Rädslan är den största faran

Läser vad Sofia Nerbrand skriver på SvD, om rädslans makt och hotet som rädslan utgår. Den som varnar för något får alltid mer rubriker än den som manar till besinning. Rädsla är en mer direkt känsla än medmänsklighet och solidaritet. Tolerans, som är ett vanligt ord är också bedrägligt, för den som är tolerant är det alltid uppifrån. Den som tolereras befinner sig alltid i underläge. Och den som pekar på hot tas alltid på större allvar och möts med mer respekt än den som talar om analys. Så ser den mänskliga psykologin ut. Det är ännu ett skäl och ett argument för utbildning och vikten av kunskapen i centrum. För den som är bildad vet och förstår mekanismerna och kan lättare värja sig. Ensam går det inte, men om många gör det och om makthavarna ser och förstår värdet och själva föregår med gott exempel kan det öppna samhället värnas.

Politiken idag mer känslostyrd än på länge. Under de senaste 12 månaderna har det lämnats in fler KU-anmälningar mot regeringen än på 10 år. Enligt logiken ingen rök utan eld använder oppositionen alla till buds stående medel för att försöka undergräva den sittande regeringens förtroende. Och man drar sig inte för att gå SDs ärenden i i kampen om makt över Sverige. Än så länge tvekar man, men dörrar har öppnats och retoriken talar sitt tydliga språk. SDs hela politik spelar på rädslan och trollsvansen som följer i deras spår och som partiet väljer att inte ta avstånd från tvekar inte att använda rykten och osanningar. Det ropas på hårdare straff, utvisning och etniska grupper pekas ut. Det är rädslan som talar, och rädslan är det största hotet enligt Nerbrand.

Vad hotar vår säkerhet mest just nu? Putins kärnvapen? IS terror? Kriget i Mellanöstern? Kriget i Ukraina? Repressionen och den vikande ekonomin i Kina? USAs minskade dominans i världen? Flyktingkrisen?

Jag skulle ändå säga Rädslan. Rädslan för det annorlunda, rädslan för förändringen, rädslan för den andra, rädslan för det främmande och det skrämmande. Rädslorna definierar samhällsklimatet för närvarande. Det är inte frågan om att öppna våra hjärtan, slopa övervakningssamhället eller att hysa gott hopp om framtiden. Människor är rädda.

Och rädda människor är farliga. De söker säkerhet och trygghet till varje pris och greppar därför vilka halmstrån som helst. Våren 2016 stavas de Donald Trump i USA, olika populistiska missnöjespartier i Europa, en mur runt EUs yttre gräns, passkontroll på Kastrups perrong, minskad invandring, misstänksamhet mot muslimer och så vidare. En mer sluten värld, där olikheter och förändring ska undvikas, är det största hotet mot ett öppet samhälle. Benägenheten att utgå ifrån att ”vi” ska skydda oss mot ”dom” ökar. Vi ser inte våra egna skuggor och dåliga sidor, utan anklagar den andre för allt ont. Denna tankefigur har otaliga gånger genom historien skapat krig, folkmord och separatism. Det är värt att påminna sig om just i dag, minnesdagen för Förintelsen.

Vi behöver skydd. Dom är hotet. Det är som sagt inte första gången i världshistorien som den tankefiguren används. Hotet kommer dock inifrån. Det är murarna, populismen och anklagelserna, det vill säga svenskarnas och Sverigevännernas ovilja att förstå, lyssna och öppna upp sig för de andra som utgör den glödbädd som när som helst kan börja brinna och som riskerar att rasera allt det man säger sig värna.

Vi lever därför i farliga tiden. Vi är inne i en negativ spiral där rädslorna och motåtgärderna snurrar oss mot avgrunden i en otäck hastighet. Till och med EU är hotat. Europa led redan av motsättningar på grund av eurokrisen när flyktingarna, från ännu mer oroliga delar av världen, kom i allt större antal över Medelhavet. Oförmågan att se människor som en tillgång, eller att ta humanistiskt ansvar för personer på flykt och välkomna dem till vår rika kontinent, är olycksbådande.

Alla människor är en tillgång. Rädslan är en kostnad. Tillit kan ALDRIG vara fel. Den som väljer att lita på en annan människa gör aldrig fel, oavsett vad som händer. Ruckar vi på den principen förtärs vi inifrån, av oss själva. Det är inte för deras skull vi ska öppna våra hjärtan, det är för vår egen skull.

Murar, såväl fysiska som mentala, har rests mellan Europas huvudstäder och folk. Det finns till och med på kartan att Storbritannien lämnar EU, vilket för inte så länge sedan var otänkbart. Det är en realitet att den fria rörligheten inom unionen inte längre existerar – Schengen håller på att dö.

