vara och tid alltså, i sig själva. Men, och det är här jag tappade bort mig, här jag inte såg skogen för alla träd, för att komma dit måste först en fungerande betydelse av människan mejslas fram. Heidegger använder i-världen-varon som begrepp för att beskriva mitt (och ditt) vara i världen. Vi människor känner inget annat vara än det vara som försiggår i världen och som vi upplever (ontiskt) via vår kropp. I-världen-varon är Heideggers sätt att tala om människor ontologiskt. Det är vad det handlar om, ett vara i världen, tillsammans med andra i-världen-varande enheter. I kapitel fyra (s. 135 ff) utvecklas den tanken genom att Heidegger introducerar begreppen: Med-varo och själv-varo. Jag är i världen med andra, men vem är jag, vem är du, vilka är vi?

Varat till andra är inte bara en självständig, irreducibel vararelation, utan som medvaro är den redan varande i och med tillvarons vara. Det kan visserligen inte bestridas att en levande, ömsesidig bekantskap på medvarons grund ofta är avhängig av i vilken mån den egna tillvaron har förstått sig själv; detta innebär emellertid bara i vilken mån den har kommit till klarhet om och inte förställt sin väsensmässiga medvaro med andra, vilket bara är möjligt om tillvaron som i-världen-varo alltid redan är med andra. ”Inlevelse” konstituerar inte först medvaron, utan är möjlig först på dess grund och motiverad genom medvarons förhärskande deficienta modus i deras ofrånkomlighet. (s. 147)

Jag blir jag tillsammans med andra och det påverkar min upplevelse av både jaget och världen. Det är själva utgångspunkten för varat så som det tar sig uttryck genom mig. Vem är jag, som ontologi? Hur kan man tala om jaget i generella termer, så att säga bortom min upplevelse av att vara jag. Vad är det som förenar alla jag? Heidegger introducerar begreppet mannet, för att beskriva detta.

§ 27. Den vardagliga självvaron och mannet

Det ontologiskt relevanta resultatet av ovanstående analys av medvaron ligger i insikten att den egna tillvarons och andras ”subjektkaraktär” är existentialt bestämd, det vill säga bestämd utifrån vissa sätt att vara. I det omvärldsligt ombesörjda påträffas de andra som det de är; de är vad de ägnar sig åt. (s. 148ff).

När jag rör mig i världen tillsammans med andra är det vad de andra gör som definierar dem. Jag kan bara uppleva dem utifrån och med ledtråd från vad de gör och förmedlar i form av tankar och uttryck, miner och handlingar. Detta är en aspekt av varat. Människan är och blir till i handling. Vardaglighetens subjekt (du och jag och alla andra, förstådda ontologiskt) benämner Heidegger som sagt mannet:

’Vem’ är inte den ene eller den andre, inte man själv och inte vissa och inte summan av alla. Detta ’vem’ är ett neutrum, mannet.” (s. 149)

Jag, i obestämd form, alltså. Inte jag som i mig själv, utan jag upplevelse av att vara subjekt. Inte summan av alla subjekt eller upplevelser av att vara individ, utan just jag som alla eller ingen. Ett begrepp att tänka med och ett ord att använda för att tala om just denna (ontologiska) aspekt av varat.

Tidigare visades hur den offentliga "omvärlden" alltid redan är till hands och medombesörjd i den närmaste omvärlden. I utnyttjandet av offentliga kommunikationer, i bruket av nyhetsväsendet (tidningar) är alla varandra lika. Denna medvarandravaro upplöser fullständigt den egna tillvaron i "de andras" varaart, men på så sätt att de andra i än högre grad försvinner i sin skiljaktighet och uttrycklighet. I denna opåfallandehet och icke-fastställbarhet utvecklar mannet sin egentliga diktatur. Vi njuter och roar oss så som man njuter; vi läser, ser och bedömer litteratur och konst så som man ser och bedömer; men vi drar oss också tillbaka från den "stora massan", så som man drar sig tillbaka; vi finner det "upprörande" som man finner upprörande. Mannet, som inte är något bestämt och som är alla, om än inte som summa, föreskriver vardaglighetens varaart. (s. 149)

Mannen är det sätt vi människor är i vardagen och den position varifrån världen och varat upplevs ontiskt. Inte helt säker på att jag hänger med i alla svängar här, men det känns som jag får ihop det genom att skriva och tänka som jag gör. Och det får också ge sig längre fram, tänker jag. Min erfarenhet är att man inte ska stanna upp utan fortsätta, så får det ge sig, och gör det inte det kan man alltid gå tillbaka.

Mannet är emellertid lika lite förhanden som tillvaron överhuvudtaget. Ju mer öppet mannet uppträder, desto mer ogripbart och fördolt är det, men desto mindre är det också ingenting. För ett fördomsfritt ontiskt-ontologiskt "seende" blottas det som vardaglighetens "mest reala subjekt". Och om det inte är tillräckligt som en förhandenvarande sten, så avgör detta inte på minsta sätt dess varaart. Man får varken förhastat dekretera att detta man "egentligen" är ingenting, eller hysa uppfattningen att fenomenet blivit ontologiskt tolkat när man till exempel "förklarar" det som ett i efterhand sammanslaget resultat av flera subjekts förhandenvaro tillsammans. Tvärtom måste utarbetandet av varabegreppen omvänt rätta sig efter dessa oavvisliga fenomen. (s. 150f)

Ju närmare vi är oss själva och ju mer närvarande vi är, desto mer ontisk är upplevelsen av världen. Kunskap om varat kan alltså bara nås genom filosofiska manövrer och distansering, genom att lära sig se världen och varat med andras ögon och kanske från evighetens synvinkel? Det går inte att uppleva mannet, lika lite som det går att uppleva varat ontologiskt. Det handlar om analytisk kunskap och filosofisk insikt om individens perspektiv på varat och livet.

Den vardagliga tillvaron hämtar den förontologiska utläggningen av sitt vara från mannets närmaste varaart. Den ontologiska tolkningen följer i första hand denna utläggningstendens, den förstår tillvaron utifrån världen och anträffar den som inomvärldsligt varande. Inte bara det; även den varamening utifrån vilken dessa varande "subjekt" förstås låter sig den "närmaste" tillvaroontologin förges av "världen". Men då världsfenomenet självt blir överhoppat i detta uppgående i världen, träder i dess ställe det inomvärldsligt förhandenvarande, tingen. Det varandes vara, som är-med-där, fattas som förhandenhet. På detta sätt möjliggör uppvisandet av den närmaste vardagliga i-världen-varon som positivt fenomen insikt i roten till förfelandet av den ontologiska tolkningen av denna varaförfattning. Det är den själv i sin vardagliga varaart som till att börja med förfelar och fördöljer sig själv. (s. 152)

Tillvaron måste förstås utifrån världen, inte utifrån jaget. Det är det fenomenologiska perspektivet, och det är lättare sagt än gjort, så klart. Descartes klarade det inte, men Heidegger reser anspråk på att ha hittat en metod för att undersöka varat, så som det är i  sig självt, ontologiskt. Jag existerar i världen och världen existerar i mig, men mannet är inte jag och jag är inte mannet.

Får be om att återkomma kring dessa frågor, för nu pockar vardagen på uppmärksamhet. Just när jag kände att jag gläntade på dörren till förståelse. Det är dagens akademi i ett nötskal. Tid att tänka har man bara på fritiden.