Fortsätter vi neråt kommer vi att få se mindre rörlighet, både för människor, varor och tjänster. Det betyder mindre ekonomisk aktivitet och stagnation. Vi blir helt enkelt fattigare, och då kommer diskussionen om fördelning av resurser som ett brev på posten. Vad är ditt? Vad är mitt? Samarbetsförmågan minskar, och vi blir ännu fattigare. Då minskar även det delikata kittet i ett välfungerande samhälle: tillit och tolerans.

Farligt. För det finns ett samband mellan tolerans och tillväxt. De förstärker varandra. Ju mer tolerans desto mer tillväxt – och tvärtom.

Jag tycker som sagt inte om ordet tolerans, men det viktiga är inte vilka ord man använder. Det avgörande är hur vi ser på varandra och hur vi behandlar våra medmänniskor. Ingen människa är illegal, vi är alla människor. Bara genom att lyssna på varandra kan vi lära oss förstå. De marockanska killarna som driver runt på Stockholms gator är hotfulla och utför brott, det verkar vara så. Men varför väljer det den vägen? Vika val har de? Finns det jobb och bostäder de skulle kunna välja istället men som de väljer bort? Knappast, och vilka fördomar om dem som människor har de att kämpa mot? Är det inte vi som skapat hotet, genom att välja att inte lyssna, inte förstå? Är det inte vi som verkligen har ett val som valt att vända dem ryggen? Och killarna i svarta masker som drar runt på stan, vilka också har ett val, varför väljer de våldets väg? Ingenting gott kan komma ur något av dessa val. 

Så räds rädslorna. Våga tro på varandra och framtiden. Lita på att frihet och öppenhet i det långa loppet ger oss den säkerhet vi så djupt längtar efter.

Ingen tjänar på att försöka få det att framstå som en enkel väg. Och om vi väljer att sopa saker under mattan, om vi mörkar fakta eller på något annat sätt relativiserar går vi också rasisternas ärenden. Det viktiga är att vi inser fakta, att ingen kan vinna något på att underblåsa hat och hot. Vi måste våga välja tillit och öppenhet TROTS att vi är rädda. Rädsla är ingen logisk känsla, den är primitiv. Det är kroppen som talar, och intellektet väljer hur signalerna ska tolkas. Att välja rädslan är alltså korkat, obildat och dessutom förenat med större faror än tilliten och öppenheten.

Det hårdaste försvaret mot krig, terrorism och våld sitter i idéklimatet och andra grundläggande institutioner som värnar individuella fri- och rättigheter. Det öppna samhällets fiender räds med rätta bildning, rättsstaten, fria medier, globalisering och pluralism. Vi bör bära huvudet högt.

Utbildning är ingen kostnad, det är en lönsam investering, för kunskap hjälper oss göra kloka val. Rättssamhället gäller alla, och därför finns inget annat eller bättre sätt att värna tryggheten än att värna det demokratiska samhällets fundament. Mångfald är bra för alla, liksom öppenhet. Och bara för att medierna inte beskriver världen så som den känns och så som den upplevs från TV-soffan där hemma betyder inte att det finns någon gigantisk konspiration. Det största hotet är och förblir det som kommer inifrån. Det är den som ropar på vargen i tider av oro som är vargen.

Avslutar med ett citat hämtat från en artikel i GP, som handlar om Per Svenssons bok Vasakärven och järnröret, som manar till eftertanke.

När Per Svensson ska nagla fast denna ideologi blir definitionen lång, men träffande. Han skriver att Sverigedemokraterna, precis som sina föregångare i historien, är ett ”apokalyptiskt kulturrevolutionärt och därför främlingsfientligt nationalistparti.”

Jag tror att Per Svensson har helt rätt. Ska vi förstå Sverigedemokraterna är det just den här typen av kopplingar vi måste göra. Vi måste se hur tydligt dagens högerradikala grupper speglar sig i mellankrigstidens föreställningar om nationen som en essens som måste försvaras mot undergången.

Eller som Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas partiideolog och vice gruppledare i riksdagen, uttryckte saken dagen efter EU-valet i maj: ”… efter gårdagen står inte huvudkonflikten längre mellan höger och vänster i europeisk politik, utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler. Den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas.”

Det är ett skrämmande citat, skrivet av en riksdagsledamot som uppenbarligen tror att vi befinner oss mitt i en avgörande strid om vår civilisations överlevnad. I den övertygelsen finns, precis som Per Svensson skriver, mycket av trettiotalets bruna tankegods nedlagt. Däri finns embryot till något mycket obehagligt.